Delaktighet med demonerna förbjuden
1. Med vilket argument mot demondyrkan för Paulus sin förklaring av Herrens aftonmåltid vidare?
APOSTELN Paulus förde sin förklaring av Herrens aftonmåltid vidare genom att säga: ”Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp, ty vi taga alla del av detta ena bröd. Se på det som är Israel i köttsligt avseende: Hava icke de som äta offren del med [eller i] altaret? Vad har jag då att säga? Att det som är offrat åt en avgud är någonting eller att en avgud är någonting? Nej, men jag säger att vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud; och jag vill icke, att ni skola bliva meddelaktiga med demonerna [taga del i demoner, Mo]. Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord. Eller ’reta vi Jehova till svartsjuka’? Vi äro icke starkare än han, eller hur?” — 1 Kor. 10:17—22, NW.
2. Hur delade de forntida israeliterna med Guds altare?
2. När man i det forntida Israel frambar tackoffer och lovoffer [fridsoffer, KJ; AS], åt de offrande såväl som prästerna delar av offren. Offret åt Gud representerade den person som frambar det, för att illustrera att ett liv måste offras för hans liv; och genom att äta en del av offret tog han del av offret med altaret. Han delade med altaret, ”tog del i altaret”. (Mo) Altaret fick en del av offret, ty några delar av detta, fettet m.m., brändes på altaret, och den individ som genom prästen frambar offret fick en del av offret. Det fram bars åt Jehova Gud; och eftersom altaret var hans, hade den offrande och Herren Gud gemenskap med varandra. (3 Mos. 19:5, 6; 22:29, 30; 5 Mos. 12:17, 18; 27:5—7) Så blev ett fridfullt förhållande mellan Gud och den offrande antingen förnyat eller ytterligare befrämjat.
3. Varför kan inte de som tar del av brödet också taga del med demoner?
3. De hedniska nationerna utanför Israel offrade på sina altaren åt sina gudar och beläten. De offrade i själva verket åt demoner. När israeliterna vände sig bort från Jehova, ”offrade de åt demoner, åt icke-gudar”. (5 Mos. 32:17, Mo; Ps. 106:37) På det sättet hade de gemenskap med demonerna, Jehovas fiender; de ”togo del i demoner”. (Mo) De kristna får inte vara meddelaktiga med demoner. Fördenskull får de inte ägna sig åt avgudadyrkan. Detta inbegriper också girighet, ty det säges om en girig, att ”en sådan är en avgudadyrkare” och att ”girigheten ... är avgudadyrkan”. (Ef. 5:5; Kol. 3:5) Jesus tillbad eller tjänade aldrig demoner. När Satan, djävulen, ”demonernas härskare”, erbjöd Jesus denna världens riken i utbyte mot Jesu tillbedjan, svarade Jesus att han lydde den gudomliga befallningen att tillbedja endast Jehova Gud. (Matt. 12:24; 4:8—11; NW) Jesus tillbad ingen avgud, endast den levande Guden. På intet sätt tog han del i eller hade gemenskap med demoner. Under hela sin jordiska tjänst drev han ut demoner från besatta människor, och han vägrade att låta dem intyga, att han var Kristus. Om vi vill att enhet skall råda mellan Kristus och oss såsom lemmar i hans kropp och om vi vill taga del av åminnelseemblemen på ett värdigt sätt, kan vi alltså inte hängiva oss åt avgudadyrkan av något slag. Detta gäller på ett särskilt vis nu, då världsliga organisationer och hjältar avgudas, sådana som Förenta nationerna och berömda personligheter i världen. Vi kan inte vara ”en kropp” eller ”ett bröd” med Kristus Jesus och samtidigt vara avgudadyrkare.
”Jehovas bord” och ”Jehovas kalk”
4. Varför talar Paulus om Jehovas kalk och bord i samband med Åminnelsen?
4. Men om aposteln hänsyftar på den kalk som Jesus gav sina lärjungar att dricka ur och på det bröd av osyrad deg som han bröt för att de skulle äta därav, varför talar han då om ”Jehovas kalk” och ”Jehovas bord”? Han säger; ”Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord.” (1 Kor. 10:21, MW) Aposteln talar så, därför att de ting som åminnelseemblemen symboliserade var sådant som Jehova hade berett till gagn för dem som tillhörde Kristus.
