Jehova bör vara vår tillförsikt
”Jehova själv kommer i verkligheten att visa sig vara din tillförsikt.” — ORDSPRÅKEN 3:26.
1. Vad visar att många som påstår sig förtrösta på Gud inte alltid gör det?
”PÅ GUD vi förtrösta.” Det mottot står att läsa på amerikanska pengar. Men sätter verkligen alla i USA och i andra länder, som använder den valutan, sin förtröstan till Gud? Eller förtröstar de mer på själva pengarna? En sådan förtröstan på det landets eller något annat lands pengar är inte förenlig med förtröstan på en allsmäktig och kärleksfull Gud, som aldrig missbrukar sin makt och som inte alls är girig. Han fördömer faktiskt klart och tydligt girighet. — Efesierna 5:5.
2. Vilken inställning har de sanna kristna till rikedomens makt och förmåga?
2 De sanna kristna sätter sin förtröstan till Gud och inte till rikedomen med dess ”bedrägliga makt”. (Matteus 13:22) De inser att pengar har en mycket begränsad förmåga att skänka lycka och uppehålla livet. Så är det emellertid inte med den allsmäktige Gudens förmåga. (Sefanja 1:18) Hur vis är därför inte förmaningen: ”Må ert levnadssätt vara fritt från penningkärlek, i det ni nöjer er med det som är. Ty han har sagt: ’Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig.’” — Hebréerna 13:5.
3. Hur sprider sammanhanget till 5 Moseboken 31:6 ljus över Paulus’ citat av den versen?
3 När Paulus skrev dessa ord till de judekristna, de kristna hebréerna, citerade han de förmaningar som Mose hade gett israeliterna kort före sin död: ”Var modiga och starka. Var inte rädda och bli inte uppskakade inför dem, ty det är Jehova, din Gud, som går med dig. Han kommer inte att släppa dig eller helt överge dig.” (5 Moseboken 31:6) Sammanhanget visar att den förtröstan på Jehova som Mose uppmuntrade israeliterna att ha gick längre än till att bara lita på att han skulle sörja för deras materiella behov. Hur då?
4. Hur visade Gud israeliterna att de kunde lita på honom?
4 Under de 40 år som israeliterna måste vandra i vildmarken hade Gud troget sörjt för att de fick livets nödtorft. (5 Moseboken 2:7; 29:5) Han hade också gett dem ledning på olika sätt. Genom ett moln om dagen och en eld om natten blev de ledda till ett land som flöt ”av mjölk och honung”. (2 Moseboken 3:8; 40:36–38) När tiden för att gå in i det utlovade landet var inne, utvalde Jehova Josua till att bli Moses efterträdare. Även om israeliterna nu kunde räkna med att landets invånare skulle göra motstånd, fanns det ingen anledning för dem att frukta, för Jehova hade ju i årtionden vandrat med sitt folk och visat sig vara en Gud att lita på.
5. Hur är de kristna nu i en liknande situation som israeliterna innan de kom in i det utlovade landet?
5 På sin väg till Guds nya värld vandrar de kristna i våra dagar genom den nuvarande onda världens vildmark. Somliga av dem kan ha gjort detta i mer än 40 år, och nu står de på gränsen till Guds nya värld. Men det finns fortfarande fiender som är helt inställda på att hindra dem från att komma in i det som skall bli en ännu underbarare plats än det forntida utlovade landet, vilket flöt av mjölk och honung. Hur passande är därför inte de ord av Mose som Paulus upprepade: ”Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig”! Alla som förblir starka och modiga och som trosvisst litar på Jehova kommer att bli belönade.
Förtröstan grundad på kunskap och vänskap
6, 7. a) Hur prövades Abrahams tillit till Jehova? b) Hur kan Abraham ha känt det när han färdades till den plats där han skulle offra Isak?
6 Abraham, israeliternas förfader, blev en gång befalld att offra sin son Isak som ett brännoffer. (1 Moseboken 22:2) Vad fick denne kärleksfulle far att ha en så stark tillit till Jehova att han omedelbart var villig att lyda? I Hebréerna 11:17–19 får vi svaret: ”Genom tro så gott som offrade Abraham Isak, då han blev prövad, ja den man som med glädje hade tagit emot löftena försökte offra sin enfödde, fastän det hade sagts honom: ’Det som skall kallas ”din säd” skall komma genom Isak.’ Men han räknade med att Gud till och med kunde uppväcka honom från de döda; och därifrån fick han också igen honom på ett bildligt sätt.”
