Resonlighet ett kännetecknande drag på gudomlig vishet

6. Vad är den ordagranna innebörden av det grekiska ord som Jakob använde för att beskriva gudomlig vishet, och vad ligger det i det ordet?

⁶ Lärjungen Jakob använde ett intressant ord för att beskriva visheten hos denne Gud som i högsta grad kan anpassa sig. Han skrev: ”Visheten från ovan är ... resonlig.” (Jakob 3:17) Det grekiska ord som Jakob använde här och som har återgetts med ”resonlig” (e·pi·ei·kẹs) är svårt att översätta. Bibelöversättare har använt sådana ord som ”mild”, ”foglig” och ”försynt”. Nya Världens översättning återger detta grekiska ord med ”resonlig”, och i en fotnot till Jakob 3:17 i 1984 års studieutgåva av New World Translation anges att den ordagranna innebörden i ordet är ”eftergivande”, ”foglig”, ”medgörlig”.a Ordet förmedlar också den tanken att man inte yrkar på lagens bokstav och att man inte är överdrivet sträng eller hård. En kännare av grekiska språket, William Barclay, framhåller i boken New Testament Words: ”Det grundläggande i epieikeia är att det har sitt ursprung hos Gud. Om Gud höll på sina rättigheter, om Gud endast tillämpade lagens stränga normer på oss, var skulle vi då befinna oss? Gud är det förnämsta exemplet på en som är epieikēs och som behandlar andra med epieikeia.”

7. Hur visade Jehova resonlighet i Edens trädgård?

⁷ Tänk på när människan gjorde uppror mot Jehovas suveränitet. Hur lätt skulle det då inte ha varit för Gud att avrätta dessa tre otacksamma upprorsmakare — Adam, Eva och Satan! Hur mycket hjärtesorg skulle inte Gud därigenom ha kunnat bespara sig själv! Och vem skulle ha kunnat argumentera och säga att han inte hade rätt att utkräva en sådan sträng rättvisa? Men Jehova har aldrig låst sin himmelska vagnliknande organisation vid någon stelbent oanpassbar rättvisenorm. Därför rullade denna vagn inte obevekligt över människosläktet och alla dess utsikter att få en lycklig framtid. Jehova gjorde i stället en blixtsnabb manöver med sin vagn. Omedelbart efter upproret angav Jehova Gud huvuddragen i ett långsiktigt uppsåt, som erbjöd alla Adams avkomlingar barmhärtighet och hopp. — 1 Moseboken 3:15.

8. a) Hur skiljer sig kristenhetens felaktiga syn på resonlighet från den sanna resonlighet som Jehova visar? b) Varför kan vi säga att Jehovas resonlighet inte innebär att han skulle kunna rucka på sina principer?

⁸ Men Jehovas resonlighet innebär inte att han skulle kunna rucka på sina principer. Kristenhetens kyrkor kanske tror att de är resonliga när de, bara för att ställa sig in hos sina egensinniga hjordar, ser genom fingrarna med omoraliskhet. (Jämför 2 Timoteus 4:3.) Jehova bryter aldrig sina egna lagar, och inte heller ruckar han på sina principer. Han visar i stället villighet att foga sig och ge efter, att anpassa sig efter omständigheterna, så att dessa principer kan tillämpas både rättvist och barmhärtigt. Han tänker alltid på att balansera sitt utövande av rättvisa och makt med sin kärlek och resonliga vishet. Låt oss betrakta tre sätt varpå Jehova visar resonlighet.

”Redo att förlåta”

9, 10. a) Vad har detta att vara ”redo att förlåta” att göra med resonlighet? b) Vilken nytta hade David av Jehovas villighet att förlåta, och varför det?

⁹ David skrev: ”Ty du, o Jehova, är god och redo att förlåta; och överflödande är den kärleksfulla omtanken mot alla som anropar dig.” (Psalm 86:5) När de hebreiska skrifterna översattes till grekiska, återgavs det hebreiska ordet för ”redo att förlåta” med e·pi·ei·kẹs (”resonlig”). Ja, att vara redo att förlåta och visa barmhärtighet är kanske det förnämsta sättet att visa resonlighet.

¹⁰ David var själv väl medveten om hur resonlig Jehova är i detta avseende. När David hade begått äktenskapsbrott med Batseba och därefter hade sett till att hennes man hade blivit dödad, riskerade både han och Batseba dödsstraff. (5 Moseboken 22:22; 2 Samuelsboken 11:2—27) Om omedgörliga mänskliga domare hade dömt i målet, skulle båda mycket väl ha kunnat mista livet. Men Jehova visade en resonlighet (e·pi·ei·kẹs) som enligt Vine’s Expository Dictionary of Biblical Words ”uttrycker sådan hänsynsfullhet som innebär att man ’på ett humant och resonligt sätt överväger fakta i ett fall’”. Bland de fakta som påverkade Jehovas barmhärtiga beslut i fallet var antagligen dessa syndares uppriktiga ånger och den barmhärtighet som David själv tidigare hade visat mot andra. (1 Samuelsboken 24:4—6; 25:32—35; 26:7—11; Matteus 5:7; Jakob 2:13) Men i överensstämmelse med Jehovas beskrivning av sig själv i 2 Moseboken 34:4—7 var det rimligt att Jehova skulle ge David tillrättavisning, och han sände därför profeten Natan till David med ett kraftfullt budskap som fick David att inse att han hade visat förakt för Jehovas ord. David ångrade sig och behövde därför inte dö för sin synd. — 2 Samuelsboken 12:1—14.