Markus – en uppskattad tjänare

FÖRSAMLINGEN i Antiokia hade upplevt problem förut, men motsättningen mellan apostlarna Paulus och Barnabas liknade inget annat. Apostlarna planerade en missionsresa, men när de skulle besluta vem de skulle ta med sig uppstod en ”skarp motsättning”. (Apg. 15:39) De skildes åt och for åt var sitt håll. Konflikten gällde en tredje missionär – Markus.

Vem var Markus? Vad var det som fick två apostlar att gräla om honom? Varför hade de så starka uppfattningar? Ändrade de någonsin åsikt om Markus? Och vad kan vi lära oss av berättelsen om Markus?

Uppvuxen i Jerusalem

Markus växte upp i Jerusalem och kom tydligen från en välbärgad judisk familj. Första gången vi får veta något specifikt om honom är i samband med den tidiga kristna församlingens historia. Omkring år 44 v.t., när Jehovas ängel befriade Petrus ur fängelset, sägs det att Petrus gick ”till det hus som tillhörde Maria, mor till Johannes med tillnamnet Markus, där ganska många var samlade och höll på att be”. (Apg. 12:1–12)a

Det verkar alltså som om församlingen i Jerusalem höll möten hemma hos Markus mor. Att ”ganska många” var samlade tyder på att huset var stort. Maria hade en tjänsteflicka som hette Rhode och som gick för att öppna när Petrus bultade på ”dörren till portvalvet”. De här detaljerna tyder på att Maria hade det gott ställt. Och det sägs att huset var hennes, inte hennes mans. Det är därför möjligt att hon var änka och att Markus fortfarande var ganska ung. (Apg. 12:13)

Markus var troligen med och bad vid det här tillfället. Han måste ha känt Jesu lärjungar väl, och även andra som hade bevittnat Jesu tjänst. Markus kan rentav ha varit den lättklädde unge man som försökte följa efter Jesus när han greps och som sedan flydde. (Mark. 14:51, 52)

Ansvar i församlingen

Markus påverkades säkert positivt av att umgås med mogna kristna. Han växte andligen, och ansvariga bröder lade märke till hans framsteg. Omkring år 46 kom Paulus och Barnabas till Jerusalem för att överlämna ett understöd från Antiokia som hjälp under hungersnöden. De intresserade sig för Markus och tog med sig honom tillbaka till Antiokia. (Apg. 11:27–30; 12:25)

Vid en ytlig läsning kanske man tror att det bara fanns andliga band mellan de här tre bröderna, att Paulus och Barnabas tog med sig Markus enbart på grund av hans förmågor. Men ett av Paulus brev visar att Markus var kusin till Barnabas. (Kol. 4:10) Detta kan hjälpa oss att förstå något av det som hände senare.

Efter omkring ett år gav den heliga anden anvisning om att Paulus och Barnabas skulle göra en missionsresa. De lämnade Antiokia och seglade i väg mot Cypern. Johannes Markus följde med ”som medhjälpare”. (Apg. 13:2–5) Det är möjligt att han skulle sköta det praktiska på resan så att apostlarna kunde koncentrera sig på den andliga delen.

Paulus, Barnabas och Markus färdades över hela Cypern och predikade längs vägen. Sedan gav de sig av mot Mindre Asien. När de kom till Perge fattade Johannes Markus ett beslut som gjorde Paulus besviken. Skildringen säger att ”Johannes drog sig undan från dem och vände åter till Jerusalem”. (Apg. 13:13) Det sägs inget om varför han gjorde detta.

Ett par år senare var Paulus, Barnabas och Markus tillbaka i Antiokia. Paulus och Barnabas planerade att göra en andra missionsresa för att följa upp det som uträttats under den första. Barnabas ville ta med sig sin kusin, men Paulus ville inte höra talas om det eftersom han hade övergett dem tidigare. Det var detta som orsakade grälet som nämndes i inledningen. Barnabas tog med sig Markus och for till sitt hemland Cypern, medan Paulus gav sig av till Syrien. (Apg. 15:36–41) Det är tydligt att Paulus och Barnabas hade uppfattat Markus tidigare beslut på helt olika sätt.

Försoning

Den här händelsen måste ha gjort Markus ledsen och nedslagen. Men han fortsatte ändå att tjäna Jehova troget. Omkring 11 eller 12 år senare dyker han återigen upp i kristendomens historia. Var då? Där vi kanske minst av allt väntar oss att hitta honom – tillsammans med Paulus!

