1914 Ett markerat år!

”Jerusalem skall bliva förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider äro fullbordade.” — Luk. 21:24, NW.

 1. I vilken utsträckning gav Jehovas vittnen, efter vad det visar sig, i förväg publicitet åt året 1914?

”SLUT på alla riken år 1914!” Detta var den uppseendväckande rubriken på en artikel, som publicerades om Jehovas vittnen i en världslig tidskrift med namnet New World Magazine i dess nummer för den 30 augusti 1914. Ett utdrag ur denna artikel följer här: ”Det fruktansvärda krigsutbrottet i Europa har uppfyllt en märklig profetia. Under det senast förflutna kvartsseklet har medlemmarna av Internationella Bibelstudiesällskapet, bäst känt som ’Millenii Dagnings-folket’, hållit på med att förkunna för världen att vredens dag, som bibeln profeterar om, skulle randas år 1914. ’Ge akt på 1914!’ har varit det maningsrop som höjts av de hundratals kringresande evangelisterna, vilka som företrädare för denna sällsamma trosuppfattning har farit fram och tillbaka i landet och kungjort den läran, att ’Guds rike är nära’. Fastän millioner människor måste ha lyssnat till dessa evangelister, fastän en av deras böcker, Tiden är nära, har blivit spridd i mer än fyra millioner exemplar, och fastän deras budskap har blivit bekantgjort genom religiösa publikationer och den allmänna tidningspressen, inbegripet hundratals landsortstidningar, såväl som genom föredrag, debatter, studiemöten och till och med filmförevisningar, så vet inte folk i allmänhet att en sådan rörelse som ’Millenii Dagning’ existerar.”

 2, 3. Vilka kronologiska uträkningar fastslog årtalet 1914, såsom det framställdes i The Three Worlds och i Vakttornet av år 1880?

2. Detta häpnadsväckande budskap av alltomfattande vikt och betydelse började verkligen förkunnas av Jehovas vittnen omkring 37 år före det markerade året 1914. Det var år 1877 som Charles T. Russell, den förste presidenten för Jehovas vittnens Vakttornssällskap, som medförfattare till boken The Three Worlds (De tre världarna) i denna bok förklarade detta årtals betydelse i bibelns kronologi. ”De sjuttio årens fångenskap slutade det första året av Cyrus’ regering, nämligen 536 f. Kr. Denna period började alltså sjuttio år tidigare, eller år 606 f. Kr. Det var alltså år 606 f. Kr. som Guds rike upphörde, huvudbindeln blev avtagen och hela jorden blev överantvardad åt hedningarna. 2.520 år från 606 f. Kr. måste sluta år 1914. ... ’Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro fullbordade’ (Luk. 21:24), således förtrampat intill år 1914 e. Kr., då tiden är inne för ’hela Israels hus’ att uppstå och vända tillbaka.” — Sid. 83, 165.

3. Tidskriften Vakttornet själv (som då utgavs endast på engelska — övers, anm.) visade så långt tillbaka som 1880, hur betydelsefullt detta år var, då enligt bestämmelsen en förändring i herraväldet över jorden skulle äga rum. ”Det har ofta påvisats att detta är grundvalen för och nyckeln till förståelsen av hedningarnas tider (Luk. 21:24) eller fortvaron av hedniskt styre över Jerusalem. En tid är ett år; ett profetiskt år 360 vanliga år ... sju tider är 2.520 år. Från 606 f. Kr. när Jerusalems ödeliggande började, leder 2.520 år fram till år 1914 e. Kr.” ”’Hedningarnas tider’ sträcker sig till 1914, och det himmelska riket kommer inte att till fullo utöva makten förrän då.” — Zion’s Watch Tower, juni 1880 och mars 1880.

 4. Vad har Jehovas vittnen alltsedan 1914 påstått inträffade just det året, 1914? Vilka frågor uppstår?

4. Inte endast före 1914, utan också därefter, har Jehovas vittnen gång på gång dokumenterat sin ståndpunkt med avseende på detta viktiga års innebörd. Vid sitt konvent i Philadelphia den 22 november 1947 antog Jehovas vittnen, till ett antal av 20.649, enhälligt en resolution, varav en del lyder så: ”... världshändelserna alltifrån 1914, med det första världskriget som början, uppfyller profetiorna om denna världens ände och ger sig därigenom till känna såsom det synliga tecknet till att Jehovas rike med hans Kristus såsom regent upprättades detta märkliga år ... vi har församlats i endräkt, utan hänsyn till ras, nationalitet, språk, hudfärg eller tidigare religiös anslutning, till Jehovas på tronen insatte Konung över den nya världen, Kristus Jesus, som nu står på Sions berg såsom en Signal för folken.” Allt detta betyder att gudomlig suveränitet, sådan den en gång utövades av Gud över jorden, i verkligheten skulle återupprättas år 1914. Såsom det blivit förutsagt, inträffade också skickelsedigra händelser vid den tiden, och alltjämt sker det saker och ting som för alla slags människor på jorden i våra dagar i hög grad påverkar deras framtidsöde. Vad är då gudomlig suveränitet, och varför har den kommit att bli en universell stridsfråga? Varför har det varit en tidrymd på nära sextio århundraden, varunder den inte har utövats över hela jorden? Vilka tecken har vi på att Gud har återtagit sin suveränitet över jorden, och vad förebådar detta för mänskligheten?

 5, 6. Vad är suveränitet? Vem är universums suverän, och hur är han det? Åt vad slags regering eller herradöme ger han bemyndigande?

5. Jehova Gud är universums absolute suverän. Detta är det största faktum av alla. Det är en sanningens grundprincip. I himlarna har Gud utövat sin rätt till suveränitet alltifrån första början. Begreppet suveränitet definieras såsom den allenarådande, absoluta, obetvingliga makt, varmed något samhälle av skapade varelser styres.a Suveräniteten är källan till varje makt att upprätta och bestämma gränserna för en styrelse. Det är den suveräna makten som avgör vilket slag av regering eller styrelse som skall härska över en grupp av skapade varelser. Därför är regeringen över en vilken som helst grupp av skapade varelser det yttre synliga uttrycket för den suveräna makten bakom den.b

6. I kraft av att Jehova Gud är Skaparen befinner han sig i en sådan överlägsen, allsmäktig ställning, att han lagligen och faktiskt kan bestämma, vad för slags regering som skall styra hans lydiga skapelser. (2 Mos. 6:3; Am. 4:12, 13) Det slags regering eller herradöme som Jehova såsom suverän för otaliga åldrar sedan bemyndigade för universum var ett teokratiskt herradöme. Det är just detta samma slags herradöme som skall förena universum till ett rike av frid och säkerhet för framtiden. En teokrati är ett herradöme som står under Guds, den Högstes, omedelbara ledning och förvaltning. Såsom regerande suverän har alltså Gud genom sina förordnade redskap direkt tagit del i förvaltningen av sina herradömen.

Suveräniteten över jorden bestridd

 7, 8. Vad skedde med den regering som ursprungligen hade fått bemyndigande i Eden? Beskriv dens ämbete som var den förste osynlige styresmannen över den fullkomliga människan.

7. Människans uppror i Eden gjorde för en tid slut på den påtagliga utövningen av gudomlig suveränitet över hela jorden och alla dess inbyggare. Därpå syntes en självtagen suveränitet utövas av en andevarelse, som förut hade varit en betrodd ämbetsman i Guds universella regeringsorganisation, vilken regering eller organisation i bibeln är framställd under bilden av ett berg. (Jes. 2:2, 3) På detta Guds berg befinner sig de andeväsen av hög rang som benämnes keruber. Dessa keruber omger Jehovas tron och förmodas vara de som uppehåller eller stöder hans universella suveränitet. (Ps. 80:1) En av dessa keruber fick den lagliga rätten att verka såsom styresman och beskyddare över det första fullkomliga människoparet i Eden och det släkte som skulle komma att stamma från dem. Han blev insatt av Jehova Gud i sin förtroendeställning som förmyndare eller väktare över människosläktet. (Hes. 28:14) Bibeln ger en beskrivning av denne förste teokratiske styresman över det fullkomliga människosläktet, vilken senare gjorde uppror, och den beskriver honom under den förebildliga gestalten av ”Tyrus’ konung”.

8. ”Människoson, stäm upp en klagosång över Tyrus’ konung och säg till honom: Så säger Herren, Jehova: Du fulländar inseglet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. I Eden, i Guds lustgård, var du; allahanda dyrbara stenar betäckte dig ... Du var en kerub, en smord, som övertäckte, och jag gjorde dig; på Guds heliga berg var du, mitt ibland gnistrande ädelstenar vandrade du. Ostrafflig var du i dina vägar, från den dag, då du skapades, till dess orättfärdighet blev funnen i dig. Genom din myckna handel fylldes ditt inre med orätt, och du syndade.” — Hes. 28:12—16, Åkeson.

