Mänskligt styre i vågskålen
Del 9: Mänskligt styre når sin kulmen
Överstatliga politiska system: imperier, förbund, konfederationer eller federationer slutna mellan nationalstater på antingen tillfällig eller permanent basis i strävan efter gemensamma mål som övergår nationernas gränser, myndighet eller intressen.
DEN 5 oktober 539 f.v.t. befann sig staden Babylon i feststämning. Ett tusen höga regeringstjänstemän hade accepterat en kvällsinbjudan från kung Belsassar. Trots att Belsassar och hans regeringsmedlemmar hotades av medernas och persernas belägringsstyrkor lät de sig inte störas. Stadsmurarna var ju i alla fall ointagliga. Det fanns ingen omedelbar orsak till fruktan.
Sedan, utan förvarning, började mitt under festligheterna fingrarna på en människohand utan kropp skriva olycksbådande ord på palatsets vägg: MENE, MENE, TEKEL och PARSIN. Kungens knän började skälva, och han bleknade. — Daniel 5:5, 6, 25, NW.
Daniel, en israelit och tillbedjare av den Gud som Belsassar och hans regeringsmedlemmar visade förakt för, kallades dit för att ge en förklaring. ”Detta är uttydningen”, började Daniel. ”MENE, Gud har räknat ditt kungarikes dagar och har gjort slut på det. TEKEL, du har blivit vägd på vågen och har blivit befunnen för lätt. PERES, ditt kungarike har blivit delat och givet åt mederna och perserna.” Profetian bådade sannerligen inget gott. ”Samma natt blev Belsassar, kaldéernas kung, dödad” i uppfyllelse av profetian. — Daniel 5:26—28, NW; 5:30.
Över en natt ersattes en form av mänskligt styre av en annan! Med tanke på liknande politiska förändringar i Östeuropa på senare tid kanske vi undrar om det som hände Belsassar kan ha någon innebörd för vår tid. Skulle det kunna betyda något för mänskligt styre i dess helhet? Vi har all orsak att ägna allvarlig eftertanke åt det, eftersom ”det händer att hela civilisationer går under”, säger professor Jacques Barzun vid Columbia University i USA och tillägger: ”Greklands och Roms förskräckliga slut är inte någon myt.”
Människor har hittat på varje tänkbart slag av styre. Vad är resultaten efter tusentals år av försök och misslyckande? Har mänskligt styre varit tillfredsställande? Kan det ge lösningar på mänsklighetens ökande problem?
Löften och åter löften!
Ett delsvar ges av Bakul Rajni Patel, chef för ett forskningscenter i Bombay i Indien. Hon anklagar politiker för ”absolut hyckleri” och säger: ”Det är på modet att ledare i Indien och andra nationer i tredje världen ställer sig upp i talarstolar och håller eldande tal om ’utveckling’ och ’framsteg’. Vad då för utveckling och framsteg? Vilka lurar vi? Man behöver bara se på den fruktansvärda statistik som rör tredje världen: 40.000 barn dör varje dag av sjukdomar som går att förebygga.” Hon tillägger att åtminstone 80 miljoner barn är undernärda eller går till sängs hungriga varje kväll.
”Men vänta ett tag”, kanske du protesterar. ”Ge åtminstone politikerna det erkännandet att de försöker. Någon sorts regering är nödvändig om de allvarliga problem som världen i dag står inför skall kunna lösas.” Det är sant, men frågan är: Skall det vara en människogjord regering eller en regering från Gud?
Avfärda inte den frågan som naiv, så att du som många andra tänker att Gud inte vill blanda sig i. Påven Johannes Paulus II anser uppenbarligen också att Gud har överlåtit åt människor att styra sig själva bäst de kan, eftersom han när han besökte Kenya för ungefär tio år sedan sade: ”Det politiska livet är en viktig utmaning för de kristna.” Han fortsatte: ”Det är medborgarnas rättighet och plikt i en stat att ta del i det politiska livet. ... Det skulle vara ett misstag att tro att enskilda kristna inte bör engagera sig i detta område i livet.”