7 Kom ihåg att det tog Abraham och Isak tre dagar att nå den plats där offrandet skulle ske. (1 Moseboken 22:4) Abraham hade alltså gott om tid att ompröva sitt beslut att göra det han hade blivit ombedd att göra. Vi kan föreställa oss hur han kände det. Genom Guds ingripande hade Abraham och hans tidigare ofruktsamma hustru, Sara, till sin glada överraskning fått sonen Isak, vilket säkert hade ökat deras tillgivenhet för Gud, och de hade säkert också stora förhoppningar för framtiden för Isak och hans avkomlingar. Skulle deras förhoppningar nu grusas på grund av Guds begäran?
8. Hur långt utöver det att Abraham trodde att Gud kunde uppväcka Isak sträckte sig hans tillit till Gud?
8 Men Abraham, som kom att kallas ”Jehovas vän”, ”satte tro till Jehova, och det tillräknades honom som rättfärdighet”. Han hade nämligen lärt känna Jehova som en Gud som var att lita på. (Jakob 2:23) Abraham litade inte bara på att Jehova kunde uppväcka Isak, utan han var också övertygad om att det som Jehova begärde av honom var rätt, och det trots att han inte kände till alla fakta. Han hade ingen anledning att ifrågasätta att det var en rättmätig begäran som Jehova kom med. När sedan Jehovas ängel ingrep och förhindrade att Isak blev dödad som ett offer, stärktes Abrahams tillit till Gud ytterligare. — 1 Moseboken 22:9–14.
9, 10. a) När hade Abraham tidigare visat tillit till Jehova? b) Vad kan vi lära av Abrahams exempel?
9 När Abraham omkring 25 år dessförinnan hade fått veta att Sodom och Gomorra skulle utplånas, hade han på liknande sätt visat att han litade på Jehova. Han blev helt naturligt bekymrad över hur det skulle gå för de rättfärdiga människor som kunde bo där, bland dem hans brorson Lot, och han vädjade därför till Gud och sade: ”Det är otänkbart för dig att du skulle handla på det sättet, att döda den rättfärdige med den ondskefulle, så att det skulle gå den rättfärdige som den ondskefulle! Det är otänkbart för dig. Kommer inte hela jordens Domare att göra det som är rätt?” — 1 Moseboken 18:25.
10 Patriarken Abraham var övertygad om att Jehova aldrig skulle göra något orättfärdigt. Längre fram sjöng psalmisten: ”Jehova är rättfärdig i alla sina vägar och lojal i alla sina verk.” (Psalm 145:17) Vi gör väl i att fråga oss själva: ”Accepterar jag det som Jehova tillåter att jag får uppleva utan att betvivla hans rättfärdighet? Är jag övertygad om att det han tillåter kommer att visa sig bli till mitt och andras bästa?” Om vi kan svara ja på dessa frågor, då har vi lärt något av Abrahams exempel.
Att visa att vi litar på Jehovas val
11, 12. a) Hur måste Guds tjänare visa sin tillit till Jehova? b) Vad kan ibland vara svårt för oss?
11 De som betraktar Jehova som sin tillförsikt har också förtroende för de män som Jehova väljer att använda i genomförandet av sina uppsåt. För israeliterna innebar detta att de hade förtroende för Mose och längre fram för dennes efterträdare, Josua. För de första kristna innebar det att de hade förtroende för apostlarna och de äldre männen i församlingen i Jerusalem. Och för oss i våra dagar innebär det att vi har förtroende för ”den trogne och omdömesgille slaven”, som har förordnats att ge oss andlig ”mat i rätt tid”, och för dem i slavklassen som utgör den styrande kretsen. — Matteus 24:45.
12 Det är faktiskt till vårt eget bästa att vi hyser förtroende för dem som har ledningen i den kristna församlingen. Vi uppmanas: ”Var lydiga mot dem som har ledningen bland er och var fogliga, ty de vakar ständigt över era själar såsom de som skall avlägga räkenskap; för att de må göra detta med glädje och inte suckande, ty detta skulle vara till skada för er.” — Hebréerna 13:17.
