Babylon lägger de religiösa grundvalarna till världsvid villfarelse
NÄR en människa eller en nation vänder sig ifrån Gud och den sanna tillbedjan, utövad på det sätt, som hans ord, bibeln, säger att den skall utövas, då övergår man ofrånkomligt till att tillbedja något annat. Det ligger i människans själva natur att hon vill tillbedja eller se upp till någonting utom henne själv, som hon menar är henne överlägset. Det kan ta sig uttryck i tillbedjan av ledaren för en nation eller i tillbedjan av staten eller i en förnedrande tillbedjan av djur eller livlösa ting. Historien har utvisat att en mängd gudar uppstår på detta sätt, och i en del nationer finns det i våra dagar nästan lika många gudar som människor.
När gudarnas antal ökar, ökar också antalet falska läror, och därmed förgiftas människors sinnen allt mer och mer, och i fruktan och träldom knyts de allt fastare till sin falska religion. Allt större ondska och fördärv blir följden. Aposteln Paulus beskrev det tillstånd som sådana människor befinner sig i, då han sade: ”Och alldeles som de icke godkände att behålla exakt kunskap om Gud, så prisgav Gud dem åt ett icke godkänt sinnestillstånd, till att göra otillbörliga ting, uppfyllda som de voro av all orättfärdighet, ondska, vinningslystnad, skadelystnad, fulla av avund, mordiskhet, kiv.” — Rom. 1:28—32, NW.
Eftersom avgudabelätena är livlösa och inte vet någonting och de som är de största bland människorna endast är dödliga individer av kött och blod, i likhet med dem som tillber dem, vem är det då som denna dyrkan i själva verket ägnas åt? Den ägnas åt Guds store motståndare, Satan, djävulen, och tas emot av honom. De som utövar sådan tillbedjan blir i själva verket djävulens tjänare. Paulus skrev: ”Veta ni icke att om ni fortsätta med att framställa eder som slavar åt någon till att lyda honom, så äro ni slavar åt honom, därför att ni lyda honom, vare sig åt synden med död i sikte eller åt lydnaden med rättfärdighet i sikte?” De blir alltmer lika den gud de tillber. Ja, de kan rentav kallas djävulens barn. Jesus tillämpade denna regel om andlig släktskap, när han talade till vissa religiösa personer, som skröt med sin härstamning från patriarken Abraham. Han sade: ”I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen I göra.” Längre fram skrev aposteln Johannes: ”Därav är uppenbart, vilka som äro Guds barn och vilka som äro djävulens barn, därav att var och en som icke gör, vad rättfärdigt är, han är icke av Gud.” — Rom. 6:16, NW; Joh. 8:38—44; 1 Joh. 3:10; Ps. 96:5; 1 Kor. 10:20.
Förhållandena i Babylon utgör ett exempel på en sådan händelseutveckling. Och dessutom var denna stad det jordiska ursprunget till sådana ting, den blev så att säga den grundval, på vilken en ofantlig byggnad av falsk religion kom att resa sig. Invånarna i Babylon, som inte ville tillbedja Jehova Gud, började dyrka Nimrod. Nimrod hade den ande, som utmärkte den förste store upprorsmakaren eller rebellen, som uppreste sig mot Jehova Gud, nämligen djävulens ande. Nimrod var i själva verket en tillbedjare och efterhärmare av djävulen, som satte i gång upproret i himmelen och som sedan spred upproret till jorden, ja, till Edens lustgård. Fördenskull använde babylonierna namnet Merodak (Marduk), som betyder ”rebell” eller ”upprorsmakare”, i stället för Nimrod såsom benämning på den som grundade deras stad. Således kan Nimrod identifieras såsom en av djävulens säd, som Gud talade om i 1 Moseboken 3:15. Han var en falsk säd, en falsk Messias. Efter Nimrods död gjorde babylonierna honom till en gud. När Nimrods efterföljare ägnade honom sin tillbedjan, dyrkade de alltså sig själva ovetande djävulen och blev hans ”säd”, som fullgjorde hans verk i opposition mot Gud. När den ryktbare Hammurabi blev konung och gjorde Babylon till den förnämsta staden i hela Babylonien, fick Merodak såsom Babylons stadsgud allt större betydelse. Hans egennamn ersattes längre fram med titeln Belu (”herre”). Slutligen kallades han allmänt för Bel och hans hustru för Belit (”dam”).
