JESU HIMMELSFÄRD
Jesu Kristi återvändande till himlen 40 dagar efter sin uppståndelse.
Jesu himmelsfärd skedde från Olivberget (Apg 1:9, 12), nära staden Betania (Lu 24:50), som låg på östra sidan av Olivberget. Det var bara en begränsad skara, hans trogna apostlar, som bevittnade himmelsfärden. (Apg 1:2, 11–13) Det sägs i skildringen att Jesus ”lyftes ... upp medan de såg på” och att ”ett moln fångade upp honom ur deras synfält”. De fortsatte att stirra upp mot himlen ända tills två änglar visade sig och sade: ”Denne Jesus, som har tagits upp från er till himlen, han skall komma så här, på samma sätt som ni har sett honom bege sig av till himlen.” (Apg 1:9–11)
Det är värt att lägga märke till att änglarna talade om det ”sätt” (grek.: trọpos) varpå Jesus togs upp till himlen, inte om den gestalt (grek.: morfẹ̄) i vilken han togs upp. När molnet fångade upp honom blev han osynlig för människoögon. Skildringen i Apostlagärningarna visar att hans himmelsfärd ägde rum utan offentlig uppmärksamhet. Det var endast några få trogna efterföljare som bevittnade händelsen, och de såg bara den inledande fasen. Jesu himmelsfärd ägde rum på ett sådant sätt att apostlarna skulle kunna vittna om den, precis som de kunde göra om hans uppståndelse. (Apg 1:3) Det var alltså inte så att han bara ”försvann” från dem, så som han tidigare hade försvunnit från de båda lärjungarna i Emmaus eller så som den ängel som visade sig för Gideon ”försvann ur hans åsyn”. (Lu 24:31; Dom 6:21, 22) Jesu himmelsfärd påminde mer om det som hände med den ängel som visade sig för Manoa och hans hustru. Ängeln lät dem frambära ett offer, och ”när lågan steg upp från altaret mot himlen, steg Jehovas ängel upp i lågan från altaret medan Manoa och hans hustru såg på”. (Dom 13:20)
Av Apostlagärningarna 1:3–9 framgår det att Jesu himmelsfärd ägde rum 40 dagar efter hans uppståndelse. Det gick därför en tid mellan de händelser som beskrivs i Lukas 24:1–49 (som enligt skildringen ägde rum samma dag som Jesus blev uppväckt) och himmelsfärden, som skildras i vers 51 i samma kapitel. Det kan också nämnas att orden ”och lyftes upp till himlen” i den versen saknas i vissa gamla handskrifter och därför utelämnas i en del översättningar (NE, Åk). Orden förekommer dock i Papyrus Bodmer (P75), Codex Alexandrinus, Codex Vaticanus 1209 och andra forntida handskrifter.
Verkan på lärjungarna. Lärjungarnas ord i Apostlagärningarna 1:6 tyder på att de ända fram till den dag Jesus for upp till himlen föreställde sig att han skulle härska i ett jordiskt rike. Genom att Jesus påbörjade sin himmelsfärd på ett synligt sätt och lät lärjungarna bevittna den inledande fasen gjorde han klart för dem att hans rike var ett himmelskt rike och att han nu skulle sitta på ”Guds högra sida”, till skillnad från David, som ”inte stigit upp till himlarna”, vilket Petrus frimodigt vittnade om på pingstdagen. (Apg 2:32–36)
Det som hände borde också påminna lärjungarna om alla de uttalanden Jesus tidigare hade gjort om en sådan himmelsk ställning, och det borde hjälpa dem att förstå dessa uttalanden. Han hade chockerat några genom att säga: ”Hur vore det då, om ni skulle få se Människosonen stiga upp dit där han förut var?” (Joh 6:62) Och han hade sagt till judarna: ”Ni är från regionerna här nere; jag är från regionerna där uppe.” (Joh 8:23) Den sista natten han var tillsammans med sina apostlar sade han till dem att han gick sin väg ”till Fadern” för att ”bereda en plats” åt dem (Joh 14:2, 28), och medan han var hos dem denna sista natt av sitt mänskliga liv sade han i en bön till sin Fader att han hade fullbordat sitt verk på jorden. Han sade också: ”Förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” Och vidare: ”Jag går nu till dig.” (Joh 17:4, 5, 11) När han hade blivit gripen gjorde han ett liknande uttalande inför Sanhedrin. (Mt 26:64) Efter sin uppståndelse sade han till Maria Magdalena: ”Sluta med att klamra dig fast vid mig, för jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men bege dig till mina bröder och säg till dem: ’Jag far nu upp till min Fader och er Fader och till min Gud och er Gud.’” (Joh 20:17) Men det är ändå tydligt att det var först efter hans himmelsfärd som det gick upp för lärjungarna vad dessa uttalanden innebar. Senare fick Stefanus i en syn se Jesus på Guds högra sida (Apg 7:55, 56), och Paulus fick uppleva verkan av Jesu himmelska härlighet (Apg 9:3–5).
