Kapitel 1

Varför skulle Jehova ha vittnen?

JEHOVAS VITTNEN är kända över hela världen för att de vid alla tillfällen och överallt talar med andra om Jehova Gud och hans kungarike. De har också namn om sig att hålla fast vid sin tro trots alla tänkbara former av motstånd, ja till och med när de ställs inför döden.

”De främsta offren för religiös förföljelse i Förenta staterna nu på 1900-talet har varit Jehovas vittnen”, heter det i boken The Court and the Constitution av Archibald Cox (1987). ”Jehovas vittnen ... har trakasserats och förföljts av regeringar världen över”, förklarar Tony Hodges. ”I Nazisttyskland arresterades de och sändes till koncentrationsläger. Under andra världskriget var Sällskapet [Vakttornet] förbjudet i Australien och Canada. ... Nu [på 1970-talet] blir Jehovas vittnen förföljda i Afrika.” — Jehovah’s Witnesses in Africa, 1985 års utgåva.

Varför blir Jehovas vittnen förföljda? Vad är syftet med deras predikande? Har de verkligen fått sitt uppdrag från Gud? Varför skulle Jehova över huvud taget ha vittnen — vittnen som dessutom är ofullkomliga människor? Svaren hänger samman med stridsfrågor som prövas i ett universellt rättsfall — det mest avgörande fall som någonsin har behandlats. För att förstå varför Jehova har vittnen och varför dessa vittnen är villiga att utstå till och med det hårdaste motstånd måste vi undersöka dessa stridsfrågor.

Jehovas suveränitet ifrågasatt

Dessa viktiga stridsfrågor inbegriper det rättmätiga i Jehova Guds suveränitet, hans överherravälde eller överlägsna härskarställning. Jehova är universums Suverän på grund av sin ställning som Skapare och Gud och därför att han är den Allsmäktige. (1 Mos. 17:1; 2 Mos. 6:3; Upp. 4:11) Han har alltså med rätta herraväldet över allting i himmel och på jord. (1 Krön. 29:12, fotnot i NW, studieutgåvan) Men han utövar alltid sin suveränitet i kärlek. (Jämför Jeremia 9:24.) Vad kräver han då i gengäld av sina förnuftsbegåvade skapelser? Att de älskar honom och uppskattar hans suveräna styre. (Ps. 84:10) För tusentals år sedan slungades ändå en anklagelse mot Jehovas rättmätiga suveränitet. Hur då? Av vem?

Den första boken i Bibeln, Första Moseboken, kastar ljus över saken. Den berättar om att Gud skapade det första människoparet, Adam och Eva, och gav dem ett vackert trädgårdsliknande hem att bo i. Han gav dem också den här befallningen: ”Av varje träd i trädgården får du äta dig mätt. Men vad beträffar trädet för kunskapen om gott och ont, skall du inte äta av det, för på den dag du äter av det kommer du med visshet att dö.” (1 Mos. 2:16, 17) Vad var ”trädet för kunskapen om gott och ont”, och vad skulle det innebära att äta av dess frukt?

Det var ett bokstavligt träd, men Gud använde det som en symbol. Eftersom han kallade det ”trädet för kunskapen om gott och ont” och förbjöd det första människoparet att äta av det, var det en passande symbol för Guds rätt att för människornas räkning avgöra vad som är ”gott” (behagar Gud) och vad som är ”ont” (misshagar Gud). Att det här trädet fanns där prövade således människornas respekt för Guds suveränitet. Sorgligt nog blev de båda första människorna olydiga mot Gud och åt av den förbjudna frukten. De bestod inte detta enkla men grundliga prov som gällde deras lydnad och uppskattning. — 1 Mos. 3:1—6.