Triader eller treenigheter av gudomligheter uppstår
Från denna begynnelse av tillbedjan av Nimrod började detta första babyloniska väldes gudar öka i antal. Bland dem fanns ett antal triader av gudar eller gudomligheter. I Babylon sägs det tempel, som var uppfört åt guden Belus, ha varit krönt med tre statyer, nämligen den av Bel (eller Bel-Merodak), hans mor, Rea (Semiramis), och Bel-Merodaks hustru, Juno (Hera) eller Beltis (Serpanîtu) — detta enligt den forntida grekiske historieskrivaren Ktesias. Enligt den senare grekiske historieskrivaren Diodorus Siculus (Diodoros från Sicilien) utgjordes under en period i Babylon den religiösa triaden av två gudinnor och sonen, nämligen Hera (romarnas Juno), Rea (eller Semiramis) och Zevs (= Merodak, Nimrod).
Beträffande religionen i Babylon och dess dyrkan av triader läser vi: ”I den senbabyloniska perioden synes dyrkan huvudsakligen ha ägnats åt Marduk, Nabu [Nebo, som betyder talare eller utropare], Sin, Sjamasj och Isjtar. ... Trots alla sina utomordentliga gåvor var babylonierna aldrig i stånd till att bilda sig föreställningen om en gud, om en enda gud allena, ja, en enda gud, vilkens själva tillvaro gör varje annan gudomlighets tillvaro logiskt omöjlig. Monoteismen överstiger det babyloniska sinnets andliga fattningsförmåga. ... Varken babylonierna eller assyrierna nådde upp till sådana höjder som de som utmärker den hebreiska Psaltaren.” — The International Standard Bible Encyclopaedia, 1955 års upplaga, band 1, sidan 370.
En annan triad bestod av Sin (månguden) och Sjamasj (solguden) och Isjtar — härskarna över zodiaken. Från Babylon spred sig triader av gudomligheter ut över jorden, ända in i den kristna eran.
Tron på en triad eller treenighet utgör en utmaning mot den sanne, allsmäktige Gudens suveränitet, ja, mot hans överhöghet. Denna lära har på ett utomordentligt sätt tjänat djävulens syfte, ty den har varit ett kraftigt gift, som har förorenat kristenhetens religioner ända därhän att treenigheten, som enligt vad man påstått består av tre personer i en gud, i våra dagar kallas ”den centrala läran i den kristna religionen”.
Demonismen, magien hade sin upprinnelse i Babylon
Vilken verkan har en sådan lära på dem som ansluter sig till den? Den försvagar deras tro på Gud. Den minskar deras känsla av ansvar inför Gud, i vad det gäller att obetingat lyda honom och ägna honom odelad hängivenhet. Den bringar dem ur jämvikt, förvirrar deras syn på tingen, bedövar dem i religiöst avseende. Den utsätter dem för fara och gör det lätt för dem att börja godta uppfattningen om många gudar, som de måste blidka eller behaga eller anropa, t. ex. så kallade helgon. Härifrån är steget inte långt till fruktan för demonerna, och fördenskull har en del folk bragts att föra en eländig tillvaro — det har inneburit ett liv i fruktan för dem som kommit att följa detta slag av religion. Gudsdyrkarna i Babylon blev andligen förgiftade på detta sätt. Sir E. A. Wallis Budge säger i Babylonian Life and History:
De demoner och djävlar som gjorde babylonierns liv till ett elände för honom, var många, men flertalets gestalter och deras ondskefulla makt var välkända. Framför allt fruktade han [babyloniern] de s. k. sju onda andarna, som var allt onts skapare. ... Liksom det fanns triader av gudar, så fanns det triader av djävlar, t. ex. Labartu, Labasu och Ackhasu. Den förste gjorde små barn illa, den andre gav upphov till sjukdomen skälvan, och den tredje gjorde en människas ansikte gult och svart. En annan triad bestod av Lîlû, Lîlîtu och Ardat Lîli. ... Babylonierna ... gick till prästen, som ofta antog karaktär av en gud och som besvor djävlarna genom att mässa besvärjelseformler ... — Sidorna 146, 147 (1925 års upplaga). Se också The International Standard Bible Encyclopaedia, 1955 års upplaga, band 1, sidan 373.