 9. Vilken stridsfråga väcktes genom upproret? Vilka omedelbara åtgärder vidtog Jehova i denna sak?

9. Bibelns berättelse om upproret i Eden är välkänd för de flesta människor, och vi behöver här inte uppehålla oss länge vid den. (1 Mos. 3:1—8) Omedelbart efter det att trotset mot Jehovas suveräna vilja hade tagit sig uttryck i en öppen handling, höll Jehova, den högste Domaren, domstolssession. Den suveräne Guden fråntog nu denne förste av den gudomliga regeringen tillsatte styresmannen hans myndighet och dömde med rätta till slutlig tillintetgörelse denne otrogne kerub, som i gestalt av en orm hade verkställt ett hittills okänt förräderi mot den universella suveräna makten. Genom sin gemena handling hade han nu väckt en stridsfråga angående Guds överhöghet, och Jehova antog genast den utmaning som låg däri och var därigenom förpliktad till att hävda sin suveräna ställning. Jehova till och med uttalade sin första upptecknade profetia, där han, i fördolda ordalag, förutsäger att en ny styresman skulle bli utrustad med makt och myndighet, en ”säd” och konung, som skulle hävda och upphöja Guds namn. (1 Mos. 3:14, 15) Guds beslut att avgöra denna stora stridsfråga på sitt eget sätt angavs många år senare i den kamp som utvecklade sig mellan Jehova och Egyptens farao. — 2 Mos. 9:16; Rom. 9:17 (där NW har: ”Just för detta syfte har jag låtit dig förbliva.”)

10, 11. Beskriv hur Satan blev skild från Guds organisation.

10. Genast på denna första domsdag blev denne skyldige upprorsman och motståndare, som nu blev känd som Satan, djävulen, berövad den lagliga rätten att å regeringens vägnar fungera som beskyddare och förmyndare. Han var inte längre Jehova Guds representant. Att han blev avskedad utgjorde vidare en laglig skilsmässa från Guds organisation, som liknas vid ett berg.c Har vi något skriftligt vittnesbörd om detta snabbt verkställda avskedande? Ja, genom gudomlig uppenbarelse ger bibeln oss ett vittnesbörd om det skilsmässobrev som Gud utfärdade. Domsutslaget om skilsmässa anger tydligt, att en försoning mellan upprorsmakaren Satan å den ena sidan och universums Suverän, vilken Satan begabbade, å den andra är fullständigt omöjlig. Vi låter uppenbarelsen tala för sig själv.

11. ”Fördenskull har jag drivit ut dig såsom ett oheligt ting från Guds berg ... Din skönhet gjorde dig högmodig i hjärtat, din glans fördärvade din vishet; därför har jag kastat ned dig och övergivit dig, så att konungar skola få se sin lust på dig. Genom att din skuld är så stor, genom brotten i samband med din köpenskap, har du ohelgat din heliga ställning; därför har jag kommit dig att sätta eld på dig själv, med lågor som förtära dig, och förvandlat dig till aska på jorden i alla deras åsyn som se dig. Alla som känna dig bland nationerna skola bliva förfärade över dig — ditt öde är fruktansvärt, det finnes ingen framtid för dig.” — Hes. 28:16—19, Mo.

12. Visa genom exempel, i vilken omfattning Satan hade lov att vara verksam efter sin skilsmässa.

12. Medan Satan visserligen vid tiden i Eden blev fråntagen sitt bemyndigande och blev lagligen skild från Guds teokratiska organisation, så betydde detta likväl inte, att han blev utestängd från att vara närvarande på jorden, där han kunde påverka civilisationens utveckling så att den befrämjade hans egna själviska syften, eller från att vara tillsammans med änglar i himmelen. ”En dag kommo änglarna för att framställa sig inför den Evige [Jehova, AS], och bland dem Motståndaren [Satan, AS] ’Var har du varit?’ sade den Evige till Motståndaren; och Motståndaren svarade: ’Jag har strövat här och där, vandrat omkring jorden.’ Då sade den Evige till Motståndaren: ’Har du lagt märke till att det inte finns någon lik min tjänare [Job] på jorden, en oförvitlig och redlig man, som vördar Gud och skyr det onda?’ Motståndaren svarade: ’Men är det för intet som [Job] vördar Gud? Har du icke säkert kringgärdat honom, hans hus och allt han har? Du har givit honom framgång i hans förehavanden, och hans hjordar myllra ute på marken. Räck endast ut din hand, rör vid vad det än är som han äger och se, om han icke kommer att förbanna dig mitt i ansiktet!’ Då sade den Evige till Motståndaren: ’Se där! Jag lämnar allt han har i ditt våld, men bär icke hand på mannen själv.’ Så gick Motståndaren bort från den Eviges närvaro.” — Job 1:6—12, Mo.

13, 14. a) Vad anger uttalandet: ”Jag har strövat här och där, vandrat omkring jorden”? b) Vad har människornas regeringar för vittnesbörd om sig?

13. Det här återgivna samtalet mellan den universelle Suveränen, Jehova, och den fördrivne, falske suveränen, Satan, vilket upptecknades på 1400-talet f. Kr. eller omkring 2.500 år efter upproret i Eden, uppenbarar åtskilliga intressanta saker. Först och främst anges det genom Satans strövande här och där och vandring omkring jorden, att han hade jordiska intressen i samband med det fallna människosläktet, vilka krävde hans uppsikt i hans egenskap av osynlig självförordnad överherre. Då Satan hade gjort sig oberoende genom att, som han menade, framgångsrikt bryta sig lös från det teokratiska herraväldet, inriktade han sig alltifrån den tiden på att som en efterhärmande suverän ge myndighet åt många olika slags regeringar över det fallna människosläktet, regeringar av hans eget märke. Alltifrån hans första försök att upprätta en riksstyrelse i Babylon på Nimrods tid och till närvarande tid har alla de många icke-teokratiska regeringarna varit uppfunna och bemyndigade av honom. — 1 Mos. 10:8—10.

Varifrån nationerna får sin suveränitet

14. Vad beträffar de talrika, både forntida och nutida, experiment som gjorts för att organisera jordiska regeringar, så visar de verkliga förhållandena, att alltifrån de absoluta monarkierna längst till höger till den yttersta vänsterns kommunistiska regimer har varenda regering fått vittnesbörd om sig att vara hård, utan förutseende, korrumperad, förtryckande, rå, och att ha förföljt Guds sanna tillbedjare, brutit det eviga förbundet om livets helgd och vållat blodiga krig. (1 Mos. 9:4—6, 16) Varenda en har haft sin glanstid och sedan fått ett våldsamt slut. Den suveräna makt som givit regerande myndighet åt sådana misslyckade, eländiga företeelser kan inte ha varit den sanne universelle Suveränen. Däremot finns det överväldigande bevis för att det har varit Satan, draken, som har försökt ge suverän makt och myndighet åt dessa ogudaktiga regeringar. (Upp. 13:2 och Ef. 6:12) I själva verket har hela det otrogna mänskliga samhället, från Adams och Evas fall till vår tid, kommit under denne falske, listige överherres välde, vilken har gjort sig själv till ”denna tingens ordnings gud”. (2 Kor. 4:4, NW) För den nuvarande gamla världens samhälle och dess regeringar finns det absolut inget hopp om evigt liv och bestående säkerhet, ty de har inte sin grund i Gud, utan står skilda från honom sedan Adams tid. — 1 Mos. 3:16—19.

15, 16. a) Vad tillkännages genom orden: ”Har du icke säkert kringgärdat honom”? b) Hur vårdade Gud sig om sina sanna tillbedjare på jorden?

15. Det förut omtalade samtalet i himmelen om Job avslöjar ännu något, som är mycket upplysande, Vi finner det i Satans klagan: ”Har du icke säkert kringgärdat honom?” Detta synes ange, att Jehova alltifrån upproret handlade fullständigt oberoende i fråga om de intressen han hade på jorden och därvid inte fäste något avseende vid Satan och att han, närhelst det behagade honom, utövade sin högre myndighet, som upphävde varje annan. De i Skriften upptecknade fakta ger stöd åt denna slutsats. Jehova tog omedelbart väldet över Edens lustgård och anförtrodde uppsikten över den åt andra mäktiga keruber, som var lojala mot honom. (1 Mos. 3:24) Gud gjorde nu anordningar för att åt dem av människorna som ägnade honom sann tillbedjan ge särskild ledning och övervakning, inte genom en teokratisk regering, som ursprungligen hade varit hans uppsåt i fråga om Adams efterkommande, utan genom direkt änglabeskydd.