Den till synes obetydliga handlingen utgjorde ett uppror mot Jehovas suveränitet. Varför det? För att förstå innebörden av det som Adam och Eva gjorde måste vi förstå hur vi människor är skapade. När Jehova skapade det första människoparet, gav han dem en fantastisk gåva — en fri vilja. Som ett komplement till den gåvan gav Jehova dem mentala förmågor, till exempel uppfattningsförmåga, tankeförmåga och omdömesförmåga. (Hebr. 5:14) De var inte som förnuftslösa robotar; de liknade inte heller djuren, vars beteende huvudsakligen styrs av instinkter. Deras frihet var emellertid relativ, för den var underordnad Guds lagar. (Jämför Jeremia 10:23, 24.) Adam och Eva valde att äta av den förbjudna frukten. Därigenom missbrukade de sin frihet. Vad var det som fick dem att handla så?

Bibeln förklarar att en av Guds andeskapelser med berått mod hade börjat motarbeta och motstå Gud. Denne andeskapelse, som längre fram blev känd som Satan, talade genom en orm i Eden och fick Eva — och genom henne också Adam — att inte längre underordna sig Guds suveränitet. (Upp. 12:9) Genom att äta av trädet visade Adam och Eva att de litade mer på sitt eget omdöme än på Guds och att de själva ville avgöra vad som är gott och vad som är ont. — 1 Mos. 3:22.

Stridsfrågan som väcktes var denna: Har Jehova rätt att styra mänskligheten, och utövar han sin suveränitet på ett sätt som är till hans undersåtars bästa? Den här stridsfrågan kommer klart till uttryck i ormens ord till Eva: ”Skulle Gud verkligen ha sagt att ni inte får äta av varje träd i trädgården?” Därmed antydde ormen att Gud med orätt undanhöll kvinnan och hennes man någonting gott. — 1 Mos. 3:1.

Upproret i Eden väckte också en annan stridsfråga: Kan människor vara trogna mot Gud under prövning? Den här besläktade frågan blev klart belyst 2.400 år senare i förbindelse med den trogne Job. Satan, ”rösten” bakom ormen, slungade en utmaning rakt i ansiktet på Jehova, när han sade: ”Är det för ingenting som Job har fruktat Gud?” Satan kom sedan med anklagelsen: ”Har inte du själv satt en häck kring honom och kring hans hus och kring allt vad han har runt om? Hans händers verk har du välsignat, och hans egen boskap har utbrett sig på jorden.” Satan antydde alltså att det var egennytta som var motivet till Jobs rättrådighet. Han sade vidare anklagande: ”Hud för hud, och allt vad en man har kommer han att ge för sin själ.” Eftersom Jehova hade påpekat att det inte fanns någon som Job på jorden, påstod Satan i själva verket att han kunde vända vem som helst av Guds tjänare bort från Gud. (Job 1:8—11; 2:4) Alla Guds tjänare blev således indirekt utmanade vad gäller deras ostrafflighet och lojalitet mot Guds suveränitet.

När nu stridsfrågorna en gång hade väckts, måste de också avgöras. Den tid som har förflutit — omkring 6.000 år — och det faktum att mänskliga styrelseformer ömkligen har misslyckats visar klart och tydligt att människor behöver Guds suveräna styre. Men vill de ha det? Finns det människor som kommer att visa att de av hjärtat erkänner Jehovas rättmätiga suveränitet? Ja! Jehova har sina vittnen! Men låt oss först, innan vi tar del av deras vittnesmål, undersöka vad det innebär att vara ett vittne.

Vad det betyder att vara ett vittne

De ord på Bibelns grundspråk som har översatts med ”vittne” och ”vittna” ger oss en inblick i vad det betyder att vara ett vittne för Jehova. Det substantiv som i de hebreiska skrifterna är återgivet med ”vittne” (‛edh) kommer från ett verb (‛udh) som betyder ”vända tillbaka” eller ”upprepa, göra igen”. Angående substantivet (‛edh) heter det i Theological Wordbook of the Old Testament: ”Ett vittne är en person som genom ihållande upprepning eftertryckligt intygar sitt vittnesmål. Ordet [‛edh] hör hemma i juridiskt språkbruk.” En etymologisk ordbok tillfogar: ”Den ursprungliga betydelsen [i verbet ‛udh] var antagligen ’han sade upprepade gånger och med övertygelse’.” — A Comprehensive Etymological Dictionary of the Hebrew Language for Readers of English.