5. Från vilken profetia har Paulus citerat uttrycket ”Jehovas bord”, och på vad hade det där avseende?
5. Paulus’ uttryck ”Jehovas bord” uppfattas av textkritikera som ett citat från Malaki 1:7, 12 (den grekiska LXX). Profeten Malaki säger där: ”I frambären besudlat bröd på mitt altare. Och I sägen: Vari hava vi besudlat dig? Däri att I sägen: Jehovas bord är föraktligt Men I ohelgen det [Guds namn], i det I sägen: Jehovas bord är besudlat, och dess frukt, ja, dess mat, är föraktlig.” (AS) Såsom Malaki brukar uttrycket, har ”Jehovas bord” avseende på Jehovas altare, dit djuroffren fördes. Offerdjurets kropp lades på altaret. Offrets blod blev aldrig drucket, utan det utgöts vid altarets fot eller bars in i templets allraheligaste, eller också skaffade man undan det på annat sätt.
6, 7. Hur är det Jehovas bord enligt det sammanhang, vari Paulus fran håller det?
6. ”Jehovas bord” kan syfta på hela anordningen med Herrens aftonmåltid. Men om det syftar på ett särskilt drag däri, måste det vara på det osyrade brödet, ty det finns intet blod i detta. Brödet representerar ”Kristi kropp”, som Jesu lilla hjord av medarvingar till Riket har del i. Det är Gud som har gjort föranstaltningar för ”Kristi kropp”. Han skapar den, sätter lemmarna däri såsom det behagar honom, Jesus Kristus till att vara kroppens Huvud och de 144.000 medlemmarna av den ”lilla hjorden” till att vara kroppen under honom, och var och en intar en honom angiven plats. Privilegiet att vara förenade med Jesus, Huvudet, är således en storslagen anordning som Gud har gjort för dem som tillhör den lilla hjorden, och åt dem ensamma är detta privilegium givet.
7. Angående denna sak läser vi; ”Nu veta vi, att Gud låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älska Gud, dem som äro de kallade enligt hans uppsåt; ty dem som han först erkände förutbestämde han också till att formas efter hans Sons avbild, för att denne måtte bliva den förstfödde bland många bröder. Vidare: de som han förutbestämde äro de som han också kallade, och de som han kallade äro de som han också förklarade vara rättfärdiga. Slutligen äro de som han förklarade rättfärdiga också de som han förhärligade.” — Rom. 8:28—30, NW.
8, 9. Åt vilka är detta privilegium givet, att vara Kristi kropps lemmar? Hur bevaras följaktligen enheten med denna kropp?
8. Denna anordning, förening med hans förstfödde Son i en enda andlig kropp, gavs eller åstadkoms således av Jehova Gud för den ”lilla hjorden”, varav elva medlemmar var med Jesus, när denne instiftade Åminnelsen. För att kunna förbli i förening med Huvudet, Jesus Kristus, är det nödvändigt att förbli formad efter hans avbild genom att efterlikna honom i hans jordiska lopp. Det är därför som det säges till oss: ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Vidare, vilken harmoni råder mellan Kristus och Bélial? Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? Och vilken överensstämmelse förefinnes mellan Guds tempel och avgudar? Ty vi äro den levande Gudens tempel; alldeles såsom Gud sade: ’Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.’ ’”Gå därför ut ifrån dem, och avskilj eder”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’, ’”och jag vill taga eder in”’. ’”Och jag skall vara en fader för eder, och ni skola vara söner och döttrar åt mig”, säger Jehova, den Allsmäktige.’ Alltså, då vi nu hava dessa löften, mina älskade, låt oss rena oss från all köttets och andens förorening, i det vi fullkomna heligheten i Guds fruktan.” — 2 Kor. 6:14 till och med 7:1, NW.
9. Vi kan således inte kompromettera ”Jehovas bord”. Vi kan inte ha del i Kristi kropp och taga ett stycke av åminnelsebrödet och samtidigt taga del av ”demoners bord” genom att tillbedja avgudar och ha orena förbindelser. Om vi försöker göra det, så retar vi Jehova, som är starkare än vi är, ja, allsmäktig, till svartsjuka; och det skulle betyda vår tillintetgörelse. — 5 Mos. 32:21—26.