Att undvika att ifrågasätta Jehovas val
13. Varför bör vi ha förtroende för dem som har satts till att ha ledningen?
13 Bibeln hjälper oss att vara balanserade i fråga om att ha förtroende för dem som har ledningen bland Jehovas folk. Vi skulle kunna fråga oss själva: ”Begick Mose aldrig några misstag? Visade apostlarna alltid den Kristuslika inställning som Jesus önskade se hos dem?” Svaren är givna. Jehova har valt att använda lojala och hängivna — men ofullkomliga — människor till att vägleda sitt folk. Vi bör därför betrakta de äldste — deras ofullkomligheter till trots — som tillsatta av ”den heliga anden ... till att vara [tillsyningsmän och] herdar för Guds församling”. De förtjänar vårt stöd och vår respekt. — Apostlagärningarna 20:28.
14. Vad är värt att lägga märke till om Jehovas val av Mose till ledare och inte Aron eller Mirjam?
14 Aron var tre år äldre än Mose, men de var båda yngre än sin syster, Mirjam. (2 Moseboken 2:3, 4; 7:7) Och eftersom Aron hade lättare för att tala än vad Mose hade, blev han förordnad att tjäna som sin brors talesman. (2 Moseboken 6:29–7:2) Jehova, som kände till den faktiska situationen och vad som krävdes för att leda israeliterna, valde emellertid inte den äldsta, Mirjam, eller den mest talföre, Aron, till detta, utan Mose. Aron och Mirjam, som under någon tid saknade denna klara insikt, klagade: ”Är det bara genom Mose ensam som Jehova har talat? Är det inte också genom oss som han har talat?” Mirjam, som kanske tog initiativet, blev straffad för denna respektlösa inställning till den som Jehova hade valt och som hon och Aron borde ha erkänt som ”den ojämförligt saktmodigaste av alla de människor som var på markens yta”. — 4 Moseboken 12:1–3, 9–15.
15, 16. Hur visade Kaleb att han litade på Jehova?
15 När 12 spejare sändes i väg för att utspeja det utlovade landet, kom 10 av dem tillbaka med en negativ rapport och ingöt fruktan i israeliternas hjärtan genom att tala om kanaanéerna som ”män av osedvanlig storlek”. Detta fick israeliterna att ”knota mot Mose och Aron”. Men det var inte alla spejare som visade brist på tillit till Mose och Jehova. Vi läser: ”Sedan försökte Kaleb stilla folket gentemot Mose och sade vidare: ’Låt oss dra upp direkt, och vi kommer helt visst att ta det i besittning, för vi kan sannerligen få övertaget över det.’” (4 Moseboken 13:2, 25–33; 14:2) Kalebs fasta ståndpunkt delades av hans medspejare Josua. De visade båda att de hade gjort Jehova till sin tillförsikt, när de sade: ”Om Jehova har funnit behag i oss, så kommer han sannerligen att föra oss in i detta land och ge det åt oss, ett land som flyter av mjölk och honung. ... Frukta [bara] inte för landets folk. ... Jehova är med oss. Frukta inte för dem.” (4 Moseboken 14:6–9) Denna tillit till Jehova belönades. Av den vuxna generationen som då levde var det bara Kaleb och Josua och några av leviterna som fick privilegiet att komma in i det utlovade landet.
16 Längre fram i tiden sade Kaleb: ”Vad mig beträffar, följde jag Jehova, min Gud, helt och fullt. ... Och nu, se, Jehova har bevarat mig vid liv, alldeles som han lovade, dessa fyrtiofem år alltsedan Jehova gav Mose detta löfte, när Israel vandrade i vildmarken, och nu, se, jag är i dag åttiofem år gammal. Ändå är jag i dag lika stark som den dag Mose sände ut mig. Som min kraft var då, så är min kraft nu.” (Josua 14:6–11) Lägg märke till Kalebs positiva inställning, hans trohet och hans fysiska förmågor. Men Jehova hade ändå inte valt Kaleb till att bli Moses efterträdare. Det privilegiet fick i stället Josua. Vi kan vara övertygade om att Jehova hade skäl till sitt val och att hans val var det bästa.
