Helvetet — evig pina eller gemensam grav?

HAR du fått lära dig att de tidiga kyrkofäderna, medeltidens teologer och reformationens företrädare hävdade att den pina som människor får utstå i helvetet är evig? I så fall kanske du blir förvånad över att få veta att en del högt aktade kännare av Bibeln nu ifrågasätter denna uppfattning. En av dessa, engelsmannen John R. W. Stott, skriver således att Bibelns vittnesbörd ”pekar mot en förintelse och att ’evig medveten pina’ är en tradition som måste ge vika för Bibelns överlägsna auktoritet”. — Essentials—A Liberal-Evangelical Dialogue.

Vad fick honom att dra slutsatsen att läran om evig pina inte är grundad på Bibeln?

Språkliga argument

Hans första argument gäller det bibliska språkbruket. Han förklarar att när Bibeln talar om den slutliga fördömelsen (”Gehenna”, se rutan på sidan 8), använder den ofta ord som har med ”tillintetgörelse” att göra, det grekiska ”verbet apollumi (tillintetgöra, förgöra) och substantivet apòleia (tillintetgörelse)”. Syftar dessa ord på pina? Stott påpekar att när verbet ”apollumi” står i aktiv form och är transitivt betyder det ”döda”. (Matteus 2:13; 12:14; 21:41) När det i Matteus 10:28 enligt 1981 års svenska översättning talas om att Gud kan ”förgöra både själ och kropp i helvetet”, är den naturliga innebörden således förgöra eller tillintetgöra i döden, inte i evigt lidande. I Matteus 7:13, 14 ställer Jesus en ”smal ... väg som leder till liv” i kontrast till en ”bred ... väg som leder till tillintetgörelse”. Stott kommenterar detta skriftställe på följande sätt: ”Det skulle därför verka egendomligt, om människor som sägs drabbas av tillintetgörelse i själva verket inte blir tillintetgjorda.” Det är således på goda grunder som han drar slutsatsen: ”Om döda innebär att beröva kroppen liv, synes helvetet innebära ett berövande av såväl fysiskt som andligt liv, dvs. ett utplånande ur tillvaron.” — Essentials, sidorna 315, 316.

Uttolkningar av helvetesbegreppet

Många religiösa personer instämmer dock med den amerikanske baptistledaren Morris H. Chapman, som sade: ”Jag predikar ett bokstavligt helvete.” Han tillade: ”Bibeln kallar det för ’eldsjön’, och jag tror inte att vi kan finna en bättre definition.”

Det är sant att det bildspråk med eld som Bibeln använder i detta sammanhang kan väcka tanken på medveten pina. Det sägs emellertid i boken Essentials: ”Det är utan tvivel på grund av att vi alla har erfarit den intensiva smärta som man känner när man bränner sig som vi i våra sinnen förknippar eld med ’medveten pina’. Men eldens huvudsakliga funktion är inte att förorsaka smärta, utan att förinta, vilket världens alla krematorieugnar bär vittnesbörd om.” (Sidan 316) Att du håller denna viktiga skillnad i minnet kommer att hjälpa dig att inte läsa in något i bibeltexten som egentligen inte står där. Låt oss ta några exempel:

Jesus sade beträffande dem som kastas i Gehenna att ”deras mask inte dör och elden inte släcks”. (Markus 9:47, 48) Påverkade av ordalydelsen i den apokryfiska boken Judit (”Han skall överlämna deras kroppar åt eld och maskar, och de skall skrika av smärta i evighet.” — Judit 16:17, 1986 års svenska översättning) har somliga bibelkommentatorer dragit slutsatsen att Jesu ord syftar på evig pina. Men den apokryfiska boken Judit, som inte är inspirerad av Gud, är knappast något rättesnöre för att fastställa innebörden i det Markus skrivit. I Jesaja 66:24, det skriftställe som Jesus tydligen hänsyftade på, sägs det att eld och maskar förintar de döda kropparna (”liken”, som Jesaja uttrycker det) av Guds fiender. Det finns inte minsta antydan om evig medveten pina i vare sig Jesajas eller Jesu ord. ”Elden” är en symbol av fullständig tillintetgörelse.

I Uppenbarelseboken 14:9—11 talas det om några som ”plågas med eld och svavel”. Det sägs också att ”deras plågas rök stiger upp i evigheters evighet”.a Bevisar detta att det finns ett helvete med evig, medveten pina? Det enda som egentligen sägs i de här verserna är att de onda plågas, inte att de plågas för evigt. Texten förklarar att det är röken — beviset på att elden har utfört sitt förintande verk — som fortsätter för evigt, inte den eldsglödande pinan.

I Uppenbarelseboken 20:10—15 talas det om ”eld- och svavelsjön, där ... de skall plågas dag och natt i evigheters evighet”. Vid första påseendet kan detta verka som bevis för evig medveten pina i eld, men det är det definitivt inte. Varför inte det? Bland annat därför att ”vilddjuret och den falske profeten” och ”döden och Hades” kommer att hamna i det som här kallas ”eldsjön”. Vilddjuret, den falske profeten, döden och Hades är naturligtvis inte bokstavliga personer, och därför kan de inte känna bokstavlig plåga. Som G. B. Caird framhåller i sin bok A Commentary on the Revelation of St. John the Divine förhåller det sig i stället så att ”eldsjön” betyder ”utplånande och fullständig glömska”. Det borde för övrigt inte vara svårt att komma till denna insikt, eftersom Bibeln själv säger om denna eldsjö: ”Detta betyder den andra döden, eldsjön.” — Uppenbarelseboken 20:14.

