håller nu på med att skickliggöra sitt ”nya världens samhälle” för liv i den nya världen. Ditt uppsåt i livet är att tjäna Jehova. Han har givit dig ett lyckligt privilegium att utföra tjänst i hans organisation. Vad skulle väl då vara välbehagligare för Gud än att du hörsammar hans kallelse till tjänst och helhjärtat låter ditt liv alltigenom forma sig efter den tjänst som han har anförtrott i din vård? Det är en oerhörd uppgift som skall utföras just nu, och den blir framgångsrikt verkställd med Jehovas andes välsignelse. Om du gör din del väl, så kan din lott bli att få leva evigt för att vaka över Guds intressen i hans nya värld.

Petition till generalissimus Trujillo

Baltimore, Maryland, Amerikas Förenta stater Lördagen den 24 augusti 1957

Till Generalissimus Rafael Leonidas Trujillo Eders Excellens!

Vi, 33.091 delegerade, församlade på Baltimore Memorial Stadium i Baltimore i Maryland, USA, tar denna dag, som är den fjärde dagen under Jehovas vittnens femdagars områdessammankomst ”Livgivande vishet”, detta särskilda tillfälle av världsvid betydelse i akt för en hänvändelse till Eders Excellens. Vi önskar officiellt fästa Eder uppmärksamhet på en sak som kraftigt berör Eder och den nation som Ni representerar och som likaså berör oss, kristna människor från många delar av Amerikas Förenta stater.

Vi har nyligen läst i våra tidningar i många städer och även hört rapporter i televisionsprogrammen om att Eder regering på lördagseftermiddagen den 3 augusti 1957 deporterade tio (10) amerikanska medborgare från Dominikanska republiken och sände dem med flyg från Ciudad Trujillo till Puerto Rico. Vi blev bestörta och mycket sorgsna över Eder regerings handling, då alla dessa meddelanden avslöjade att de tio amerikanska medborgarna var kristna missionärer, som representerar en religiös organisation, som är synnerligen välkänd här i Amerikas Förenta stater och som har tillvunnit sig stor respekt bland såväl myndighetspersonerna som folk i allmänhet, på grund av det omfattande arbetet med att sprida undervisning i Guds skrivna ord, bibeln, som denna organisation utför, inte bara i detta stora land, utan dessutom i mer än ett hundra sextio andra länder jorden runt. Eder regerings åtgärd i denna sak har därför börjat tilldra sig intresse och uppmärksamhet världen runt.

Förutom de meddelanden om Eder regerings åtgörande, som redan nått oss genom pressen, radion och televisionen, har vi haft förmånen att lyssna till förstahandsunderrättelser, som givits oss av dem som blev utsatta för deportationen. Vid denna Jehovas vittnens områdessammankomst har vi bland de delegerade åtta av dessa amerikanska medborgare, vilka till helt nyligen var missionärer i Edert land. Jämte framträdanden i television här i staden har de från podiet under denna sammankomst själva muntligen underrättat oss om de åtgärder som Eder regering vidtagit emot dem och emot alla andra Jehovas vittnen i Dominikanska republiken. Deras skildringar har ytterligare bestyrkt det som vi redan läst i många tidningar. Hela saken har gjort ett så levande, realistiskt och djupt intryck på oss, att vi känner oss manade att framlägga denna redogörelse för fakta i saken och rikta denna hemställan till Eder på våra kristna bröders och systrars vägnar, vilka är våra medvittnen för Jehova i Edert land.

Redogörelse för fakta i saken

Eder regering är fullt medveten om att Jehovas vittnen nu under många år har varit verksamma i Edert land. Eder regering känner också till att ett visst mått av frihet beviljats dessa uppriktiga, ödmjuka kristna. Missionärer, utexaminerade från Vakttornets välkända Bibelskola Gilead, beviljades tillträde till Edert land och åtnjöt en gång förmånen att utföra kristet undervisningsarbete där, till stor andlig uppbyggelse för hundratals av Edra landsmän.

