före middagstiden för att undgå den heta solvärmen. Han har fallit många gånger, då han klättrat längs de farliga stigarna. Hans arbete har varit så effektivt, att den katolska kyrkan sände ut två unga missionärsmunkar för att motarbeta hans verksamhet. De följde efter honom längs bergsstigarna och sökte avskräcka folk från att lyssna till hans budskap och uppmanade dem som hade skaffat sig av hans böcker att föra dem till staden till att brännas. Trots detta motstånd bildades efter sex månader en församling. Ett år senare blev trettio personer döpta, allt som resultat av att detta åttiofyraåriga vittne övervunnit oerhörda hinder.

I Nicaragua följer en fyraårig flicka med sin mor i tjänsten på fältet och går själv från dörr till dörr och avger vittnesbörd och placerar tidskrifter hos folk. En gång, då hon besökte sin vidskepliga gamla mormor, förklarade hon för denna, vem Jehova är och varför de bilder, som hon hade och som inte kunde se, höra eller tala, var värdelösa.

I Finland blev en flicka på nio år verksam i tjänsten på fältet och inte bara besökte församlingens möten regelbundet utan förberedde sig i förväg för studierna och gav goda svar på de framställda frågorna. Hon uttryckte sin önskan att få symbolisera sin överlåtelse åt Jehova genom vattendopet, men då sade modern att de inte var fullt redo att taga ett sådant steg ännu. Den lilla flickan svarade: ”Ja, det är klart att du, mamma, inte kan komma med ännu, för du förstår inte. Men låt mig fara. Jag känner sanningen.” Så reste hon och blev döpt.

Den psykosomatiska medicinen i Skriftens ljus

ATT vi följer rättfärdiga principer kan ha en god verkan på våra kroppar, inte som en direkt belöning från Gud, utan på grund av det livsviktiga sambandet mellan våra sinnen och våra kroppar. Detta samband kallas psykosomatiskt (sinne, psyché, och kropp, soma). Omvänt måste det då vara så, att om vi följer orättfärdiga principer, kan detta få en skadlig verkan på våra kroppar. Vi kan fungera som bäst, endast när vi är i harmoni med Guds rättfärdiga principer.

Låt oss, innan vi betraktar den psykosomatiska medicinen i Skriftens ljus, först påpeka, att ett erkännande av denna läkekonst inte innebär, att man till fullo accepterar allt som påstås om eller tillskrivs den ”psykosomatiska riktningen inom medicinen”. ”Sjukdomen finns inte enbart i ert sinne”, såsom en populär bok (på engelska) med denna titel klart visar, och den psykosomatiska principen verkar åt båda hållen, ty kroppen kan påverka sinnet och gör det också.

Att betrakta den psykosomatiska medicinen från Skriftens synpunkt kanske låter som kätteri för många psykiatriker, men att sinnets verkan på kroppen i väsentlig grad är en fråga om moral, om uppförande, om beteende, det förutsättes av ingen mindre än dr Seguin i hans bok Introduction to Psychosomatic Medicine. Enligt honom bör denna nya riktning inom medicinen kallas ”ergasiologi”, vilket betyder ”vetenskapen om beteendet i vidsträckt mening”. Vad den kristne beträffar, måste beteendet bestämmas av bibliska regler.

Psykiatriker, dvs. de som ägnar sig åt att behandla psykiska åkommor (och som bör skiljas från psykologer, vilka sysslar med studiet av det normala sinnets funktioner, samt psykoanalytiker, vilka söker sondera det omedvetna eller ”undermedvetna” sinnet för att gå till roten med nervösa rubbningar), klassificerar känslorna enligt den verkan de har på kroppen. Sålunda anger dr O. S. English, lärare i psykiatri vid Temple Universitys medicinska fakultet följande åtta slag av känslor såsom de skadligaste: 1) ett otillfredsställt behov av kärlek, gillande och erkännande; 2) ängslan; 3) fientlighet; 4) känslor av mindervärdighet; 5) ambivalens eller en kombinerad känsla av kärlek och hat; 6) skuldkänsla; 7) ärelystnad och 8) avund.

