Kommer du att fortsätta att vandra i sanningen?
”JAG har ingen större anledning till tacksamhet än detta, att ... mina barn fortsätter att vandra i sanningen.” (3 Johannes, vers 4) Så skrev aposteln Johannes mot slutet av sitt långa liv. Den fortsatta uthålligheten hos hans ”barn”, dessa som han hade fört in i ”sanningen”, skänkte honom stor glädje. Jehova gläder sig också när hans tillbedjare förblir i sanningen. Hur glad måste han inte vara i dag över att se en stor organisation, vars medlemmar kan räknas i miljoner och som följer denna visa kurs! — Ordspråksboken 27:11.
Även om Guds folk som helhet står orubbligt fast i sanningen, finns det dock en del kristna som saktar farten eller till och med överger den sanna tillbedjan. Detta är inte oväntat, eftersom samma sak inträffade under det första århundradet. (2 Timoteus 4:10; Hebréerna 2:1) Det faktum att en del saktar farten understryker dock behovet av att alla håller ett öga på sin egen andlighet. Paulus uppmuntrade alla kristna: ”Fortsätt att genom prövning visa vad ni själva är.” (2 Korintierna 13:5) Varje kristen bör ställa sig själv frågan: ”Hur kan jag vara säker på att jag kommer att fortsätta att vandra i sanningen?”
Somliga har saktat farten eller till och med slutat vandra i sanningen eftersom de har blivit modfällda — kanske på grund av hälsoproblem eller personlighetsmotsättningar. Andra har saktat farten eftersom de har låtit sin uppmärksamhet avledas. De vill njuta av en del av denna tingens ordnings frukter medan den ännu finns kvar. Hur kan vi undvika att sakta farten? Låt oss för att få svar betrakta det exempel som Jesus efterlämnade åt oss.
Följ Jesu exempel
Jesus ställdes inför många svåra situationer. Han var tvungen att handskas med personlighetsmotsättningar bland sina efterföljare, förutom att han måste utstå hat och hån från sina fiender. Dessutom måste han stå emot den här världens frestelser. Ja, han blev erbjuden upphöjdhet och rikedom i en utsträckning som få någonsin har upplevt. (Matteus 4:8—11; Johannes 6:14, 15) Ändå fortsatte Jesus att vandra i sanningen. Vad var det som hjälpte honom att göra det?
Aposteln Paulus talar om det för oss när han skriver: ”Låt oss med uthållighet löpa det tävlingslopp som har förelagts oss, medan vi uppmärksamt ser på vår tros främste förmedlare och fullkomnare, Jesus, som för den glädje som förelades honom utstod en tortyrpåle, i det han föraktade skammen, och har satt sig på högra sidan om Guds tron.” (Hebréerna 12:1, 2) Att Jesus tänkte på ”den glädje som förelades honom”, den storslagna belöning som väntade honom, hjälpte honom att fortsätta att vandra i sanningen. Denna ”glädje som förelades honom” uppvägde mer än väl de tillfälliga motgångar eller frestelser som han var tvungen att möta.
Att vi tänker på belöningen kan hjälpa oss att vara uthålliga, precis som det hjälpte Jesus. (Uppenbarelseboken 22:12) Låt oss för att illustrera det hela tänka på en vandrare som går uppför en besvärlig bergsstig. Han blir trött och modfälld. Varje steg är en ansträngning, och stigen tycks vara utan slut. Sedan kommer han upp på en höjd och ser i fjärran staden som är hans mål. Plötsligt känns det lite lättare att gå. Att han tydligt kan se målet framför sig hjälper honom att glömma sin trötthet. En kristen kommer på liknande sätt att finna det lättare att vandra i sanningen om han i sitt sinne bevarar en klar bild av målet.
Efterlikna aposteln Paulus
En annan man som fick utstå mycket som skulle ha kunnat göra honom modfälld var aposteln Paulus. Han var tvungen att handskas med söndringar och personlighetskonflikter bland bröderna, och dessutom måste han uthärda ett allvarligt hälsoproblem, förföljelse och fysiska strapatser liksom problem och till och med motstånd inom församlingarna. (1 Korintierna 1:10; 2 Korintierna 10:7—12; 11:21—29; 12:7—10) Varför blev inte Paulus så nedstämd att han gav upp? Han förklarar: ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.” (Filipperna 4:13) Han försökte inte bära sina bördor ensam. I stället vände sig Paulus till Jehova för att han skulle uppehålla honom. — Psalm 55:23.