16. Vi vet att Jehova handlade direkt med Abel, Enok och Noa, i det att han gav dem uppenbarelser om sin vilja. De fick sålunda Guds erkännande. (1 Mos. 4:4; 6:8; Jud. 14) Gud gav sitt erkännande åt Abraham, Isak och Jakob, vilka levde avskilda från Satans världs regeringar och hade en skyddsängel som vägledde dem i Palestina. (1 Mos. 22:15; 24:7; 31:11; 48:16) Jehovas ängel talade till Mose i en eldslåga i en törnbuske. (Apg. 7:30, 35, NW) När Israels härskaror drog ut ur Egypten år 1513 f. .Kr., flyttade sig Jehovas ängel, som hade gått framför israeliterna, så att han nu gick bakom dem, för att fungera som eftertrupp och hindra den egyptiska hären från att hinna upp dem och slakta dem. (2 Mos. 14:19) Efter Israels förebildliga teokratis dagar, då Guds folk var i fångenskap i Babylon, var Mikael, Israels beskyddande änglafurste, sysselsatt med att tillvarataga Jehovas intressen på jorden. Denne Israels skyddsängel var utan tvivel Jesus Kristus i dennes föremänskliga tillvaro. — Dan. 10:13, 21; Upp. 12:7.

17. Vilken föranstaltning har gjorts för gudomlig omvårdnad om sanna kristna? Giv bevis för detta.

17. Alldeles som Satan inte utövade något teokratiskt, av den suveräna makten förlänat välde över Guds sanna tillbedjare före Jesu tid, så har Jehova i Jesu och de första kristnas dagar haft änglar som vårdat sig om hans folk för att bevara dem ”från mörkrets myndighet”. Om Satan sade Jesus: ”Han har intet grepp om mig.” (Kol. 1:13; Joh. 14:30; NW) Vidare har vi händelsen med Petrus, då han blev befriad ur Herodes’ mordiska händer av Jehovas ängel. (Apg. 12:6—11) Paulus säger med avseende på beskyddande änglar: ”Äro de icke alla andar [änglar] till allmän tjänst, utsända till att betjäna dem som skola ärva frälsning?” (Hebr. 1:14, NW) Trots Satans järnliknande regeringar och deras starka förföljande makter har alltså Jehovas folk i alla tidsåldrar stått för sig själva, avskilda och oberoende, och överlevat. Det har endast varit de som visat brist på tro och som har kompromissat, som därigenom själva har avlägsnat sig från Guds särskilda omvårdnad. Till och med i våra dagar har alla de som utgör kärnan i den nya världens samhälle, både den smorda kvarlevan och de som utgör de ”andra fåren”, i själva verket kommit ut ur babylonisk fångenskap och har sluppit ut ur Satans grepp. (Upp. 18:4; 2 Kor. 6:15) Medan Satan hela tiden har försökt bevisa det berättigade i sin ståndpunkt i stridsfrågan om suveräniteten genom att som falsk suverän tvinga in alla människor under sitt välde, har följande skriftställe bevisat sig vara sant: ”Jehovas ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom och befriar dem.” — Ps. 34:8, AS.

18. I vilken utsträckning har Satan försökt efterhärma Jehovas suveränitet, och hur stor suverän har han blivit?

18. Slutligen finns det ännu en sak, som är roande att lägga märke till i Satans skamlösa samtal med Jehova om Job. Satan var inte den allsmäktige suverän, som han ursprungligen hade tänkt att han skulle bli. Att Gud tar honom i förhör genom att säga: ”Var har du varit?”, antyder att Jehova hade övertaget. I sin fruktan blev Satan så att säga lockad i fällan. Det ytterligare fakum, att Satan klagar över att Job hade blivit ”kringgärdad”, antyder att Satan kände sig stucken över att Jehova lade i dagen sin överlägsna makt, inte endast till försvar för sina sanna tillbedjare på jorden, utan också vid särskilda tillfällen, såsom till exempel vid syndafloden, då Gud utan någon svårighet sköljde bort Satans av änglar behärskade jordiska civilisation; i Babel, där Gud förbistrade tungomålet eller språket i Satans första jordiska rike; och i Egypten, där Jehova bragte det första världsväldet på knä för att med hög hand befria israeliterna. (1 Mos. 7:21—24; 11:7—9; 2 Mos. 14:8, AV) Slutligen satte Jehova en gräns för hur långt Satan kunde få gå i sitt prövande av Jobs ostrafflighet. (Job 1:12) Lägg också märke till, att Satan ådagalade tillbörlig respekt för Jehovas makt genom att rätta sig efter denna befallning. Han tog inga risker genom att i onödan vända Jehovas långt överlägsna styrkor emot sig. Allt detta visade att den föregivne suveränen i verkligheten var en hjälplös underordnad och bevisade att hans välde på jorden inte omfattade allt. I själva verket behärskade han endast de delar där han hade förblindat inbyggarna med sina falska religioner och hade hållit dem i schack med hjälp av sina olika surrogatregeringar. Aldrig har han varit i okvald besittning av välde och makt över hela mänskligheten, ty det har i alla tider funnits sådana som har hållit fast vid den sanna tillbedjan av Jehova Gud och som har sett fram emot en gudomlig, av Jehova såsom suverän bemyndigad regering över hela jorden. — Hebr. 11:10.

Hur året fastslås med hjälp av de verkliga förhållandena och bibeln

 1, 2. a) Till vilket område begränsade Jehova striden eller tvisten om herraväldet? b) Vilken förebildlig regering organiserade Jehova, hur fick den tillvaro, och vad hände slutligen med den?

SOM VI har sett, hade Jehova i omkring 2.500 år, från Abel till Mose, dragit försorg om änglabeskydd åt de individer som var hans sanna tillbedjare. Nu kom den tid då han skulle i liten skala ådagalägga, vad han hade i sinnet att slutligen föranstalta för jordens inbyggare i världsomfattande skala, nämligen återupprättandet av Hans rättmätiga suveräna herravälde förmedelst en lojal teokratisk regering. Som en åtgärd i riktning mot avgörandet av stridsfrågan om herraväldet över hela jorden utvalde Gud ett ”provområde” i Palestina med fyra gränser, vilket kom att kallas ”löftets land”. (Hebr. 10:1; 1 Mos. 15:18—21; 2 Mos. 23:31; 5 Mos. 34:1—4; Hebr. 11:9, 1878) Såsom återlösare eller förlossare köpte Jehova år 1513 f. Kr. Israel till sitt folk, befriade det ur Egypten och organiserade det under en förebildlig teokratisk regering, som han i kraft av sin suveränitet utrustade med makt och myndighet, och han blev också dess osynlige härskare. (2 Mos. 6:6; 19:6; 5 Mos. 33:2—5; Jes. 33:22) Han förde sitt folk in i det utlovade landet för att taga det i besittning, år 1473 f. Kr. Efter sex år hade de till stor del drivit ut och underkuvat de forna inbyggarna, som inte hade någon laglig rätt till landet. På detta sätt upprättades Jehovas suveräna härskardöme lagenligt och i verkligheten över detta omstridda område.

2. Under en period av 866 år utövade samma form av teokratiskt herradöme, hela tiden under en och samma konstitution, lagförbundet, den nationella suveräniteten i det utlovade landet. Denna dess tillvaro var många år längre än den som åtnjutits av de flesta ursprungliga stater, som hade existerat här på jorden i kraft av Satans maktförläning. Emedan Juda smorda konungar var otrogna, liksom fallet varit med den smorde keruben i Eden, tog Jehova slutligen tillbaka det bemyndigande han givit åt detta förebildliga teokratiska herradöme och upphörde för en tid att utöva sin suveräna övervakande makt i Palestina. Han berövade den siste ondskefulle konungen i Juda, Sidkia, hans härskarmakt år 607 f. Kr. och sände bort honom som fånge till Babylon i händerna på hans hedniske besegrare, Nebukadnessar, Babylons konung. — 2 Kon. 25:1—7.

 3. Vad gav Gud. till känna om slutet på denna förebildliga regering?

3. Om detta slut på den förebildliga konungsliga regeringen år 607 f. Kr. är det upptecknat i bibeln: ”Och du, din bedragare, o, Israels furste, som skall bliva dräpt, för vilken den stund, då synden till fullo bestraffas, medför undergång — ’Av med hans huvudbindel, bort med hans krona!’ säger Herren, den Evige [Jehova, AS]; ’vänd upp och ned på saker och ting, upp med det låga, ned med det höga! Jag lägger allt i ruiner, ruiner, ruiner; allting skall bliva omstörtat, till dess den rättmätige kommer — och jag skall giva honom allting.’” (Hes. 21:25—27, Mo) Observera att denna utsaga visar, hurusom den lagliga rätten till kronan så att säga får ligga obegagnad under en lång tid, ”till dess den rättmätige kommer”. När denne ”människoson” kommer, inbegriper det att det blir en återställelse av gudomlig, av den suveräna makten bemyndigad regering, men denna gång över hela jorden, såsom det heter: ”Jag skall giva honom allting.”

 4, 5. a) Hur illustrerade Jehova sin ställning som suverän? b) I vilken utsträckning erkände folket i Israel och Juda Jehovas suveränitet?

4. Till gagn för sina trogna, lojala undersåtar på jorden gav Jehova Gud en illustration av sin lagenliga överlägsna ställning som Suveränen, vilken med full rätt kan ge myndighet åt konungadömen över jorden och universum. Betecknande nog illustrerade Gud denna sak för profeten Jeremia kort innan han tog sitt suveräna bemyndigande ifrån den siste regerande konungen av Davids släktlinje, Sidkia. Lägg märke till vad Suveränen Jehova, här liknad vid en krukmakare, säger om sitt uppbyggande och nedbrytande av lerliknande regeringar och herradömen.

