Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 11: 2 f.v.t. — 100 v.t. — Trons, hoppets och kärlekens väg

”De största sanningarna är de enklaste, och det är också de största människorna.” De engelska 1800-talsförfattarna Julius och Augustus Hare

OMKRING 320 år efter den makedoniske kungen Alexander den stores död föddes en ännu större världshärskare. Han skulle komma att skilja sig från Alexander i två viktiga avseenden, enligt vad som förutsagts i Lukas 1:32, 33: ”[Han] skall kallas den Högstes Son; ... och hans rike skall inte få något slut.” Denne härskare var Jesus Kristus, och han skulle leva vidare, inte bara förekomma på historiens dammiga blad.

Jesus var en enkel människa som levde ett enkelt liv. Han hade inte något palatsliknande hem. Han omgav sig inte med rika och mäktiga personer, och inte heller samlade han på sig en mängd materiella ägodelar. Jesus föddes omkring början av oktober år 2 f.v.t. av anspråkslösa judiska föräldrar och under mycket enkla omständigheter i den lilla byn Betlehem. Hans tidiga liv var föga händelserikt. Eftersom han, ”enligt vad man menade, [var] son av Josef”, fick han lära sig timmermansyrket. — Lukas 3:23; Markus 6:3.

Inte ens människor som fnyser åt tanken att Jesus skulle vara Guds Son kan förneka att hans födelse blev början till en ny tidsålder, och inte heller kan någon med framgång bestrida det påstående som görs i World Christian Encyclopedia: ”Kristendomen har blivit den mest utbredda och allmängiltiga religionen i historien.”

Inte ny, men annorlunda

Kristendomen var inte någon helt ny religion. Den hade djupa rötter i israeliternas religion och fick sin näring av Jehova Guds skrivna lag. Redan innan israeliterna blev en nation tillbads Jehova av deras förfäder Noa, Abraham och Mose. Denna tillbedjan var i själva verket en fortsättning av den äldsta religionen i världen, den sanna tillbedjan av Skaparen, såsom den ursprungligen utövades i Eden. Men Israels nationella och religiösa ledare lät falsk religion med babyloniska övertoner nästla sig in i denna tillbedjan och besmitta den. Som det sägs i World Bible: ”Den judiska församlingen var vid tiden för Jesu födelse befläckad av skrymteri och genomsyrad av en formalism som fördunklade de grundläggande andliga sanningar som uttalats av de stora hebreiska profeterna.”

I jämförelse med den judiska religionens alla komplicerade bud och stadgar präglades Jesu läror av enkelhet. Paulus, en av kristendomens mest energiska missionärer under det första århundradet, visade detta när han talade om kristendomens viktigaste kännetecken: ”Nu består emellertid tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dessa är kärleken.” (1 Korintierna 13:13) Andra religioner talar också om ”tro, hopp och kärlek”, men ändå är kristendomen annorlunda. På vilket sätt?

Tro på vem och vad?

Jesus framhöll behovet av att ”utöva tro på Gud”, den som han beskrev som Skaparen. (Johannes 14:1; Matteus 19:4; Markus 13:19) Kristendomen skiljer sig således i detta avseende från jainismen och buddismen, som båda förkastar tanken på en Skapare och hävdar att universum alltid har existerat. Och eftersom Kristus talade om ”den ende sanne Guden”, trodde han uppenbarligen inte att det finns en mängd sanna gudar och gudinnor som religionerna i det forntida Babylon, Egypten, Grekland och Rom lärde och som hinduismen fortfarande lär. — Johannes 17:3.

Guds uppsåt var, förklarade Jesus, att Jesus skulle ge ”sin själ till en lösen i utbyte mot många” och ”rädda det som var förlorat”, ”för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv”. (Markus 10:45; Lukas 19:10; Johannes 3:16; jämför Romarna 5:17—19.) Tron på en offerdöd som försoning för mänsklighetens synd skiljer sig från shintoismen, som vägrar att acceptera att arvsynden existerar.

Jesus lärde att det bara finns en sann tro. Han gav därför rådet: ”Gå in genom den trånga porten; därför att bred och rymlig är den väg som leder till tillintetgörelse, och många är de som går in genom den; men trång är den port och smal den väg som leder till liv, och få är de som finner den.” (Matteus 7:13, 14) Som det sägs i boken Imperial Rome: ”De [första] kristna hävdade att de var de enda som hade sanningen och att alla andra religioner ... var falska.” Detta skiljer sig uppenbarligen från den hinduistiska och buddistiska inställningen, som ser något gott i alla religioner.

Vilket slags hopp?

Det kristna hoppet kretsar kring Skaparens löfte att hans regering skall lösa världens problem. Redan från början av sin tjänst år 29 v.t. uppmuntrade Jesus därför människor att ”ha tro på de goda nyheterna” att ”Guds rike har kommit nära”. (Markus 1:15) I motsats till österländska religioner, till exempel ch’ǒndogyo, betonade Jesus aldrig nationalistiska strävanden som ett sätt att förverkliga det kristna hoppet. I stället avvisade han bestämt alla erbjudanden om politisk makt. (Matteus 4:8—10; Johannes 6:15) Tydligen hade han inte samma uppfattning som en del judiska ledare, som anser att ”mänskligheten aktivt måste hjälpa Gud att uppresa Messias”.

Det kristna hoppet inbegriper utsikten till evigt liv på jorden under rättfärdiga förhållanden. (Jämför Matteus 5:5; Uppenbarelseboken 21:1—4.) Är inte detta en enkel och lättfattlig lära? Inte för alla dem vars sinnen är fördunklade av den buddistiska läran om nirvana, som boken The Faiths of Mankind definierar som ett ”upphörande” men ändå inte ”förintelse”. Denna bok hävdar att nirvana i själva verket är ”omöjlig att beskriva”.

