Förlåt från hjärtat

”På liknande sätt skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte av era hjärtan förlåter var och en sin broder.” — MATTEUS 18:35.

1, 2. a) Hur visade en känd synderska sin uppskattning av Jesus? b) Vad slog Jesus fast med anledning av detta?

HON var antagligen prostituerad — inte precis någon som man väntade sig att träffa hemma hos en religiös person. Om några blev förvånade över att hon var där, så blev de säkert ännu mer förvånade, när hon gick fram till en man med den allra högsta moral och visade sin uppskattning av hans gärningar genom att tvätta hans fötter med sina tårar och torka dem med sitt hår.

² Den mannen, dvs. Jesus, kände ingen ovilja mot den här kvinnan som var ”känd i staden för att vara en synderska”. Fariséen Simon däremot, i vars hem detta hände, oroades av att hon var en synderska. Jesus besvarade detta genom att berätta om två män som stod i skuld till en långivare. Den ene hade en skuld som motsvarade omkring två årslöner för en arbetare. Den andre var skyldig omkring en tiondel av detta — mindre än tre månadslöner. När ingen av dem kunde betala, ”efterskänkte” långivaren ”dem båda deras skuld”. Det är uppenbart att den som blev efterskänkt mest hade större orsak att känna tacksamhet och kärlek. Efter att ha nämnt denna kvinnas omtänksamma handling tillfogade Jesus följande princip: ”Den som får litet förlåtet, han älskar litet.” Sedan sade han till henne: ”Dina synder är förlåtna.” — Lukas 7:36–48.

3. Vilka frågor bör vi ställa oss själva?

³ Fråga dig själv: ”Om jag hade varit den där kvinnan eller om jag hade varit i en liknande situation och blivit visad barmhärtighet, skulle jag då ha varit hård och oförsonlig mot andra?” Du kanske svarar: ”Naturligtvis inte!” Men är du så övertygad om att du har lätt för att förlåta? Är det din naturliga läggning? Förlåter du villigt, och skulle andra beskriva dig som förlåtande? Låt oss se varför vi alla uppriktigt bör rannsaka oss själva när det gäller detta.

Vi måste förlåta, och vi blir förlåtna

4. Vad bör vi medge om oss själva?

⁴ Du är säkert bara alltför väl medveten om din egen ofullkomlighet. Och om någon frågade dig om du var det, skulle du säkert medge det och kanske också påminna dig orden i 1 Johannes 1:8: ”Om vi skulle påstå: ’Vi har ingen synd’, vilseleder vi oss själva, och sanningen är inte i oss.” (Romarna 3:23; 5:12) Hos somliga kanske syndfullheten har tagit sig uttryck i grova, chockerande synder. Men även om du inte vet med dig att du har gjort dig skyldig till några sådana synder, har du helt visst många gånger och på många sätt syndat genom att inte motsvara Guds normer, eller hur?

5. För vad bör vi vara tacksamma mot Gud?

⁵ Din situation kan därför motsvara aposteln Paulus beskrivning: ”Fast ni var döda i era försyndelser och i ert kötts oomskurenhet, gjorde Gud er levande tillsammans med honom [Jesus]. Han förlät oss välvilligt alla våra försyndelser.” (Kolosserna 2:13; Efesierna 2:1–3) Lägg märke till uttrycket ”förlät oss ... alla våra försyndelser”. Det inbegriper mycket. Vi har alla orsak att instämma i Davids vädjan: ”För ditt namns skull, o Jehova, kommer du också helt visst att förlåta min missgärning, ty den är ansenlig.” — Psalm 25:11.

6. Vad kan vi vara övertygade om när det gäller Jehova och förlåtelse?

⁶ Hur kan vi då få förlåtelse? Nyckeln till det är att Jehova Gud är villig att förlåta. Det kännetecknar hans personlighet. (2 Moseboken 34:6, 7; Psalm 86:5) Gud förväntar förståeligt nog att vi skall vända oss till honom i bön och be om hans förlåtelse. (2 Krönikeboken 6:21; Psalm 103:3, 10, 14) Han har också sett till att det finns en rättslig grund till att ge sådan förlåtelse, nämligen Jesu lösenoffer. — Romarna 3:24; 1 Petrus 1:18, 19; 1 Johannes 4:9, 14.