5. ” ’Gå ned till krukmakarens hus, och där skall jag låta dig höra vad jag har att säga.’ Alltså gick jag ned till krukmakarens hus. Han var i arbete vid sin krukmakarskiva; och närhelst något kärl som han höll på att göra blev fördärvat i hans händer, arbetade han om det för att behaga sig själv, till dess att han blev tillfredsställd. Då kom den Eviges ord till mig: ’O Israels hus, kan jag icke göra med eder så som denne krukmakare gör? Jo, såsom leret är i krukmakarens händer, så äro ni i mina händer. Den ena gången kan jag tala om att slita sönder en nation eller ett rike, bryta ned det och tillintetgöra det; men om den nationen vänder sig ifrån sin ondska, skall jag ändra mitt beslut i fråga om det onda som jag ämnade tillfoga den. Återigen kan jag tala om att bygga upp en nation eller ett rike, om att plantera det; men om den nationen gör vad ont är i mina ögon genom att vägra att lyssna till min röst, då skall jag ändra mitt beslut i fråga om de förmåner som jag ämnade förläna den. Giv därför Juda män och Jerusalems medborgare detta budskap från den Evige [Jehova, AS]: ”Jag bereder en olycka åt eder och tänker ut ett anslag mot eder. Å, vänd om, var och en av eder, från edra onda vägar, bättra edert liv och verk!” De komma att säga: ”Det är ingen nytta med att tala; vi ämna leva så som vi finna för gott och följa, var och en av oss, våra egna onda, motspänstiga sinnen.”’” — Jer. 18:2—12, Mo.

 6. Vad var Jehovas dom för att de förkastade hans suveränitet?

6. Och så hände det sig, att de flesta av folket i Israel och Juda såväl som deras konungar slutligen vägrade att kännas vid sin store ”krukmakare” och Suverän, Jehova. I stället valde de att gå sina egna upproriska vägar, alldeles såsom deras hedniska grannfolk, nationer i Satans värld, hade gjort i hundratals år. Fördenskull beslöt Jehova, att judarna, representerade av sin huvudstad, Jerusalem, skulle bli behärskade av hedniska nationer och lyda under deras av Satan befullmäktigade regeringars styrelse från 607 f. Kr. och framåt i tiden. Jesus, den störste profeten, hänsyftade på detta herravälde och på dess fortvaro långt efter tiden för hans jordiska tjänst, när han sade: ”Jerusalem skall bliva förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider äro fullbordade.” (Luk. 21:24, NW) Hur långa var då dessa ”nationernas fastställda tider”, som Jesus talade om? Jehova, som är en uppenbarare av hemligheter, gör dessa ”tider” kända på sitt eget sätt och vid den tid han själv har bestämt.

”Nationernas fastställda tider”

 7. Vad profeterar Jesaja i sitt fjortonde kapitel om konungen i Babylon?

7. Hela 150 år innan Jerusalem förlorade sin nationella suveränitet till Babylons hedniska nation, framförde Jesaja en profetisk smädesång. Den var riktad mot konungen i Babylon, som beskrevs såsom en som högg ned ”furor” (AV) eller ”cypresser” (1917), varmed menas en som dödar Guds sanna tillbedjare, vilka visas under bilden av ”rättfärdighetens träd”. (AV) Konungen i Babel eller Babylon, så förutsade Jesaja, skulle upphöja sin tron över stjärnorna eller furstarna i Guds förebildliga teokrati och skulle störta denna suveräna regering genom att fullständigt underkuva den. Sedan han hade vunnit detta övervälde som världshärskare, skulle Guds dom komma, och Babylons konung skulle också bli nedhuggen likt ett träd, och alla människor skulle se hans förödmjukelse. (Se Jesaja 14:4, 8, 12—16; 61:3) Allt detta gick i uppfyllelse på Nebukadnessars, den babyloniske erövrarkonungens, härskardynasti. Han i sin tur var en symbol av den större konungen i Babylon, Satan, djävulen, som slutligen kommer att bli fullständigt besegrad och nedhuggen till förintelse.

 8. Hur gick det till att Egypten och Assyrien blev respektive det första och det andra världsväldet? Hur avgjordes det, vilken nation som skulle efterträda Assyrien som världsvälde?

8. Den historiska bakgrunden till det som skedde i uppfyllelse av Jesaja 14 var i korthet följande. Såsom det har blivit sagt, var tvistepunkten herraväldet över det utlovade landet, som Jehova hade utvalt på Abrahams tid. Egypten, som räknades såsom det första världsväldet, därför att det behärskade Palestina efter Abrahams tid, förlorade sitt välde över det utlovade landet, när israeliterna fick det i sin besittning år 1473 f. Kr. Århundraden senare blev Assyrien det andra världsväldet, när det underkuvade det nordliga av de båda rikena i Palestina, Israels rike, år 740 f. Kr. (2 Kon. 17:6) År 632 f. Kr. föll Nineve, huvudstaden i detta andra världsvälde, Assyrien, för en koalition av hedniska välden, kaldéerna (babylonierna), skyterna och mederna. (Nah. 3:7) Frågan var nu denna: Vilken nation skulle fylla det tomrum, som uppstod vid Assyriens fall, och således bli det tredje världsväldet? Både Egypten, under dess konung, Neko, och Babylonien, lett av sin unge högste befälhavare, Nebukadnessar, son till Nabopolassar, konung i Babylon, gjorde vad de kunde för att komma att intaga denna ställning. De avgjorde frågan i det stora forntida slaget vid Karkemis, vid floden Eufrat, år 625 f. Kr., då Babylon besegrade Egypten. (2 Krön. 35:20) Efter sin seger och samma år, 625 f. Kr., besteg Nebukadnessar, vid sin faders död, Babylons tron.

 9. Beskriv Nebukadnessars försök att göra sitt herravälde gällande över Juda rike och det slutliga resultatet.

9. Fem år senare sökte Nebukadnessar göra sitt nyligen vunna herravälde över Främre Östern gällande genom att göra ett av de sista av de självständiga rikena, Juda rike, med dess konung, Jojakim, skattskyldigt, och detta gjorde han genom att draga upp mot Jerusalem år 620 f. Kr. (2 Kon. 24:1, 7; 2 Krön. 36:5, 6) År 618 f. Kr. dog Jojakim under ett försök att befria sig från Babylons överhöghet. Fördenskull började Nebukadnessar för andra gången belägra Jerusalem (år 618 f. Kr.) och tvingade det till medgörlighet genom att föra Jojakin, Jojakims efterträdare, fången till Babylon tillsammans med många av Juda furstar och andra framträdande män, bland dem Daniel. (2 Kon. 24:1, 8—16; Dan. 1:1—6) Nebukadnessar gav Jerusalem ännu en chans som underordnad suverän stat genom att tillåta att Sidkia, Jojakims bror, blev smord till konung över Juda år 617 f. Kr. (2 Kon. 24:17, 18) I likhet med sin bror försökte Sidkia kasta av sig det babyloniska oket genom att göra uppror. Men detta förmådde Nebukadnessar att i vredesmod draga upp mot Jerusalem för tredje gången, denna gång för att i grund förstöra det. Nebukadnessar började sin tredje belägring av Jerusalem på tionde dagen i tionde månaden, Tebet, i Sidkias nionde regeringsår, eller den 18—19 januari år 608 f. Kr. (dvs. efter kl. 6 e. m. den 18 januari) enligt vårt nuvarande gregorianska kalendersystem.a (2 Kon. 25:1) När man hunnit fram till den 2—3 juli år 607 f. Kr., var den av belägringen vållade hungersnöden övermåttan svår, fienden hade gjort en bräsch i Jerusalems befästa mur, och konung Sidkia flydde denna dag från staden och begav sig till Jeriko, där han senare blev gripen för att bortföras i fångenskap. — 2 Kon. 25:2—7.

10, 11. a) Angiv den exakta tidpunkten, då templet och konungens palats i Jerusalem förstördes. Vad betydde detta i fråga om den gudomliga suveräniteten? b) Vilket ytterligare svagt tecken till judiskt herravälde fanns det, och vad skedde därmed?

10. När de kaldeiska (babyloniska) soldaterna hade kommit in i Jerusalem, började de bränna upp ”HERRENS [Jehovas, AS] hus” och ”konungshuset” och alla de förnäma husen i staden, och detta skedde den 7 Ab, den 30—31 juli, 607 f. Kr. (2 Kon. 25:8, 9) Den 10 Ab, den 2—3 augusti, 607 f. Kr., alltså tre dagar senare, hade de fullständigt förstört templet, det kungliga palatset och stadens murar. (Jer. 52:12—14) På denna punkt bör man komma ihåg, att Jehova gjorde sin suveräna vilja kunnig genom sitt prästerskap i templet, och konungens palats var det centrum, varifrån den av Gud åt konungen anförtrodda förvaltningen av nationens angelägenheter utgick. (2 Kon. 22:12, 13) Alltså upphörde dessa centra för gudomlig, av den högste Suveränen bemyndigad, förvaltning att existera i och med att Jerusalem omstörtades.

