Förmaning på grundval av kärleken
OMKRING år 60—61 v.t. lämnade en förrymd slav Rom och började en 1.400 kilometer lång färd hem till Kolosse, en stad i sydvästra Mindre Asien. Han förde med sig ett handskrivet budskap till sin ägare, skrivet av ingen mindre än aposteln Paulus. Nu utgör det brevet en del av Bibeln och har kommit att bära sin mottagares namn, Filemon.
Brevet till Filemon är ett mästerstycke i fråga om taktfullt, bevekande resonemang. Men ännu viktigare är att det innehåller ett antal praktiska lärdomar för kristna i våra dagar, och en av dessa är värdet av att förmana varandra på grundval av kristen kärlek. Låt oss ta en närmare titt på detta korta men kraftfulla brev.
En rymling återvänder
Filemon var kristen, en mycket älskad medlem av församlingen i Kolosse. (Filemon, verserna 4, 5) Ja, församlingen där använde hans hem som mötesplats! (Vers 2) Dessutom var Filemon personligen bekant med aposteln Paulus; det kan ha varit aposteln som var redskapet till att han blev kristen. Visserligen antyder Paulus att han inte predikade personligen i Kolosse. (Kolosserna 2:1) Men han tillbringade två år i Efesus och predikade i en sådan omfattning att ”alla som bodde i provinsen Asien [som inbegrep Kolosse] hörde Herrens ord”. (Apostlagärningarna 19:10) Filemon var troligen bland de åhörare som gav gensvar.
Hur som helst var Filemon, i likhet med många rika män på den tiden, slavägare. I forna tider var slaveri inte alltid nedsättande. Att sälja sig själv eller familjemedlemmar till slaveri var bland judarna ett godtagbart sätt att betala skulder. (3 Moseboken 25:39, 40) I The International Standard Bible Encyclopedia görs följande kommentar om den romerska tidsperioden: ”Ett stort antal människor sålde sig till slaveri av olika skäl, framför allt för att uppnå ett liv som var lättare och tryggare än tillvaron som en fattig människa som fötts fri, för att få speciella arbeten och för att höja sig socialt. ... Många icke-romare sålde sig åt romerska medborgare med den berättigade förväntan, noggrant reglerad genom den romerska lagen, att själva bli romerska medborgare när de blivit frigivna.”
Men ett problem uppstod, när en av Filemons slavar, en man som hette Onesimus, rymde från honom och flydde till Rom, samtidigt som han kanhända stal pengar från Filemon för att finansiera sin rymning. (Vers 18) I Rom kom Onesimus i kontakt med aposteln Paulus, som var fånge där.
Slaven som förut varit ”till ingen nytta” och som hade flytt från slavtjänsten blev nu en kristen. Han ställde sig själv till Paulus’ förfogande och ägnade nyttig tjänst åt den fängslade aposteln. Det är inget att undra på att Onesimus fick en plats i Paulus’”egen ömma tillgivenhet” och blev ”en älskad broder” åt Paulus! — Verserna 11, 12, 16.
Aposteln Paulus skulle gärna ha velat behålla Onesimus hos sig, men Filemon hade laggiltiga rättigheter som Onesimus’ ägare. Onesimus måste därför återvända till sin laglige herres tjänst. Hur skulle då Filemon ta emot honom? Skulle han vredgat kräva sin rätt att få utmäta strängt straff? Skulle han ifrågasätta uppriktigheten i Onesimus’ påstående att han var en medkristen?
Frågorna avgörs i kärlek
Paulus kände sig föranlåten att skriva till Filemon beträffande Onesimus. Han skrev brevet med egen hand, utan att som hans vana var använda en sekreterare. (Vers 19) Ta dig några minuter till att läsa hela brevet till Filemon. Du lägger märke till att sedan Paulus introducerat sig själv och tillönskat Filemon och hans husfolk ”oförtjänt omtanke och frid”, berömmer han Filemon för den kärlek och tro som han har till Herren Jesus och till alla de heliga. — Verserna 1—7.
Paulus kunde med lätthet ha åberopat sin myndighet som apostel och befallt Filemon att göra vad som var tillbörligt, men i stället förmanade han honom på grundval av kärleken. Han intygade att Onesimus hade blivit en kristen broder, en som hade visat sig nyttig för Paulus. Aposteln erkände beträffande Onesimus: ”Jag hade gärna velat behålla honom för mig själv, för att han i ditt ställe skulle kunna fortsätta att tjäna mig i de bojor jag bär för de goda nyheternas skull. Men”, fortsatte Paulus, ”jag vill ingenting göra utan ditt samtycke, så att din goda gärning inte skulle vara såsom av tvång utan av din egen fria vilja.” — Verserna 8—14.
Aposteln uppmanade Filemon att ta tillbaka sin tidigare slav som broder. ”Ta ... emot honom välvilligt såsom du skulle ta emot mig”, skrev Paulus. Inte så att Onesimus nödvändigtvis skulle bli frigiven från slaveriet. Paulus agiterade inte för att man skulle ändra på den samhällsordning som existerade på hans tid. (Jämför Efesierna 6:9; Kolosserna 4:1; 1 Timoteus 6:2.) Likväl skulle förhållandet slav och herre utan tvivel mildras av det kristna band som nu fanns mellan Onesimus och Filemon. Filemon skulle betrakta Onesimus ”som mer än en slav, som en älskad broder”. — Verserna 15—17.