Behovet av kärlek

Varför skulle ett otillfredsställt behov av kärlek, gillande och erkännande stå först på listan såsom något som vållar de flesta människor mest skada? Därför att Gud har gjort oss sådana, att kärleken har väsentlig betydelse för vårt välbefinnande. Oavsett vår bokstavliga ålder, oavsett vår tillväxt i fysiskt och mentalt avseende, kommer vi dock mycket till korta, om vi inte också når mognad i fråga om våra känslor och i synnerhet kärleken. I den tidigaste barndomen kan kärlekens betydelse inte överskattas; det finns småbarn som har dött, därför att de hade allt vad de behövde utom tillräcklig moderskärlek. När ett barn blir äldre, kan brist på föräldrakärlek vålla att det får astma eller något slag av hudsjukdom; om ett barn känner sig otryggt i vissa avseenden, därför att det saknar kärlek, kan detta påverka dess fysiska hälsa.

I spädbarnsåldern och de tidiga barnaåren bringas barnet att lida av brist på kärlek på grund av föräldrarnas själviskhet eller tanklöshet, men när vi blir äldre, är det vårt eget fel, om vi på detta sätt lider av ett otillfredsställt behov därav. Det visar att vi inte ger kärlek, ty att ge kärlek betyder att också få kärlek. Lägg märke till det sätt varpå Skriften framhåller detta: ”Var givmilda, så skola människor giva åt eder. De skola i edert sköte hälla ett gott mått, välpackat, sammanskakat och överflödande. Ty med det mått varmed ni mäta upp skola de mäta upp åt eder i gengäld.” ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” ”Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.” ”En barmhärtig man gör väl mot sig själv.” — Luk. 6:38; Apg. 20:35; NW; Ords. 11:25, 17.

Kärlekens betydelse kan inte nog framhållas, och oavsett hur obetydliga våra uppgifter kan tyckas vara, bidrar de likväl, om de utförs av kärlek, till vårt fysiska välbefinnande. Av några benämns denna känsla ”Eros” (kärlek) eller den skapande instinkten, och om den säger Hutschnecker i The Will to Live (Viljan att leva): ”Kärleken i dess alltomfattande betydelse, såsom bibeln talar om kärlek, är den skapande instinkten.” Så att om vi lider av den skadligaste av alla känslor, det otillfredsställda behovet av kärlek, så är det därför att vi inte följer Skriftens anvisningar om att visa kärlek mot andra. ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” — Matt. 22:39, NW.

Bekymmer — fruktan och oro

Den känsla som kommer därnäst i ordningen i fråga om skadlighet är bekymmer, vilket inbegriper fruktan och oro. Att dessa känslor kan ge människor rynkor och göra dem gamla i förtid är väl känt, men det förhållandet, att de gör en mera mottaglig för sjukdom, är inte lika välbekant. Sålunda fann två läkare, som gjorde en över en längre tid utsträckt undersökning av omkring 1.300 telefonister i staden New York, att de kvinnor som hade mest sjukdom att dragas med var de som oroade sig mest, därför att de var änkor och frånskilda och hade barn att sörja för. Läkare har också funnit att ängslan minskar hjärtverksamheten med så mycket som 27 slag i minuten. Bibeln visar, att ”människor bliva vanmäktiga av fruktan”, och hjärtat kan stanna. — Luk. 21:26, NW; Jes. 13:7.

Det framgår tydligt, vilket motgift Skriften anbefaller, nämligen tro. Lägg märke till Jesu råd i detta hänseende: ”Hör upp med att bekymra eder för edra själar, med avseende på vad ni skola äta, eller för edra kroppar, med avseende på vad ni skola kläda eder med. Vem av eder kan genom att bekymra sig lägga en aln till sin livs längd? Om ni alltså icke kunna göra det som är allra minst, varför bekymra ni eder då för det övriga? ... Ni som hava så ringa tro! Hör därför upp med att söka, vad ni skola äta och vad ni skola dricka, och hör upp med att vara i bekymrad ovisshet, ty allt detta är det som världens nationer ivrigt sträva efter, men eder Fader vet, att ni behöva dessa ting.” ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och är nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” Och lägg också märke till Petrus’ anvisning: ”Kasta allt edert bekymmer på honom [Gud], ty han vårdar sig om eder.” — Luk. 12: 22, 25—30; Matt. 11:28—30; 1 Petr. 5:7; NW.

