”Nationernas Konung” — han är vår enda hjälp

”Vem skulle icke frukta dig, du folkens [nationernas, NW] konung? Sådant tillkommer ju dig. Ty bland folkens alla vise och i alla deras riken finnes ingen som är dig lik.” — Jer. 10:7.

1. Från vilka stiger ropet om hjälp upp världen utöver, och varför?

”HJÄLP! HJÄLP!” Från jordens alla hörn ljuder detta rop. Det stiger upp från människor som lägger märke till vilken kurs världen framhärdar i att hålla och de fördärvbringande följder under vilka den skall nå sitt slut inom kort. Framtidsutsikten gör dem skräckslagna och får dem att känna stor bedrövelse. De är benägna att säga, alldeles som profeten Jeremia gjorde kort före Jerusalems förstöring, som han förutsade: ”Ack att mitt huvud vore en vattenbrunn och mina ögon en tårekälla, så att jag kunde gråta dag och natt över de slagna hos dottern mitt folk [Israel]!” — Jer. 9:1.

2. På grund av vilka framtidsutsikter kan en medkännande människa mycket väl gråta i denna tid?

² Varför skulle inte en människa, som är full av medkänsla, gråta i våra dagar? För nu hotas mänskligheten av det som för länge sedan framställdes i förebild genom den nationella olycka, om vilken Jeremia uppmanades att säga: ”Lären edra döttrar sorgesång; ja, [kvinnor] lären varandra klagosång. Ty döden stiger in genom våra fönster [in i våra hem], han kommer in i våra palats; han utrotar barnen från gatan och ynglingarna från torgen. ... Och människornas döda kroppar ligga såsom gödsel på marken [utspridda som gödningsämne] och såsom kärvar efter skördemannen, vilka ingen samlar upp.” — Jer. 9:20—22.

3. När människor nu står inför en världsnöd som klart kan förutses, vad eller vilka rådfrågar de då för att få vägledning?

³ Vem kan inte se att världsnöd stundar, den värsta i människans hela historia? Vi behöver inte äga det profetiska förutseende som forna dagars Jeremia hade för att se detta. Hur skall då någon enda av oss kunna överleva vad till och med oinspirerade iakttagare av strömningarna i världen nu förespår? Inför de hotfulla framtidsutsikterna drivs också gudlösa människor ofrivilligt till att anropa någon högre och mer än mänsklig faktor om att inskrida och rädda den mänskliga familjen. De politiska styresmännen, också kristenhetens, rådfrågar ängsligt andemedier och fjärrskådare. I sin ovisshet, när det gäller att ta ett enda steg av betydelse, vänder de sig till astrologer med begäran om att de skall ställa horoskop och läsa himlens järtecken. Andra ber till sina gudar, sina beläten av trä, överdragna med silver och guld och skrudade i praktfulla, handgjorda eller maskinellt tillverkade dräkter. Är det sådana populära sedvänjor man skall vänta hjälp ifrån nu, då världssituationen blir alltmer hotfull och förebådar världskatastrof i den nära framtiden? Nej! — Jer. 10:1—5.

4. Varför är någon blind, ointelligent ”mild försyn” inte nu vår enda hjälp, och var står sann hjälp att finna?

⁴ Var står sann hjälp att finna? Vad eller vem är vår enda hjälp? Den är inte någon blind, ointelligent ”mild försyn”. Den måste vara en verklig person som inser de faror, som är förbundna med vår situation, i lika hög grad som våra visa politiska prognosmakare gör, ja, rentav bättre än dessa högintelligenta människor gör. För ointelligens kan med visshet inte till punkt och pricka hjälpa intelligenta människor sådana som vi. Vår enda hjälp är han som var intelligent nog att göra hela universum, oss intelligenser inbegripna. Han är situationen vuxen, behärskar den helt. Det är honom som profeten kallar ”nationernas Konung” (NW).

