Filemon och Onesimos förenade som kristna bröder

ETT av de brev som aposteln Paulus skrev under inspiration av Gud behandlar en svårhanterlig motsättning mellan två män. Den ene var Filemon och den andre Onesimos. Vilka var dessa män? Vad var det som gjorde att Paulus intresserade sig för deras situation?

Filemon, som fick brevet, bodde i Kolossai i Mindre Asien. Han var, till skillnad från många andra kristna som bodde i dessa trakter, bekant med Paulus, eftersom det var på grund av apostelns predikande som han hade omfattat de goda nyheterna. (Kolosserna 1:1; 2:1) Paulus kände honom som en älskad medarbetare. Filemon var ett föredöme i tro och kärlek. Han var gästfri och en källa till uppmuntran för sina medkristna. Filemon var tydligtvis också en välbärgad man, eftersom hans hus var tillräckligt stort för att församlingen skulle kunna ha sina möten där. Den tanken har framförts att Apfia och Arkippus, som Paulus också riktar sitt brev till, kan ha varit hans hustru och son. Filemon hade också åtminstone en slav, Onesimos. — Filemon, vers 1, 2, 5, 7, 19b, 22.

En rymling i Rom

Bibeln berättar inte varför Onesimos var mer än 140 mil hemifrån — tillsammans med Paulus i Rom, varifrån brevet till Filemon skrevs omkring år 61 v.t. Men Paulus skrev till Filemon: ”Om ... [Onesimos] ... gjorde dig någon orätt eller är skyldig dig något, skriv då upp det på min räkning.” (Filemon, vers 18) De här orden visar tydligt att Onesimos hade råkat i svårigheter i förhållande till sin herre, Filemon. Syftet med Paulus’ brev var att försona de båda männen med varandra.

Det har framförts som en tänkbar möjlighet att Onesimos blev rymling sedan han bestulit Filemon för att finansiera sin flykt till Rom. Där tänkte han försvinna i folkmassorna.a I den grekisk-romerska världen utgjorde förrymda personer ett stort problem inte bara för slavägare, utan också för myndigheterna. Staden Rom sades ha varit ”allmänt känd som en vanlig tillflyktsort” för förrymda slavar.

Hur träffade Paulus Onesimos? Bibeln berättar inte det för oss. Men när friheten inte längre hade nyhetens behag, insåg Onesimos troligen att han hade försatt sig i en mycket bekymmersam situation. I Rom var en speciell polisstyrka på jakt efter förrymda slavar, vars brott betraktades som ett av de allvarligaste enligt forntida lag. Enligt Gerhard Friedrich blev ”förrymda slavar som greps märkta med brännjärn i pannan. De blev ofta torterade ... , kastade till vilddjuren på arenan eller korsfästa för att avskräcka andra slavar från att följa deras exempel.” Friedrich menar att det är troligt att Onesimos, sedan han gjort slut på de stulna pengarna och misslyckats med att hitta ett gömställe eller ett arbete, bad om beskydd och medling av Paulus, som han hade hört talas om i Filemons hem.

Andra tror att Onesimos efter moget övervägande begav sig till en av hans herres vänner i hopp om att han genom dennes inflytande skulle kunna återupprätta goda förhållanden med en ägare som av något annat skäl hade anledning att vara vred på honom. Historiska källor visar att det var ”en utväg som slavar med problem ofta använde sig av”. Om det var så, då var det ”mer troligt” att Onesimos hade stulit ”för att göra det lättare att komma till medlaren Paulus än att det var en del av en plan för att fly”, säger skribenten Brian Rapske.

Paulus ger hjälp

Vad orsaken till flykten än var, sökte Onesimos tydligen Paulus’ hjälp för att bli försonad med sin förbittrade ägare. Det ställde Paulus inför ett problem. Här fanns en tidigare icke troende slav som var en rymling som begått brott. Skulle aposteln försöka hjälpa honom genom att övertala en kristen vän att inte använda sin lagliga rätt att utmäta ett strängt straff? Vad skulle Paulus göra?

När Paulus skrev till Filemon, hade rymlingen tydligen varit hos aposteln en tid. Det hade varit tillräckligt länge för att Paulus skulle kunna säga att Onesimos hade blivit en ”älskad broder”. (Kolosserna 4:9) Paulus säger så här om sitt eget andliga förhållande till Onesimos: ”Jag förmanar dig angående mitt barn, som jag har blivit far till i mina bojor.” Av alla de möjligheter som fanns måste det här ha varit den minst väntade utgången för Filemon. Aposteln förklarade att den slav som förut hade varit ”till ingen nytta” skulle återvända som en kristen broder. Onesimos skulle nu vara ”till nytta” eller ”användbar” och således leva upp till innebörden i sitt namn. — Filemon, vers 1, 10–12.

