Ett teologiskt dilemma

”FÖRESTÄLLNINGEN om själens odödlighet och tron på de dödas uppståndelse ... är uppfattningar på två helt skilda plan, mellan vilka man måste välja.” Dessa ord av Philippe Menoud sammanfattar det dilemma som protestantiska och katolska teologer ställs inför när det gäller de dödas tillstånd. Bibeln framhåller hoppet om en uppståndelse ”på den sista dagen”. (Johannes 6:39, 40, 44, 54) Men teologen Gisbert Greshake säger att många troendes hopp ”grundar sig på odödligheten hos själen, som vid döden skiljer sig från kroppen och återvänder till Gud, medan däremot hoppet om en uppståndelse till stor del, om än inte fullständigt, har försvunnit”.

Bernard Sesboüé förklarar att det i så fall uppstår ett tvistigt problem: ”Hur är de dödas tillstånd under ’mellantiden’ mellan deras kroppsliga död och den slutliga uppståndelsen?” Den frågan verkar under de senaste åren ha stått i centrum för den teologiska debatten. Vad är bakgrunden till den? Och ännu viktigare: Vad är det verkliga hoppet för de döda?

Ett dilemmas uppkomst och utveckling

De första kristna hade en klar förståelse av saken. De visste genom Bibeln att de döda inte är medvetna om någonting, för det heter i de hebreiska skrifterna: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls. ... Det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol, den plats dit du går.” (Predikaren 9:5, 10) Dessa kristna hoppades på att det skulle bli en uppståndelse under den framtida ”Herrens närvaro”. (1 Thessalonikerna 4:13—17) De förväntade inte att vara medvetna någon annanstans, medan de väntade på det ögonblicket. Joseph Ratzinger, nuvarande prefekt för Vatikanens kongregation för lära och tro, säger: ”Det fanns inget vittnesmål om läran om själens odödlighet i fornkyrkan.”

Men Nuovo dizionario di teologia förklarar att när man läser sådana kyrkofäder som Augustinus eller Ambrosius, blir man ”medveten om något nytt med avseende på biblisk tradition — framträdandet av en grekisk eskatologi, som är i grunden skild från de judekristnas”. Denna nya lära var grundad på ”själens odödlighet, på en individuell dom med belöning eller straff omedelbart efter döden”. Då väcktes således frågan om ett ”mellantillstånd”: Om själen överlever kroppens död, vad händer då med den medan den inväntar uppståndelsen på den ”yttersta dagen”? Detta är ett dilemma som teologer har brottats med att försöka lösa.

På 500-talet påstod påven Gregorius I att själarna vid döden omedelbart kommer till sin bestämmelseort. På 1300-talet var påven Johannes XXII övertygad om att de döda skulle få sin slutliga belöning på domens dag. Men påven Benedictus XII argumenterade emot sin föregångare. I påvebullan Benedictus Deus (år 1336) fastställde han att ”de avlidnas själar omedelbart efter döden träder in i ett tillstånd av lycksalighet [himlen], rening [skärselden] eller fördömelse [helvetet], bara för att vid världens slut bli återförenade med sina uppväckta kroppar”.

Detta har, trots polemik och debatt, i århundraden varit kristenhetens kyrkors ståndpunkt, även om de protestantiska och ortodoxa kyrkorna i allmänhet inte tror på skärselden. Från slutet av förra århundradet har dock allt fler forskare framhållit att läran om den odödliga själen har ett icke-bibliskt ursprung, och som en följd av detta ”försöker modern teologi nu ofta betrakta människan som en helhet som fullständigt upplöses vid döden”. (The Encyclopedia of Religion) Bibelkommentatorer finner det därför svårt att rättfärdiga förekomsten av ett ”mellantillstånd”. Talar Bibeln om detta, eller ger den ett annat hopp?

Trodde Paulus på ett ”mellantillstånd”?

I Catechism of the Catholic Church heter det: ”För att uppstå med Kristus måste vi dö med Kristus: vi måste ’flytta från kroppen och vara hemma hos Herren’. [2 Korinthierna 5:8] I denna hädanfärd, vilket är döden, skils själen från kroppen. [Filipperna 1:23] Den kommer att återförenas med kroppen på dagen för de dödas uppståndelse.” Men säger aposteln Paulus i de ovan angivna skriftställena att själen överlever kroppens död och därefter inväntar den ”yttersta domen” för att då bli återförenad med kroppen?

I 2 Korinthierna 5:1 åsyftar Paulus sin död och talar om ett ”jordiskt hus” som skulle ”upplösas”. Tänkte han då på kroppen övergiven av sin odödliga själ? Nej. Paulus trodde att människan är en själ och inte att hon har en själ. (1 Moseboken 2:7; 1 Korinthierna 15:45) Paulus var en med anden smord kristen, vars hopp var ”förvarat” ”i himlarna”, precis som det också var för hans medbröder under det första århundradet. (Kolosserna 1:5; Romarna 8:14—18) Han ”längtade” därför efter att vid Guds fastställda tid få uppväckas till himlen som en odödlig andevarelse. (2 Korinthierna 5:2—4) Så här skrev han om detta hopp: ”Vi [skall alla] förvandlas ... under den sista trumpeten. Ty trumpeten skall ljuda, och de döda skall uppväckas oförgängliga, och vi skall förvandlas.” — 1 Korinthierna 15:51, 52.

