FÖROLÄMPNING

Angrepp på den personliga värdigheten hos någon; vanligen genom skymfande ord men även med handling.

I Israel var det belagt med dödsstraff att förolämpa sina föräldrar eller nedkalla ont över dem. (2Mo 21:17; Mt 15:4; Mk 7:10) Verbal och fysisk misshandel av föräldrar hade sitt ursprung i samma onda sinnelag och medförde därför samma straff. (2Mo 21:15) Eftersom föräldrarna representerade Jehova Gud inför sina barn, förolämpade man i själva verket Gud om man förolämpade sina föräldrar. (Jfr 2Mo 20:12.)

Man skulle också visa respekt för styresmännen i Israel. Det var därför som aposteln Paulus, trots att han hade blivit orättvist behandlad, bad om ursäkt för att han hade förolämpat översteprästen – han visste nämligen inte att det var översteprästen som han hade talat till. (2Mo 22:28; Apg 23:1–5)

Det fick inte förekomma några avsiktliga förolämpningar eller smädelser bland de första kristna. (1Kor 6:9, 10; 1Pe 3:8, 9) Den som hade för vana att med vett och vilja smäda andra skulle uteslutas ur församlingen. (1Kor 5:11–13)

Jesu Kristi efterföljare blev ofta förolämpade, eftersom de var obetydliga i världens ögon och impopulära på grund av sin verksamhet och sitt budskap. (Jfr Joh 9:28, 29; 17:14; 1Kor 1:18; 4:11–13.) Men de skulle inte ge igen genom att förolämpa sina motståndare. Jesus Kristus var ett föredöme när det gällde detta. (1Pe 2:21, 23) Trots att han blev anklagad för att vara begiven på vin, att vara glupsk, att vara en representant för Djävulen, att bryta sabbaten och att vara en hädare av Gud gav han aldrig igen genom att förolämpa sina anklagare. (Mt 11:19; 26:65; Lu 11:15; Joh 9:16) När falska anklagelser riktades mot honom i Pilatus närvaro förblev han tyst. (Mt 27:12–14) När de kristna följde hans exempel i det här avseendet kunde det ha en positiv inverkan på en del motståndare och få dem att erkänna att anklagelserna var grundlösa. Detta kunde till och med leda till att de började ära Gud. (Jfr Rom 12:17–21; 1Pe 2:12.)

De kristna måste vara noga med att ha ett gott uppförande, så att de inte gav motståndare någon anledning att smäda dem. Paulus framhöll detta i förbindelse med yngre änkor i församlingen. Eftersom de var benägna att springa med skvaller och befatta sig med andras angelägenheter uppmanade han dem att gifta sig, så att de fick barn och ett hushåll att ta hand om. När de flitigt tog sig an sina uppgifter i hemmet, skulle de inte ge motståndare någon anledning att smäda de kristna genom att stämpla dem som sådana som sprang med skvaller och befattade sig med andras angelägenheter. (1Ti 5:13, 14)

Somliga som inte följde Jesus Kristus i bokstavlig bemärkelse när han var på jorden visade genom sina handlingar att de stod på hans sida och att de inte var benägna att sluta sig till de motståndare som förolämpade honom. Detta var fallet med en man som drev ut demoner genom att använda Jesu namn och som tydligtvis hade fått kraft av Gud att göra det. Johannes och några andra lärjungar menade att mannen borde stoppas, eftersom han inte följde dem. Men Jesus sade: ”Försök inte hindra honom, ty ingen som gör en kraftgärning på grundval av mitt namn kan strax efteråt tala illa om [el.: förolämpa] mig.” (Mk 9:38–40) Vid den tidpunkt då Jesus sade detta var den judiska församlingen fortfarande erkänd av Gud, och den kristna församlingen hade ännu inte bildats. (Jfr Mt 16:18; 18:15–17.) Dessutom krävde Jesus inte att alla som trodde på honom följde honom i bokstavlig bemärkelse. (Mk 5:18–20) Att en jude, en som tillhörde Guds förbundsfolk, utförde kraftgärningar på grundval av Jesu namn var därför ett tecken på att han hade Guds godkännande. Men när den kristna församlingen hade bildats måste de som önskade få Guds godkännande sluta sig till den som trogna efterföljare till Jesus Kristus. (Jfr Apg 2:40, 41.) Om någon då utförde kraftgärningar i Jesu namn var det i sig självt inte längre något tecken på att han stod på Jesu Kristi sida, och det var inte heller någon garanti för att han inte gjorde sig skyldig till att förolämpa eller smäda Guds Son. (Mt 7:21–23; se HÅNANDE, SKYMFANDE; HÄDELSE; SMÄDELSE, SMÄLEK.)