Det torde framgå av handlingarna i Edert officiella arkiv, att de första vittnena för Jehova anlände till staden Ciudad Trujillo år 1945 för att utsträcka sitt bibliska undervisningsarbete att omfatta Dominikanska republiken. Deras predikande av de goda nyheterna om Guds rike både offentligen och från hus till hus mottogs gynnsamt av många av befolkningen, som önskade vinna större kunskap i Guds heliga ord och bereda sig för den förutsagda dag, då Jehova Guds rike med Kristus Jesus som konung skall härska över hela jorden och medföra välsignelser till alla människor av en god vilja, oberoende av vilken nation de nu tillhör. Många invånare i Dominikanska republiken som tog emot dessa upplysningar insåg sitt ansvar och grep sig an med att avbörda sig detta ansvar, nämligen att fullgöra Jesu profetiska befallning: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Citerat från Matteus’ evangelium, kapitel 24, vers 14.) År 1950 hade tjugofem missionärer sänts från Vakttornets Bibelskola Gilead till Edert vackra land. Det gensvar som deras budskap väckte hos de ödmjuka, rättsinniga människorna var anmärkningsvärt, och den bibliska upplysningsverksamheten nådde ut till många delar av landet.

Men i juni 1950 blev förhållandet ett annat. Eder regering utfärdade en förordning om att denna religiösa grupp av kristna var illegal, och att alla möten och all propaganda ansågs vara riktade mot staten. Klara och i vida kretsar kända fakta vittnar om att denna förordning hade tillkommit och utfärdats på anstiftan av representanter för den romersk-katolska hierarkien i Edert land, vilka ondgjorde sig över Jehovas vittnens bibliska undervisningsarbete, som kraftigt bredde ut sig. Under de sex år som följde tvingades de amerikanska missionärerna att antingen lämna Santo Domingo eller ge upp sin missionärsverksamhet och söka sig världsligt arbete för att kunna stanna kvar i landet. Vad de dominikanska vittnena för Jehova angick, så höll de alltjämt fast vid sin kristna tro, som är grundad på bibeln, och vid sin förkunnartjänst, även om de inte åtnjöt sådan frihet söm de ägde innan förbudet utfärdades år 1950. De följde aposteln Petrus’ och hans medapostlars Kristuslika exempel. När högsta domstolen i Jerusalem arresterade dessa och befallde dem att sluta upp med att predika de goda nyheterna om Kristus och Guds rike, svarade Petrus och de andra apostlarna domstolen: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” När apostlarna hade blivit pryglade och därpå frisläpptes av domstolen under ytterligare hot, lämnade de rättssalen, men de fortfor att lyda Gud såsom härskare genom att hålla i med att dagligen undervisa och predika om Jesus Kristus i templet och i varje hus. (Apostlagärningarna, kapitel 5, verserna 29—42, Nya Världens översättning) Genom att följa denna apostoliska kurs visade de dominikanska vittnena inte någon statsfientlighet; de visade i stället lydnad mot Gud, den Högste, Jehova, och Han välsignade dem för detta, och antalet vittnen för Jehova i Santo Domingo ökade oavbrutet. Detta bevisade, att ett förbud mot Jehova Guds vittnen, som utfärdas av vilken regering det vara må, inte får Hans godkännande och välsignelse, utan Han ger välgång åt sina trogna, lydiga tjänare och vittnen och ger dem framgång i andligt avseende. Vi avstår emellertid från att här framhålla några detaljer beträffande de fysiska och mentala lidanden som Jehovas vittnen måste utstå medan detta förbud varade.