Onesimos hade varit till stor nytta för den fängslade aposteln. Paulus hade egentligen velat ha honom kvar, men bortsett från att det skulle ha varit olagligt, hade det varit en kränkning av Filemons rättigheter. (Filemon, vers 13, 14) I ett annat brev, som skrevs vid omkring samma tid till den församling som hade möten i Filemons hus, omnämnde Paulus Onesimos som ”min trofaste och älskade broder, som är från er”. Det vittnar om att Onesimos redan hade gett bevis på sin pålitlighet. — Kolosserna 4:7–9.b

Paulus uppmuntrade Filemon att välvilligt ta emot Onesimos, men han använde inte sin myndighet som apostel för att befalla honom att göra det eller få honom att frige sin slav. Paulus var, på grund av deras vänskap och ömsesidiga kärlek, säker på att Filemon ”till och med ... [skulle] göra mer” än han blev uppmanad till. (Filemon, vers 21) Vad uttrycket ”till och med ... mer” kan ha syftat på framgår inte, därför att det med rätta bara var Filemon som kunde avgöra vad som skulle göras med Onesimos. Några har i Paulus’ ord läst in en underförstådd begäran att den förrymde skulle sändas tillbaka, så att han kunde fortsätta att hjälpa Paulus precis som han redan hade börjat göra.

Handlade Filemon i enlighet med Paulus’ vädjanden för Onesimos? Det tycks knappast råda något tvivel om det, trots att det kan ha misshagat andra slavägare i Kolossai som, för att deras slavar inte skulle göra som Onesimos, hellre velat att han skulle få det strängaste straff.

Onesimos — en man som förändrats

Onesimos återvände till Kolossai med en ny personlighet. Hans tänkesätt som förändrats genom kraften i de goda nyheterna gjorde honom helt säkert till en trogen medlem av den kristna församlingen i staden. Det framgår inte av Bibeln om Filemon så småningom frigav Onesimos. Men den före detta rymlingen var i andligt avseende en fri man. (Jämför 1 Korinthierna 7:22.) Det sker något liknande i vår tid. När människor tillämpar Bibelns principer i sitt liv, förändras deras förhållanden och personlighet. De som tidigare av samhället betraktats som värdelösa har fått hjälp att bli mönstermedborgare.c

Omvändelsen till den sanna tron medförde verkligen en stor förändring! Såsom Onesimos var tidigare kan han ha varit ”värdelös” för Filemon, men den nye Onesimos levde utan tvivel upp till innebörden i sitt namn genom att vara en person som var ”till nytta”. Och att Filemon och Onesimos blev förenade som kristna bröder medförde helt säkert glädje.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 30]

Slavars ställning under den romerska lagen

En slav, som var underställd den romerska lag som gällde under det första århundradet v.t., var helt och hållet utlämnad åt sin herres nycker, begär och sinnesstämning. Enligt Gerhard Friedrich var ”slaven i verkligheten och juridiskt inte en människa, utan en ägodel som hans ägare kunde göra vad han ville med. ... Han jämställdes med husdjur och redskap och visades ingen omtanke i samhällets lagar.” En slav kunde inte få någon juridisk upprättelse för orättvisor han utsatts för. Han var helt enkelt tvungen att verkställa sin herres befallningar. Det fanns ingen gräns för de bestraffningar en vredgad slavägare kunde ge. Han använde sin makt över liv och död till och med vid en obetydlig förseelse.*

De rika kunde ha ägt flera hundra slavar, medan ett jämförelsevis obetydligt hushåll kan ha inbegripit två eller tre. ”De uppgifter som utfördes av husslavar var mycket varierande”, säger skribenten John Barclay. ”Slavar tjänade som dörrvakter, kockar, uppassare, städare, kurirer, barnvakter, ammor och tjänare av alla slag, för att inte tala om de olika yrkesmän som man kunde finna i de större och mer välbärgade hemmen. ... En husslavs livskvalitet berodde i högsta grad på ägarens sinnelag, och det kunde vara på både gott och ont: en slav som ägdes av någon som var grym kunde få genomlida en oändlig rad av plågor, men en omtänksam och generös ägare kunde göra livet både uthärdligt och hoppingivande. Det finns i den klassiska litteraturen exempel på grym behandling, men det finns också en mängd skrifter som vittnar om den varma känsla som rådde mellan en del ägare och deras slavar.”

* Angående slavar ibland Guds folk i forna tider, se Insight on the Scriptures, utgiven av Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc., band 2, sidorna 977–979.