Människor som följer denna teori, ofta med religiöst stöd, har länge sökt den perfekta regeringen. Varje nytt slag av regering har åtföljts av storslagna löften. Men även de löften som låter bäst får en falsk klang när man inte håller dem. (Se ”Löftena kontra verkligheten” på sidan 23.) Människor har helt klart inte uppnått det idealiska styrelsesättet.
Man sluter sig samman
Hade kärnforskaren Harold Urey lösningen? Han hävdade: ”Det finns inte någon konstruktiv lösning på världens problem förutom i sista hand en världsregering som är i stånd att upprätthålla lagen över jordens hela yta.” Men alla är inte så säkra på att det skulle fungera. I det förgångna har effektivt samarbete mellan medlemmar av internationella organisationer i praktiken varit ouppnåeligt. Lägg märke till ett framträdande exempel.
Efter första världskriget grundades den 16 januari 1920 en överstatlig organisation, Nationernas förbund, med 42 länder som medlemmar. I stället för att konstrueras som en världsregering avsågs den att vara ett världsparlament utformat för att främja endräkten i världen främst genom att lösa konflikter mellan suveräna nationalstater och på så sätt förhindra krig. År 1934 hade antalet medlemsnationer vuxit till 58.
Men Nationernas förbund var byggt på lös grund. ”När första världskriget slutade hade man höga förväntningar, men missräkningen var inte långt borta”, förklaras det i The Columbia History of the World. ”De förhoppningar som fästes vid Nationernas förbund visade sig vara illusioner.”
Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut, och Nationernas förbund störtade ner i en avgrund av overksamhet. Även om det inte upplöstes formellt förrän den 18 april 1946, dog det i praktiken som ”tonåring”, inte ens 20 år gammalt. Före dess officiella begravning hade det redan ersatts av en annan överstatlig organisation, Förenta nationerna, som grundades den 24 oktober 1945 med 51 medlemsstater. Hur skulle det gå med detta nya försök att sluta sig samman?
Ett andra försök
En del säger att Nationernas förbund misslyckades därför att det hade en felaktig uppbyggnad. Enligt ett annat synsätt läggs huvudskulden inte på förbundet, utan på de individuella regeringar som var ovilliga att ge det tillbörligt stöd. Det ligger otvivelaktigt en del sanning i båda synsätten. Hur som helst försökte Förenta nationernas grundare lära sig av ineffektiviteten hos Nationernas förbund och bota några av de svaghetstecken som det hade uppvisat.
Författaren R. Baldwin kallar Förenta nationerna ”överlägset det gamla Nationernas förbund i förmåga att skapa en världsordning av fred, samarbete, lag och ordning samt mänskliga rättigheter”. Några av dess specialiserade organ, bland dem Världshälsoorganisationen WHO, FN:s barnfond UNICEF och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, har i sanning strävat efter berömvärda mål med en viss framgång. Vad som också tycks visa att Baldwin har rätt är att Förenta nationerna nu har fungerat i 45 år, mer än dubbelt så länge som Nationernas förbund.
Något viktigt som FN åstadkom var påskyndandet av avkoloniseringen — åtminstone gjorde man den ”med något mer ordning än vad som annars skulle ha skett”, enligt journalisten Richard Ivor. Han hävdar också att organisationen ”hjälpte till att begränsa det kalla kriget till retorikens slagfält”. Och han lovprisar det ”mönster av globalt funktionellt samarbete” som det hjälpte till att frambringa.
Naturligtvis hävdar några att hotet om kärnvapenkrig gjort mer för att hindra det kalla kriget från att hetta till än vad Förenta nationerna gjort. I stället för att hålla det löfte som namnet innefattade, förenandet av nationer, är verkligheten den att den här organisationen ofta inte har gjort någonting mer än tjänat som medlare och försökt hindra söndrade nationer från att överfalla varandra. Och inte ens i denna roll som skiljedomare har det alltid varit framgångsrikt. Som författaren Baldwin förklarar saknar Förenta nationerna, likt det gamla NF, ”makt att göra mer än vad en anklagad medlemsstat nådigt tillåter”.