”En ny och levande väg” invigd. Även om Jesus hade en fysisk kropp under början av sin himmelsfärd, så att apostlarna kunde se honom, finns det ingen anledning att tro att han behöll denna kropp efter det att molnet hade dolt honom. Aposteln Petrus säger att Jesus dog i köttet men uppväcktes ”i anden”. (1Pe 3:18) Paulus slår fast att ”kött och blod inte kan ärva Guds kungarike”. (1Kor 15:50; jfr också Jesu uttalande i Joh 12:23, 24 med 1Kor 15:35–45.) Paulus jämför detta att Jesus steg upp till Gud i himlen med det att översteprästen trädde in i det allra heligaste i tältboningen på försoningsdagen, och han nämner att översteprästen vid det tillfället bara förde med sig offerdjurens blod (inte deras kött). (Heb 9:7, 11, 12, 24–26) Paulus liknar sedan det förhänge som skilde den första avdelningen från det allra heligaste vid Kristi kött. När översteprästen gick in i det allra heligaste, där Gud i symbolisk bemärkelse var närvarande, tog han inte med sig förhänget, utan han passerade denna barriär och lämnade den bakom sig. Paulus säger därför att ”vi genom Jesu blod har frimodighet i fråga om vägen in till den heliga platsen, den väg som han har invigt åt oss som en ny och levande väg genom förhänget, det vill säga sitt kött”. (Heb 9:3, 24; 10:10, 19, 20; jfr Joh 6:51; Heb 6:19, 20.)
Genom att Jesus for upp till himlen för att frambära det återlösande värdet av sitt livsblod till Jehova invigde han ”en ny och levande väg” genom vilken människor kan närma sig Gud i bön. Att detta också öppnade vägen till himmelskt liv stämmer med Jesu eget uttalande om att ingen tidigare hade ”stigit upp till himlen utom den som steg ner från himlen, Människosonen”. (Joh 3:13) Följaktligen hade varken Enok eller Elia invigt denna väg, lika lite som David hade gjort det. (1Mo 5:24; 2Ku 2:11; Apg 2:34) Paulus säger: ”Den heliga anden [gör] klart att vägen in till den heliga platsen ännu inte hade gjorts uppenbar så länge det första tältet stod.” (Heb 9:8; se ELIA nr 1; ENOK.)
Korrekt beskrivning. En del gör invändningar mot berättelsen om Jesu himmelsfärd därför att det står att han lyftes ”upp” till himlen. De menar att detta förmedlar den primitiva uppfattningen att himlen befinner sig högre ”upp” än jorden och att det avslöjar okunnighet om universums uppbyggnad och jordens rotation. Men för att tillfredsställa sådana kritiker skulle man vara tvungen att fullständigt utrota ord som ”upp”, ”över” och ”ovanför” från språket. Till och med nu i denna rymdålder talar man om att ”sända upp ... farkoster i rymden” (Nationalencyklopedin, bd 16, sid. 113), trots att dessa farkoster rent tekniskt sett skickas ut eller bort från jordytan. Intressant nog sägs det om de änglar som kungjorde Jesu födelse för herdarna att de ”hade gett sig av från dem till himlen” när deras uppdrag var slutfört. (Lu 2:15; jfr Apg 12:10.) Även om Jesu himmelsfärd började med en uppåtgående rörelse sett ur lärjungarnas synvinkel, kan den därefter ha tagit vilken som helst riktning som var nödvändig för att Jesus skulle föras till sin Fader i himlen. När det sägs att Jesus lyftes ”upp” har det inte bara med riktningen att göra, utan det avser i synnerhet att han överfördes till verksamhetssfären och existensnivån i den andliga världen, i den högste Gudens upphöjda närvaro, en värld som inte är bunden till mänskliga begrepp om dimensioner eller riktningar. (Jfr Heb 2:7, 9.)
Varför nödvändig. Det fanns flera skäl till att Jesus måste stiga upp till himlen. Han hade sagt att han var tvungen att ”gå bort” för att kunna sända Guds heliga ande till sina lärjungar som en hjälpare. (Joh 16:7–14) Att Jesus utgöt denna ande på pingstdagen visade tydligt för lärjungarna att han hade trätt fram inför Gud och att han hade framburit värdet av sitt återlösningsoffer till honom. (Apg 2:33, 38) Jesu himmelsfärd var också nödvändig för att Jesus skulle kunna frambära värdet av sitt livsblod till Gud, för detta skulle inte ske på jorden, i det allra heligaste i templet i Jerusalem, utan ”i själva himlen ... inför Guds person”. (Heb 9:24) Det var också nödvändigt att Jesus for upp till himlen för att han skulle kunna bli insatt och förhärligad som ”en stor överstepräst, som har färdats genom himlarna”. (Heb 4:14; 5:1–6) Paulus säger att ”om han [Jesus] nu vore på jorden, skulle han inte vara präst”, men eftersom ”han har satt sig på högra sidan om Majestätets tron i himlarna”, har han ”erhållit en förnämligare offentlig tjänst, så att han också är medlaren för ett i motsvarande grad bättre förbund”. (Heb 8:1–6) Trots att de kristna är underlagda arvsynden, finner de därför tröst i att veta att de har ”en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig”. (1Jo 2:1; Rom 8:34; Heb 7:25)
Slutligen var det nödvändigt att Jesus for upp till himlen för att han skulle kunna härska i det rike han blev arvinge till, ett rike där ”änglar och myndigheter och makter ... lagts under honom”. (1Pe 3:22; Flp 2:6–11; 1Kor 15:25; Heb 10:12, 13; jfr Dan 7:14.) Sedan Jesus hade ”segrat över världen” (Joh 16:33) var han med om att uppfylla profetian i Psalm 68:18, där det står: ”Du har stigit upp i höjden, du har fört bort fångar.” Paulus förklarar innebörden av dessa ord i Efesierna 4:8–12.