I de kristna skrifterna hade de grekiska ord som återges med ”vittne” (mạr·tys) och ”vittna” (mar·ty·rẹ·o) också juridisk anknytning, även om de med tiden fick en allmännare innebörd. Enligt Theological Dictionary of the New Testament används ”begreppet ’vittne’ både i betydelsen vittne till fakta som kan bekräftas och i betydelsen sanningsvittne, dvs. en som förkunnar och bekänner en övertygelse”. Ett vittne är alltså en person som återger fakta utifrån direkt, personlig kännedom, eller också förkunnar han uppfattningar eller sanningar som han är övertygad om.a

Den trogna kurs som de kristna i det första århundradet följde vidgade innebörden i ordet ”vittne” ytterligare. Många av dessa första kristna vittnade under förföljelse och ansikte mot ansikte med döden. (Apg. 22:20; Upp. 2:13) Det ledde till att det grekiska ordet för ”vittne” (mạr·tys, som också ordet ”martyr” [blodsvittne] är härlett från) på 100-talet v.t. började användas om personer som var villiga att ”bekräfta allvaret i sitt vittnesmål eller sin bekännelse med trohet intill döden”. De kallades inte vittnen därför att de dog; de dog därför att de var lojala vittnen.

Vilka var då de första vittnena för Jehova? Vilka var villiga att förkunna ”upprepade gånger och med övertygelse” — genom sina ord och genom sitt levnadssätt — att Jehova är den rättmätige Suveränen? Vilka var villiga att bevara sin ostrafflighet mot Jehova, ja ända till döden?

De första vittnena för Jehova

Aposteln Paulus säger: ”Vi har ett så stort moln [grek.: nẹ·fos, som betecknar en molnmassa] av vittnen som omger oss.” (Hebr. 12:1) Denna molnmassa av vittnen började bildas kort efter upproret mot Guds suveränitet i Eden.

I Hebréerna 11:4 visar Paulus att Abel var det första vittnet för Jehova, när han skriver: ”Genom tro frambar Abel åt Gud ett värdefullare offer än Kain, genom vilken tro han fick det vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Gud vittnade om hans offergåvor; och genom den talar han ännu, fastän han är död.” På vilket sätt tjänade Abel som ett vittne för Jehova? Svaret har att göra med orsaken till att Abels offer var ”värdefullare” än Kains.

Enkelt uttryckt frambar Abel rätt slags offergåva med rätt motiv och understödde det med rätta gärningar. Hans offergåva var ett blodigt offer som representerade livet hos de förstfödda djuren i hans småboskapshjord — medan Kain däremot frambar ett livlöst offer av markens gröda. (1 Mos. 4:3, 4) Kains offer frambars inte i tro; tro var däremot motivet till Abels offergåva, och det gjorde den godtagbar i Guds ögon. Kain behövde ändra på sitt sätt att tillbe Gud. Men genom att avvisa Guds råd och varning och genom att mörda den trogne Abel uppenbarade han i stället att han hade en ond hjärteinställning. — 1 Mos. 4:6—8; 1 Joh. 3:11, 12.

Abel visade prov på den tro som hans föräldrar saknade. Genom sin trogna kurs gav han öppet till känna sin övertygelse om att Jehovas suveränitet är rättfärdig, rättmätig och förtjänt. Under de omkring hundra år som Abel levde visade han att en människa kan vara så trogen mot Gud att hon är villig att bekräfta sitt vittnesmål med trohet intill döden. Och Abels blod fortsätter att ”tala”, för den inspirerade skildringen av hans martyrskap har bevarats i Bibeln till nytta för kommande generationer.

