Bibelns syn

Är det alltid fel att bli arg?

”VREDEN är ett kort vansinne.” Så uttryckte den forntida poeten Horatius en vanlig uppfattning om en av de starkaste av alla känslor. Många betraktar vrede som något i sig dåligt, även om inte alla instämmer i att det är en form av tillfällig sinnesrubbning. Redan på 500-talet v.t. sammanställde katolska munkar den kända förteckningen över ”sju dödssynder”. Det förvånar knappast någon att vrede fanns med på den listan.

Det är lätt att förstå varför de kände det så. Bibeln säger: ”Avstå från vrede och överge raseri.” (Psalm 37:8) Och aposteln Paulus förmanade församlingen i Efesos: ”Låt all illvillig bitterhet och häftighet och vrede och allt skrikande och skymfande skaffas bort ifrån er jämte all uselhet.” — Efesierna 4:31.

Men du undrar säkert: ”Är det allt som finns att säga om Bibelns syn på vrede? Profeterade inte Paulus också om att de ’sista dagarna’, som vi lever i, skulle vara ’kritiska tider som är svåra att komma till rätta med’?” (2 Timoteus 3:1—5) Förväntar Gud verkligen att vi skall leva i dessa tider, när människor är ”vildsinta”, ”utan kärlek till det goda”, ”utan naturlig tillgivenhet” — och aldrig bli det minsta arga?

En balanserad syn

Bibelns behandling av denna fråga är inte så enkel. Lägg till exempel märke till Paulus’ ord i Efesierna 4:26: ”Vredgas, men synda ändå inte.” Denna vers skulle vara ganska förbryllande, om vrede automatiskt var en ”dödssynd”, något som medförde evigt straff.

Paulus citerade Psalm 4:4, som lyder: ”Bli upprörda, men synda inte.” Det hebreiska ord som här har återgetts med ”bli upprörda”, ra·ghạz, har enligt Vine’s Expository Dictionary of Biblical Words innebörden ”darra av starka känslor”. Men vad för slags starka känslor? Är det vrede som avses? Det hebreiska ordet ra·ghạz i Psalm 4:4 återges i den grekiska Septuaginta med ”låt er göras vreda”, och det är tydligt att det var vad Paulus avsåg här.

Varför säger Bibeln att vrede kan vara på sin plats? Därför att inte all vrede är dålig. Uppfattningen att ”mänsklig vrede aldrig i sig själv är befogad och försvarlig”, som en bibelkommentator uttryckte det, är inte skriftenlig. Bibelkännaren R. C. H. Lenski påpekade helt riktigt om Efesierna 4:26: ”Den etiska princip som förbjuder all vrede och kräver orubbligt lugn i varje situation är stoisk och inte kristen.” Professor William Barclay uttryckte sig i liknande ordalag: ”Det måste finnas vrede i en kristens liv, men det måste vara rätt slag av vrede.” Men vad är ”rätt slag av vrede”?

Rättfärdig vrede

I Bibeln sägs det ofta om Jehova att han känner och ger uttryck åt vrede, även om det inte är någon av hans mer framträdande egenskaper. Av två skäl är hans raseri dock alltid rättfärdigt. För det första blir han aldrig arg utan berättigad orsak. Och för det andra uttrycker han sin vrede på ett rättvist och rättfärdigt sätt. Han förlorar aldrig behärskningen. — 2 Moseboken 34:6; Psalm 85:3.

Jehovas raseri väcks av avsiktlig orättfärdighet. Så till exempel sade han till israeliterna att om de handlade illa mot försvarslösa kvinnor och barn, skulle han osvikligt höra deras rop. Han sade varnande: ”Min vrede kommer helt visst att flamma upp.” (2 Moseboken 22:22—24; jämför Ordspråken 21:13.) I likhet med sin Fader hyste Jesus starka känslor för barn. När Jesu välmenande följeslagare vid ett tillfälle försökte hindra några barn att komma fram till honom, ”blev han uppbragt” och tog barnen i sin famn. (Markus 10:14—16) Något som är anmärkningsvärt är att det grekiska ordet för ”uppbragt” ursprungligen avsåg ”fysisk smärta eller irritation”. Starka känslor — javisst!

På samma sätt steg rättfärdig harm upp i Jesu hjärta, när han såg att köpmän och penningväxlare hade förvandlat hans Faders bönehus till ”en rövarhåla”. Han stötte omkull deras bord och drev ut dem därifrån! (Matteus 21:12, 13; Johannes 2:15) När fariséerna och de skriftlärda lade större vikt vid sina småaktiga sabbatslagar än vid att hjälpa behövande sjuka, blev Jesus ”djupt sårad, när han märkte deras omänsklighet” och ”såg sig om i vrede på de ansikten som omgav honom”. — Markus 3:5, Phillips.

Forntidens trogne Mose var likaså fylld av rättfärdig harm över de illojala israeliterna, när han kastade ifrån sig tavlorna med den mosaiska lagen. (2 Moseboken 32:19) Och den rättfärdige skrivaren Esra blev så arg över israeliternas olydnad gentemot Guds lag att han rev sönder sina kläder och till och med ryckte av en del av sitt hår! — Esra 9:3.

Alla som älskar ”det goda” strävar efter att ”hata det onda”. (Amos 5:15) Kristna i dag kan därför känna rättfärdig vrede välla upp i hjärtat, när de ser uppsåtliga, hänsynslösa handlingar av grymhet, hyckleri, oärlighet, illojalitet eller orättvisa.

Handskas rätt med vrede

Det är ingen tillfällighet att Bibeln ofta liknar vrede vid en eld. Liksom elden har den sin plats. Men den kan också vara fruktansvärt destruktiv. Till skillnad från Jehova och Jesus känner människor alltför ofta vrede utan berättigad orsak eller ger uttryck åt sin vrede på ett orättfärdigt sätt. — Se 1 Moseboken 4:4—8; 49:5—7; Jona 4:1, 4, 9.

Men att å andra sidan helt enkelt stänga inne vreden och låtsas att den inte finns kan inte heller vara rätt. Kom ihåg Paulus’ råd: ”Låt inte solen gå ner medan ni är i ett uppretat tillstånd.” (Efesierna 4:26) Det finns skriftenliga sätt att uttrycka vrede, som att säga sin mening i hjärtat, tala ut om sina känslor med en mogen vän eller rentav lugnt ta upp saken med den som felat. — Psalm 4:4; Ordspråken 15:22; Matteus 5:23, 24; Jakob 5:14.

Vi kan alltså slå fast att det inte alltid är fel att bli arg. Både Jehova och Jesus har blivit arga — och kommer att bli det igen! (Uppenbarelseboken 19:15) Om vi skall efterlikna dem, kanske vi rentav ställs inför situationer då det är fel att inte känna vrede! Nyckeln är att vi följer Bibelns råd och ser till att vi har välgrundade skäl till våra känslor och att vi uttrycker dem på ett rättfärdigt, kristet sätt.

[Bild på sidan 18]

Kain och Abel