Med vetskap om att Jehovas vittnen alltjämt befann sig i Santo Domingo och utövade sin tro upphävde Eder regering plötsligt, av skäl som den själv bäst känner, i augusti 1956 förbudet mot Jehovas vittnen, genom ett kortfattat meddelande i pressen, där det hette att alla restriktioner mot Jehovas vittnens organisation och verksamhet förklarades ogiltiga och att de åter fritt och öppet kunde få ägna sig åt sin religiösa verksamhets olika grenar, utan att regeringen skulle ingripa. Jehovas vittnen över hela jorden gladdes över denna berömvärda handling av Eder nations regering. Att förbudet hävdes hade naturligtvis gynnsam inverkan på Jehovas vittnens kristna organisation och verk i Santo Domingo. Under de sex långa år då förbudet gällde hade de tydligt bevisat att landets regering inte hade något att frukta från dem; de var i stället fridsamma kristna, som inte likt andra religiösa element blandade sig i landets politiska liv, utan odelat ägnade sig åt att förkunna Guds ord i Kristuslik lydnad mot Gud.

Den 30 juni 1957 igångsatte så en romersk-katolsk präst ett öppet angrepp mot Jehovas vittnen. Pressen, radion och högtalarbilar mobiliserades för detta angrepp. Återigen övade den romersk-katolska hierarkien religiösa påtryckningar på politiker och regeringsmedlemmar för att få slut på Jehovas vittnens undervisningsverksamhet. Folket i Dominikanska republiken vet, att mellan den 2 och 25 juli i år ägnade den inhemska pressen 16,2 spaltmeter, dubbel spaltbredd, åt stoff som skulle göra folk avogt stämda mot Jehovas vittnen. En undersökning av dessa tidningsskriverier avslöjar att dessa kristna vittnen för Jehova, trots vittnenas världsvida ståndpunktstagande emot den ogudliga kommunismen, brännmärktes, som kommunistagenter, samhällsomstörtare, lagbrytare och nidingar utan försyn för flaggan, nationalsången och statliga institutioner. I vanvördnad för Guds, den Högstes, heliga namn kallade man dem jehovaiter, och uttalanden om dem publicerades, oberoende av hur lögnaktiga och befängda de bevisade sig vara. Alla dessa falska uttalanden och anklagelser togs upp och återgavs över de av regeringen kontrollerade radiostationerna, varvid man lade till ytterligare kommentarer.

I närvaro av en representant för Jehovas vittnens missionärer yttrade sig Eder generalmajor Espaillat i ett telefonsamtal med Amerikas fungerande ambassadör i Ciudad Trujillo på detta sätt: ”Det som man har att säga i tidningarna och i radion om dessa människor tvingar oss att ingripa emot dem. Därför kommer vi att antaga en lag som förbjuder deras verksamhet här i landet.” Detta yttrande fälldes då den fungerande ambassadören vädjade till generalmajoren om att man inte skulle gå för hårt fram mot Jehovas vittnen. Till och med innan förbudet mot Jehovas vittnen åter fick laga kraft, utbröt våldsam förföljelse mot dem. I landsortsstäder och på rena landsbygden sökte man upp vittnena vid alla tider på dygnet, pryglade och misshandlade dem. Poliser och militärer i befälsställning sökte reda på dessa försvarslösa, gudfruktiga män och kvinnor och till och med barn. I ett område satte man hela familjer i fängelse, och männen pryglades sanslösa inför hustru och barn.

Religiös förföljelse

I ett område som kallas Salcedo — det var här pryglingen försiggick — kom tre militärpoliser till ett vittnes hem omkring klockan 17 och hade då med sig en grupp om cirka tjugofem andra vittnen, för att föra henne och de övriga till militärfängelset i Salcedo. De fick gå till fots närmare 20 km och kom fram till fängelset omkring klockan 20. Männen och kvinnorna fick ställa upp sig på fängelsegården. De blev tillfrågade om de ville skriva under ett papper, varigenom de avsvor sig Jehovas vittnens tro och lovade återgå till romersk-katolska kyrkan. Alla vägrade att skriva under. Två soldater kom nu fram och höll fast männens armar under det att en tredje soldat slog dessa Jehovas vittnen med knytnävarna. Och mera till: de sparkade vittnena och slog dem blodiga med gevärskolvarna Sedan tog man en och en av vittnena och pryglade dem, till dess de föll omkull av utmattning. De föstes så in i en cell och deras kristna systrar i en annan. Hela natten kunde dessa kvinnor höra männens stönanden — så obarmhärtigt hade de pryglats. Omkring klockan 8 nästa morgon fördes fem av de förordnade tjänarna i Jehovas vittnens församling, vilka befann sig i en annan cell, en och en till en expedition. Den förste som fördes dit var ett vittne vid namn Negro Jimenez. Han är församlingstjänare i Los Cacaos och är omkring sextiofem år gammal. En halvtimme efter det att han förts till expeditionen släpade två soldater ut honom, i det att de drog honom vid fötterna, så att alla fångarna kunde se honom, och lämnade honom sanslös på gården. Blodet flöt från hans öron, näsa och mun. Han såg ut som om han varit död.