5. Hur beskriver profeten, i Jeremia 10:6—8, vår enda hjälp?

⁵ Frågar vi vem han är? Han är den som är helt ojämförlig, för Jeremia säger: ”Dig, HERRE [Jehova], är ingen lik; du är stor, ditt namn är stort i makt. Vem skulle icke frukta dig, du folkens [nationernas] konung? Sådant [dvs. fruktan] tillkommer ju dig. Ty bland folkens alla vise och i alla deras riken finnes ingen som är dig lik. Nej, allasammans [folken eller nationerna och deras riken] äro de oförnuftiga och dårar. Avgudadyrkan är att dyrka trä [ett träbeläte, överdraget med silver och guld och ifört kläder likt en gud].” — Jer. 10:6—8.

6. Vilka var de två första nationer som omnämndes efter den stora vattenfloden i Noas dagar, och vad antyder bibeln om huruvida Jehova var deras kung?

⁶ På vilket sätt var Jehova Gud ”nationernas Konung” på Jeremias tid? Erkände de icke-judiska eller hedniska nationerna honom som sin kung? Hade han upprättat deras kungadömen eller deras kungariken, stod han bakom deras kungavärdighet? Gav han dem deras statsform och lagar, eller ingick han förbund med dem för att föra in dem i ett bindande förhållande till honom? Låt oss se. De första nationer som bibeln talar om efter den stora floden i Noas dagar är Babylon (Babel) och Assyrien. Men anser vi att Jehova var deras kung? Hur kunde det vara så? I 1 Moseboken 10:8—12 får vi veta:

”Men Kus [Noas sonson] födde Nimrod; han var den förste, som upprättade ett välde på jorden. Han var ock en väldig jägare inför HERREN [i opposition mot Jehova, NW]; därför plägar man säga: ’En väldig jägare inför [i opposition mot] HERREN såsom Nimrod.’ Och hans rike hade sin begynnelse i Babel [Babylon], Erek, Ackad och Kalne, i Sinears land. Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde Nineve, Rehobot-Ir och Kela och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är ’den stora staden’.” — Se 1 Moseboken 2:14; 1 Krönikeboken 1:10.

7. Vilken forntida bakgrund kan antyda om Jehova var det nybabyloniska imperiets kung på Jeremias tid?

⁷ När de som byggde Babylon (Babel) var sysselsatta med att bygga sitt så kallade Babels torn, sin ziggurat, där gudsdyrkan bedrevs, vad var det då som hindrade dem att fullfölja arbetet? Jo, Jehova grep sig an med att göra såsom han sade att han skulle göra: ”Förbistra deras tungomål, så att den ene icke förstår den andres tungomål.” Vad blev resultatet? Nationer, som talade olika språk; för vi läser: ”Och så spridde HERREN dem därifrån [från Babel] ut över hela jorden, så att de [så småningom] måste upphöra att bygga på staden. Därav fick den namnet Babel [förvirring, förbistring], eftersom HERREN där förbistrade hela jordens tungomål.” (1 Mos. 11:7—9) Det är uppenbart att Jehova inte var kung över detta första babyloniska välde, nej, lika litet som han var kung i det nybabyloniska väldet på Jeremias tid. Detta nybabyloniska väldes gud var Bel eller Merodak (Marduk), som kejsar Nebukadnessar dyrkade. (Jer. 50:1, 2) Jehova var ingen babylonisk gud.

8, 9. a) Vilka var det som de andra hednanationerna dyrkade som sina övermänskliga härskare? b) Hur antydde Satan för Jesus att han var vad Jesus kallade honom, ”den här världens härskare”?

⁸ Andra hednafolk hade sina nationalgudar, som de betraktade som sina härskare och som de gjorde beläten av, vilka skulle representera dessa gudar. Den nation, som ammoniterna utgjorde, dyrkade till exempel en falsk gud som de kallade Molok, ett namn som betyder ”den regerande”, ”kung”. (3 Mos. 18:21; 20:2—5; 1 Kon. 11:7; Apg. 7:43) Sådana nationer dyrkade i själva verket andedemoner eller djävlar. (1 Kor. 10:20) Över alla dessa osynliga demoner står Satan, djävulen. I 2 Korintierna 4:4 kallas han ”denna tingens ordnings gud”.