10. Hur är åminnelsekalken genom sitt samband med det nya förbundet ”Jehovas kalk”?
10. Och nu till ”Jehovas kalk”. Jesus erbjöd åminnelsekalken åt sina lärjungar med orden: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för eder skull.” (Luk. 22:20, NW) Denna samma kalk är ”Jehovas kalk”, emedan det nya förbundet är den överenskommelse eller det kontrakt han upprättar för att ur alla nationer taga ut ett ”folk för sitt namn”. Men det är Kristus Jesus som fungerar såsom medlare mellan Gud och människor genom att tillhandahålla det offerblod som ger detta nya förbund giltighet, alldeles som Mose slaktade djuroffer och stänkte deras blod för att det forntida lagförbundet skulle träda i kraft mellan Gud och det köttsliga Israel. (Jer. 31:31—34; Apg. 15:14, 1878 ; 2 Mos. 24:1—8; Hebr. 9:14—24; 1 Tim. 2:5, 6) De som blir upptagna i detta nya förbund är ”folket för hans namn”, och början göres med den trogna judiska kvarlevan vid pingsten, och senare tages de hedniska troende in i förbundet, alltifrån hövitsmannen Komelius. Alla dessa smörjer Jehova Gud med sin ande och gör dem därigenom till smorda eller lemmar i ”Kristi kropp”. Dessa församlar Gud till sig och säger: ”Församlen eder till mig — I, min nåds människor, som hava högtidlighållit mitt förbund över offer [Kristi offer].” (Ps. 50:5, Ro) Detta nya förbund är en ytterligare omständighet, som visar att privilegiet att dricka av kalken vid firandet av Åminnelsen är begränsat till dem som är lemmar i Kristi kropp.
Hur man får delaktighet i kalken
11. Hur angav Jesus, att kalken har en annan innebörd, som gör den till ”Jehovas kalk”, vari Jesu efterföljare kan ha del?
11. Dessa lemmar har inte del i att tillhandahålla det nya förbundets blod. Endast Jesus gör detta. Genom sitt blod förmedlar han det nya förbundet till gagn för dem. Och alltså kan kroppens lemmar inte i den bemärkelsen ha ”delaktighet i Kristi blod”. Hur kan då apostelns ord vara sanna: ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod?” (1 Kor. 10:16, NW) Jo, därför att denna kalk är ”Jehovas kalk” i ytterligare en bemärkelse. Hur då? Däri att den är en bild av den ”dryck” eller ”lott” som Jehova har iskänkt eller berett. Jesus och hans lilla hjord av medarvingar till Riket måste dricka den för att bevisa sin ostrafflighet inför Honom och att de är värdiga att få Riket. Detta är den kalk som Jesus syftade på, då han, kort efter det att han hade instiftat Åminnelsen, bad: ”Min Fader, om det är möjligt, så låt denna kalk gå bort ifrån mig. Dock, icke såsom jag vill, utan såsom du vill.” Och återigen: ”Min Fader, om det icke är möjligt att denna går bort, med mindre jag dricker den, så låt din vilja ske.” (Matt. 26:39, 42, NW) Och när Petrus för att försvara Jesus sårade en av de män som kom ut för att fängsla Jesus, sade denne: ”Stick svärdet i dess skida. Den kalk som Fadern har givit mig, bör jag icke ovillkorligen dricka den?” — Joh. 18:11, NW.
12. Hur visades den också vara en ”frälsningens kalk”?
12. Denna ”Jehovas kalk” var en symbol av Guds vilja med avseende på den drickande, och att dricka den betydde lidande och död på den skymfliga tortyrpålen för Jesus. Men Guds vilja i fråga om Jesus slutade inte med dennes död. Den omfattade också Jesu uppståndelse från de döda till odödligt liv i himmelen såsom en Guds förhärligade Son och alltså att han blev frälst ur döden. (Hebr. 5:7) Den var därför för honom också en ”frälsningens kalk”, frälsning därför att han höll fast vid sin ostrafflighet gentemot sin Fader, utan synd. Orden i Psalm 116, vilken i synnerhet är tillämplig på Jesus Kristus i Getsemane, passar in här, emedan Jesus beslöt att dricka ”Jehovas kalk” ända till döden: ”Hur skall jag återgälda Jehova för alla hans välgärningar mot mig? Jag vill taga frälsningens kalk och åkalla Jehovas namn. Jag vill betala mina löften till Jehova, ja, i allt hans folks närvaro. Dyrbar i Jehovas ögon är hans heligas död.” — Ps. 116:12—15, AS.
13. Vad var det Jesus sade, som fastslog att hans efterföljare skulle dricka kalken med honom? Vad var det i förbindelse med kalken som gjorde den svår att dricka?