Härnäst fördes Pedro German, som är församlingstjänare i El Jobo och är omkring trettiofem år gammal, till expeditionen. Litet senare blev han hjälpt ut därifrån av två soldater; hans ansikte vittnade om att han hade fått svåra slag, och det gjorde också hans kropp. Det blödde från ett djupt sår i kinden. Han fördes in på gården och tillbaka in i cellen där de andra församlingstjänarna befann sig. Ett annat vittne, en sextioårig man vid namn Angel Angel, fördes därpå till samma expedition. Litet senare släpade man ut honom, medvetslös och blödande ur mun och näsa till följd av ett grymt slag i ansiktet. Ungefär samtidigt härmed hällde soldaterna tre å fyra spannar vatten över det medvetslösa vittnet Negro Jimenez. Först när han flämtade till visste de att han levde. När han givit detta livstecken, släpade de in honom i den cell där Pedro German befann sig.

Därefter fördes två andra vittnen till expeditionen, nämligen Pedro Gonzalez, som är omkring sextio år gammal, och hans son Porfirio Gonzalez, som är omkring tjugofem år. När dessa två fördes ut igen, var den åldrige Pedros ansikte uppsvullet av de hårda slagen; hans son Porfirio var medvetslös, och man släpade därför ut honom vid fötterna. Blodet flöt från hans öron och näsa; det visade sig senare att trumhinnan hade sprängts. Han förblev medvetslös ungefär en timme. Under fyra å fem timmar pågick misshandeln, sedan låste man åter in dem allesammans i cellen.

De andra fångarna fördes så ut och blev tillfrågade om de nu ville skriva under papperet och avsvärja sig Jehovas vittnens tro. Enligt vad tidningspressen meddelade var det ungefär tjugofem av dessa fångar som skrev under. Allt som allt hade ett hundratal eller något flera fängslats. Många av dem som skrev under var i själva verket inte några Jehovas vittnen; de var rätt och slätt människor av en god vilja som hade varit med vid några av Jehovas vittnens möten. Många av dem var minderåriga, små barn. Många kunde inte läsa vad det stod på papperet. Undertecknandet skedde på provinsguvernörens kontor i närvaro av denne och andra statstjänstemän. De som hade skrivit under kördes i lastbil omkring åtta kilometer mot hemmet och lössläpptes.

I pressen meddelades också, att en annan grupp om tjugoåtta stycken, som också hade skrivit under, tvingades upp i en väldig lastbil, som tillhörde militären, och kördes till den romersk-katolska kyrkan. Soldater med gevär och bajonetter förde dem in i kyrkan för att åhöra en religiös mässa. Därefter körde man dem i lastbilen till deras hem och frigav dem.