11. Emellertid fanns det ännu ett svagt tecken till judisk suveränitet efter den heliga stadens fall, och det var när Nebukadnessar förordnade Gedalja, en jude, till ståthållare över de återstående spridda grupperna av folk i landet. Men två månader senare blev Gedalja och hans babyloniske rådgivare dräpta av en skara judiska lönnmördare. Vid nyheten om detta tragiska utslag av hånfull missaktning för Nebukadnessars barmhärtighet flydde alla de kvarvarande judarna till Egypten och tog profeten Jeremia med sig. (2 Kon. 25:22—26; Jer. 41:1—18; 43:5—7) När landet nu blev övergivet av alla judiska inbyggare, upphörde den sista resten av teokratisk styrelse under den sjunde månaden, vilken började den 21—22 september år 607 f. Kr. Genom en snabb följd av händelser tömdes landet på invånare och den teokratiska suveräniteten drogs tillbaka. Därigenom fick hedningarna obestritt herravälde över det utlovade landet under sina ”fastställda tider”. — Luk. 21:24.

12, 13. a) För vem och på vilket sätt yppades antalet av nationernas ”tider”? b) Vad var temat i den dröm, där detta yppades? Beskriv i korthet den uppenbarade bilden.

12. Hur många ”tider” fastställde Gud då för de hedniska nationerna, under vilka de skulle ha obestritt herravälde över det utlovade landet, som var den plats där suveräniteten över hela jorden sattes på prov? Bibeln svarar, att det skulle vara sju ”tider”. (Dan. 4:13, 20, 22) Det är av en viss betydelse att detta antal tillkännagavs för konung Nebukadnessar i en dröm efter år 607 f. Kr., då han hade blivit den totalitäre härskaren över det tredje världsväldet. Lägg nu märke till detaljerna i denna dröm, så som dessa ter sig när Nebukadnessar berättar den för Jehovas vittne Daniel, för att den skall bli uttydd genom Guds kraft. Lägg märke till hur temat i drömmen är Guds suveränitet, ”att låta de levande veta att den Högste regerar över människors rike, i det han giver det åt vemhelst han vill och sätter över det den lägste av människosläktet.” — Dan. 4:14, Mo.

13. Nebukadnessar sade till Daniel: ”’O, Beltesassar, du magikernas överste, jag vet att de heliga gudarnas ande är i dig, och ingen hemlighet är någon svårighet för dig; hör synerna i min dröm, som jag har sett, och tala om för mig vad de betyda. Dessa voro min hjärnas syner, då jag låg i min säng. Jag såg, och där fanns ett träd mitt på jorden, ofantligt högt! Trädet växte och växte starkt, till dess det var högt som himmelen och synligt från alla jordens ändar. Dess löv voro sköna, och dess frukt var rik med föda för alla; vilda djur sökte skydd under det, luftens fåglar sutto uppflugna på dess grenar, och det gav föda åt alla levande skapelser. I min hjärnas syn, då jag låg i min säng, såg jag, och där var en av änglavakten! Han kom ned från himmelen och ropade högt: ”Hugg ned trädet, skär av dess grenar, slit av dess löv och förströ dess frukt; må djuren flytta bort från platsen under det och fåglarna från dess grenar. Lämna dock stubben av dess rötter i jorden, bland det mjuka gräset på marken, med ett band av järn och koppar omkring den. Må himmelens dagg genomdränka den — och må han dela jordens örter med djuren, må hans sinne upphöra att vara mänskligt, må ett djurs sinne givas åt honom, och må sju år [tider, AS] gå fram över honom.”’” — Dan. 4:6—13, Mo.

14, 15. Hur uppfylldes denna dröm med avseende på Nebukadnessar?

14. Daniel uttydde drömmen så att den förutsade, hurusom sju tider eller år av vansinne skulle komma över Nebukadnessar, under vilka han inte personligen kunde styra sitt imperium, utan skulle bli lik ett vilt djur och leva ute på de öppna fälten. I verkligheten skulle alltså denne store världshärskare finna att hans rike blev honom fråntaget, liksom det höga trädet, som nämndes i hans dröm, blev nedhugget. Efter sju år skulle hans förstånd återvända, och han skulle bli återbördad till sitt rike, vilket likt den av band omslutna trädstubben i marken skulle finnas kvar, i avvaktan på hans återkomst för att utöva sitt välde.

15. Allt detta inträffade nära slutet av Nebukadnessars regering. Böcker som talar om Nebukadnessar nämner om hans sju år av vansinne. (Dan. 4:30) ”Den form av vansinne som han (Nebukadnessar) led av, när högmod kullkastade hans förstånd, var den som kallas för lykantropi och utmärkes av att patienten inbillar sig vara ett av de lägre djuren och beter sig som ett sådant. Nebukadnessar inbillade sig att han var en oxe och gick ut för att äta gräs liksom annan boskap.” (The Westminster Dictionary of the Bible, sid. 422. Se också Nebuchadnezzar av G. R. Tabouis, sid. 263—265, 383.) I sin Biographie universelle skriver Michaud: ”Nebukadnessar blev straffad för sitt högmod genom en ganska besynnerlig sjukdom, ty han föll i ett tillstånd av fullständig dementia och kände sig övertygad om att han hade blivit förvandlad till en oxe.” En annan fransk skribent, Larousse, gör en liknande framställning och tillägger: ”Han dog ett år efter det att han hade återfått sitt förstånd.”

16. Hur har denna dröm sin större tillämpning på himmelskt härskardöme? Vilket hopp skänker Gud åt människosläktet?

16. Emellertid finner Nebukadnessars dröm sin större tillämpning i fråga om himmelskt härskardöme. I §§ 7—11, sid. 388—390, har vi beskrivit det osynliga teokratiska härskardöme som ursprungligen anförtroddes åt den övertäckande eller överskyggande keruben i Eden. Guds suveränitet, som i praktiken verkade genom denne smorde kerub, framställdes i en träffande bild genom det höga trädet i Nebukadnessars dröm. När denne upphöjde teokratiske styresman över människorna och djuren gjorde uppror genom att draga Jehova Guds suveräna överhöghet i tvivelsmål, blev han genast avvisad från Guds organisation, som liknas vid ett berg, och blev för alltid skild från förening med Gud. Detta visades genom att det höga trädet blev nedhugget. Hur gläder det oss inte att lägga märke till att Gud i synen lämnade kvar en stubbe av ett träd, vilket skänker hopp åt rättsinniga människor. Detta är en tydlig och klar bild av hur det har gjorts ett uppehåll i utövandet av det rättfärdiga himmelska härskardömet, varigenom Gud kommer att återigen göra sin suveränitet över jorden gällande. Ämbetet som härskare eller styresman skulle vara nedlagt för en tid, tills den skulle komma, som skulle bevisa sin rätt därtill. Drömmen visar att den Högste kommer att ge denna rätt till riket åt den ”lägste av människosläktet” eller åt en människoson. — Dan. 4:14, Mo.

17, 18. a) När börjar de ”sju tiderna” bli tillämpliga vad ”trädstubben” beträffar? b) När blir perioden av ”vansinne” särskilt märkbar, och vilka förändringar har skett i det hedniska herraväldet över Jerusalem?

17. Inte förrän ”sju tider” hade gått fram över den symboliska trädstubben kunde Gud, enligt sitt eget påbud, upprätta riket över människorna och lägga dess styrelse i händerna på en rättfärdig osynlig härskare. Den profetiska drömmen anger inte att de ”sju tiderna” började i Eden så snart Satan hade gjort uppror och hade förlorat det rättfärdiga herradömets rätt och myndighet. De verkliga förhållanden som utgör uppfyllelsen visar att dessa tider inte började då, utan i den mans dagar som drömde drömmen och fick den uppfylld på sig i miniatyr, nämligen vid den tid då det förebildliga härskardömet blev borttaget från den siste smorde konungen i Juda, Sidkia. Drömmen ger bara till känna att trädstubben skulle få uppleva att en period på ”sju tider” skulle gå fram över den och att den därefter omedelbart skulle lösas från sina band och börja växa fritt igen.

18. Detta gör det mycket tydligt att de ”sju tiderna” började med att Nebukadnessar omstörtade Jehovas förebildliga teokrati i Jerusalem, år 607 f. Kr. Så länge som Guds förebildliga förvaltning i Jerusalem alls var i verksamhet, om också på ett ofullkomligt sätt, i hans namn, så länge fanns det ett visst mått av nationell sundhet och stod en viss grad av rätt styrelse att finna bland nationerna här på jorden. Men i och med att den förebildliga teokratien blev omstörtad, fanns det därefter ingenting alls som höll tillbaka oförnuftet och råheten hos de mänskliga styresmännen och mänskligheten i allmänhet. De hedniska väldena eller regeringarna var nu ensamma herrar på täppan. Guds förbundsfolk var inte längre i besittning av någon nationell suveränitet mitt i denna världen, oberoende av de hedniska nationerna. År 539 f. Kr. utövade det medo- persiska världsväldet härskardömet över det utlovade landet. År 332 f. Kr. övergick det i den grekiske erövraren Alexanders händer. År 63 f. Kr. upprättades romersk styrelse över Palestina. Från år 637 e. Kr. fram till 1917 behärskades Jerusalem i allmänhet av olika muhammedanska styresmän. År 1917 tog den brittiske härföraren Viscount Allenby Jerusalem från de muhammedanska turkarna, som hade haft det i sin besittning sedan 1517.

