INVIGNING

En högtidlig ceremoni för att markera att något tas i bruk. Det kan gälla byggnader, föremål, anordningar eller platser. Uttrycket ”inviga” är översatt från det hebreiska verbet chanạkh. Det besläktade substantivet, chanukkạh, betyder ”invigning”, ”invigningshögtid”. Det grekiska verb som används är enkainịzō, som i första hand betyder ”göra ny”, ”förnya” och därefter ”inviga”. Det motsvarande substantivet är enkainia, som betyder ”invigning”, ”invigningshögtid”.

När det mosaiska lagförbundet trädde i kraft invigdes det under passande ceremonier. Man frambar djuroffer och stänkte blod på altaret, förbundsboken och folket. När aposteln Paulus skrev om denna händelse sade han att förbundet då ”invigdes”. (2Mo 24:4–8; Heb 9:18–20)

Paulus sade: ”Därför invigdes [en form av enkainịzō] inte heller det förra förbundet utan blod.” (Heb 9:18) Genom att uttrycka sig så visar han att det nya förbundet trädde i kraft, invigdes, på liknande sätt, nämligen genom att Jesus dog, uppstod och steg upp till himlen, där han frambar värdet av sitt mänskliga liv och därefter utgöt helig ande över sina lärjungar. Eftersom Jesus Kristus blev uppväckt till andligt liv, kunde han gå in till den verkliga ”heliga platsen”, himlen, och träda fram inför Jehova och med sitt återlösningsoffer göra det möjligt för sina smorda efterföljare att också få komma till himlen. Det kan därför sägas att han var den som öppnade, eller invigde, vägen till himlen så att andra kunde följa efter. (Heb 10:19, 20)

Vi läser också om att altaret i tältboningen i vildmarken blev invigt vid en högtidlig ceremoni och att hövdingarna för stammarna då frambar sina offergåvor. (4Mo 7:10, 11, 84–88) Vid invigningen av Salomos tempel och dess stora offeraltare hölls en särskild högtidssammankomst. (1Ku 8:63; 2Kr 7:5, 9)

När templet efter den babyloniska fångenskapen blev återuppbyggt under Serubbabels ledning, hölls en högtidlig invigningsceremoni där flera hundra djur offrades. (Esr 6:16, 17) Senare blev murarna omkring det återuppbyggda Jerusalem återställda under Nehemjas ledning, och det hölls återigen en storslagen invigningshögtid där två stora tacksägelsekörer deltog i lovprisningen av Jehova. (Neh 12:27–43)

Det är inte bara om dessa imponerande nationella invigningsceremonier som Bibeln använder uttrycket invigning, utan också i samband med att en man flyttade in i sitt hus. (5Mo 20:5) I överskriften till Psalm 30, som tillskrivs David, anges det att det är fråga om ”En sång vid husets invigning”.

När Nebukadnessar hade ställt upp sin jättelika bildstod på Duraslätten, kallade han samman alla satraperna, prefekterna, ståthållarna, rådgivarna, skattmästarna, domarna, polisdomarna och alla förvaltarna i provinserna till en imponerande invigningsceremoni. Han hoppades på det sättet kunna förena alla sina undersåtar i tillbedjan av denna avgud. De tre unga hebréer som var närvarande vid detta tillfälle höll fast vid den sanna tillbedjan och vägrade att kompromissa genom att utöva denna nationalreligion. (Dan 3:1–30)

Judarna firar än i dag varje år i december en högtid som de kallar chanukka (hanukka) till minne av den invigningshögtid (hebr.: chanukkạh) som hölls 165 f.v.t. efter det att Judas Mackabaios (Mackabeus) hade renat templet, som Antiochos IV Epifanes hade vanhelgat. Det grekiska ordet för denna högtid, som är omtalad i Johannes 10:22, är enkainia, som har samma rot som enkainịzō. (Se INVIGNINGSHÖGTIDEN.)