Forntida hedniska riter fortsätter

● Bibeln berättar om en tid då svår torka och hungersnöd drabbade det område som kallas Samarien, och den omtalar hur tillbedjare av den hedniske guden Baal, en jordbruks- och fruktbarhetsgud, försökte vinna gudens uppmärksamhet genom att rista sig ”så att blodet kom ut”. (1 Kon. 18:2, 28) Detta kan förefalla underligt. Men samma sak görs i vår tid, 2.800 år senare.

Under rubriken ”De gisslar sig till dess de blöder för att frambesvärja en god skörd” beskriver den italienska tidningen ”Corriere di Napoli” en speciell rit som människorna i jordbrukssamhället Guardia Sanframondi i Italien utför i sin tillbedjan av ”jungfrun”. De första deltagarna är ”män med huvor, som slår sig på bröstet med en ... kedja till dess de blöder”. Därpå kommer andra som använder ”spön med taggar” i samma syfte. Tillsammans med att man på detta sätt misshandlade sig och blödde, bad man om ”madonnans beskydd”, i hopp om att få goda skördar.

Den inspirerade aposteln Paulus talade om ”ett självvalt gudstjänstväsende och ett slags ’ödmjukhet’ och en kroppens späkning” och visade att detta inte ledde till sann gudaktighet. Den sanne Guden kräver inte att man skall tortera sig själv för att vinna hans uppmärksamhet. — Kol. 2:23.

Den muhammedanska bairam och julen

● Den muhammedanska heliga månaden Ramadan slutar med en tre dagar lång högtid kallad bairam. Likheterna med kristenhetens jul är anmärkningsvärda: man ger gåvor, har fester och förlustar sig. Men det finns också plågsamma likheter. I en rapport från Kairo till New York ”Times” talas det om ”vanvettiga dagar då man handlar och ger ut mer pengar än man har råd med”, och det heter att ”bairam, alldeles som julen, kan ... bli en förkrossande ekonomisk börda, som driver många föräldrar till förtvivlan”. Tidningarna i Kairo har innehållit hundratals brev med klagomål över ”priser, profithungriga köpmän och svarta börsen”.

Frågor från läsekretsen

● Utgör liderliga handlingar, som en gift person utför på sin egen äktenskapspartner, en skriftenlig grundval enligt vilken den kränkta parten kan få skilsmässa?

Det förekommer tillfällen då liderliga handlingar inom äktenskapsanordningen skulle ge en grundval för en skriftenlig skilsmässa. Bibeln uppmuntrar naturligtvis inte till skilsmässa och befaller inte heller den oskyldiga parten att skilja sig från en partner som begår äktenskapsbrott eller tar del i grov sexuell perversitet.

Beträffande skilsmässa förklarade Jesus Kristus: ”Den som för någon annan orsaks skull än för otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott.” (Matt. 19:9) ”Var och en som skiljer sig från sin hustru för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som tager en frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott.” — Matt. 5:32.

”Otukt” visas således vara den enda grunden till skilsmässa. På den vanliga grekiska som Jesu ord återgavs på är ordet för ”otukt” porneiʹa, som avser alla former av omoraliskt sexuellt umgänge, perversiteter och liderliga handlingar — sådant som kan förekomma i ett hus där det bedrivs prostitution, däribland oral-genital och anal-genital parning.

I Jesu uttalanden om otukt lägger vi märke till att det inte uttryckligen förklaras med vem denna ”otukt” eller porneiʹa. utövas. De lämnar frågan öppen. Att porneiʹa med rätta kan anses inbegripa perversiteter inom äktenskapsanordningen kan man förstå av att den man som tvingar sin hustru att ha onaturligt sexuellt umgänge med honom i själva verket ”prostituerar” eller ”fördärvar” henne. Detta gör honom skyldig till porneiʹa, eftersom det besläktade grekiska verbet porneuʹa betyder ”prostituera, fördärva”.