Matematisk beräkning

19, 20. Hur långa är nationernas ”sju tider”? Angiv de bevis som fastslår att 1914 är ett särskilt markerat årtal.

19. Hur långa är de ”sju tiderna”, nationernas tider? De matematiska uppgifterna får vi i en annan profetia, som inte har något med den här att göra och som använder termen ”tider” eller ”perioder av tid”. I Uppenbarelseboken 12:6 omnämnes 1.260 dagar, och därpå omtalas i fjortonde versen just samma period som tre och en halv ”tider”. Om alltså tre och en halv ”tider” är 1.260 dagar, så måste sju ”tider” (två gånger tre och en halv ”tider”) vara två gånger 1.260, dvs. 2.520 dagar. Redan tidigt under sin ökenvandring förkastade israeliterna sin Guds suveräna vishet genom att vilja återvända till Egypten, sedan de hade hållit de tio otrogna spejarnas om brist på tro vittnande rapporter för sanna. (4 Mos. 14:1—4) För att folket på detta sätt visade bristande tro på Guds suveräna ledning, dömde Jehova nationen till fyrtio års kringströvande i öknen utan suverän besittning av något land. ”För var dag som tillbragts med att utspeja landet skola ni tillbringa ett år med att bliva straffade för edert onda handlingssätt, fyrtio år för fyrtio dagar; detta kommer att lära eder vad det är att hava mig emot eder.” — 4 Mos. 14:34, Mo.

20. Enligt denna regel, som stadfästes i öknen, skulle således den judiska nationen, som gång på gång hade visat att den inte uppskattade Jehovas suveräna välde, få lov att bära Guds fällande dom över sig i form av förtryck från sina hedniska överherrar under en period av sju ”tider” eller 2.520 dagar = år. Dessa 2.520 år löpte från den tidpunkt då Jerusalem och landet lades öde, på sommaren och hösten år 607 f. Kr., fram till sommaren och hösten år 1914, då de nådde sitt slut. Från år 607 f. Kr. till år 1 f. Kr. är 606 år. Från år 1 f. Kr. till år 1 e. Kr. är endast ett år, ty forntidens människor hade ännu inte upptäckt talet noll, som enligt nutida matematik skulle ha gjort denna tid till två år. Bruket av nollan har jämförelsevis nyss uppträtt inom matematiken. Från år 1 e. Kr. till 1914 e. Kr, är det 1.913 år. Om vi därför lägger ihop 606 år plus 1 år plus 1.913 år, får vi en slutsumma på 2.520 år.

21—23. a) Visa hur ett obetydligt misstag bör rättas till, som bröderna för många år sedan begick när de fastställde årtalet 1914. b) Redogör för ännu en rättelse.

21. Här kommer några att fråga, varför Charles T. Russell år 1877 angav 606 f. Kr. som året för Jerusalems fall, medan däremot Vakttornet på senare år har begagnat årtalet 607 f. Kr. Detta beror på att det i ljuset av nutida forskning upptäckts, att två små misstag begåtts, vilka emellertid upphäver varandra, så att slutresultatet blir detsamma, nämligen 1914. Vad det första misstaget beträffar var det så, att Russell och andra räknade tiden år 1 f. Kr till år 1 e. Kr. såsom två år, medan den i själva verket endast utgör ett år, eftersom det, såsom ovan har sagts, inte finns något år ”noll” i det tideräkningssystem som användes för att beräkna åren före och efter Kristus. ”Den kristna eran började, icke med intet år, utan med ett första år.” — The Westminster Dictionary of the Bible, sid. 102.

22. Det andra misstaget berodde på att man inte började räkna de 2.520 åren vid den rätta tidpunkten i betraktande av historiska fakta och omständigheter. Nästan all tidig bibelkronologi löper samman med den profana historien i året 539 f. Kr., det år då Babylon föll för medernas konung Darius och perserkonungen Cyrus. På de senaste åren har åtskilliga kilskriftstavlor upptäckts, som har att göra med Babylons fall och som slår fast både bibliska och världshistoriska tidsuppgifter. Den tavla som benämnes ”Nabonidkrönikan” anger tiden för Babylons fall, vilken fackmän har utrönt vara den 12—13 oktober 539 f. Kr. enligt julianska kalendern eller den 6—7 oktober 539 f. Kr. enligt vår nuvarande gregorianska kalender.b Denna tavla säger också att Cyrus höll sitt triumferande intåg i Babylon sexton dagar efter dess fall för hans segrande här. Alltså började hans tronbestigningsår i oktober 539 f. Kr. På en annan kilskriftstavla, benämnd ”Strassmaier, Cyrus nr 11”, är emellertid Cyrus’ första regeringsår omtalat och fastslogs ha börjat den 17—18 mars 538 f. Kr. och ha slutat den 4—5 mars 537 f. Kr.c Det var i detta Cyrus’ första regeringsår som han utfärdade sitt påbud om att judarna skulle tillåtas återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. (Esr. 1:1) Påbudet kan ha utfärdats sent på året 538 f. Kr. eller före den 4—5 mars 537 f. Kr.

23. I båda fallen måste detta ha givit den stora skaran av 49.897 judar tillräcklig tid till att organisera sin expedition och att göra sin långa fyramånadersfärd från Babylon till Jerusalem för att hinna dit till den 29—30 september 537 f. Kr., den första dagen i den sjunde judiska månaden, och bygga sitt altare åt Jehova, såsom det är upptecknat i Esra 3:1—3. Då ju den 29—30 september 537 f. Kr. officiellt utgör slutet på de sjuttio åren av ödeliggande, som omtalas i 2 Krönikeboken 36:20, 21, så måste landets ödeliggande officiellt ha börjat räknas efter den 21—22 september 607 f. Kr., på den första dagen i den sjunde judiska månaden år 607 f. Kr., vilket är den utgångspunkt varifrån man räknar de 2.520 åren.

[Fotnot]

Händelser och förhållanden som bevisar att årtalet är korrekt

1, 2. Beskriv den ”familj av nationer” som uppkom efter 1648.

VILKA händelser och förhållanden finner vi då, som anger att 1914 var ett markerat år och verkligen utgör slutet på nationernas ”fastställda tider”? Först är det kanske nödvändigt att ge några upplysningar om den allmänna bakgrunden för det som då skedde. Sedan det gamla romerska väldet hade fallit sönder och det heliga romerska riket, som var intimt förenat med den katolska kyrkan, hade upplösts, framträdde efter Westfaliska freden år 1648 en ”familj av nationer”. Detta hedniska hus av nationer var en vag och löslig anordning, där stora och små nationer försökte leva i samförstånd likt stora och små bröder med ett tillfälligt gräl (krig) mellan enskilda medlemmar. Det fanns ingen stor mor eller far som bestämde över dem. Varken den katolska kyrkan eller resterna av det forna romerska riket var längre starka nog att hålla dessa nationer i ledband och således ge dessa vilda rotskott tukt och ans, såsom de tidigare hade gjort genom sin ställning som överlägsna diktatorer. Icke förty bibehöll ”familjen av nationer” ett visst mått av internationell ordning under sina perioder av världsexpansion, och dess medlemmar rättade sig efter en internationell lagkodex. Emellertid hade denna ”familj” inget politiskt uttryck eller någon överordnad politisk organisation. Detta återstod att pröva längre fram under Nationernas förbund år 1919 i ett försök att lappa ihop förhållandena.

2. Det följande är en auktoritativ beskrivning av denna ”familj av nationer”. ”Roms världsvälde visade en för det hela gemensam suveränitet, varigenom det som förehades i avlägsna områden kunde regleras; den medeltida kyrkans världsreligion tillfogade tanken på ett hela mänskligheten förenande band. ... Familjen var först en ’europeisk kristen familj av nationer’, och dess lag var europeisk. Amerikas Förenta stater var den första tillökningen utanför Europa. ... År 1856 medgav de fem stormakterna, att Turkiet skulle få ’delaktighet i de förmåner som europeisk allmän lag och den europeiska konserten skänker’. När sedan Japan år 1899 trädde in i ’nationernas familj’, tillkom ytterligare en utomeuropeisk stat som medlem av den internationella familjen, vilken har upphört att vara ’europeisk’ och ’kristen’.”a

3, 4. a) Vilka förhållanden och händelser utmärker slutet på nationernas ”sju tider”? b) Vad är märkligt beträffande de hithörande data?