Hur förhöll det sig då med de skulder Onesimus kan ha ådragit sig, kanske som följd av stöld? Paulus vädjade återigen till sin vänskap med Filemon och sade: ”Om han för övrigt gjorde dig någon orätt eller är skyldig dig något, skriv då upp det på min räkning.” Paulus gav uttryck åt tillförsikten att Filemon skulle visa en förlåtande anda och gå utöver den begäran Paulus framställde. Eftersom Paulus hoppades att snart bli frigiven, ordnade han till och med att få åtnjuta Filemons värdskap inom den närmaste framtiden. Sedan Paulus framburit några ytterligare hälsningar och tillönskat Filemon ”Herren Jesu Kristi oförtjänta omtanke”, avslutade han sitt brev. — Verserna 18—25.
Lärdomar för de kristna i våra dagar
Boken Filemon överflödar av praktiska lärdomar för de kristna i våra dagar. En sak är att den påminner oss om behovet av att vara förlåtande även när en medtroende allvarligt har förbrutit sig mot oss. ”Om ni förlåter människor deras försyndelser”, sade Jesus Kristus, ”skall er himmelske Fader också förlåta er.” — Matteus 6:14.
De som har myndighetsställningar inom den kristna församlingen i våra dagar kan särskilt dra nytta av boken Filemon. Det är värt att lägga märke till att Paulus avstod från att göra bruk av sin apostoliska myndighet att befalla Filemon att göra vad som var tillbörligt. Dessutom krävde Paulus inte att Onesimus skulle få lov att stanna kvar i Rom i Paulus’ tjänst. Paulus respekterade andras egendomsrättigheter. Han insåg också att även om ett auktoritärt tillvägagångssätt skulle ha kunnat få lydnad till följd, var det bättre att Filemon fick handla som hans hjärta bjöd honom. Paulus framställde en vädjan grundad på kärlek för att framkalla ett från hjärtat kommande gensvar.
De kristna äldste bör därför aldrig vara några som ”spelar herrar över dem som är Guds arv” genom att missbruka sin makt eller genom att använda ett barskt, auktoritärt sätt att handla med hjorden. (1 Petrus 5:1—3) Jesus sade: ”Ni vet att nationernas styresmän spelar herrar över dem och att de stora utövar myndighet över dem. Så är det inte bland er.” (Matteus 20:25, 26) Tillsyningsmännen finner i allmänhet att hjordens medlemmar ger långt större gensvar på kärleksfulla vädjanden än på befallningar. De som lider av depression uppskattar tillsyningsmän som vänligt tar sig tid till att lyssna på deras problem och ge insiktsfulla råd.
Paulus’ brev påminner vidare de äldste om värdet av beröm och takt. Han börjar genom att erkänna att de heligas ömma tillgivenhet blev vederkvickt genom Filemon. (Vers 7) Detta uppriktiga beröm försatte utan tvivel Filemon i en mer gynnsam sinnesstämning. På liknande sätt kan anvisningar eller råd i våra dagar ofta mildras genom uppriktigt, varmt beröm. Och sådan rådgivning bör aldrig vara burdus eller taktlös, utan frikostigt kryddad med salt för att bli mer tilltalande för åhöraren. — Kolosserna 4:6.
Aposteln Paulus gav vidare uttryck åt tillförsikten att Filemon skulle göra det som var rätt genom att säga: ”I tillförsikt om ditt tillmötesgående skriver jag till dig, i det jag vet att du till och med kommer att göra mer än vad jag säger.” (Vers 21) Äldste, uttrycker ni samma tillförsikt till era medkristna? Hjälper inte detta dem att göra vad som är rätt?
Intressant nog finner föräldrar ofta att det har en god verkan på deras avkomlingar att uttrycka tillförsikt till dem. Genom att inse värdet av villig lydnad, en önskan att gå utöver att blott och bart fylla kraven, kan föräldrar tillförsäkra sina barn ett mått av värdighet. Föräldrars befallningar eller önskemål bör när så är möjligt framställas i ett vänligt, kärleksfullt tonläge. Empati bör visas, skäl anföras. Föräldrar bör varmt berömma sina barn när sådant beröm är förtjänt och undvika att överdrivet kritisera dem, särskilt offentligt.
Längs samma tankebanor kan äkta män visa egenskaperna resonlighet och vänlighet och vara redo att lovorda sina hustrur. Detta gör hustruns undergivenhet till ett nöje och en källa till tillfredsställelse och glädje. — Ordspråksboken 31:28; Efesierna 5:28.
Det är inte angett precis vilket gensvar Filemon gav på Paulus’ brev. Men vi kan inte föreställa oss att Paulus’ tillförsikt till honom var felplacerad. Må kristna äldste, föräldrar och äkta män i våra dagar på liknande sätt finna framgång i sina handlingar, inte genom tvång, befallningar eller maktspråk, utan genom förmaning på grundval av kärleken.
[Bild på sidan 23]
I stället för att vädja till sin myndighet som apostel förmanade Paulus Filemon på grundval av kristen kärlek