⁹ Satan, djävulen, gjorde anspråk på kungavärdighet över alla de världsliga nationerna, då han sökte fresta Jesus Kristus med orden: ”Jag vill ge dig all denna myndighet och deras härlighet [den bebodda jordens alla riken], eftersom den har överlämnats åt mig, och jag ger den åt vemhelst jag vill. Om du alltså utför en handling av tillbedjan inför mig, skall allt bli ditt.” (Luk. 4:5—7) Men Jesus vägrade att bli en mänsklig kung under Guds store motståndare. Därför talade Jesus, kort före sin död, om Satan, djävulen, såsom ”den här världens härskare”. (Joh. 12:31; 14:30; 16:11) Bibelns sista bok, som skrevs sju hundra år efter Jeremias dagar, omtalar att ”hela jorden” tillbad Satan, djävulen, och hans synliga politiska organisation, som framställs i bild såsom ett vilddjur med sju huvuden. — Upp. 13:3, 4.

10. a) På vilken grund var Jehova kung enbart för Israels nation till dess den förkastade Messias? b) Fastän ”världens rike” blev Jehovas och hans Smordes rike år 1914, vägrar nationerna att göra vad för något?

¹⁰ I forna tider erkände israeliterna Jehova Gud som sin Herre och konung. I överensstämmelse med detta fortsatte den inspirerade psalmisten: ”Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter. Så har han icke gjort för något hednafolk [någon annan nation, NW]; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja [eller: Prisa Jah]!” (Ps. 147:5, 19, 20; 145:1, 12, 13) De världsliga hednanationerna var följaktligen inte Jehova Guds riken. Det teokratiska väldet som Gud upprättade över det forntida Israel, i profeten Mose dagar, var Guds enda jordiska rike till dess Israels nation förkastade Guds Son, Jesus Kristus, såsom den Messias som kom från Gud. (2 Mos. 15:18—21; 5 Mos. 33:2—5; 1 Krön. 29:11, 12, 23; Matt. 21:43) Först sedan slutet kom för hedningarnas tider år 1914 v.t. kunde ”världens rike” verkligen bli ”vår Herres och hans Smordes rike”; och fortfarande vägrar ändå de världsliga nationerna att ha Jehova som sin kung. — Upp. 11:15—18.

HUR ÄR HAN ”NATIONERNAS KONUNG”?

11. Från vilken ståndpunkt var det som Jeremia tilltalade Jehova som ”nationernas Konung”?

¹¹ Från vilken ståndpunkt kunde Jeremia då tilltala Jehova med orden ”nationernas Konung”? Från den ståndpunkten att bland alla som var kungar över nationerna och som alltså hade kungavärdighet var han den verkligt framstående konungen. Han härskade som konungars konung, den överlägsne konungen, den som har övertaget över alla andra kungar. ”Ty”, sade Mose till Israel för så länge sedan som år 1473 f.v.t., ”Jehova, er Gud, är gudars Gud och herrars Herre, den store, mäktige Guden, som inger fruktan.” (5 Mos. 10:17, NW) Längre fram sade den inspirerade psalmisten till Jehovas folk: ”Tacken gudarnas Gud, ty hans nåd varar evinnerligen. Tacken herrarnas Herre, ... honom som slog stora konungar, ... och dräpte väldiga konungar, ... Sihon, amoréernas konung, ... och Og, konungen i Basan, ... och som gav deras land till arvedel, ... till arvedel åt sin tjänare Israel.” (Ps. 136:2, 3, 17—22) På det sättet har han övertaget över ”alla nationerna” (NW), trots att de har sina egna demoniska och mänskliga kungadömen. — Jer. 9:25, 26.

12. Hur belyste och förklarade Jehova för Jeremia att han var ”nationernas Konung”?

¹² Därför kunde Jehova säga till Jeremia: ”Ja, jag sätter dig i dag över folk [nationer] och riken.” (Jer. 1:10) Att det var med rätta som Jeremia tilltalade Jehova med orden ”nationernas Konung” tydliggjorde Jehova för honom. Jehova befallde honom att gå ner till krukmakarens hus. Sedan krukmakaren gjort ett kärl som blev misslyckat och sedan av samma lera gjorde ett kärl som han kunde godkänna, sade Jehova:

”Skulle jag icke kunna göra med eder, I av Israels hus, såsom denne krukmakare gör? ... Jo, såsom leret är i krukmakarens hand, så ären ock I i min hand, I av Israels hus. Den ena gången hotar jag ett folk [en nation] och ett rike, att jag vill upprycka, nedbryta och förgöra det; men om då det folket [den nationen] omvänder sig från det onda väsende, mot vilket jag vände mitt hot, så ångrar jag det onda, som jag hade tänkt att göra dem. En annan gång lovar jag ett folk [en nation] och ett rike, att jag vill uppbygga och plantera det; men om det då gör, vad ont är i mina ögon, och icke hör min röst, så ångrar jag det goda, som jag hade sagt, att jag ville göra dem.” — Jer. 18:1—10; se också Jeremia 1:10.