Omkring 500 år efter Abels död började Enok ”vandra med” Gud genom att följa en kurs i överensstämmelse med Jehovas normer för vad som är gott och vad som är ont. (1 Mos. 5:24) Vid den tiden hade många vänt sig bort från Guds suveränitet och levde på ett gudlöst sätt. Enok var övertygad om att den högste Suveränen skulle ingripa mot de ogudaktiga, och Guds ande drev honom till att förkunna om deras kommande tillintetgörelse. (Jud. v. 14, 15) Enok förblev ett troget vittne ända till döden, för Jehova ”tog bort honom” och lät honom uppenbarligen slippa dö en våldsam död för sina fienders hand. (Hebr. 11:5) Enoks namn kunde således fogas till den växande listan över dem som utgjorde det stora molnet av vittnen från förkristen tid.

En gudlös anda fortsatte att prägla människornas liv. Omkring 70 år efter Enoks död föddes Noa, och under hans livstid kom några av Guds änglasöner till jorden, tydligen materialiserade i mänsklig gestalt, och sammanbodde med tilldragande kvinnor. Den avkomma de frambringade var de så kallade nefilim; de var jättar bland människorna. (1 Mos. 6:1—4) Vad blev följden av att andeskapelser och människor förenades på detta onaturliga sätt och att det därigenom frambringades ett bastardsläkte? Den inspirerade skildringen ger svaret: ”Följaktligen såg Jehova att människans uselhet var mycket stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar bara var usel hela tiden. Så Gud såg på jorden, och se! den var fördärvad, eftersom allt kött hade fördärvat sin väg på jorden.” (1 Mos. 6:5, 12) Vilken sorglig situation att jorden, Guds fotpall, var ”full av våld”! — 1 Mos. 6:13; Jes. 66:1.

Noa däremot var ”en rättfärdig man”, en som ”visade sig vara oklanderlig bland sina samtida”. (1 Mos. 6:9) Han visade att han underordnade sig Guds suveränitet genom att göra just så som Gud hade befallt. (1 Mos. 6:22) Han handlade i tro och ”byggde en ark till räddning för sitt hushåll”. (Hebr. 11:7) Men Noa var mer än en arkbyggare; som ”en rättfärdighetens predikare [eller förkunnare]” varnade han för den kommande tillintetgörelsen. (2 Petr. 2:5) Men trots Noas modiga vittnande tog den onda generationen ”ingen notis förrän den stora översvämningen kom och ryckte dem alla bort”. — Matt. 24:37—39.

Efter Noas dagar hade Jehova vittnen bland de dåtida patriarkerna. Abraham, Isak, Jakob och Josef nämns bland de första som utgjorde det stora molnet av förkristna vittnen. (Hebr. 11:8—22; 12:1) De visade att de stödde Jehovas suveränitet genom att bevara sin ostrafflighet. (1 Mos. 18:18, 19) De bidrog på så sätt till att helga Jehovas namn. De sökte inte trygghet i något jordiskt rike, utan”bekände offentligt att de var utlänningar och tillfälliga inbyggare i landet” och väntade i tro på ”staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud”. (Hebr. 11:10, 13) De erkände Jehova som sin Härskare och förankrade sitt hopp i det utlovade himmelska kungariket som skulle vara ett uttryck för hans rättmätiga suveränitet.

På 1500-talet f.v.t. var Abrahams avkomlingar i slaveri i Egypten och behövde bli befriade från slavoket. Det var då som Mose och hans bror Aron blev nyckelpersoner i en kamp mellan gudar. De trädde fram inför Farao och framförde Jehovas ultimatum: ”Sänd i väg mitt folk.” Men den stolte Farao förhärdade sitt hjärta; han ville inte förlora en så stor nation av slavarbetare. ”Vem är Jehova”, svarade han, ”att jag skulle lyda hans röst och sända i väg Israel? Jag känner över huvud taget inte Jehova, och vad mera är, jag ämnar inte sända i väg Israel.” (2 Mos. 5:1, 2) Farao, som själv betraktades som en levande gud, visade genom detta föraktfulla svar att han vägrade att erkänna Jehovas ställning som Gud.

