Anabaptisterna och ”mönstret av sunda ord”
APOSTELN Paulus förvarnade om att efter hans död skulle avfälliga kristna, likt ”förtryckande vargar”, komma in bland Guds hjord och skulle försöka ”dra bort lärjungarna efter sig”. Hur skulle de göra detta? Genom att införa traditioner och falska läror för att förvränga Skriftens sanning. — Apostlagärningarna 20:29, 30; 1 Timoteus 4:1.
Av det skälet förmanade Paulus den unge mannen Timoteus: ”Fortsätt att bevara mönstret av sunda ord som du har hört av mig med den tro och kärlek som är i förbindelse med Kristus Jesus. Detta utmärkta anförtrodda gods skall du bevaka genom den heliga anden som bor i oss.” Vad var det här omtalade ”mönstret av sunda ord”? — 2 Timoteus 1:13, 14.
”Mönstret” fastställs
Alla böckerna i de kristna grekiska skrifterna fullbordades under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Fastän de skrevs av olika skribenter, såg Guds heliga ande eller verksamma kraft till att de blev samstämmiga inte bara inbördes utan också med de tidigare hebreiska skrifterna. Därigenom bildades ett ”mönster” av sunda skriftenliga läror, som de kristna hade att rätta sig efter, alldeles som Jesus Kristus hade blivit ”en förebild” som de skulle efterlikna. — 1 Petrus 2:21; Johannes 16:12, 13.
Vad hände med ”mönstret av sunda ord” under de andligen sett mörka århundraden som följde efter apostlarnas död? Många ärliga människor försökte återupptäcka det, fastän en fullständig återställelse inte skulle komma förrän i ”ändens tid”. (Daniel 12:4) Ibland var det en ensam röst, och vid andra tillfällen var det en liten grupp av människor som sökte efter ”mönstret”.
Valdenserna tycks ha varit en sådan minoritet.a De bodde i Frankrike, Italien och andra områden i Europa under tiden 1100-talet—1300-talet. Från denna rörelse uppstod senare anabaptisterna eller vederdöparna. Vilka var de, och vad trodde de?
Grundlärorna
Anabaptisterna blev framträdande först omkring år 1525 i Zürich i Schweiz. Från den staden spred sig deras trosuppfattningar snabbt till många delar av Europa. I början av 1500-talet hade reformationen åstadkommit en del förändringar, men i anabaptisternas ögon hade den inte gått nog långt.
I sin önskan att komma tillbaka till de kristna lärorna från det första århundradet förkastade de mera av det romersk- katolska lärosystemet än vad Martin Luther och andra reformatorer gjorde. Anabaptisterna vidhöll till exempel att bara vuxna kunde överlämna sig åt Kristus. På grund av sitt bruk av vuxendop, även när det gällde en människa som hade blivit döpt som liten, fick de namnet ”anabaptister”, som betyder ”omdöpare”. — Matteus 28:19; Apostlagärningarna 2:41; 8:12; 10:44—48.
”För anabaptisterna var den verkliga kyrkan en förening av troende människor”, skriver doktor R. J. Smithson i sin bok The Anabaptists—Their Contribution to Our Protestant Heritage. Som sådana betraktade de sig själva som ett trossamfund inom samhället i stort och hade till att börja med inte något speciellt utbildat eller betalt prästerskap. I likhet med Jesu lärjungar var de kringvandrande förkunnare, som besökte städer och byar och talade med människor på torgen, i verkstäderna och i hemmen. — Matteus 9:35; 10:5—7, 11—13; Lukas 10:1—3.
Varje enskild anabaptist betraktades som personligen ansvarig inför Gud, och man ansåg att han åtnjöt fri vilja och visade sin tro genom sina gärningar, fastän han insåg att frälsningen inte kom enbart av gärningar. Om någon bröt mot tron, kunde han bli utesluten ur församlingen. Återinsättande följde bara efter bevis på tillbörlig ånger och bättring. — 1 Korintierna 5:11—13; jämför 2 Korintierna 12:21.
Deras syn på världen
Anabaptisterna insåg att de inte kunde reformera världen. Även om kyrkan hade varit förbunden med staten ända sedan den romerske kejsar Konstantins tid på 300-talet v.t., betydde detta för dem inte att staten hade blivit kristen. Av vad Jesus hade sagt visste de att en kristen inte är ”någon del av världen” även om detta resulterar i förföljelse. — Johannes 17:15, 16; 18:36.
Där det inte förelåg någon konflikt mellan det kristna samvetet och de världsliga intressena ansåg anabaptisterna att staten med rätta skulle respekteras och åtlydas. Men en anabaptist ville inte ta del i politik, bekläda något medborgerligt ämbete, verka som domare eller avlägga ed. Eftersom han förkastade alla former av våld och tvång, tog han inte heller del i krig eller militärtjänst. — Markus 12:17; Apostlagärningarna 5:29; Romarna 13:1—7; 2 Korintierna 10:3, 4.
Anabaptisterna vidmakthöll en hög moralisk standard i en sansad, enkel livsföring, som i grund och botten var fri från materialistiska ägodelar och önskningar. På grund av sin kärlek till varandra upprättade de ofta bosättningar, fastän de flesta av dem förkastade gemensamhetsboende som levnadssätt. På den grunden att allting tillhörde Gud var de emellertid alltid redo att använda sina materiella ägodelar till gagn för de fattiga. — Apostlagärningarna 2:42—45.