Magi, trolldom och astrologi utvecklades, och alla hängav sig åt detta, från konungen ned till hans ringaste undersåte. De trodde även på en häxa, som påstods ”äga förmåga att flyga genom luften på en käpp”. — P. V. N. Myers: Ancient History, Part I, sidan 72.
Bibeln talar om avgudabelätena av Bel och Merodak och kallar dem ”smutsiga avgudar”. (Jer. 50:1, 2, NW) Profetian i Jesaja 47:12, 13 (NW) tilltalar Babylon som om det vore en kvinna och säger: ”Förbliv nu vid dina trollformler och vid överflödet av dina häxerier, i vilka du har mödat dig från din ungdom [såsom stad]. Må de nu stå upp och frälsa dig, himladyrkarna, stjärnskådarna, de som meddela kunskap vid nymånaderna om det som skall komma över dig.”
Trolldomskonster uppfanns av kaldéerna i Babylonien. Hur starkt magiens och trolldomens grepp var över Babylon kommer till synes när det flera hundra år efter Nimrod berättas om konung Nebukadnessar att han tog sin tillflykt till sådana konster för att kunna avgöra om han skulle anfalla Jerusalem. Så här sade Jehova Gud till Hesekiel om detta:
”Konungen i Babel står redan vid vägskälet, där de båda vägarna begynna; han vill låta spå åt sig, han skakar pilarna, han rådfrågar sina husgudar, han ser på levern. I sin högra hand får han då ut lotten ’Jerusalem’, för att han där skall sätta upp murbräckor, öppna sin mun till krigsrop, upphäva sin röst till härskri, för att han där skall sätta upp murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en belägringsmur.” — Hes. 21:20—22.
Under konung Nebukadnessar II nådde staden Babylon kulmen av sin glans och härlighet och upphöjde sig till ställningen som det tredje världsväldet i bibelns historiska skildring. Den nådde alltså sin högsta höjd kort före sitt fall. Eftersom till och med Babylons störste konung höll fast vid trolldomskonster, kunde Jehovas profet Jesaja, när han förutsade dess undergång, uppmana det att tillgripa sina trolldomskonster och vända sig till sina stjärnskådare, häxmästare och dem som gjorde månatliga förutsägelser, för att dessa skulle försöka rädda det från olycka, om de kunde. Men det skulle vara fåfängt, ty Jehova hade dömt det.
Babylons religiösa torn
Babylons falska religion, vars första historiska yttring var dess ursprungliga Babels torn, dömde det alltifrån början till slutlig tillintetgörelse. I sin mest lysande konungs, Nebukadnessar II:s, dagar hade Babylon sitt religiösa torn, som utan tvivel var byggt på grundvalarna till själva det torn, där Jehova Gud förbistrade de byggandes språk. Det låg i södra delen av staden, inte långt från östra eller högra stranden av floden Eufrat. Av konung Nebukadnessar och hans kunglige fader kallades det ”Ziggurat Bâbîli”, dvs. ”Babylons torn”. Det var helgat åt Babylons förnämste gud, Merodak, och hans hustru, Serpanitum.
Tornet hade en väldig grund, som utgjorde ett slags plattform och på vilken sex fyrkantiga avsatser var uppförda, och högst upp fanns en helgedom, som var helgad åt guden Bel-Merodak, som efter vad allt tyder på måste ha varit den till gud upphöjde, väldige jägaren Nimrod. Runt tornets fot fanns det små tempel eller kapell, som var helgade åt diverse andra gudar som babylonierna dyrkade.