I andra samhällen, där det fanns infödda, dominikanska pionjärer med särskilt uppdrag, förkunnare av Guds rike, kallade man dessa bröder till polischefens kontor eller till provinsstyrelsen och tillsade dem att sluta upp med sitt arbete och ge sig av från orten. Några av dem måste ge sig av om natten och fick lämna kvar sina tillhörigheter, möbler och kläder, för att undgå att bli arresterade. I större städer gick romersk-katolska präster omkring till olika arbetsplatser och frågade om man hade några Jehovas vittnen anställda och sade, att om så var fallet, måste man genast avskeda dem. Ett vittne som arbetade vid ett sockerbruk fick två minuter på sig att lämna kontoret och tre timmar att lämna staden med sin familj. Fyra andra vittnen infångades och sattes inom lås och bom en hel vecka, innan några anklagelser ingavs mot dem. Därefter anklagades de för statsfientlig verksamhet.

I Eder huvudstad, Ciudad Trujillo, fördes ett vittne bort och fick sitta i arrest tre dygn utan mat. Han hade knappt två kronor på fickan, som han kunde köpa karameller för. Det var allt han fick att äta på de tre dygnen. Han anklagades för vanvördnad mot flaggan. Vid det fem minuter långa förhöret med honom sade den polis, som förde in honom: ”Den här mannen har inte visat vanvördnad mot flaggan. Jag känner honom, och han har alltid respekterat flaggan.” Domaren dömde honom emellertid till ett års fängelse och 1.295 kronors böter.

Vi riktar åter vördsamt Eder uppmärksamhet på det romersk-katolska prästerskapets andel i att all denna religiösa förföljelse igångsatts. Den 30 juni höll jesuitprästen Vázquez Sanz ett föredrag i radion för att öppna hatkampanjen mot Jehovas vittnen. Tidningarna återgav föredraget, i vilket denne jesuit kallade Jehovas vittnen kommunister, sade att de hatar lag och ordning och visar vanvördnad mot Dominikanska republikens lagar och sade många andra saker som var lika osanna. Förutom tidningsmännen skrev också andra framstående män i Santo Domingo snarlika artiklar, till dess att slutligen, den 29 juli, mer än 16 spaltmeter hade ägnats artiklar mot Jehovas vittnen. En annan romersk-katolsk präst, Robles Toledano, har också, enligt vad som uppges, hållit ett tal, vari han sade att Jehovas vittnen är som en kräftsvulst och måste utrotas från Dominikanska republiken.

Utvisning av amerikanska missionärer

Redan den 8 juli började man kalla de amerikanska missionärerna till säkerhetsmyndigheternas kontor, där de blev förhörda av en av Edra ämbetsmän, Arturo Espaillat. De fick ganska snart veta, att de måste packa sina tillhörigheter och ge sig av så fort som möjligt, och man stödde sig på det som sagts i pressen och i radion. Litet senare yppade säkerhetsmyndigheterna sin otålighet över att missionärerna inte hade vidtagit några åtgärder för att lämna landet. Eder ämbetsman Espaillat, som underrättades om att missionärerna redan sålt det mesta av sina ägodelar, meddelade att de kunde få juli månad på sig, men i och med dess utgång måste de ha lämnat landet. Den 30 juli hade missionärerna ett samtal med Amerikas fungerande ambassadör, mr Spalding, och meddelade honom att de inte under några omständigheter ämnade lämna landet, såvida de inte blev deporterade. Mr Spalding ordnade ett sammanträffande för dem med mr Baez, utrikesministern. Mr Baez framhöll också att de måste lämna landet, men om de ville skriva under ett tillkännagivande om att de var villiga att lyda landets lagar, att visa vördnad mot nationalsången och flaggan och att inte vidare befatta sig med Sällskapet Vakttornet, då skulle de på hans departement undersöka huruvida missionärerna kunde få stanna. Flera dagar senare ingav de en skrivelse till amerikanska ambassaden, vari de förklarade sig villiga att lyda alla gällande lagar i Dominikanska republiken, som inte stred mot Guds lag, sådan denna är uttryckt i bibeln. De skulle, som hitintills, visa respekt för nationalsången och flaggan. Följande dag kom ett meddelande från Espaillats departement till missionärerna, vari det hette att deras skrivelse var alltför lam, eftersom, sades det, alla Dominikanska republikens lagar var i full överensstämmelse med Guds lag, i det att presidenten hade undertecknat dem och senaten antagit dem.