Fruktan utövar också ett fördärvligt inflytande på våra kroppar, skadar hjärta och mage och frestar på de endokrina körtlarna. Kirurgerna vet, att närvaron eller frånvaron av fruktan kan avgöra, om en operation skall lyckas eller misslyckas. Här är återigen tro botemedlet. Såsom Paulus påminner oss, har Jehova sagt: ” ’Jag skall alls icke lämna eder eller på något sätt övergiva eder.’ Därför kunna vi vara vid gott mod och säga: ’Jehova är min hjälpare; jag skall icke rädas. Vad kunna människor göra mig?’ ” Och väl hundra gånger bjuder Skriften: ”Frukta icke.” — Hebr. 13:5, 6, NW.

Fruktan anger inte endast brist på tro, utan också brist på kärlek. Den förråder att vi i otillbörlig grad tänker på vår egen välfärd. I samma mån som vi har kärlek till Gud och vår nästa, i samma mån kommer vi att bekymra oss mindre om oss själva. Det är därför som Johannes säger att de som har kärlek är dristiga i att tala ut, ty ”det finnes ingen fruktan i kärleken”. — 1 Joh. 4:17, 18, NW.

Fientlighet

Fientlighet eller personligt hat, vare sig denna känsla kommer till våldsamt uttryck eller den undertrycks, är till skada för kroppen. I förra fallet kan den vålla ödesdigra hjärtattacker, allvarliga matsmältningsbesvär och till och med slaganfall. Vad det senare fallet beträffar, får vi veta följande: ”Var och en som bär på ett stort urval av undertryckta känslor, i synnerhet av kategorien hat och fruktan, stänger in eller binder stora mängder av i vanliga fall tillgängligt känslomaterial”, och dessa bundna känslor representerar ”en misshushållning eller ett slöseri med energi, som beror på att personligheten är snedvriden”. Vidare sägs det, att ”instängda hatkänslor vållar sjukdom i de inre organen och innebär partiellt självmord”.

Bibeln talar om vredesutbrott som köttets gärningar, vilka den kristne bör undvika. Den påminner oss om att kärleken inte blir uppretad, och att den människa är bättre som styr sitt sinne eller lynne, sin ande, än den som intar en stad. — Ords. 16:32; 1 Kor. 13:5; Gal. 5:20; NW.

Guds ord råder oss också till att inte omhulda harm och förbittring, inte gå omkring med ”instängda hatkänslor”. Det säger oss att den som hatar sin broder är en mandråpare och att ingen mandråpare kommer att vinna evigt liv. ”Du får icke hata din broder i ditt hjärta.” ”Låt icke solen gå ned, medan ni äro i ett uppretat tillstånd.” (1 Joh. 3:15; 3 Mos. 19:17; Ef. 4:26; NW) Fientlighet eller personligt hat är i själva verket en form av uppror. Denna känsla är liktydig med en önskan att straffa en annan, att vålla skada. Den är ovillig att vänta på att Jehova skall göra upp räkningen och vill i stället ta lagen i egna händer. Lägg märke till hur vår uppmärksamhet riktas på detta i Mose lag, vilken, i förbigående sagt, också visar oss vad botemedlet är: ”Du får icke taga hämnd, ej heller hysa agg mot ditt folks söner; och du skall älska din nästa såsom dig själv.” I stället för att betala med samma mynt bör vi lyda denna uppmaning: ”Fortsätt att älska edra fiender, att göra gott mot dem som hata eder, att välsigna dem som förbanna eder.” — 3 Mos. 19:18; Luk. 6:27, 28; NW.

I detta sammanhang måste det emellertid framhållas, att bibeln visar att det finns något sådant som ett tillbörligt hat, ett ”fullkomligt hat”, det slags hat som David hyste mot dem som hatade Gud. (Ps. 139:21, 22, AV) Men detta hat skadar oss inte, ty det är inte sammanlänkat med en önskan att personligen vålla de hatade skada, utan får snarare till följd att vi avskyr dem, vilket gör att vi undviker att ha någonting med dem att göra.