3. Vad som hände år 1914 med detta löst sammanfogade hus av hedniska nationer är numera en av alla känd historisk verklighet. Den ömtåliga jämvikten mellan de hedniska rikena, som gav dem möjlighet att under förkrigstiden utveckla sig till ofantliga krigsmaskiner, brast fullständigt år 1914. Hela deras hus flög i luften, och nationerna greps av vansinne. Att detta hedningarnas hus sålunda störtade samman och deras nationella suveräna självständighet nu sattes i fara, påminner inte det om förstöringen av templet och konungens palats i Jerusalem mellan den 30—31 juli och 2—3 augusti år 607 f. Kr.? Allt detta nästan exakt på dagen 2.520 år senare!b Lägg märke till följande sammanfattning av de händelser som inträffade slag i slag, när dessa nationer flög varandra i strupen, och kom ihåg att allt detta skedde helt plötsligt på sommaren 1914.

4. ”Österrike förklarade Serbien krig den 28 juli 1914. Medlingsförsök fortsatte. Tyskland krävde neutralitet av Storbritannien i händelse av krig med Ryssland och Frankrike, erbjöd sig att respektera franskt område, men gav inget löfte vad kolonierna angick; Storbritannien vägrade att göra några utfästelser, den 30 juli. Österrike samtyckte nu till att underhandla med Ryssland. Ryssland mobiliserade delvis, med den förklaringen att Ungerns mobilisering var riktad mot Ryssland; Tyskland mobiliserade i det man förklarade, att den ryska åtgärden var riktad mot Tyskland. I denna spända situation fortsatte Storbritannien sina bemödanden att förhindra allmänt krig. Medan Ryssland och Österrike underhandlade, sände Tyskland ett ultimatum till Ryssland med krav på att mobiliseringen skulle upphöra inom tolv timmar. Tsaren begärde att den österrikisk-serbiska tvisten skulle dragas inför Haagdomstolen; intet svar. Tyskland förklarade krig mot Ryssland den 1 augusti, mot Frankrike den 3 augusti. Tyskarna rycker in i Belgien och bryter därigenom fördraget om Belgiens neutralitet, som Storbritannien varit med om att garantera. Storbritannien begärde att Tyskland före midnatt den 4 augusti skulle garantera Belgiens neutralitet; Tyskland vägrade. Storbritannien förklarade krig den 4 augusti. Italien, som var bundet vid Tyskland och Österrike genom Trippelalliansen, förklarade sig neutralt; det var nämligen i hemligt samförstånd med Frankrike om att inte gå med i något krig mot Frankrike. Italien förklarade krig mot Österrike-Ungern den 23 maj 1915, mot Tyskland den 27 augusti 1916. Turkiet, Bulgarien, Rumänien anslöt sig till centralmakterna. Japan förklarade krig mot Tyskland den 23 augusti 1914. Förenta staterna förklarade att krigstillstånd rådde med Tyskland, den 6 april 1917.” (The World Almanac 1951, sid. 188, 189) Det kan i sanning sägas att vansinnet bröt ut hos den hedniska världen mellan den 28 juli och den 4 augusti, då den satte i gång det blodigaste krig som dittills hade förekommit i jordens historia. Det var alldeles som Skriften hade förutsagt: ”Nation skall resa sig mot nation och rike mot rike.” — Matt. 24:7, NW.

Tecknet

 5. Vilken händelse säger Jesus måste följa på slutet av nationernas ”tider”?

5. Strax efter det att Jesus talat om ”nationernas fastställda tider”, i Lukas 21:24 (NW), ger han oss en mycket betydelsefull uppenbarelse, då han i den tjugosjunde versen säger: ”Och då skola de se Människosonen komma i en sky med makt och stor härlighet.” Att Människosonen kom i skyarna med makt var det stora tecken som skulle utmärka den av den högste Suveränen bemyndigade Messias eller Kristus, det tecken som hade omtalats av Daniel (7:13, 14) och som prästerna och fariséerna spanade efter under tiden för Jesu tjänst på jorden. Men om Kristi första närvaro sade Jesus, att det enda tecken de skulle få skulle vara profeten Jonas tecken. (Matt. 12:39) När Jesus rannsakades inför den judiska Sanhedrin på grund av den falska anklagelsen för hädelse, sade emellertid översteprästen: ”Vid den levande Guden ålägger jag dig att under edlig förpliktelse säga oss, om du är Kristus, Guds Son!” Jesus sade till honom: ”Detta skulle du säga. Likväl säger jag till eder ni människor: Hädanefter komma ni att få se Människosonen sitta på maktens högra sida och komma på himmelens skyar.” (Matt. 26:63, 64, NW) Här medgav Jesus öppet att såsom Kristus skulle han komma att för andra gången vara närvarande med avseende på jordens angelägenheter efter en väntetid på Guds högra sida. ”Jehova säger till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag gör dina fiender till din fotapall.” (Ps. 110:1, AS) Vänteperioden gick till ända vid slutet av ”nationernas fastställda tider” år 1914, hans fiender lades på den plats där de hör hemma, nämligen under hans fötter, och sedan dess har Kristi tecken varit synligt, hans som är bemyndigad av den högste suveränen och kommer på himmelens skyar.

 6. Vilka upplysningar får vi från bibliska profetior om Kristi Jesu tronbestigning år 1914?

6. Tiden hade kommit på hösten 1914, då Jehova, universums Suverän, själv skulle gå till aktion! En aktion i världsomfattande, ja, i universell skala, skulle då äga rum. Vänteperioden var förbi, och nu kom alla rättsinnigas åstundan. Kristus Jesus, den nya världens väl beprövade och försökte Konung, blev insatt på tronen och beklädd med suverän makt från höjden. Äntligen blev himmelriket upprättat i dens person, som är dess smorde härskare, Konungen Kristus. Nu existerar för första gången på nära sex tusen år, vad hela jorden beträffar, en ny teokratisk regering med härskarrätt från Gud, den sanne Suveränen. Vilken ofantlig välsignelse bebådar inte detta för de rättsinniga människorna! ”Den Eviges [Jehovas, AS] påbud må jag förtälja: ’Jag, jag har insatt min Konung på Sion, på mitt heliga berg.’” (Ps. 2:6, 7, Mo) Bibeln låter oss till och med få se en skymt av den storslagna tronbestigningsakten, som försiggick år 1914. ”Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en människoson [Kristus Jesus] kom med himmelens skyar, och han nalkades den gamle [Jehova Gud] och fördes fram inför honom. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke förstöras.” (Dan. 7:13, 14) Således blev omkring den 1 oktober 1914, precis 2.520 år efter det att den sista resten av den förebildliga judiska suveräniteten hade försvunnit, det ”band av järn och koppar” som betecknade ett uppehåll, eller en nedläggelse tills vidare, avlägsnat från ”trädstubben”, och återigen gav den gudomlige Suveränen makt och myndighet åt en teokratisk regering att övertaga väldet över hela jorden. Den ”lägste av människosläktet”, Kristus Jesus, blev nu upphöjd med konungslig rätt för evigt. (Jes. 53:7—9) Vilken glädje rådde inte i himmelen! ”Och höga röster hördes i himmelen, och de sade: ’Världens rike har blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung alltid och evinnerligen.’ ” — Upp. 11:15, NW.

 7. Vilka händelser inträffade i himmelen då Riket hade upprättats?

7. Himmelrikets upprättande satte genast i gång en kedja av händelser både i himmelen och på jorden. Dessa händelser skulle inträffa i en övergångsperiod, varunder stor bedrövelse och vedermöda skulle komma över hela Satans organisation och föra fram till den slutliga kraftmätningen i striden vid Harmageddon, som resulterar i denna organisations fullständiga nederlag och tillintetgörelse. Rikesregeringens födelse år 1914 visas symboliskt genom att Guds kvinna, hans organisation, Sion, framföder ett gossebarn, som Satans draklika organisation söker förgöra. ”Och draken förblev stående framför kvinnan, som just skulle föda, för att den, när hon verkligen födde, skulle kunna uppsluka hennes barn. Och hon födde en son, ett gossebarn, som är bestämd till att som en herde vakta alla nationer med en järnstav. Och hennes barn blev bortryckt till Gud och till hans tron.” (Upp. 12:4, 5, NW) Av detta skriftställe ser vi att Riket har förlänats tryggad suveränitet och att det är bestämt till att gripa till våld och krossa alla motståndarregeringar på jorden med en järnstav. Men vänta! Den falske suveränen bakom dessa nationer var ännu i himmelen, och mot honom måste först åtgärder vidtagas. Skriften säger vidare: ”Och krig bröt ut i himmelen: Mikael [Kristus Jesus] och hans änglar kämpade med draken, och draken och dess änglar kämpade, men den fick icke överhanden, icke heller fanns längre en plats för dem i himmelen. Ned blev alltså den store draken slungad, den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan, vilken vilseleder hela den bebodda jorden; han slungades ned till jorden, och hans änglar slungades ned med honom. Och jag hörde en hög röst i himmelen säga: ’Nu hava förverkligats vår Guds frälsning och makt och rike och hans Smordes myndighet.’ ” — Upp. 12:7—10, NW.