En artikel med detaljerade skildringar av hur de dominikanska soldaterna hade slagit och misshandlat våra medkristna, Jehovas vittnen, hade publicerats i en tidning i Puerto Rico. Ni kallade mr Espaillat till Edert ämbetsrum och gav honom ett exemplar av tidningen med artikeln om förföljelsen förstreckad med rött. När mr Espaillat kom tillbaka, slängde han tidningen på bordet. ”Det här avgör saken”, sade han. ”Nu kommer vi att deportera er. Hur har dessa upplysningar läckt ut ur landet?” Efter ett kort samtal med missionärerna sade Espaillat: ”Om ni vill göra er till martyrer, så fortsätt som ni börjat, men det blev omodernt för tusen år sedan. Vi skickar ner en tjänsteman till er bostad och deporterar er, om det är så ni vill ha det.” Han sade till dem att vara i ordning klockan 16.30 för att följa med PAA-planet. Klockan 13 infann sig tjänstemannen i missionärshemmet och sade att de måste ge sig av klockan 13.30. Tre taxibilar hade han med sig. Missionärerna och deras bagage kördes till flygplatsen, och planet uppehölls en halvtimme. Eder regering betalade bilarna och köpte biljetter åt missionärerna för färden till Puerto Rico. Order hade utfärdats, som föreskrev att om någon av landets egna invånare försökte säga farväl åt missionärerna vid flygplatsen, skulle han arresteras eller skjutas.

Petition och avslutning

Uppeggad av det romersk-katolska prästerskapet och” dess förespråkare har Eders Excellens’ regering förmåtts vidtaga åtgärder, som innebär en stor orättvisa mot våra kristna bröder, Jehovas vittnen, i Edert land. Eder regerings handlingssätt härutinnan håller snabbt på att bli nyheter världen runt och utgör ett vittnesbörd emot Eder, som ifrågasätter Eder trohet mot förklaringen om de mänskliga rättigheterna, vilken har antagits av Förenta nationerna, och till denna internationella organisation hör ju även Edert land.

Med den förhoppningen, att Eders Excellens’ regering kan ådagalägga bättre omdöme och är villig att lyssna till en hemställan om att dessa obefogade missförhållanden må rättas till, har vi här lagt fram för Eder föregående ofullständiga redogörelse av saken. När vi nu är samlade många tusen till områdessammankomst, vädjar vi därför till Eders Excellens om att denna sak åter må tagas upp till behandling och att därpå nödvändiga åtgärder må vidtagas för att häva det förbud, som Eder regering på nytt utfärdade mot Jehovas vittnen den 24 juli, och att fängelse- och polismyndigheter må få order om att sluta misshandla dessa oskyldiga kristna människor. Det är säkert inte någon för Eder regering behaglig tanke, att den har ställt sig i klass med Kommunistryssland och dess kommunistiska satellitstater, som förföljer och söker utrota Jehovas vittnen, endast på den grunden, att dessa tillbeder Gud enligt Hans heliga ords bud och inför all världen förkunnar att mänsklighetens enda hopp är Guds rike med Kristus som konung. Helt säkert är det inte heller behagligt för Eder att veta, att Eder regering gör gemensam sak med dem som strider emot Jehova Gud, den Högste, därigenom att de bekämpar hans vittnen. Vi vädjar till Eder om att Ni må hörsamma den varning, som gavs åt Petrus’ och hans medapostlars religiösa förföljare: ”Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas STRIDA MOT GUD.” (Apostlagärningarna, kapitel 5, verserna 38, 39) Jehovas heliga ord varnar oss och säger, att den som strider mot Gud kommer att lida tillintetgörelse utan något hopp om uppståndelse från de döda.