Känslor av mindervärdighet och ambivalens

Känslor av mindervärdighet verkar nedtryckande på den mänskliga organismen och vållas av att sinnet är självupptaget. Ungdom, brist på uppfostran och bildning, fattigdom, ens personliga utseende och framträdande eller en anspråkslös ställning i livet kan komma en att känna sig mindervärdig, men endast om man bekymrar sig om vad andra kan tänka om en.

Botemedlet för sådana känslor är naturligtvis att se på saken med Guds betraktelsesätt genom att inse, att ingen är fullkomlig och att var och en står eller faller för sin egen husbonde. Vem har någonting, som han icke har fått mottaga? Ingen. På grund av sin kunskap om Jehova och hans uppsåt och på grund av privilegiet att tjäna såsom Guds förkunnare intar den kristne en högst ärad ställning, ställningen som Hans sändebud. Därför ”må den ringe brodern fröjdas över sin upphöjelse och den rike över sin förödmjukelse, ty likt en växtlighetens blomma skall han försvinna”. Inför Gud står vi alla på samma nivå. — Jak. 1:9, 10; Rom. 14:4; 1 Kor. 4:7; 2 Kor. 5:20; NW.

”Ambivalens” definieras som en kombinerad känsla av kärlek och hat. Det förefaller egendomligt att vi skulle vilja skada föremålet för vår tillgivenhet, men så är ofta fallet. Då hat är motsatsen till kärlek, tycks termen ”ambivalens” innebära en motsägelse, om vi inte kommer ihåg, att till och med bibeln använder ordet ”kärlek” i olika bemärkelser och att ett behärskande, själviskt, passionerat begär stundom benämns kärlek. Denna känsla skadar oss fysiskt på grund av det bekymmer och den fientlighet som den frambringar hos oss.

Adams aktning och tycke för Eva tycks ha förvandlats till ambivalens. Å ena sidan tycktes hon honom mera betydelsefull än allt annat, och å andra sidan tvekade han inte att kasta skulden på henne för sin olydnad. Sann kärlek gör en människa ödmjuk, självisk tillgivenhet gör henne högmodig. Svartsjuka är en form av ambivalens, och ”svartsjuka är grym som graven”. Och ”den grymme misshandlar sitt eget kött”. (Höga V. 8:6, AS; Ords. 11:17) Det råder inget tvivel om att alldeles som vi gör oss själva lyckliga genom att göra andra lyckliga, så gör vi oss själva djupt olyckliga, när vi låter ambivalens å vår sida göra andra djupt olyckliga.

Skuldkänsla, ärelystnad och avund

Känslan av skuld är det straff som en kränkt moralkänsla eller ett kränkt samvete tillfogar kroppen i form av bekymmer, oro och fruktan. Stundom blir detta straff så hårt, att den skyldige söker undkomma genom att göra av med sig.

För denna skadliga känsla finns det också ett botemedel som anbefalls i Skriften. För att man skall kunna återfå ett gott samvete krävs ånger och bättring, bekännelse inför Gud och inför den som man gjort orätt, med bön om förlåtelse. Det kräver också att man utövar tro på Kristi blod och söker gottgöra det orätta, så långt det är möjligt. Om vi förlåter andra, kan vi lita på att Gud kommer att förlåta oss. Samtidigt krävs ödmjukhet, så att vi tar emot den tuktan som kommer över oss på grund av vår synd. Sedan vi har ångrat och bättrat oss och börjat följa den rätta kursen, måste vi utöva tro på att Gud verkligen har förlåtit oss och bör sedan inte beständigt straffa oss själva genom att tänka på förut begångna felsteg. — Matt. 6:4; 1 Joh. 1:7; Fil. 3:13.

Ärelystnad eller konkurrenslusta är en form av fientlighet, önskan att komma före eller framför någon annan. Den kommer en att gå till ytterligheter och tar ens sinnesfrid ifrån en. På det sättet blir kroppens inre jämvikt rubbad, spänningstillstånd framkallas, och man blir mera mottaglig för sjukdom. Som någon har uttryckt det: ”Det är bättre att vara fattig och vid liv än att dö av dålig matsmältning.”