När nu stridsfrågan om vem som är den sanne Guden hade väckts, agerade Jehova för att bevisa att det är han som är det. Genom sina magiutövande präster uppbådade Farao alla Egyptens gudar för att trotsa Jehovas makt. Men Jehova sände tio plågor, var och en förebådad av Mose och Aron, för att ge bevis för sitt herravälde över jordens element och skapelser och för sin överlägsenhet över Egyptens gudar. (2 Mos. 9:13—16; 12:12) Efter den tionde plågan förde Jehova Israel ut ur Egypten genom ”en stark hand”. — 2 Mos. 13:9.

Mose var den ”saktmodigaste av alla ... människor”, och det krävdes stort mod och en stark tro av honom att träda fram inför Farao — inte bara en gång, utan många gånger. (4 Mos. 12:3) Men Mose vattnade aldrig ur det budskap som Jehova befallde honom att framföra till Farao. Inte ens dödshot kunde tysta hans vittnesmål! (2 Mos. 10:28, 29; Hebr. 11:27) Mose var ett vittne i ordets rätta bemärkelse; han vittnade ”upprepade gånger och med övertygelse” om att Jehova är den sanne Guden.

Efter befrielsen från Egypten år 1513 f.v.t. skrev Mose Första Moseboken. I och med det började en ny epok — den epok under vilken Bibeln skrevs. Eftersom det av allt att döma var Mose som skrev Jobs bok, hade han en viss insikt i stridsfrågan mellan Gud och Satan. Men allteftersom skrivandet av Bibeln skred framåt skulle stridsfrågorna om Guds suveränitet och människans ostrafflighet bli klart och tydligt redovisade i skrift, och således skulle alla berörda parter kunna få full insikt i de stora stridsfrågor som är inbegripna. Under tiden, med början år 1513 f.v.t., lade Jehova grundvalen för att frambringa en nation av vittnen.

En nation av vittnen

I tredje månaden efter det att israeliterna hade lämnat Egypten förde Jehova in dem i ett speciellt förbundsförhållande till sig och gjorde dem till sin ”särskilda egendom”. (2 Mos. 19:5, 6) Genom Mose handlade han nu med dem som en nation och gav dem ett teokratiskt styre grundat på lagförbundet, som skulle tjäna som deras författning. (Jes. 33:22) De var Jehovas utvalda folk, organiserade för att representera honom som sin suveräne Herre.

Under de århundraden som följde erkände nationen emellertid inte alltid Jehovas suveränitet. Sedan israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet, avföll de då och då till tillbedjan av nationernas demongudar. Eftersom de inte lydde Jehova som den rättmätige Suveränen, tillät han att de blev plundrade. Det såg därför ut som om nationernas gudar var starkare än Jehova. (Jes. 42:18—25) Men på 700-talet f.v.t. utmanade Jehova öppet nationernas gudar för att undanröja den missuppfattningen och avgöra frågan: Vem är den sanne Guden?

Genom profeten Jesaja tillkännagav Jehova utmaningen: ”Vem finns det bland dem [nationernas gudar] som kan omtala detta [uttala korrekta profetior]? Eller kan de låta oss få höra rentav de första tingen [dvs. förutsägelser]? Låt dem [som gudar] ställa fram sina vittnen, för att de må förklaras rättfärdiga, eller låt dem [nationernas folk] höra och säga: ’Det är sanning!’” (Jes. 43:9) Ja, låt nationernas gudar ställa fram vittnen som skulle kunna vittna om sina gudars profetior och säga: ”Det är sanning!” Men ingen av dessa gudar kunde få fram sanna vittnen om sin gudomlighet!