13. Hur följde Jehova, den store krukmakaren, samma tillkännagivna handlingsnorm gentemot det forntida Egypten och gentemot Israel?

¹³ Flera hundra år innan Jehova sade detta hade han visat ynnest mot Egyptens land, på den tid då Josef, Jakobs son, sattes till föreståndare för dess livsmedel. Men någon tid efter Josefs död, när Egyptens Farao började förtrycka Josefs folk, ättlingarna till Jakob (eller Israel), och rentav försökte utrota dem, ingrep Jehova. Han lät Egyptens land drabbas av plågor och tillintetgjorde Farao och hans krigshär och befriade sitt utvalda folk, israeliterna. (Ps. 136:10—16; Rom. 9:17, 18, 21—24) När Juda rike gjorde uppror mot sitt förbunds Gud och framhärdade på sina onda vägar, hade Jehova, den store krukmakaren, för avsikt att enligt samma handlingsnorm omstörta detta israelitiska rike. (Jer. 18:11—17) Dessa upprorsmakare lönade rentav Jehovas profet Jeremia med ont för det goda som han försökte göra dem. Ja, de till och med planerade att döda Jeremia. (Jer. 18:18—20, 23) Därför delade Jeremia till slut åsikten att Jehovas ogynnsamma domar borde verkställas på dessa upprorsmakare. — Jer. 18:21, 22.

14. Varför bör vi i dag, som enskilda personer, allvarligt begrunda dessa historiska exempel på hur den store krukmakaren har handlat?

¹⁴ Dessa historiska exempel är något som alla nationer, i synnerhet kristenhetens nationer, allvarligt borde begrunda i våra dagar. Åtminstone bör vi vanligt folk, såsom enskilda personer, göra detta. Jehova, den store krukmakaren, är alltjämt suverän, och han står i begrepp att visa hela mänskligheten att han alltjämt är ”nationernas Konung”. I dag, mer än någonsin tidigare, visar sig följande ord av Jeremia alltjämt vara sanna:

”Men [i motsats till de falska gudar som det talats om strax innan] Jehova är i sanning Gud. Han är den levande Guden och Konungen till obestämd tid. På grund av hans förtörnelse skall jorden försättas i gungning, och inga nationer skall hålla ut under hans förkastelsedom. Detta är vad ni skall säga till dem [till nationerna]: ’De gudar som inte har gjort himlarna och jorden är de som skall förgås från jorden och från en plats under dessa himlar.’a Det är han som har gjort jorden genom sin kraft, han som genom sin vishet fast grundat det alstringsrika landet och han som genom sitt förstånd har utsträckt himlarna.” — Jer. 10:10—12, NW.

15. Varför har Jehova goda skäl att förtörnas på nationerna, och hur skall han ge uttryck åt sin förtörnelse?

¹⁵ Har Jehova Gud, Skaparen, verkliga skäl att förtörnas i dag? Ja visst, låt oss bara tänka på det vitt utbredda föraktet för hans lagar, ringaktningen för hans namn, brottsligheten, kärleken till sinnliga njutningar som man låter få företräde framför kärleken till Gud, omoraliskheten, det religiösa hyckleriet, förföljelsen av dem som utgör en nutida Jeremiaklass, nationernas vägran att underordna sig Jehovas rike med Kristus vid styret. Inför allt detta har Jehova Gud, den store krukmakaren, sannerligen all anledning att vara förtörnad. Snart skall han ge uttryck åt sin förtörnelse, alldeles som han gjorde på Jeremias tid genom att förstöra Jerusalem och Juda rike.