År 60–61, när Paulus var fängslad i Rom, skrev han ett antal brev som nu ingår i Bibeln. I brevet till kolosserna skrev han: ”Aristarkus, min medfånge, sänder er sina hälsningar, och det gör också Markus, Barnabas kusin (om honom har ni fått anvisningar: ta vänligt emot honom, om han kommer till er) ... Endast dessa är mina medarbetare för Guds kungarike, och just dessa har blivit en styrkande hjälp för mig.” (Kol. 4:10, 11)

Vilken helomvändning! Tidigare hade Paulus varit djupt missnöjd med Markus, men nu såg han honom som en värdefull medarbetare igen. Paulus hade uppenbarligen informerat kolosserna om att Markus kanske skulle komma och besöka dem. I så fall skulle han fungera som Paulus representant.

Hade Paulus varit överkritisk mot Markus den där gången för flera år sedan? Hade Markus ändrat sig som en följd av välbehövlig tillrättavisning? Eller var det kanske lite av båda delarna? I vilket fall som helst visade både Paulus och Markus att de var mogna kristna genom att försonas. De glömde alla gamla oförrätter och arbetade tillsammans igen. Vilket fint exempel för alla som har fått en spänd relation till en medkristen!

Resor

När man läser om Markus förstår man att han reste en hel del. Han kom från Jerusalem, flyttade till Antiokia och seglade därifrån till Cypern och Perge. Sedan for han till Rom. Därifrån ville Paulus skicka honom till Kolossai. Och detta var ändå inte allt!

Omkring år 62–64 skrev Petrus i sitt första brev: ”Hon som är i Babylon ... sänder er sina hälsningar, och så gör Markus, min son.” (1 Petr. 5:13) Markus reste alltså till Babylon och tjänade där tillsammans med den apostel som hade varit på möten hemma hos hans mor ett antal år tidigare.

När Paulus satt fängslad i Rom för andra gången omkring år 65 skrev han till Timoteus i Efesos och bad honom komma. Och han tillade: ”Ta med dig Markus hit.” (2 Tim. 4:11) Markus befann sig alltså i Efesos då. Och det är svårt att tänka sig annat än att han följde med Timoteus till Rom. Det var inte lätt att resa på den tiden, men Markus var ändå villig att göra alla dessa uppoffringar.

Ett fantastiskt privilegium

Markus fick också en mycket speciell uppgift. Han blev inspirerad av Jehova att skriva ett evangelium, det andra evangeliet i Bibeln. Det sägs inte direkt vem som skrev det, men enligt de äldsta traditionerna var Markus skribenten, och Petrus var hans källa. Petrus bevittnade i stort sett allt som Markus skriver om.

Bibelkommentatorer anser att Markus skrev sitt evangelium för icke-judiska läsare, eftersom han är noga med att förklara judiska seder och bruk. (Mark. 7:3; 14:12; 15:42) Han översätter arameiska termer som icke-judiska läsare annars kanske inte skulle ha förstått. (Mark. 3:17; 5:41; 7:11, 34; 15:22, 34) Han använder också många latinska uttryck och använder till och med latinska ord för att förklara vanliga grekiska ord. Han anger vad judiska mynt motsvarade i romerska pengar. (Mark. 12:42, noten) Allt detta tycks stämma med den gamla tradition som säger att Markus skrev sitt evangelium i Rom.

”Till nytta för mig”

Men Markus hade fler uppgifter i Rom. Tänk på Paulus ord till Timoteus: ”Ta med dig Markus hit.” Varför ville han att Markus skulle komma? ”Han är till nytta för mig när det gäller att utföra tjänst.” (2 Tim. 4:11)

Detta är sista gången kronologiskt sett som Markus nämns i Bibeln, och de här orden säger mycket om honom. Under hela sitt liv i sanningen framträder han aldrig som apostel, ledare eller profet. Han var en tjänare som gjorde saker för andra. Och nu, strax före sin död, kunde Paulus säkert ha stor nytta av hans hjälp.

När vi lägger ihop allt vi vet om Markus får vi en bild av en man som ivrigt predikade de goda nyheterna i olika delar av det världsvida fältet, en man som gladdes åt att betjäna andra. Och tänk vilka givande uppdrag han fick därför att han inte gav upp!

Vi som tjänar Gud i dag visar samma beslutsamhet att predika som Markus. Och precis som han kan några av oss flytta till andra platser eller andra länder för att förkunna där. Men även om de flesta av oss inte kan flytta, kan vi alla efterlikna Markus på ett annat viktigt sätt. Han gjorde allt han kunde för att betjäna sina kristna bröder. På samma sätt kan vi villigt ge våra medtroende praktisk hjälp så att de kan utföra sin tjänst. Då kan vi vara säkra på att vi blir välsignade av Jehova både nu och i framtiden. (Ords. 3:27; 10:22; Gal. 6:2)

[Fotnot]

[Karta/Bild på sidorna 8, 9]

(För formaterad text, se publikationen)

Några städer som Markus besökte

Rom

Efesos

Kolossai

Perge

Antiokia

Cypern

MEDELHAVET

Jerusalem

Babylon