Babylons lära om själen gör nationerna sjuka
Ett annat framträdande drag hos Babylons religion är att den lärde människosjälens odödlighet. När Babylon gjorde den förste konungen, Nimrod, till gud vid hans död, som inte omtalas i bibeln, måste det naturligtvis tillskriva Nimrod eller Merodak en själens odödlighet. I den babyloniska myten om Gilgamesj, som en del forskare försöker identifiera med Nimrod, sökte denne Gilgamesj, som var till hälften människa och till hälften gud, vinna odödlighet åt sin mänskliga kropp, med andra ord oförstörbart liv på jorden. I den tolfte boken i eposet om Gilgamesj beviljas det honom ett sammanträffande med en man som en gång varit hans kamrat och som nu är död. Denne ”beskriver den dystra vistelseorten i världen efter detta och berättar om de olika slag av framtid som väntar de döda, enligt det sätt, varpå deras liv ändats”. — The Encyclopedia Americana, 1929 års upplaga, band 12, sidan 654.
I den babyloniska religionen var Nergal underjordens gud, och hans hustru, Eresjkigal var dess härskarinna. Att babylonierna inte trodde på människokroppens odödlighet men väl på odödligheten hos det som grekerna kallade en ”psyché” eller ”själ”, det finner vi av följande framställning beträffande ”de yttersta tingen”, såsom dessa tedde sig för babylonierna:
Man antog att människornas själar fortsatte att existera efter döden. Det kan knappast kallas liv. Den plats, dit de har gått, kallas ”landet utan återvändo”. Där levde de i mörka rum mitt i dammet och bland flädermössen och var klädda i en dräkt av fjädrar, och de lydde under Nergals och Eresjkigals herravälde. När själen anlände till de dödas krets, måste den undergå dom inför dem som var de dödas domare, vilka kallades anunnaki, men föga finns bevarat åt oss om sättet för denna dom. Vid vissa tider tycks man ha haft den tanken att det kunde vara möjligt för de döda att vända tillbaka till livet, ty i denna underjordiska värld fanns livets vatten, som användes när guden Tammus vände tillbaka till jorden [såsom växtlighet]. ... Ofta placerade de [babylonierna] hos den döde saker och ting som skulle kunna användas i hans framtida tillvaro. ... I den framtida världen tycks det ha gjorts en viss åtskillnad på de döda. De som föll i strid tycks ha rönt särskild ynnest. De fick friskt vatten att dricka, medan de som inte hade några efterkommande, som lade offergåvor på deras gravar fick lida ont och utstå många försakelser. ... Den babyloniska läran gick ut på att fastän människan var av gudomligt ursprung, hade hon ingen del i den gudomliga egenskapen odödlighet [dvs. odödlighet vad kroppen angår]. — The International Standard Bible Encyclopaedia, band 1, sidan 373.
Jämsides med astrologi, fruktan för demoner och treenighetsläran ledde denna lära, som hade sin upprinnelse i Babylon och bredde ut sig bland jordens folk, till de oskriftenliga lärorna om helveteselden, skärselden, reinkarnation, själavandring och spiritism, av vilka alla nationer och flertalet av deras religionsanhängare görs dödssjuka andligen talat. Om din religion förkunnar några av dessa läror, då kan du vara säker på att den är besmittad av babyloniska uppfattningar och utgör ett av bålverken för den falska religionen, vilka härstammar från urkällan i det upproriska Babylon.
Detta är endast några få av de villfarelser, som går tillbaka till det forntida demonbehärskade Babylon och har kommit att utgöra den grundval, på vilken den osynlige bedragaren, Satan, djävulen, uppför en ofantlig religiös ”byggnad”, ett religiöst system, som tjänar till världens förvillande. Babylon utsattes för ett fall när Jehova Gud förbistrade dess byggningsmäns tungomål vid Babels torn, men det blev inte förstört vid den tiden. Längre fram övergick härskardömet över det från hamitiska styresmän till semitiska härskare, men detta avvände inte den dom, som Gud hade fällt över staden. Den förutsagda förstöringen drabbade den ryktbara staden, och till sist blev själva den plats, där den legat, okänd. Men vad är det större Babylon, som enligt den bibliska förutsägelsen skall falla med dunder och brak? Detta kommer att uppenbaras för oss, då vi fortsätter att forska i bibeln.