13. Men enligt Guds vilja delar Jesus den kalk som han fick att dricka med sin lilla hjord av medarvingar till Riket. Detta fastslog han, när han sade till två av sina apostlar som begärde särskilda platser i Riket med honom: ”Den kalk som jag dricker skola ni dricka, och med det dop varmed jag döpes skola ni döpas. Detta att sätta sig på min högra eller på min vänstra sida är emellertid icke min sak att giva, utan det tillhör dem, för vilka det har blivit berett.” (Mark. 10:34—40, NW) Den kalk som Jesus då drack och som hans himmelske Fader hade skänkt i och givit honom var Guds vilja med avseende på honom. Denna vilja hade fordom blivit nedtecknad i den Heliga skrift, och den utmärkte lidande och en skymflig död för honom, som om han vore en syndare, en hädare och vore till smälek för Jehova Gud. Detta sistnämnda förhållande var det som gjorde den så svår för Jesus att dricka, så att han framlade saken för sin Fader tre gånger i bön och därpå underkastade sig att dricka denna del av den gudomliga viljan. Detta handlingssätt ledde till att han vann Riket.
14, 15. Vad är syftet med denna dryck i kalken både i fråga om Jesus och i fråga om hans efterföljare?
14. Här ser vi att åminnelsekalken representerade mera än att Jesus skulle dö som ett lösenoffer, ett offer som skulle stadfästa det nya förbundet och taga bort synderna från hans lärjungar, vilka blir upptagna i förbundet. Lärjungarna har inte alls någon del i lösenoffret och i ämbetet som medlare för det nya förbundet, utan de behöver själva lösenoffret och Jesu medlarskap. Lägg därför nu märke till följande: Lösenoffret för människosläktet krävde inte i sig självt, att Jesus skulle lida smälek och förföljelse och slutligen lämna detta livet i vanära likt en dödsdömd brottsling, upprorsmakare och hädare. Denna del av drycken i kalken iskänktes av Fadern för att Guds Sons ostrafflighet skulle prövas till det yttersta och för att det skulle bevisas, att djävulen var en lögnare i sina anklagelser mot Guds Son, och för att visa att Jesus orubbligt understödde Guds universella suveränitet.
15. Denna del av kalken måste Jesus dricka för att inför hela universum bevisa sig värdig Riket, varom Gud hade slutit förbund med honom. Han måste sälja allt vad han hade för denna ”pärla av högt värde”. (Matt. 13:45, 46, NW) Och eftersom Jesus tog upp sina lärjungar i det förbund om Riket som hade slutits med honom, är de också förpliktade att dricka denna kalk med honom för att likaså ådagalägga sin ostrafflighet inför Gud och för att förfäkta hans universella suveränitet och för att bevisa sig värdiga att regera med Jesus Kristus i himmelsk härlighet. Därför dricker de av kalken med honom.
16. Vilka skriftställen skriver Paulus till dem, som visar, att de måste ha del i Jesu död och alltså dricka kalken?
16. Därför är det skrivet till den ”lilla hjorden” av dem som följer i hans fotspår: ”Detta är en trovärdig utsaga: Förvisso, om vi hava dött tillsammans, skola vi också leva tillsammans; om vi fortfara att uthärda, skola vi också härska tillsammans som konungar.” (2 Tim. 2:11, 12, NW) De som blir införlivade med ”Kristi kropp” (varav åminnelsebrödet är en symbol) måste bli döpta till hans död, om de önskar bli en del av hans förhärligade ”kropp” i himlarna. Därför frågar aposteln lemmarna i Kristi kropp: ”När vi nu hava dött med avseende på synden, hur kunna vi då längre fortsätta att leva i den? Eller veta ni icke, att alla vi som blevo döpta till Kristus blevo döpta till hans död? Därför blevo vi begravna med honom genom vårt dop till hans död, för att, alldeles såsom Kristus blev upprest från de döda genom Faderns härlighet, också vi likaledes skulle vandra i ett nytt leverne. Ty om vi hava blivit förenade med honom i hans döds likhet, skola vi förvisso också bliva förenade med honom i hans uppståndelses likhet.” — Rom. 6:2—5, NW.