Det skulle följaktligen kunna uppstå omständigheter som gjorde en gift persons liderliga handlingar mot sin egen äktenskapspartner till en skriftenlig grund för skilsmässa. En hustru kan till exempel göra vad hon rimligen förmår för att förhindra att hennes man tvingar på henne sådana perversiteter som försiggår i en bordell. Men på grund av sin större styrka kan han övervinna henne och använda henne för perversa sexuella syften. För att inte vid något annat tillfälle bli prostituerad på detta sätt kan en kristen hustru besluta att söka skilsmässa. Hon kan då inför församlingen fastställa att det verkliga skälet till detta är porneiʹo och sedan vidta åtgärder för att få lagenlig skilsmässa på vilka som helst sanningsenliga grunder som är godtagbara inför landets domstolar.

Om å andra sidan makarna inlåter sig på liderliga handlingar med ömsesidigt samtycke, skulle ingendera parten ha någon grundval för att anföra porneiʹa som en skriftenlig grund för skilsmässa. Det förhåller sig så därför att ingendera parten är oskyldig och söker bli fri från en partner som är skyldig till porneiʹa. Båda äktenskapskontrahenterna är skyldiga. Om de äldste i församlingen fick sin uppmärksamhet riktad på ett sådant fall, skulle det behandlas som vilket som helst annat fall av orätt handlingssätt av allvarligt slag.

● Varför skiljer sig den judiska tideräkningen från den kronologi som offentliggjorts av Jehovas vittnen?

Sedan 1100-talet v.t. har den traditionella judiska tideräkningen förlagt Adams skapelse till hösten år 3761 f.v.t. Jehovas kristna vittnen framhåller emellertid att denna händelse inträffade år 4026 f.v.t. Grundorsaken till skillnaden är att Jehovas vittnen inte litar på forntida traditionella judiska källor, sådana som Seder Olam (tillskriven Jose ben Halafta, som levde på 100-talet v.t.). I stället fäster Jehovas vittnen största vikt vid det kronologiska stoff som finns i själva bibeln. Och de förbinder detta kronologiska stoff med Babylons fall år 539 f.v.t., ett årtal som fastställts som utgångspunkt för beräkningar och som godtas av världsliga auktoriteter.a

I vår tid erkänner vetenskapsmän att sådana traditionella judiska källor som Seder Olam är otillförlitliga. Den anslår till exempel bara trettiofyra år för tiden från återuppbyggandet av templet på Serubbabels tid till Alexander den stores erövring av Persien. I verkligheten var denna period omkring 150 år längre, och detta fel erkänns i Encyclopædia Judaica (1971 års upplaga, band 14, sid. 1092), där det heter: ”Den mest betydande oredan i Joses beräkning är sammanträngandet av den persiska perioden ... till inte mer än 34 år.”

Ett annat fel gäller tiden för Abrahams födelse. Enligt den judiska tideräkningen var Tera sjuttio år gammal då Abraham (Abram) föddes. Denna uppfattning grundas på judarnas förståelse av 1 Moseboken 11:26, som lyder: ”När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abraham, Nahor och Haran.” Lägg märke till att det som sägs i detta skriftställe inte är att Tera var sjuttio år gammal när Abraham föddes, utan att han blev far till tre söner sedan han nått sjuttio års ålder. En jämförelse av 1 Moseboken 11:32 med 1 Moseboken 12:4 visar att Abraham var sjuttiofem år gammal när han lämnade Haran sedan hans far dött där vid två hundra fem års ålder. Tera var alltså inte sjuttio utan ett hundra trettio år gammal, när Abraham föddes. Detta innebär en skillnad på sextio år.

Felen i fråga om Abrahams födelse (60 år) och den persiska perioden (omkring 150 år) såväl som mindre misstag svarar för en skillnad på omkring 265 år mellan den traditionella judiska tideräkningen grundad på Seder Olam och den bibliska kronologi som offentliggjorts av Jehovas vittnen.

[Fotnoter]