Detta långt ifrån helhjärtade stöd från FN:s medlemsnationers sida återspeglas ibland i deras ovillighet att tillhandahålla pengar för organisationens verksamhet. USA höll till exempel inne sina avgifter till FAO på grund av en resolution som betraktades som kritisk mot Israel men positiv till Palestina. Senare gick denna viktiga finansiär av FN med på att betala tillräckligt för att behålla sin rösträtt men har fortfarande lämnat mer än två tredjedelar av skulden obetald.
Varindra Tarzie Vittachi, tidigare vicedirektör för UNICEF, skrev år 1988 att han vägrar ”att ansluta sig till den allmänna lynchningen” av dem som frånsäger sig ansvaret för Förenta nationerna. Han kallar sig själv ”en lojal kritiker” men medger att ett vittomfattande angrepp görs av människor som säger att ”Förenta nationerna är ett ’ljus som försvann’, att det inte har levt upp till sina egna höga ideal, att det inte har lyckats fylla sin fredsbevarande uppgift och att dess utvecklingsorganisationer, med några få ädla undantag, inte har bevisat sitt existensberättigande”.
Förenta nationernas främsta svaghet avslöjas av författaren Ivor som skriver: ”Vad FN än förmår, kan det inte utplåna synden. Det kan dock göra internationellt syndande svårare, och det gör syndaren mer ansvarig. Men det har ännu inte lyckats förändra hjärta och sinne hos vare sig de människor som styr nationerna eller dem som utgör dem.” — Kursiverat av oss.
Den brist som Förenta nationerna har är samma defekt som alla former av mänskligt styre har. Ingen av dem klarar av att inge människor den osjälviska kärlek till det som är rätt, det hat till det som är orätt och den respekt för myndighet som är förutsättningarna för framgång. Tänk på hur många världsomfattande problem som skulle kunna minskas om människor var villiga att låta sig ledas av rättfärdiga principer! I en nyhetsrapport om föroreningar i Australien sägs det att problemet ligger ”inte i okunnighet, utan i inställning”. I artikeln nämns girighet som en grundläggande orsak, och det sägs att ”regeringens politik har förvärrat problemet”.
Ofullkomliga människor kan helt enkelt inte bilda fullkomliga regeringar. Det är som författaren Thomas Carlyle framhöll år 1843: ”På det hela taget är varje regering en trogen kopia av folket med dettas vishet eller oförstånd.” Vem kan argumentera emot sådan logik?
”Krossas”
Nu under 1900-talet har vi nått kulmen på mänskligt styre. Mänskliga regeringar har intrigerat för att anstifta den mest skamlösa och trotsiga sammansvärjning mot gudomligt styre som någonsin har förekommit. (Jämför Jesaja 8:11—13.) De har gjort så inte bara en gång, utan två, i det man först skapade Nationernas förbund och sedan Förenta nationerna. I Uppenbarelseboken 13:14, 15 kallas resultatet ”vilddjurets bild”. Det är passande, eftersom det är en bild av hela den mänskliga politiska tingens ordning på jorden. Likt ett vilddjur har vissa element i denna politiska ordning plundrat jordens invånare och orsakat outsägligt lidande.
Nationernas förbund slutade i katastrof år 1939. Samma öde väntar Förenta nationerna i uppfyllelse av bibelns profetia: ”Rusta er, ni skall dock krossas. Ja, rusta er, ni skall dock krossas. Gör upp planer, de blir dock om intet.” — Jesaja 8:9, 10.
När skall detta slutliga krossande av ”vilddjurets bild” tillsammans med det system av mänskligt styre som den är en bild av inträffa? När kommer Jehova att göra slut på det mänskliga styre som utmanar hans suveränitet? Bibeln anger inget datum, men bibelns profetior och världshändelserna säger: Mycket snart. — Lukas 21:25—32.
Skriften på väggen finns där, så att alla som är intresserade kan se den. Lika säkert som Belsassars rike vägdes på vågen och befanns för lätt, precis lika säkert har mänskligt styre som helhet bedömts och befunnits för lätt. Det tolererar politisk korruption, uppammar krig, främjar skrymteri och själviskhet av varje slag och underlåter att ge sina understödjare bostäder, mat, undervisning och hälsovård i tillräckligt mått.