7. I fråga om vad bör vi önska efterlikna Jehova?

⁷ Guds villighet att förlåta visar oss hur vi bör behandla varandra. Paulus riktade uppmärksamheten på detta när han skrev: ”Bli omtänksamma mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” (Efesierna 4:32) Det är helt klart att Paulus här ville få fram att vi skall lära oss av Guds exempel, för i nästa vers skriver han: ”Bli därför Guds efterliknare, som älskade barn.” (Efesierna 5:1) Ser du kopplingen? Jehova Gud har förlåtit oss, och därför, argumenterar Paulus kraftfullt, måste vi efterlikna honom och vara ”ömt medlidsamma” och ”förlåta varandra villigt”. Men fråga dig själv: ”Gör jag det? Och om jag inte av naturen är förlåtande, arbetar jag då på att verkligen försöka efterlikna Gud när det gäller detta?”

Vi måste arbeta på att vara förlåtande

8. Vad bör vi inse när det gäller dem som utgör vår församling?

⁸ Det skulle ju vara fint om det i den kristna församlingen inte fanns något större behov av att följa Guds exempel och vara förlåtande. Men verkligheten ser inte ut så. Det är sant att våra kristna bröder och systrar vinnlägger sig om att följa Jesu exempel i fråga om kärlek. (Johannes 13:35; 15:12, 13; Galaterna 6:2) De har länge arbetat på och fortsätter att arbeta på att inte längre tänka, tala och handla på ett sätt som kännetecknar den här onda världen. De önskar verkligen lägga i dagen den nya personligheten. (Kolosserna 3:9, 10) Men vi kan inte blunda för det faktum att den världsomfattande församlingen och varje lokal församling utgörs av ofullkomliga människor. I det stora hela är de helt visst bättre än de tidigare var, men de är ändå fortfarande ofullkomliga.

9, 10. Varför bör vi inte bli förvånade, om det skulle uppstå problem mellan bröder?

⁹ Gud har därför med avsikt i Bibeln talat om för oss att vi måste räkna med att våra bröder och systrar i församlingen är ofullkomliga. Tänk till exempel på det som Paulus skriver i Kolosserna 3:13: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Såsom Jehova villigt har förlåtit er, just så skall också ni göra.”

¹⁰ Lägg märke till att Bibeln här påminner oss om sambandet mellan att Gud förlåter oss och att vi är skyldiga att förlåta varandra. Vad är det då som gör detta så svårt? Jo, att vi, som Paulus medger, kan ha ”orsak till klagomål mot en annan”. Han insåg att det skulle finnas sådana orsaker. Det måste det ha gjort också bland de ”heliga” under det första århundradet, som hade ett ”hopp ... förvarat” åt sig ”i himlarna”. (Kolosserna 1:2, 5) Kan vi tänka oss att det skulle vara annorlunda i våra dagar, då flertalet kristna inte har andens vittnesbörd om att de är ”Guds utvalda, heliga och älskade”? (Kolosserna 3:12) Vi bör följaktligen inte dra slutsatsen att det är något riktigt på tok i vår församling, om det skulle finnas orsak till klagomål och sårade känslor på grund av verkliga eller förmenta oförrätter.

11. Vad riktade lärjungen Jakob vår uppmärksamhet på?

¹¹ Det Jesu halvbror Jakob skriver visar också att vi måste räkna med att vi ibland kommer att ställas inför situationer som kräver att vi förlåter våra bröder. ”Vem är vis och förståndig bland er? Han må genom sitt utmärkta uppförande visa sina gärningar med en mildhet som hör visheten till. Men om ni har bitter svartsjuka och stridslystnad i era hjärtan, bör ni inte skryta och ljuga mot sanningen.” (Jakob 3:13, 14) ”Bitter svartsjuka och stridslystnad” i hjärtat hos sanna kristna? Ja, av Jakobs ord framgår det tydligt att sådant hade förekommit i församlingen under det första århundradet och att det också kommer att göra det i vår tid.

12. Vilket problem uppstod i församlingen i den forntida staden Filippi?

¹² Ett exempel ur det verkliga livet gällde två smorda kristna kvinnor som hade namn om sig att ha arbetat hårt tillsammans med Paulus. Du kanske kommer ihåg att du har läst om Evodia och Syntyke, medlemmar i församlingen i Filippi. Av Filipperna 4:2, 3 framgår det att dessa båda systrar hade problem med varandra, även om det inte sägs vari problemet bestod. Började det med en tanklös eller ovänlig kommentar, något som uppfattades som en gliring om en släkting eller något tecken på tävlingslysten avundsjuka? Vad det än kan ha varit, blev det så allvarligt att Paulus fick höra om det ända borta i Rom. Det kan således ha utvecklats en iskall tystnad mellan dessa båda andliga systrar, vilken ledde till att de undvek varandra vid mötena eller fällde hårda omdömen om varandra till sina vänner.

