NYKTERHET

Det grekiska verbet nẹ̄fō och adjektivet nēfạlios förmedlar i sin grundbetydelse tanken på att vara opåverkad av berusningsmedel. I Bibeln används de emellertid huvudsakligen i överförd bemärkelse. De förmedlar tanken på att vara nykter, måttlig i sina vanor, vaksam och att bevara sin besinning. Ett besläktat ord, eknẹfō, som har grundbetydelsen ”nyktra till”, används i den grekiska Septuaginta i 1 Moseboken 9:24: ”Noa återhämtade sig [vaknade] efter vinet.” Ordet används också i denna översättning i Joel 1:5, där profeten uppmanar Israels andliga ”drinkare” att ”vakna”, och i Habackuk 2:19, där ve uttalas över avgudadyrkare som säger till träbitar och stenar: ”Vakna!”

I samband med att aposteln Paulus nämner kraven som ställs på dem som förordnas som tillsyningsmän i den kristna församlingen säger han att en tillsyningsman skall vara ”måttlig i sina vanor” (grek.: nēfạlios). Detta innebär naturligtvis att han inte får dricka för mycket vin, eftersom det också sägs att han inte skall vara ”en drucken grälmakare”. Men förutom att han skall vara måttlig när det gäller bruket av alkohol förmedlar ordet nēfạlios tanken på att han skall ha gott omdöme och vara måttfull även på andra områden, till exempel i tal och uppförande. (1Ti 3:2, 3)

Kvinnor i församlingen får också rådet att de skall vara ”allvarliga, inte baktala någon, utan vara måttliga i sina vanor, trogna i allt”. (1Ti 3:11) Äldre män och kvinnor får liknande råd, och det sägs att de äldre kvinnorna bör vara goda exempel, ”för att de skall kunna återföra de unga kvinnorna till förnuft” och hjälpa dem att vara goda hustrur och mödrar som underordnar sig sina män. (Tit 2:2–5)

När Paulus tillrättavisade församlingen i Korinth, som hade låtit sig påverkas av män som förespråkade falska läror, sade han: ”Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor. Vakna upp till nykterhet [form av eknẹfō] på ett rättfärdigt sätt och bedriv inte synd, för några är utan kunskap om Gud. Jag talar nu för att väcka skamkänsla hos er.” (1Kor 15:33, 34) De skulle vakna upp ur den dvala som hade framkallats av falska läror, som vilseledde några och orsakade andlig sjukdom och rentav död. (1Kor 11:30) Han hade tidigare skrivit något liknande till thessalonikerna, som hade fått problem med sådana som förespråkade läror som inte stämde överens med det apostlarna lärde. Till dem skrev han att ”Jehovas dag” skulle komma plötsligt men att den inte skulle överraska sanna, trogna kristna så som den skulle överraska tjuvar. De skulle därför inte vara sömniga utan se till att vara vaksamma; de skulle ”hålla ... [sig] vakna och bevara ... [sin] besinning [ordagr.: vara nyktra]”. (1Th 5:2–6, 8)

Paulus varnade också Timoteus för avfallet som skulle komma, med de faror som det skulle medföra för alla kristna som önskade förbli trogna. Som tillsyningsman måste Timoteus i särskild grad ge akt på det råd han fick: ”Bevara din besinning [andliga nykterhet] i allting, lid ont, utför en evangelieförkunnares verk, fullgör helt din tjänst.” (2Ti 4:3–5) Han skulle bevara sin besinning och inse att Paulus inte skulle finnas till hands så länge till (2Ti 4:6–8) och även att han själv skulle dö till sist; han skulle därför anförtro det han hade lärt åt trogna människor, som i sin tur skulle vara tillräckligt kvalificerade att undervisa andra (2Ti 2:2). På så sätt skulle församlingen byggas upp och bli som ett bålverk mot det kommande avfallet och vara ”en pelare och ett stöd för sanningen”. (1Ti 3:15)

Aposteln Petrus, som visste att han och de andra apostlarna snart skulle vara borta (2Pe 1:14) och därför inte längre skulle kunna hindra det avfall som Djävulen stod bakom, rådde likaså de kristna att hålla fast vid sin räddning genom Kristus. Han uppmanade dem: ”Bevara fullständigt er besinning [ordagr.: var ... nyktra]; sätt ert hopp till den oförtjänta omtanke som skall ges er vid Jesu Kristi uppenbarelse.” (1Pe 1:13) Med tanke på tidens allvar och den allt svårare förföljelse de kunde vänta sig från världens sida skulle de vara sunda i sinnet och vaksamma, och de fick inte försumma att be innerligt för att få den styrka de behövde för att hålla ut. (1Pe 4:7) Han förmanade dem att bevara sin besinning, eftersom Djävulen var som ett rytande lejon som sökte någon att sluka, och de skulle stå emot honom. Detta krävde nykterhet, allvar och självbehärskning. (1Pe 5:8, 9)