Kärlek — till vilka och av vilket slag?

Jesus lärde att det största budet är: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt sinne och av all din styrka.” (Markus 12:30) Hur skiljer sig inte detta från alla de religioner som sätter människors frälsning i främsta rummet och åsidosätter Guds intressen! Det näst viktigaste, sade Jesus, är att på ett positivt sätt älska sin nästa. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er”, förklarade han, ”så skall också ni göra mot dem.” (Matteus 7:12; 22:37—39) Men lägg märke till hur detta uttalande skiljer sig från Konfucius’ negativa formulering: ”Gör inte mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig.” Vilken sorts kärlek anser du vara överlägsen, den som hindrar människor från att skada dig, eller den som motiverar dem att göra gott mot dig?

”Det främsta kriteriet på en verkligt stor man är hans ödmjukhet”, förklarade den engelske 1800-talsförfattaren John Ruskin. Genom att ödmjukt offra sitt liv till förmån för sin Faders namn och rykte och i andra hand för mänsklighetens skull visade Jesus kärlek både till Gud och till människor. Vilken skillnad mot den självutnämnde guden Alexander den store, om vilken det sägs i Collier’s Encyclopedia: ”I hela sitt liv, som han ständigt satte på spel, tycks han aldrig ha ägnat en tanke åt vad som skulle hända med hans folk efter hans död.”

Något som också visar vilken kärlek Jesus hade till Gud och till människor är att han, i motsats till sina hinduiska samtida i Indien, inte diskriminerade vissa människor genom att föreskriva någon kastindelning. Och i motsats till de judiska grupper som lät sina medlemmar gripa till vapen mot impopulära härskare sade Jesus varnande till sina efterföljare att ”alla som tar till svärd skall gå under genom svärd”. — Matteus 26:52.

Tron kommer till synes genom gärningar

Den första kristna församlingens undervisning om tro, hopp och kärlek kom till uttryck i medlemmarnas uppförande. De kristna uppmanades att ”lägga bort den gamla personligheten” som kännetecknar den syndfulla mänskligheten och ikläda sig ”den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet”. (Efesierna 4:22—24) Detta är också vad de gjorde. Det är intressant att lägga märke till vad framlidne Harold J. Laski, en engelsk statsvetare, sade: ”Kriteriet på en religion är förvisso inte anhängarnas förmåga att tala om sin tro; kriteriet är i stället dess förmåga att förändra deras uppförande i det dagliga livet.” — (Kursiverat av oss) Jämför 1 Korintierna 6:11.

Uppfyllda av en obrytbar tro och ett välgrundat hopp och drivna av sann kärlek tog de första kristna itu med det uppdrag som Jesus gav dem strax innan han for upp till himmelen: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” — Matteus 28:19, 20.

Vid pingsten år 33 v.t. blev Guds ande utgjuten över 120 kristna lärjungar som var samlade i en övre sal i Jerusalem. Den kristna församlingen hade fötts!a Dess medlemmar blev den dagen mirakulöst begåvade med förmågan att tala olika språk, vilket gjorde det möjligt för dem att predika för de judar och proselyter från andra länder som hade kommit till Jerusalem för att övervara högtiden. (Apostlagärningarna 2:5, 6, 41) Och vilket resultat fick inte deras predikande! På en enda dag ökade antalet kristna från omkring 120 till över 3.000!

Jesus predikade i stort sett bara för judarna. Men kort efter pingsten blev den kristne aposteln Petrus brukad till att öppna ”Vägen” för samariterna, som trodde på de fem första böckerna i bibeln, och senare, år 36 v.t., för alla icke-judar. Paulus blev ”en apostel till nationerna” och gav sig ut på tre långa missionsresor. (Romarna 11:13) På så sätt bildades församlingar, och dessa blomstrade. ”Deras nit i fråga om att sprida sin tro kände inga gränser”, sägs det i boken From Christ to Constantine. Samma verk tillägger: ”Det kristna vittnandet var både omfattande och effektivt.” Den förföljelse som drabbade de kristna fick inte avsett resultat, utan bidrog i stället till att sprida budskapet, precis som vinden får en pyrande eld att flamma upp. Bibelboken Apostlagärningarna berättar den spännande historien om det oförvägna vittnandet i kristendomens barndom.

”Det där låter inte som den kristendom jag känner!”

Är det så du reagerar när du hör denna beskrivning av de första kristnas verksamhet? Har du funnit att många till bekännelsen kristna i våra dagar inte alls har en stark tro, utan i stället är fulla av tvivel och inte vet riktigt vad de skall tro? Har du funnit att många av dem inte tycks ha något hopp, utan i stället behärskas av fruktan och känner osäkerhet inför framtiden? Och har du kanske också funnit, som den engelske 1700-talsförfattaren Jonathan Swift lite satiriskt uttryckte det, att ”vi har just så mycket religion, som det behövs för att få oss att hata, men inte tillräckligt för att få oss att älska varandra”?

Aposteln Paulus hade förutsagt denna negativa utveckling. ”Förtryckande vargar” — religiösa ledare som var kristna endast till namnet — skulle ”uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig”. (Apostlagärningarna 20:29, 30) Hur utbrett skulle detta avfall bli? I nästa nummer skall vi besvara den frågan.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

De kristna tror på en levande Gud

[Bild på sidan 25]

Det kristna hoppet blickar fram emot ett återupprättat jordiskt paradis

[Bild på sidan 25]

Den kristna kärleken driver oss att opartiskt hjälpa andra att tjäna Gud