 8. Vilka återverkningar fick man uppleva på jorden?

8. Stor var denna Kristi Jesu och hans änglars seger! Detta snabba inskridande i himmelen följdes av återverkningar på jorden. Då Jesus hade kommit med sina änglar, utgjorde detta det härliga tecknet på hans andra närvaro. (Matt. 25:31) ”Se, han kommer med skyarna, och varje öga skall se honom, och de som hava stungit honom; och alla jordens stammar skola slå sig som tecken på sorg för hans skull.” (Upp. 1:7, NW) Den återverkan som sker består alltså i stor nöd för jordens inbyggare, som inte är i harmoni med Gud. En förskräcklig domstid bryter in, när den gudomlige Suveränen Jehova börjar härska med avseende på jorden förmedelst sin Smorde, Jesus Kristus. Medan alla Satans riken, som har fått sin myndighet av en falsk suverän, börjar störta omkull inför det oövervinneliga nya herradömets utvidning, bör vi lägga märke till hur följande profetia träffande beskriver vad som sker: ”I dessa konungars [med falsk myndighet utrustade demoners och mänskliga härskares] dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig skall sopas bort, med en suveränitet som aldrig skall övergå till andra; det skall slå alla dessa riken i stycken och göra ände på dem, men det skall bestå för evigt.” (Dan. 2:44, Mo) Det är i sanning i denna tid som Suveränen, Jehova, befaller att alla jordiska regeringar som inte har fått sin makt av honom skall utplånas. ”Du är min son [Kristus Jesus], i dag är jag din fader; begär, och jag gör dig till husbonde över hedningar, herre över alla intill jordens ändar; du kan bulta sönder dem med en järnklubba och kringströ dem likt lergods!” — Ps. 2:7—9, Mo.

 9. Vilka svårigheter beträffande suveränitet har nationerna fått erfara sedan 1914?

9. Från 1914 och därefter har alla jordens nationer och deras styrande element förlorat sin suveräna livskraft. De kom ut ur det förfärliga ”familje”-kriget 1914—18 i hög grad mörbultade och tilltufsade. Deras båda världsomfattande slagsmål, där de som hundar huggit tänderna i varandra, har lämnat dem alla raglande och druckna. I förbigående sagt hänsyftar bibeln på hedningar med ordet ”hundar”. (Mark. 7:28) Man har tillgripit överföring av suverän makt från en till en annan för att hålla nationerna vid liv och verksamhet i dessa bekymmersamma tider. Bibeln har till och med förutsagt att deras båda efterkrigsförsök att omgjorda sig eller binda sig samman i en organisation för världens säkerhet skulle misslyckas. (Nationernas förbund 1919 och Förenta nationerna 1945) ”Larmen, I folk, och bliven slagna i stycken; och lyssnen, alla I från fjärran länder: [Första gången] omgjorden eder och bliven slagna i stycken; [andra gången] omgjorden eder och bliven slagna i stycken. Rådslån med varandra, och det skall göras om intet; talen ordet, och det skall icke stå fast.” (Jes. 8:9, 10, AS) Även om de som en sista utväg försöker slå ihop sina inbillade suveräniteter, kan de ändå inte spjärna emot den oemotståndliga tillväxten av Guds sanna Rikes styrelse, som är bestämd till att uppfylla hela jorden. — Ps. 72:8.

När ni ser dessa ting, vad då?

10. Nämn några av de händelser och förhållanden som utgör ett sammansatt tecken på att Riket redan har blivit upprättat.

10. ”Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på fullständigandet av tingens ordning?” (Matt. 24:3, NW) I sitt svar på denna fråga beskrev Jesus många ting som skulle inträffa på jorden som bestyrkande bevis för att Rikets upprättande var ett fullbordat faktum. Den tid som Jesus här talade om skulle vara en tid, då han skulle vända sin uppmärksamhet till jordens angelägenheter, och den omnämnes därför såsom hans ”närvaro”. Dessa ting måste inträffa inom den enda korta period som kallas för ”fullständigandet av tingens ordning” eller i den övergångsperiod då denna gamla värld lider mot sitt slut. Inte vid någon tidpunkt förut i historien har alla dessa ting inträffat samtidigt för att utgöra ett sammansatt tecken, såsom fallet har varit sedan 1914. Tänk över följande uppräkning av några av de förutsagda ting, som uppfylles genom ett stort antal verkliga händelser och förhållanden:

Tecken: Bevis i Skriften:

 1. Världskrig Matt. 24:6, 7

 2. Vittomfattande hungersnöd Matt. 24:7

 3. Ovanligt stort antal jordbävningar Matt. 24:7

 4. Förföljelse av kristna Matt. 24:9

 5. Många falska kristna religioner Matt. 24:10, 11, 23, 24

 6. Ökad laglöshet Matt. 24:12

 7. Många överger kristendomen Matt. 24:12

 10. Osäkerhet och vedermöda jorden runt Matt. 24:21

 12. Svåra farsoter och sjukdomar Luk. 21:11

 13. Människor blir vanmäktiga av fruktan Luk. 21:26

 14. Ungdomsbrottslighet 2 Tim. 3:1—3

11. Hur betraktar de rättfärdiga och rättsinniga dessa övergångsdagar sedan 1914?

11. Medan jorden är uppfylld av elände och ve i en skala som människan aldrig tidigare har erfarit, närmar sig befrielsen för dem som har ärliga hjärtan och som suckar och jämrar sig över alla de styggelser som bedrives på jorden. (Upp. 12:12; Hes. 9:4) Till dem av oss som genomlever dessa förfärliga tider sedan det markerade året 1914 sade Jesus: ”Men när dessa ting börja inträffa, så räta upp eder och lyft upp edra huvuden, ty eder befrielse nalkas.” (Luk. 21:28, NW) Fröjda er i sanning, ty Jehovas regerande Konung, Kristus Jesus, har blivit upprest som en högt upplyft signal, kring vilken de människor på jorden som har en god vilja skall fylka sig. Se, Kristus Jesus, den härliga Signalen, står på berget Sions, Guds upprättade rikes, höga krön. (Jes. 62:10, 11; Upp. 14:1) Där regerar han nu mitt ibland sina fiender för att hävda Jehovas rätt till universell suveränitet och för att välsigna människor av en god vilja ur alla släkter och nationer på jorden. Var med om att upphöja honom med lovprisning! ”Prisa Jah, ni människor, ty Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung.” (Upp. 19:6, NW) ”Prisa Gud i hans helgedom, prisa honom i hans makts himmel, prisa honom för hans väldiga gärningar, prisa honom för hans suveräna kraft.” — Ps. 150:1, 2, Mo.

[Fotnot]

(The Watchtower, 1 maj 1952)

Hatade för Hans namns skull

JESUS KRISTUS frambar obestridligen det mäktigaste budskap av fred, glädje och mänsklig tillfredsställelse som någonsin nått människors öron. Men han lovade aldrig att hans efterföljare skulle bli omtyckta av denna världen eller ens få röna mänsklig behandling från dess sida. Rättframt talade han om för dem, vad de hade att vänta, i det han sade: ”Då skola människor överlämna eder åt bedrövelse och skola döda eder, och ni skola bliva hatade av alla nationer för mitt namns skull.” — Matt. 24:9, NW.

År 64 e. Kr. hade kristendomen hunnit bli bemärkt inom så gott som hela det romerska kejsardömet, inbegripet själva huvudstaden Rom. De kristnas särart, deras form av gudsdyrkan och ståndaktiga vägran att kompromissa när det gällde denna dyrkan gjorde dem till omtyckta skottavlor för fientlighet och åtlöje. Detta år, som var kejsar Neros tionde regeringsår, härjades Rom av en brand, som var av sådan omfattning, att den fortfarande ger stoff åt dikt och sagor. När branden var över låg de stora slumkvarteren helt eller delvis i ruiner. Den stora frikostighet mot de hemlösa som Nero visade och det energiska återuppbyggnadsprogram som han därefter igångsatte kunde inte undertrycka den växande misstanken att han själv hade satt eld på sin huvudstad. Detta oroade kejsaren, som såg sig omkring för att finna en lämplig syndabock att avleda uppmärksamheten på och skyndade sig att nita fast skuldbördan vid de föga omtyckta kristna. På detta sätt inleddes den första av tio särskilt framträdande förföljelser mot de kristna, som olika romerska kejsare bedrev under en period av i det närmaste tre hundra år.

De tio förföljelserna

Nero såg till att den första av dessa förskräckliga förföljelser angav takten för de övriga. Genast befallde han att de kristna skulle infångas, summariskt dömas och avrättas på det grymmaste sätt som tänkas kunde. Somliga kastades för vilda djur på cirkusarenan, andra syddes in i djurhudar och lämnades åt vilda hundars raseri, många korsfästes, och åter andra rullades i något eldfängt ämne och fick tjäna som mänskliga facklor i Neros trädgårdar nattetid. Det var under,