I 2 Korinthierna 5:8 säger Paulus: ”Vi är vid gott mod och finner hellre behag i att komma bort från kroppen och få vårt hem hos Herren.” Några tror att dessa ord åsyftar ett väntande mellantillstånd. De som tror detta hänvisar också till Jesu löfte till sina trogna efterföljare om att han skulle bereda en plats dit han skulle ”ta” dem ”hem” till sig. Men när skulle detta hopp förverkligas? Kristus sade att det skulle ske när han ”kom igen” i sin framtida närvaro. (Johannes 14:1—3) I 2 Korinthierna 5:1—10 sade Paulus också att de smorda kristnas gemensamma hopp var att få ärva en himmelsk boning. Detta skulle inte ske genom någon förmodad odödlig själ, utan genom en uppståndelse under Kristi närvaro. (1 Korinthierna 15:23, 42—44) Exegeten Charles Masson drar slutsatsen att 2 Korinthierna 5:1—10 ”då väl kan förstås utan att man måste tillgripa hypotesen med ett ’mellantillstånd’”.

I Filipperna 1:21, 23 säger Paulus: ”Att leva är för mig Kristus och att dö en vinst. Jag är trängd av dessa två ting; men vad jag verkligen längtar efter är att bryta upp och att vara hos Kristus, för detta är helt visst långt bättre.” Åsyftar Paulus här ett ”mellantillstånd”? Somliga tror det, men Paulus säger att han var trängd av två möjligheter — liv eller död. ”Men vad jag verkligen längtar efter”, tillägger han och nämner en tredje möjlighet, ”är att bryta upp och att vara hos Kristus.” ”Att bryta upp” för att vara hos Kristus omedelbart efter döden? Som vi redan har sett trodde Paulus att trogna smorda kristna skulle uppväckas under Kristi närvaro. Han måste därför ha haft det som skall ske under den perioden i tankarna.

Detta framgår av det han säger i Filipperna 3:20, 21 och 1 Thessalonikerna 4:16. Ett sådant ”uppbrott” under Jesu Kristi närvaro skulle göra det möjligt för Paulus att få den belöning som Gud hade berett åt honom. Att detta var hans hopp framgår av det han skrev till den unge mannen Timoteus: ”Från denna stund är rättfärdighetens krona lagd i förvar åt mig, vilken Herren, den rättfärdige domaren, skall ge mig som belöning på den dagen, men inte bara åt mig, utan också åt alla som har älskat hans tydliga framträdande.” — 2 Timoteus 4:8.

Uppståndelsen — en underbar biblisk sanning

De första kristna betraktade uppståndelsen som något som skulle börja under Kristi närvaro, och de hämtade styrka och tröst från denna underbara bibliska sanning. (Matteus 24:3; Johannes 5:28, 29; 11:24, 25; 1 Korinthierna 15:19, 20; 1 Thessalonikerna 4:13) De väntade troget på denna framtida glädje och tillbakavisade avfälliga läror om en odödlig själ. — Apostlagärningarna 20:28—30; 2 Timoteus 4:3, 4; 2 Petrus 2:1—3.

Uppståndelsen är naturligtvis inte begränsad enbart till de kristna med ett himmelskt hopp. (1 Petrus 1:3—5) Patriarkerna och andra forntida Guds tjänare utövade tro på Jehovas förmåga att återföra de döda till liv på jorden. (Job 14:14, 15; Daniel 12:2; Lukas 20:37, 38; Hebréerna 11:19, 35) De miljarder människor som har levt under århundradenas gång och som aldrig har fått lära känna Gud får också tillfälle att komma tillbaka till liv i ett jordiskt paradis, eftersom ”det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Apostlagärningarna 24:15; Lukas 23:42, 43) Är inte detta en spännande framtidsutsikt?

I stället för att få oss att tro att lidande och död alltid skall finnas riktar Jehova vår uppmärksamhet på den tid då ”den siste fienden”, döden, skall avlägsnas för evigt och trogna människor skall få leva för evigt på en jord som har förvandlats till ett paradis. (1 Korinthierna 15:26; Johannes 3:16; 2 Petrus 3:13) Det kommer verkligen att bli fantastiskt att få se våra nära och kära komma tillbaka till liv! Detta säkra hopp är verkligen mycket bättre än en hypotetisk odödlighet hos människans själ — en lära grundad på grekisk filosofi och inte på Guds ord! Om du grundar ditt hopp på detta Guds säkra löfte, kan du också vara övertygad om att ”döden” snart inte skall ”vara mer”! — Uppenbarelseboken 21:3—5.

[Bild på sidan 31]

Uppståndelsen är en underbar biblisk sanning