När mänskligt styre försvinner kommer det att ske som över en enda natt. I dag finns det, i morgon är det borta — äntligen ersatt av Guds rike, en fullkomlig regering!
[Ruta på sidan 23]
Löftena kontra verkligheten
Anarkier utlovar obegränsad, absolut frihet; verkligheten är att utan styre finns det inget ramverk av regler eller principer inom vilket människor kan samarbeta till ömsesidig nytta; obegränsad frihet resulterar i kaos.
Monarkier utlovar stabilitet och enhet under en enda regents ledning; verkligheten är att mänskliga regenter med begränsad kunskap, hämmade av mänsklig ofullkomlighet och bräcklighet och kanske också drivna av orätta motiv, själva är dödliga; varje som helst stabilitet och enhet är därför kortlivad.
Aristokratier utlovar de bästa härskarna; verkligheten är att de härskar därför att de har rikedom, en viss härstamning eller makt, inte nödvändigtvis därför att de är visa och förståndiga eller för att de älskar andra och visar omsorg om dem; monarkins otillräcklige härskare ersätts helt enkelt av flera härskare i en aristokrati som utgör en elit.
Demokratier lovar att alla människor kan bestämma till allas bästa; verkligheten är att invånarna saknar både den kunskap och de rena motiv som behövs för att konsekvent fatta rätta beslut för det allmännas bästa; demokrati beskrevs av Platon som ”en behaglig, anarkisk och brokig författning, som ger en sorts likformig likhet åt både likt och olikt”.
Autokratier lovar att få saker och ting uträttade utan onödigt dröjsmål; verkligheten är, som journalisten Otto Friedrich skriver, att ”även människor med de bästa intentioner måste, när de en gång har kommit in i maktpolitikens djungel, ställas inför nödvändigheten att leda aktioner som de under normala omständigheter skulle vara benägna att kalla omoraliska”; ”goda” autokrater förvandlas på så sätt till av maktbegär drivna härskare som är villiga att offra undersåtarnas behov på den personliga ambitionens eller egennyttans altare.
Fascistiska regeringar lovar att kontrollera ekonomin till det allmännas bästa; verkligheten är att de inte är alltför framgångsrika i detta och att det sker på bekostnad av den personliga friheten; genom att förhärliga krig och nationalism skapar de politiska monster som Italien under Mussolini och Tyskland under Hitler.
Kommunistiska regeringar lovar att skapa ett utopiskt klasslöst samhälle där undersåtarna åtnjuter fullständig jämlikhet inför lagen; verkligheten är att klasser och ojämlikhet fortfarande existerar och att korrumperade politiker skinnar den enkle medborgaren; resultatet har blivit ett allmänt förkastande av de kommunistiska idéerna, och deras fästen hotar att brytas sönder av nationalistiska och separatistiska rörelser.
[Ruta på sidan 23]
Om Förenta nationerna
▪ Förenta nationerna har för närvarande 160 medlemmar. De enda länder av någorlunda storlek som ännu inte är med är Nord- och Sydkorea samt Schweiz; vid en schweizisk folkomröstning i mars 1986 förkastades medlemskap med röstförhållandet tre mot en.
▪ Förutom huvudorganisationen leder FN ytterligare 55 särskilda organ, fackorganisationer, kommissioner för mänskliga rättigheter och fredsbevarande operationer.
▪ Varje medlemsnation äger en röst i generalförsamlingen, men den folkrikaste nationen, Kina, har ungefär 22.000 invånare för varje invånare i den minst befolkade medlemsnationen, Saint Kitts och Nevis.
▪ Under firandet av FN:s Internationella Fredsår 1986 upplevde världen 37 väpnade konflikter, fler än någonsin tidigare efter andra världskrigets slut.
▪ Av FN:s alla medlemsnationer har 37 procent färre invånare än den förenade internationella ”nationen” av Jehovas vittnen; 59 procent har färre invånare än det antal människor som detta år var närvarande vid åminnelsen av Kristi död.
[Bilder på sidan 24]
Det ligger utanför ofullkomliga människors förmåga att sörja för ett fullkomligt styre
Nationernas förbund
Förenta nationerna