Genom ett ingående studium av bibeln, särskilt av de kristna grekiska skrifterna, vägrade en del anabaptister att godta treenighetsläran om tre personer i en Gud, såsom en del av deras skrifter omvittnar. Deras gudsdyrkan var vanligtvis mycket enkel, och i den intog nattvarden en särskild plats. De förkastade de traditionella katolska, lutherska och kalvinistiska uppfattningarna och såg denna minneshandling som en hågkomst av Jesu död. ”För dem”, skriver R. J. Smithson, ”var det den mest högtidliga akt som en kristen kunde ta del i och inbegrep förnyandet av den troendes förbund att ägna sitt liv helt och hållet åt Kristi tjänst.”
Förföljelse — och sedan
Anabaptisterna blev missförstådda, liksom de första kristna blev det. Likt dem betraktades de som omstörtare av den bestående samhällsordningen, som sådana som ”omvälvt den bebodda jorden”. (Apostlagärningarna 17:6) I Zürich i Schweiz sökte myndigheterna, som var förbundna med reformatorn Huldrych Zwingli, särskilt sak med anabaptisterna på grund av deras vägran att döpa spädbarn. År 1527 dränkte de brutalt Felix Manz, en av anabaptisternas ledare, och förföljde så bittert de schweiziska anabaptisterna att de nästan blev utplånade.
I Tyskland blev anabaptisterna bittert förföljda av både katoliker och protestanter. I en kejserlig förordning, utfärdad år 1528, lades dödsstraff på alla som blev anabaptister — och detta utan någon form av rättegång. Förföljelsen i Österrike fick de flesta anabaptisterna där att söka tillflykt i Mähren, Böhmen och Polen och senare i Ungern och Ryssland.
I och med att så många av de ursprungliga ledarna dog var det ofrånkomligt att extremister skulle framträda. De förde med sig en obalans som ledde till mycken förvirring och ett efterföljande avsteg från de normer som hade kännetecknat tidigare dagar. Detta blev tragiskt uppenbart år 1534, när sådana extremister med våld tog över stadsstyrelsen i Münster i Westfalen. Året därpå återtogs staden under mycken blodsutgjutelse och tortyr. Denna händelse stämde inte överens med den sanna anabaptistläran och bidrog mycket till att anabaptisterna kom i vanrykte. En del efterföljare försökte frånkänna sig namnet anabaptister till förmån för benämningen ”baptister”. Men vilket namn de än valde, blev de fortfarande offer för motstånd och särskilt då från den katolska inkvisitionen.
Till sist emigrerade anabaptistiska grupper i sitt sökande efter större frihet och fred. Nu finner vi dem i Nord- och Sydamerika, såväl som i Europa. Många samfund har påverkats av deras ursprungliga läror, bland dem kväkarna, de nutida baptisterna och Plymouthbröderna. Kväkarna delar anabaptisternas motvilja mot krig och omfattar tanken på vägledning genom ett ”inre ljus”.
Att anabaptisterna överlevt ser vi allra tydligast i våra dagar i två särskilda grupper. Den första är de hutterianska bröderna, som fått namn efter sin ledare på 1500-talet, Jakob Hutter. De bildade samhällsbosättningar i England, västra Canada, Paraguay och South Dakota i Förenta staterna. Mennoniterna är den andra gruppen. De har fått sitt namn från Menno Simons, som gjorde mycket för att utplåna det dåliga rykte i Nederländerna som Münsteraffären hade efterlämnat. Simons dog år 1561. Mennoniterna finns nu i Europa och Nordamerika tillsammans med de amenitiska mennoniterna (amishfolket).
”Mönstret” i våra dagar
Även om anabaptisterna må ha sökt efter ”mönstret av sunda ord”, så lyckades de inte att upptäcka det. Dessutom konstaterar K. S. Latourette i sin bok A History of Christianity: ”Fastän de ursprungligen var kraftfullt missionsinriktade, fick förföljelsen dem att i stor utsträckning dra sig undan för sig själva och säkra sitt fortbestånd genom födelser i stället för genom omvändelser.” Och detsamma gäller även nu de små grupper som kan spåras tillbaka till anabaptiströrelsen. Deras önskan att hålla sig avskilda från världen och dess tillvägagångssätt har fått dem till att bevara särskiljande klädmoden, som de ofta uppmuntras till genom sitt avskilda samhällsliv.
Kan man då verkligen finna ”mönstret av sunda ord” i våra dagar? Ja, men det behövs tid och kärlek till sanningen för att finna det. Varför inte granska för att se om det du tror håller måttet enligt det av Gud uppenbarade ”mönstret”? Det är inte svårt att utröna vad som utgör människogjord tradition och vad som är med bibeln överensstämmande fakta. Jehovas vittnen på din plats kommer att med glädje hjälpa dig, för de uppskattar själva det sätt varpå de har blivit hjälpta till att förstå ”mönstret av sunda ord”.
[Fotnot]
[Bild på sidan 23]
Jehovas vittnen hjälper många att förstå ”mönstret av sunda ord”