Eder regering vet otvivelaktigt, på grund av dess erfarenheter av Jehovas vittnen till denna stund, att den inte har något att frukta av dem. Enligt ett meddelande i går som publicerades i Baltimoretidningen Afro-American för 24 augusti 1957, sidan 16, har mr Manuel de Moya, Eder ambassadör i Förenta staterna, bekräftat meddelandet om att Edert land deporterade de tio amerikanska missionärerna den 3 augusti, och han sade att det skedde ”därför att de misstänktes för att välva planer på att störta president Hector Trujillos regering”. Denna anklagelse är så orimlig, att den verkar löjlig, och den måste framkalla ett löje också hos andra ansvariga regeringars representanter världen utöver, som känner till Jehovas vittnen. Jorden runt är det känt att dessa kristna inte har några politiska strävanden, och de blandar sig inte alls i politiken. De väntar på att Guds himmelska rike skall taga fullt välde över jorden, och han skall låta detta ske i det stundande universella kriget vid Harmageddon, utan att hans vittnen på jorden behöver lyfta ens ett lillfinger mot någon av denna gamla världs regeringar. I sitt ord säger Jehova till sina vittnen: ”Striden är icke eder, utan Guds.” (2 Krönikeboken 20:15) Jehovas vittnen uppmanar därför enträget människorna att nu söka rättfärdighet och frid och taga sin ståndpunkt för Guds annalkande rike, så att de inte blir tillintetgjorda tillsammans med dem som strider mot Honom i Harmageddonkriget.

Vi vädjar till Eders Excellens att betänka följderna, i förhållande till Jehova Gud, av Edra nyligen vidtagna åtgärder mot Jehovas vittnen i Edert land. Om Ni framhärdar i att förfölja dessa Jesu Kristi efterföljare, kommer Ni att finna att Ni måste döda alla dessa som finns i Edert land, för att kunna tysta dem och göra dem overksamma. Men också Jesus Kristus, deras ledare, blev dödad därför att han tillbad Jehova såsom Gud och predikade Hans rike, men Jehova belönade honom med uppståndelse från de döda. Således är Jehovas vittnen i Dominikanska republiken inte rädda för att stå ansikte mot ansikte med döden, ty de vet förvisst att Gud Allsmäktig har lovat att uppväcka dem från de döda till evigt liv i sin nya värld, därför att de varit trogna intill döden. Vi hyser emellertid den förhoppningen, att Ni skall avstå från att kämpa denna utsiktslösa kamp emot Jehova Gud och att vi vid tidigaste möjliga tidpunkt genom alla de många moderna hjälpmedlen skall kunna låta världen få veta, att Eders Excellens’ dominikanska regering har upphävt förbudet av den 24 juli och återigen har hedrat sig genom att garantera dessa kristna vittnen för Jehova samma religiösa frihet som de åtnjuter i andra icke-kommunistiska länder i världen. Eder regerings uppmärksamhet har vederbörligen riktats på förhållandena genom denna resolution. Ansvaret vilar nu på Eder inför Jehova Gud, den Högste. Vi avvaktar Edert svar, inte bara genom skrivelse, utan genom de åtgärder som Eder regering beslutar vidtaga inför Guds domarsäte.

Vördsamt

JEHOVAS VITTNEN

Förslaget att antaga denna resolution framställdes av ordföranden vid områdessammankomsten i Baltimore:

Malcolm S. Allen

Sammankomstens ordförande

Förslaget att antaga resolutionen understöddes av sammankomstens administrator:

John O. Groh

Sammankomstens administrator

Resolutionen antogs enhälligt av Jehovas vittnens områdessammankomst ”Livgivande vishet” i kväll, den 24 augusti 1957.

[Det ursprungliga exemplaret, vederbörligen undertecknat och försett med notarius publicus’ sigill, sändes med flygpost för expressutdelning till generalissimus Trujillo samma kväll, lördagen den 24 augusti 1957. En kopia, också den vederbörligen undertecknad och försedd med notarius publicus’ sigill, överlämnades på dominikanska ambassaden i Amerikas Förenta stater i Washington, D. C, måndagen den 26 augusti 1957 av en därtill särskilt utsedd representant.]