17. Vad representerar åminnelsevinet självt, och vad innebär det därför att dricka det?
17. När denne samme apostel var i fängelse i Rom, skrev han, att han räknade alla själviska jordiska fördelar såsom en ”hop avskräde, på det att jag må vinna Kristus och bliva funnen i förening med honom, ... för att känna honom och hans uppståndelses kraft och en delaktighet i hans lidanden, i det jag underkastar mig samma slags död som han, för att se om jag på något sätt kan uppnå den tidigare uppståndelsen från de döda”. (Fil. 3:8—11, NW) Då ju innehållet i åminnelsekalken representerade ”samma slags död som han [fick lida]” för att hävda och fastslå Jehovas universella suveränitet, sade Jesus träffande, att vinet betydde ”mitt blod”, och han gav det åt sina lärjungar att dricka.
18, 19. Hur är den då en ”välsignelsens kalk ”, för vilken vi välsignar Gud?
18. Eftersom åminnelsevinet representerar utgjutet blod, talar det om döden för den, vars blod göts för det nya förbundet. Enligt det förbund som Jehova slöt med Noa genast efter syndafloden, fridlyste Jehova alla skapelsers blod såsom heligt och stadgade att drickande av blodet, och i synnerhet av människoblod, gjorde den som drack förtjänt av döden. (1 Mos. 9:1—6) Nu när lärjungarna dricker kalken med åminnelsevin, dricker de blod i symbolisk mening, men dricker det på gudomlig befallning. Det betyder därför för dem att de skall gjuta sitt blod eller dö, såsom Jesus Kristus gjorde för sin Faders universella suveränitets sak. De tager på sig döden tillsammans med honom, för att de skall bevisa att djävulen är en lögnaktig upprorsmakare och bevisa sig själva värdiga liv med Jesus i hans himmelska rike. Fördenskull skrev aposteln till dem: ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod?”
19. Ja, det är en ”välsignelsens kalk”, över vilken vi välsigna Gud. Den representerar i sanning döden med Jesus Kristus, dopet till hans död, men att få dela detta slags död är ett privilegium. Såsom aposteln skrev från sitt fängelse: ”Åt eder blev för Kristi skull privilegiet givet, icke endast att sätta eder tro till honom, utan också att lida för hans skull.” (Fil. 1:29, NW) Denna kalk har Guds välsignelse, ty den representerar Guds vilja i fråga om Jesus och dennes lilla hjord. Denna kalk eller privilegiet att dricka ur den gavs åt den lilla hjorden, för att de som tillhör den nu måtte till det yttersta ådagalägga sin ostrafflighet på jorden och måtte vinna ”ingång i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike”. (2 Petr. 1:11, NW) De som har privilegiet att dricka kalken välsignar därför Gud för den med djup uppskattning. Ty det är ett privilegium att hävda och upphöja honom genom döden med Kristus och att efteråt bli uppväckta av honom till odödligt liv i Kristi rike, för att Guds universella suveränitet därigenom måtte ytterligare hävdas och fastslås.
20. Till minne av vem drickes den och varför detta?
20. Då det är Kristi död som stadfäster det nya förbundet och då han gav föredömet i döden och hans lärjungar blir döpta till hans död, dricker de kalken till minne av honom.
21. Varför tillkommer det då inte de ”andra fåren” att dricka åminnelsekalken?
21. Dessa förhållanden hjälper den stora skaran av ”andra får” i våra dagar att urskilja, att det inte tillkommer dem att dricka åminnelsekalken. De dör inte Kristi död, utan om några av dem dör före striden vid Harmageddon, dör de i likhet med de trogna män och kvinnor som var Jehovas vittnen före Kristus. De offrar inte köttet eller de jordiska förhoppningarna med avseende på den nya världen, utan de tågar framåt till liv på den paradisiska jorden i den nya världen. Många kommer att gå levande igenom Harmageddonstriden och träda in i den världen utan att dö. Med rätta avhåller de sig därför från att ta del av kalken vid Åminnelsen.
Att äta och dricka för liv i sig själv
22. Anger inte Johannes 6:51, att alla troende bör ta del?
22. Men motsäges inte den här gjorda framställningen av Jesu ord till judarna om det mirakulösa mannat? Sade han inte: ”Jag är det levande brödet som kom ned från himmelen; om någon äter av detta bröd, skall han leva för evigt; och det förhåller sig så, att det bröd som jag skall giva är mitt kött till gagn för världens liv”? (Joh. 6:51, NW) Lägg märke till dessa ord: ”mitt kött till gagn för världens liv”. Anger inte de, att alla som tror på Kristus, oavsett om deras förhoppningar om liv i den nya världen är jordiska eller himmelska, får taga del, ja, måste taga del av brödet vid Åminnelsen och också av vinet? Svaret på denna fråga är Nej!