17. Vad skulle kunna få någon att tycka att Petrus inte var lämpad att inneha ansvarsfulla uppgifter?
17 Aposteln Petrus hade förnekat sin Herre tre gånger. Vid gripandet av Jesus hade han också impulsivt tagit saken i egna händer och huggit av örat på översteprästens slav. (Matteus 26:47–55, 69–75; Johannes 18:10, 11) Någon kanske säger att Petrus var en rädd och obalanserad person, som inte var värd att få speciella privilegier. Men vem var det som fick nycklarna till Guds kungarike och privilegiet att öppna vägen till den himmelska kallelsen för tre grupper om inte Petrus! — Apostlagärningarna 2:1–41; 8:14–17; 10:1–48.
18. Vilket misstag som Judas nämner bör vi undvika?
18 Dessa exempel visar att vi måste akta oss för att döma efter det yttre. Om vi sätter vår lit till Jehova, kommer vi inte att ifrågasätta hans val. Jehovas jordiska församling består av ofullkomliga människor, som inte gör anspråk på att vara ofelbara, och ändå använder Jehova dem på ett mäktigt sätt. Judas, Jesu halvbror, varnade de kristna under det första århundradet för dem som ”föraktade herradöme och skymfade dem som var härliga”. (Judas, vers 8–10) Må vi aldrig handla som de.
19. Varför har vi ingen anledning att ifrågasätta Jehovas val av personer?
19 Till vissa ansvarsfulla uppgifter väljer Jehova av allt att döma dem som har de egenskaper som vid en viss tid behövs för att vägleda hans folk på den väg som han vill att de skall gå. Vi bör vinnlägga oss om att erkänna detta och inte ifrågasätta Guds val, utan vara nöjda med att ödmjukt tjäna där Jehova har satt oss. Därigenom visar vi att vi har gjort Jehova till vår tillförsikt. — Efesierna 4:11–16; Filipperna 2:3.
Att visa att vi litar på att Jehova är rättfärdig
20, 21. Vad kan vi lära av det sätt varpå Gud behandlade Mose?
20 Om vi ibland har en tendens att lita för mycket på oss själva och för lite på Jehova, må vi då lära av Mose. Vid 40 års ålder försökte han att på egen hand befria israeliterna ur deras fångenskap i Egypten. Han menade säkert väl, men hans ansträngningar medförde inte att israeliterna omedelbart befriades, och inte heller förbättrade han därigenom sin egen situation, utan han tvingades faktiskt fly. Det var först efter 40 år av hård fostran i ett främmande land som han var kvalificerad att bli utsedd till att göra det som han hade velat göra långt tidigare. Den här gången kunde han lita på att få Jehovas stöd, för nu skedde saker och ting på Jehovas sätt och vid en tidpunkt som passade hans tidtabell. — 2 Moseboken 2:11–3:10.
21 Vi kan alla fråga oss själva: ”Rusar jag ibland åstad före Jehova och de förordnade äldste i församlingen genom att försöka skynda på saker och ting eller göra dem på mitt eget sätt? Accepterar jag villigt den fostran jag nu får, i stället för att känna mig förbigången i fråga om vissa tjänsteprivilegier?” Kort sagt: Har vi lärt oss något av Moses exempel?
22. Hur kände Mose det för Jehova, trots att han gick miste om ett stort privilegium?
22 Och vi kan lära oss ytterligare något av Moses exempel. I 4 Moseboken 20:7–13 läser vi om ett misstag som Mose begick och som kom att stå honom dyrt genom att han förlorade privilegiet att få leda israeliterna in i det utlovade landet. Reagerade han då som så att detta var ett orättvist beslut av Jehova? Satte han sig då så att säga i en vrå och tjurade över att Gud hade behandlat honom illa? Litade han inte längre på att Jehova var rättfärdig? Vi finner svaret i det som Mose själv sade om Jehova till israeliterna kort före sin död: ”Fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar är rättvisans vägar. En trofasthetens Gud, hos vilken ingen orättvisa finns; rättfärdig och rättrådig är han.” (5 Moseboken 32:4) Mose behöll verkligen sin tillit till Jehova ända till slutet. Hur är det då med oss? Handlar vi på ett sätt som stärker vår tillit till Jehova och hans rättfärdighet? Hur kan vi göra detta? Låt oss se.
Hur skulle du svara?
◻ Varför borde israeliterna ha litat på Jehova?
◻ Vad kan vi av Abrahams exempel lära om tillit till Jehova?
◻ Varför bör vi undvika att ifrågasätta de val Jehova gör?
[Bild på sidan 13]
Tillit till Jehova inbegriper att vi respekterar dem som har ledningen i församlingen