Bibeln är full av råd mot självisk ärelystnad och vinningslystnad. ”Ty vad gagnar det en människa, om hon vinner hela världen men förverkar sin själ [eller sitt liv], eller vad skall en människa giva i utbyte mot sin själ?” Rikedomen har vingar; rost fräter sönder den, och tjuvar stjäl den. Vi kan inte tjäna både Gud och rikedomen på samma gång. Begäret efter självisk vinning är en rot till alla slags skadliga ting, men gudaktig hängivenhet jämte tillräcklighet i sig själv är ett stort medel till vinning. Må därför vårt liv vara fritt från självisk ärelystnad och annan självisk strävan, i det vi är nöjda med vad vi har. — Matt. 16:26; 6:24, 34; 1 Tim. 6:6, 10; Hebr. 13:5; NW.

Avund innebär att man missunnar någon annan hans välsignelser. Kung Ahab avundades Nabot hans vingård, och de arbetare som hade arbetat hela dagen i vingården var avundsjuka för den frikostighets skull som kom dem till del, vilka hade arbetat bara en timme. Avund skadar kroppen, därför att den berövar en sinnesfriden, den gör den ene olycklig på grund av den andres lycka, och den är därför en yttring av fientlighet, som förmörkar ens sätt att se på livet, alldeles som Jesus gav till känna: ”Om ditt öga är uppriktigt [dvs. enkelt, stadigt inriktat åt ett håll, rätt inställt, ädelmodigt], kommer alltså hela din kropp att vara ljus, men om ditt öga är dåligt [dvs. ont eller avundsamt], kommer hela din kropp att vara mörk.” (Matt. 6:22, 23, NW) Motgiftet mot avund är alltså ädelmod, att man älskar sin nästa som sig själv.

Det är tydligt att vi med Skriftens hjälp kan motverka den skadliga verkan, som de här omnämnda åtta mest fördärvbringande känslorna kan ha på våra kroppar, genom att vi avlägsnar dem från våra sinnen, övervinner vår benägenhet för dem, och så lägger av vår gamla personlighet och ikläder oss en ny. Emellertid måste vi göra detta, inte i första hand på grund av den psykosomatiska princip det här gäller och den välgörande verkan det får på våra kroppar — längre sträcker sig inte de flesta psykologer och psykiatriker —, utan vi måste göra det därför att det är rätt och därför att vi älskar Jehova Gud av hela vårt hjärta och sinne, vår själ och vår kraft och därför att vi älskar vår nästa såsom oss själva. — Ef. 4:22; Matt. 22:37—39; NW.

De tar fel på tiotusentals år!

● Ett telegram från Associated Press den 30 juni 1952 innehöll följande: ”I ett meddelande från National Capital Parks berättar man med stolthet att blommor slagit ut på en indisk lotus i Kenilworth Aquatic Gardens. Det är inte några helt vanliga blommor. Blommorna, som slog ut i går, satt på en växt som vuxit upp från frön vilka är tiotusentals år gamla. Fröna, som givit upphov åt den indiska lotusen, hade dr Seido Endo, paleontolog vid Sendaiuniversitetet i Japan, hittat i geologiska lager i södra Mandsjuriet för två år sedan. Dr Endo sade att fröna låg under ett lager av gråsten och att de var åtminstone tiotusentals år gamla.” Förmodligen satte de som läste detta meddelande tro till den här angivna fantastiska ålderssiffran. Hur skulle de kunna veta, att påståendet om denna höga ålder, som motsäger bibelns tillkännagivna fakta, redan blivit bevisat vara oriktigt genom prov med radiokolklockan, vilken fastställt lotusfrönas ålder till endast omkring 1.000 år? (Se artikeln ”Radioaktivt kol som tidmätare” i Vakna! för den 22 augusti 1952.) Detta är i sig själv en avsevärd ålder, när det gäller frön, och skulle ha varit en intressant nyhet, men det falska påståendet att fröna var så mycket äldre skapade större sensation. Tydiigtvis betyder några ”tiotusentals år” ingenting för en ”vetenskapsman”, som vill fånga allmänhetens uppmärksamhet, och inte heller för nyhetsbyråerna, som förmedlar hans uttalanden.