Teologiska tvillingar som skils åt

Trots alla dessa argument är det många troende som hävdar att ”tillintetgörelse” inte betyder det som ordet säger, utan betyder evig pina. Varför det? Deras tänkesätt är påverkat av helveteslärans religiösa tvilling — läran om själens odödlighet. Och eftersom deras kyrka kanske har omhuldat dessa tvillingar i hundratals år, kanske de tycker att de bibeltexter som talar om tillintetgörelse i själva verket syftar på evig pina. Människans odödliga själ kan ju inte utplånas ur tillvaron, resonerar många.

Men lägg märke till vad den anglikanske prästen Philip E. Hughes säger: ”Att påstå att endast människosjälen är av naturen odödlig är att inta en ståndpunkt som inte finns belagd någonstans i Bibelns läror, för i den bibliska skildringen beskrivs den mänskliga naturen alltid som en fullständig förening av det andliga och det kroppsliga. ... Den varning som Gud i begynnelsen gav beträffande det förbjudna trädet, ’på den dag du äter av det skall du dö’, riktades till människan som en fysisk och andlig varelse — och om hon åt av det, skulle hon också dö som en sådan. Det finns ingen antydan om att en del av människan var odödlig och att hennes död därför endast skulle vara partiell.” — The True Image—The Origin and Destiny of Man in Christ.

Teologen Clark Pinnock gör en liknande kommentar: ”Denna uppfattning [att människosjälen är odödlig] har påverkat teologin i långliga tider, men den är inte biblisk. Bibeln lär inte att själen av naturen är odödlig.” Sådana bibelställen som Hesekiel 18:4, 20 och Matteus 10:28 bekräftar detta. Jesus själv sade för övrigt om sin döde vän Lasarus att han hade ”gått till vila”, dvs. att han sov. Jesus förklarade att han skulle ”väcka honom ur sömnen”. (Johannes 11:11—14) Den mänskliga varelsen, eller mänskliga själen, Lasarus hade således dött, men även sedan en viss tid hade förflutit kunde han uppväckas och föras tillbaka till livet igen. Detta bekräftas av fakta. Jesus uppväckte Lasarus från de döda. — Johannes 11:17—44.

Hur påverkar dessa faktorer läran om evig pina? Redan på 1600-talet sade essäisten William Temple: ”Det finns [skriftställen] som talar om att något kastas i evig eld. Men om vi inte nalkas dessa med den förutfattade meningen att det som sålunda kastas dit är oförstörbart, kommer vi inte att få det intrycket att det kommer att brinna för evigt, utan att det kommer att förintas.” Denna korrekta slutledning håller fortfarande streck, för det är precis vad Bibeln lär.

Du har således goda skäl att ifrågasätta läran om evig medveten pina i ett brinnande helvete. Du kanske rentav vill gå längre än så och följa teologiprofessorn Pinnocks råd. Han sade: ”Hela den uppsättning trosuppfattningar som har med helvetet att göra, däribland den om ändlös pina, ... bör kasseras i den sunda lärans namn.” Ja, moralen, rättvisan och, viktigast av allt, Guds ord, Bibeln, driver dig att göra just detta.

Om du handlar så, kommer du att finna att Bibelns sanna lära om helvetet verkligen är förnuftig. Du kan få nyttig information om detta ämne i boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden.b Be om ett exemplar när du träffar Jehovas vittnen och läs kapitlen ”Vad händer vid döden?”, ”Finns det verkligen ett ’helvete’?” och ”Vilka får uppstå och var?” Du kommer att finna att Bibelns lära om helvetet inte bara är förnuftig utan också mycket löftesrik.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 8]

VAD ORDEN BETYDER

Termerna ”helvetet” och ”helvetets eld”, såsom de används av kristenhetens teologer, kan härledas från det grekiska ordet ge’en·na, som förekommer 12 gånger i ”Nya testamentet”. (Matteus 5:22, 29, 30; 10:28; 18:9; 23:15, 33; Markus 9:43, 45, 47; Lukas 12:5; Jakob 3:6) Även om olika bibelöversättningar återger detta grekiska ord med ”helvetet”, finns det andra översättningar som translittererar det ”Gehenna”. Det motsvarar ”den andra döden, eldsjön”, en symbol av evig tillintetgörelse som förekommer i Bibelns sista bok. — Uppenbarelseboken 20:14.

Beträffande två andra ord som ibland översätts med ”helvetet” sägs det i uppslagsverket A Dictionary of the Bible (1914), redigerat av William Smith: ”Helvetet ... är det ord som vanligtvis och beklagligtvis används av våra översättare för att återge det hebreiska Sheol. Det skulle kanske ha varit bättre att behålla det hebreiska ordet Sheol eller också alltid återge det med ’graven’ eller ’gropen’. ... I N[ya T[estamentet] betyder ordet Hades, precis som Sheol, ibland helt enkelt ’graven’. ... Det är i denna betydelse som trosbekännelserna säger om vår Herre att ’han steg ner till helvetet’, dvs. det tillstånd som det stora flertalet döda befinner sig i.”

I motsats till Gehenna, som är en symbol av slutgiltig tillintetgörelse, har Sheol och Hades avseende på döden i mänsklighetens gemensamma grav, där de döda har utsikten att få uppstå till liv igen. — Uppenbarelseboken 20:13.

[Bild på sidan 9]

Jesus uppväckte Lasarus från dödens sömn