Den gudomliga källan till styrka som Paulus vände sig till för att få hjälp att uthärda är tillgänglig också i dag. Bibeln säger: ”[Jehova] ger den trötte kraft; och för den som är utan dynamisk energi låter han full styrka överflöda. Pojkar kommer att bli både trötta och utmattade, och till och med unga män kommer med visshet att snava, men de som hoppas på Jehova kommer att få ny kraft. De kommer att svinga sig upp med vingar som örnar. De kommer att springa och inte bli utmattade; de kommer att vandra och inte bli trötta.” (Jesaja 40:29—31, NW) Om vi vänder oss till Jehova för att få styrka genom personligt studium, mötesnärvaro, nitisk kristen verksamhet och — i synnerhet — bön, kommer vi att kunna uthärda frestelser och besvikelser som då och då kan uppkomma. — Psalm 1:1—3; Romarna 10:10; 1 Tessalonikerna 5:16, 17; Hebréerna 10:23—25.
Miljoner som förbereder sig för liv i paradiset
Satan är gud över denna tingens ordning, där de kristna bara är främlingar, bofasta utlänningar. (2 Korintierna 4:4) Därför bör vi inte bli förvånade om vi ibland råkar ut för besvikelser eller frestelser. Paulus skrev i brevet till Hebréerna: ”Här har vi inte en stad som består, utan vi söker ivrigt den kommande.” (Hebréerna 13:14) Att vi kommer ihåg att vårt hopp inte finns i den här gamla världen, utan i den kommande, hjälper oss också att inte sakta farten.
I vissa avseenden kan man likna de kristna vid emigranter som lämnar sitt hemland i sökandet efter ett bättre liv någon annanstans. Som en allmän regel kan det sägas att detta är ett svårt steg att ta. Det inbegriper att packa ner eller göra sig av med alla sina tillhörigheter och säga farväl till sitt välkända hem, liksom till vänner och släktingar. Det inbegriper också att bege sig till ett främmande land, bo bland människor som kanske är ogästvänliga och lära sig ett nytt språk och ett annat levnadssätt. Ändå är det många som tar detta steg enbart i hopp om att förbättra sin materiella ställning i den här världen.
De som bildligt talat utvandrar från denna gamla tingens ordning och blir en del av Guds folk ställs inför liknande utmaningar. De anpassar sitt levnadssätt för att kunna leva i enlighet med de rena normerna i Guds ord, och de lär sig sanningens ”rena språk”. (Sefanja 3:9, NW; 1 Korintierna 6:9—11) De arbetar också hårt för att tjäna Guds rikes store kung, Jesus Kristus. Dessutom blir de i många fall utfrysta av sina släktingar och gamla vänner, så att de i själva verket måste säga farväl till dem.
Men de kristna har mycket mer att vinna än de som emigrerar av ekonomiska skäl. En sak är att de kommer in i en gemenskap där man älskar och bryr sig om dem. (Lukas 18:29, 30) Men ännu viktigare är att de får ett nära förhållande till Jehova, den Högste över universum. De vinner sinnesfrid och tillförsikt inför framtiden, när de ser fram mot uppfyllelsen av Guds underbara löften. (Filipperna 4:8, 9) De som uppskattar dessa fakta tillräckligt mycket kommer inte att tillåta att frestelser eller besvikelser får dem att sakta farten för gott. De kommer inte att låta sig avledas från den smala vägen som leder till liv. — Matteus 7:13, 14; 1 Johannes 2:15—17.
Vårda din andliga hälsa
Om vi regelbundet vårdar vår fysiska hälsa, får vi större motståndskraft mot sjukdomar. Och om vi skulle insjukna, återhämtar vi oss fortare. Om vi på liknande sätt vårdar vår andliga hälsa, vidmakthåller en klar bild av de välsignelser vi åtnjuter nu och av dem som väntar oss, och om vi lär oss att förlita oss på Jehovas styrka snarare än på vår egen, kommer vi att vara bättre i stånd att handskas med problem som kan uppkomma. Vi kan inte helt undkomma frestelser eller nedslående omständigheter. Men om vi i förväg har skött om vår andliga hälsa på lämpligt sätt, kommer sådana saker inte att tynga ner oss.
Kom ihåg: Jehova gläder sig när hans tillbedjare visar uthållighet. Så låt oss glädja hans hjärta genom att fortsätta att vandra i sanningen.