23. Vilken framställning ledde till detta uttalande, och hur motsvarar bröd det kött som Jesus ger för världens liv?
23. Vid det tillfälle då Jesus uttalade de här citerade orden, dryftade han det manna som utgjorde ett mirakulöst bröd för israeliterna under deras ökenvandring till det utlovade landet. Mannabrödet gav inte evigt liv åt israeliterna och den blandade folkhopen som var med dem. Därför sade Jesus: ”Jag är livets bröd. Edra förfäder åto mannat i öknen och dogo likväl. Detta är det bröd som kommer ned från himmelen, så att vem som helst kan äta av det och icke dö.” Så förklarade han, att det bröd som han gav för världens liv var hans kött. (Joh. 6:48—51, NW) Dessa israeliter i öknen drack emellertid inte blod av något slag, ty de var förbjudna att göra det, inte endast genom Guds förbund med deras förfader Noa, utan också genom de tillkännagivna bestämmelserna i det lagförbund som ingicks genom deras medlare Mose. Mannat från himmelen, som de åt, hade intet blod i sig, och i denna bemärkelse var det likt Jesu kött. Kött kunde inte ätas förrän dess blod fått rinna av. Vad de lydiga människorna i den nya världen kommer att taga del av för att få evigt liv kommer därför att vara likt blodlöst kött, som Jesus tillhandahöll genom att komma ned från himmelen.
24. Vad annat talade han om, förutom kött för världens liv?
24. Således talade Jesus om någonting mera än det manna som skall skänka världen liv, när han sade: ”Sannerligen, jag säger eder, om ni icke äta Människosonens kött och dricka hans blod, hava ni intet liv i eder. Den som livnär sig av mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen; ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck. Den som livnär sig av mitt kött och dricker mitt blod förbliver i förening med mig och jag i förening med honom. Alldeles såsom den levande Fadern sände ut mig och jag lever på grund av Fadern, så skall också den som livnär sig av mig leva på grund av mig. Detta är det bröd som kom ned från himmelen. Det är icke såsom när edra förfäder åto och likväl dogo. Den som livnär sig av detta bröd skall leva för evigt.” — Joh. 6:53—58, NW.
25. Vad blir alltså resultatet av att livnära sig av hans kött och dricka hans blod? Och vad betyder här ”liv i eder”?
25. Lägg märke till att Jesus här sade, att de som dricker hans blod såväl som äter hans kött förblir i förening med honom och han i förening med dem. Detta betyder att de blir gjorda till lemmar i hans kropp, i det de blir döpta in i Kristus och därigenom blir döpta till samma slags död som han. Jesu mat var att göra hans Faders vilja, och de livnär sig av Jesu kött genom att göra Guds vilja tillsammans med Jesus och fullborda den, som han gjorde. (Joh. 4:34) Om inte hans lärjungar handlar på detta sätt, har de intet liv i sig. ”Liv i eder” betyder inte nödvändigtvis inneboende liv eller odödlighet i himlarna, utan har en innebörd liknande den som Jesus omnämnde, när han sade: ”Den stund kommer, och den är nu, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som hava givit akt skola leva. Ty alldeles såsom Fadern i sig själv har livets gåva, så har han förlänat åt Sonen att också i sig själv hava livets gåva.” (Joh. 5:25, 26, NW; Knox) Att Kristi kropps lemmar får ”liv i sig själva” betyder alltså, att de med Jesus får del i privilegiet att åt de lydiga människorna förläna hans offrade livs gagneliga verkningar under de tusen år hans rike varur. De kommer att bli hans himmelska brud, ”Lammets hustru”. I denna egenskap kommer de att skänka moderlig omvårdnad åt de jordiska barnen till den ”Evige fadern, Fridsfursten”, Jesus Kristus. (Upp. 19:7—9; 21:9, 10; Jes. 9:6) Följaktligen är det uteslutande den ”lilla hjorden”, ”brud”- klassen, som dricker Människosonens blod såväl som livnär sig av hans kött. Här i Johannes 6:25—58 var det emellertid inte åminnelsemåltiden som Jesus talade om till dessa judar, av vilka många därpå övergav honom.
[Fotnot]
a Westcott och Hort; D. Eberhard Nestle och D. Erwin Nestle; A. Merk, S. J.