FYRFAT

Fyrfat användes på olika sätt i samband med tjänsten vid helgedomen. Det fanns fyrfat av guld, i vilka man tydligtvis samlade utbrända lampvekar som avlägsnats från lamporna på det gyllene lampstället. (2Mo 25:38; 37:23; 4Mo 4:9) Till brännoffersaltaret hörde fyrfat av koppar, som man tydligen använde till att samla aska i eller till att hämta kol från elden med. (2Mo 27:3; 38:3) Fyrfat användes också till att bränna rökelse i. (3Mo 10:1) Varje morgon och ”mellan de två kvällarna” brände översteprästen välluktande rökelse på det guldöverdragna rökelsealtaret. (2Mo 30:7, 8)

Fyrfaten och de andra redskapen som användes i förbindelse med lampstället och brännoffersaltaret skulle täckas över när israeliterna bröt upp och tältboningen förflyttades till en annan plats under deras vandringar. (4Mo 4:9, 14)

Salomo tillverkade fyrfat av guld och silver till templet, som David under inspiration hade fått byggnadsplanerna till. Dessa fyrfat var kanske mer konstnärligt utsmyckade än de som användes i tältboningen i vildmarken. (1Ku 7:48–50; 1Kr 28:11–19; 2Kr 4:19–22) Fyrfat av äkta guld och silver fanns bland de föremål som fördes bort från templet när judarna fördes i landsflykt till Babylon. (2Ku 25:15; Jer 52:19)

I Hebréerna 9:4 nämns ett föremål som tillsammans med förbundsarken tillhörde eller var förknippat med det allra heligaste. På grekiska kallas föremålet thymiatẹ̄rion. Detta ord avser något som användes i samband med att man brände rökelse. Är det rökelsealtaret som avses? Vissa bibelöversättningar ger den tanken (Gi, SFB, 1917, 2000), och den uppfattningen stöds av att Filon och Josephus använde detta ord om rökelsealtaret. Men rökelsealtaret stod inte i det allra heligaste (2Mo 30:1, 6), utan omedelbart utanför förhänget, eller ”i närheten av det innersta rummet”, som det sägs i 1 Kungaboken 6:22. (Jfr 2Mo 40:3–5.) Ordet thymiatẹ̄rion kan emellertid också återges med ”rökelsekar”, och på försoningsdagen tog översteprästen faktiskt med sig ett rökelsekar in i det allra heligaste. (3Mo 16:12, 13) I den grekiska Septuaginta syftar ordet thymiatẹ̄rion alltid på rökelsekaret (2Kr 26:19; Hes 8:11, LXX), även om ett annat ord används i 3 Moseboken 16:12, där det som skedde på försoningsdagen beskrivs. Av den judiska Mishna framgår det att ett särskilt rökelsekar av guld användes på försoningsdagen. (Joma 4:4; 5:1; 7:4) Det är därför på goda grunder som man i somliga bibelöversättningar har föredragit att återge thymiatẹ̄rion med ”rökelsekar”. (Be, CC, Da, Dy, Kx, NV, Yg)

Felaktigt bruk. Arons söner Nadab och Abihu använde sina fyrfat till att bära fram olovlig eld inför Jehova och förlorade därför livet. (3Mo 10:1, 2) De 250 upproriska män som Kora gick i spetsen för blev också förtärda av eld när de bar fram sina kopparfyrfat inför Jehova. (4Mo 16:16–19, 35, 39) Kung Ussia blev slagen med spetälska när han orättmätigt använde ett rökelsekar. (2Kr 26:18, 19) De 70 israelitiska äldste som Hesekiel såg i en syn använde rökelsekar för att offra rökelse åt avgudar. (Hes 8:10, 11; se RÖKELSE.)