Jehova gjorde klart för Israel vilket ansvar de hade i förbindelse med stridsfrågan om vem som är den sanne Guden. Han sade: ”Ni är mina vittnen ... ja min tjänare som jag har utvalt, för att ni må veta och ha tro på mig och för att ni må förstå att jag är densamme. Före mig blev ingen Gud formad, och efter mig är det fortfarande ingen. Jag — jag är Jehova, och förutom mig finns ingen räddare. Jag själv har förkunnat det och har räddat och har låtit höra det, när det bland er inte fanns någon främmande gud. Och ni är mina vittnen ... och jag är Gud.” — Jes. 43:10—12.

Jehovas folk, Israel, utgjorde alltså en nation av vittnen. De kunde med eftertryck bekräfta att Jehovas ställning som Suverän är rättmätig och förtjänt. På grundval av sina tidigare erfarenheter kunde de med övertygelse förkunna att Jehova är sitt folks store Befriare och de sanna profetiornas Gud.

Vittnande om Messias

Trots det överväldigande vittnesbördet från den här stora molnmassan av förkristna vittnen var stridsfrågorna inte helt avgjorda från Guds sida. Varför inte det? Därför att Jehova Gud vid sin egen fastställda tid, sedan det har blivit klart och tydligt bevisat att människor behöver hans styre och att de inte kan styra framgångsrikt på egen hand, måste verkställa dom över alla som vägrar att respektera hans rättmätiga myndighet. Dessutom når de stridsfrågor som har väckts långt utanför den mänskliga sfären. Eftersom det var en ängel som hade gjort uppror i Eden, omfattade frågan om ostrafflighet mot Guds suveränitet också hans skapelser i himlen. Fördenskull beslöt Jehova att låta en av sina andesöner komma till jorden, där Satan skulle ha tillfälle att pröva honom fullt ut. Denne andeson skulle få möjlighet att på ett fullkomligt sätt avgöra den här frågan: Kommer någon att vara trogen mot Gud under vilken som helst prövning som han kan komma att utsättas för? Sedan denne son av Gud således hade bevisat sin lojalitet, skulle han få makt och myndighet att som Jehovas store försvarare och förkämpe tillintetgöra de ondskefulla och fullständigt förverkliga Guds ursprungliga uppsåt med avseende på jorden.

Men hur skulle man veta vem denne son av Gud var? I Eden hade Jehova utlovat en ”säd” som skulle krossa den ormlike motståndarens huvud och hävda, med kraft försvara, Guds suveränitet. (1 Mos. 3:15) Genom de hebreiska profeterna tillhandahöll Jehova många detaljer om denna messianska ”säd” — hans bakgrund och verksamhet, ja också tidpunkten då han skulle framträda. — 1 Mos. 12:1—3; 22:15—18; 49:10; 2 Sam. 7:12—16; Jes. 7:14; Dan. 9:24—27; Mik. 5:2.

I mitten av 400-talet f.v.t., då de hebreiska skrifterna hade fullbordats, fanns profetiorna på pränt och väntade på att Messias skulle komma och uppfylla dem. I nästa kapitel behandlas det vittnesmål som avgavs av detta vittne — Guds största vittne.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 11]

Människor kan välja att få nytta av Jehovas suveränitet. Men först måste de få höra talas om detta

[Infälld text på sidan 13]

Abel var det första vittnet för Jehova

[Infälld text på sidan 14]

Enok vittnade om Guds dom över de ogudaktiga

[Infälld text på sidan 17]

Jehova gjorde klart för en hel nation vilket ansvar de hade som hans vittnen

[Infälld text på sidan 18]

”Ni är mina vittnen ... och jag är Gud”

[Bild på sidan 10]

Det som hände i Eden väckte viktiga stridsfrågor: Är Jehovas suveränitet rättmätig? Kommer hans skapelser att vara trogna mot honom?

[Bild på sidan 15]

Noa var en rättfärdighetens predikare innan Gud tillintetgjorde världen genom en stor översvämning

[Bild på sidorna 16, 17]

Mose och Aron avgav ett kraftfullt vittnesbörd inför Farao om att Jehova är den sanne Guden