16. Varför skall de onda nationerna inte ”hålla ut” under Jehovas uttryckliga förkastelsedom?

¹⁶ I sitt skrivna ord, bibeln, har Jehova skarpt gått till rätta med all ondska. Inom kort skall han tillintetgöra de ting han uttalat sin förkastelsedom över. Under hans uttryckliga förkastelsedom skall ”inga nationer ... hålla ut”. Deras ”gudar”, de ting som de har gudomliggjort och avgudat, skall visa sig hjälplösa och skall förgås. Deras tillbedjare skall förgås med dem.

17. Från vilka stiger det upp rop om hjälp till vår enda hjälp, och varför?

¹⁷ Helt logiskt står vårt enda hopp till den ende levande och sanne Guden, ”nationernas Konung”. Rop om hjälp stiger upp till honom från alla håll, från dem som i likhet med Jeremia djupt beklagar de gudlösa förhållandena och från alla andra som ”sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas”, i synnerhet i den skrymtaktiga kristenheten. (Hes. 9:4) Deras hjärtan är krossade, därför att en svår ”skada”, lik den som Jeremia beskrev, nu hotar alla nationerna på grund av det förhållandet att deras styresmän inte har sökt Jehova såsom vår enda hjälp. (Jer. 10:19—22) Förenta nationerna, som de har frambringat, skall misslyckas som ett redskap att åstadkomma fred och säkerhet i världen. Alla mänskliga planer för hur historiens förlopp skall dirigeras och för hur man skall kunna avvärja förintelse från den store krukmakarens sida skall visa sig fåfänga.

18, 19. Hur söker de politiska styresmännen styra sina officiella steg, och hur kommer det att visa sig att de inte förmår styra dem rätt?

¹⁸ Sedan vi granskat historiens varnande exempel, måste vi instämma med Jeremia, när han sade: ”Jag vet det, HERRE [Jehova]: människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” — Jer. 10:23.

¹⁹ På grund av att en människa kan gå kanske hon tänker att hon kan gå åt vilket håll som helst, som hon finner för gott, och ändå nå sitt mål. Hon kanske tycker att Jehova Gud inte alls har med saken att göra. På det sättet söker politiska härskare styra nationers angelägenheter under det att de inte låtsar om de lärdomar bibelns historia ger. De driver gäck med den nutida Jeremiaklassen, därför att den förutsäger en världsomfattande olycka i en ”stor vedermöda”. (Matt. 24:3, 21, 22) De bryr sig inte alls om bibelns profetior och menar att de kan avgöra vad utgången skall bli, att de styr sina steg hänemot förblivande frid och välgång. Men fastän de i politiskt, ekonomiskt och religiöst avseende vandrar den väg de själva vill, skall Jehova som ”nationernas Konung” få dem att snava och falla i den förebådade tillintetgörelsen under den oundvikliga ”stora vedermödan”.

20. Vad betyder det att vi, i likhet med Jeremia, ber Jehova tukta oss ”med måtta”, och varför ber vi så?

²⁰ Tillrättavisning eller tuktan från Gud är något som vi alla behöver. Därför skall vi gärna be en sådan bön som den Jeremia bad, med en önskan att undgå att bli gjorda till intet tillsammans med mänskligheten: ”Så tukta mig, HERRE, likväl med måtta [dvs. ge mig tuktan avpassad efter mitt behov]; icke i din vrede [under den stora vedermödan], på det att du ej må göra mig till intet. Utgjut din förtörnelse över hedningarna som icke känna dig [över nationerna som inte har låtsat om dig, NW] och över de släkter som ej åkalla ditt namn. Ty de [babylonierna och deras allierade] hava uppätit Jakob, ja, uppätit och gjort ände på honom, och hans boning hava de förött.” — Jer. 10:24, 25; Ps. 79:6, 7.

21. Åt vem kan vi överlåta verkställandet av den rättfärdiga domen på dem som söker utrota oss för vårt handlingssätt skull?

²¹ Den här bönen är riktad till ”nationernas Konung”. Åt honom kan vi överlåta verkställandet av hans rättfärdiga domar på dem som inte låtsar om honom och hämndlystet söker utrota alla som erkänner och lojalt upprätthåller hans universella suveränitet. Vi höjer våra rop om bistånd till honom som är vår enda hjälp.

[Fotnoter]