13. Vad hände antagligen med Evodia och Syntyke, och vad lär det oss?

¹³ Låter något av detta bekant, som något som har hänt mellan några i din församling eller som något som du själv har varit inblandad i? Ett liknande problem finns kanske också nu. Vad gör man då i en sådan situation? I fallet med de båda hängivna systrarna Evodia och Syntyke uppmanade Paulus dem ”att vara likasinnade i Herren”. De kanske gick med på att resonera ut om saken och rensa luften och ge uttryck åt en ömsesidig villighet att förlåta och sedan verkligen söka efterlikna Jehovas förlåtande inställning. Vi har ingen anledning att tro annat än att Evodia och Syntyke lyckades med detta, och det kan vi också göra. En sådan förlåtande inställning kan få framgång också i dag.

Slut fred och förlåt

14. Varför är det ofta möjligt och bäst att bara låta personliga meningsskiljaktigheter passera?

¹⁴ Vad behöver man egentligen göra för att förlåta en medkristen som det har uppstått ett problem med? Det finns ärligt talat inte någon enkel metod, men Bibeln innehåller bra exempel och realistiska råd. Ett bra råd, även om det inte är så lätt att ta emot och tillämpa, är att bara glömma alltsammans, att låta det passera. När det finns problem mellan två parter, som det gjorde mellan Evodia och Syntyke, tycker ofta båda att det är den andres fel eller att det är han eller hon som har handlat mest orätt och i huvudsak bär skulden. Men om du som kristen hamnar i en sådan situation, kan du då bara låta saken falla genom att förlåta? Och om det skulle vara så att det är den andre kristne som i första hand bär skulden eller som kanske bär hela skulden, vilket inte är så sannolikt, kom då ihåg att det i första hand är du som är i den ställningen att du kan låta det hela passera som förlåtet och avslutat.

15, 16. a) Hur beskrev Mika Jehova? b) Vad innebär det att Gud ”går förbi överträdelse”?

¹⁵ Låt oss komma ihåg att Gud är vårt föredöme i fråga om att förlåta. (Efesierna 4:32–5:1) Så här skriver profeten Mika om hans exempel i fråga om att låta missgärning passera: ”Vem är en Gud som du, en som förlåter missgärning och går förbi överträdelse hos sin arvedels kvarleva? Han kommer sannerligen inte att hålla fast vid sin vrede för evigt, ty han finner behag i kärleksfull omtanke.” — Mika 7:18.

¹⁶ Bibeln säger inte, när den beskriver Jehova som en som ”går förbi överträdelse”, att Jehova inte kan erinra sig synderna, som om han hade minnesluckor när det gällde vissa saker. Tänk på exemplen med Simson och David, vilka båda begick allvarliga synder. Gud kunde erinra sig deras synder långt efteråt, och till och med vi känner till några av dem på grund av att Jehova har låtit nedteckna dem i Bibeln. Men vår förlåtande Gud visade dock dessa båda barmhärtighet, och de omnämns i hans ord som exempel att följa när det gäller att visa tro. — Hebréerna 11:32; 12:1.

17. a) Vilken inställning kan hjälpa oss att gå förbi andras felsteg eller förolämpningar? b) Hur efterliknar vi Jehova om vi vinnlägger oss om att göra det? (Se fotnot.)

¹⁷ Ja, Jehova kunde ”gå förbi”a överträdelser, vilket också David gång på gång bad honom göra. (2 Samuelsboken 12:13; 24:10) Kan vi efterlikna Gud i detta och vara villiga att gå förbi de gliringar och förolämpningar som våra medtjänare i egenskap av ofullkomliga människor kan komma med? Föreställ dig att du sitter i ett flygplan som far fram över startbanan. När du tittar ut genom fönstret, får du syn på en bekant som står i närheten av banan och som barnsligt och ohyfsat räcker ut tungan. Du förstår att hon är upprörd över något och att det kan ha gällt dig, men det kan också ha gällt något helt annat. När så planet cirklar runt för att komma upp på högre höjd och du tittar ner på kvinnan, ser hon ut som enbart en liten prick. Inom en timma är du många mil i väg, och hennes oförskämda handling är långt bakom dig. Vi kan på liknande sätt få hjälp att vara förlåtande, om vi försöker likna Jehova och vist går förbi överträdelsen. (Ordspråken 19:11) Skulle inte en sådan förolämpning verka obetydlig om tio år eller efter två hundra år i tusenårsriket? Så varför inte bara strunta i alltsammans?

18. Vilket råd kan vi tillämpa, om vi tycker att vi inte kan glömma en oförrätt?

¹⁸ Men det kanske har hänt att du, trots att du har försökt förlåta och har bett Gud om hjälp, känner att du bara inte kan. Vad gör man i en sådan situation? Jesus uppmanade då till att man skulle gå till den andra parten och enskilt försöka lösa sina meningsskiljaktigheter för att på så sätt uppnå frid. ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.” — Matteus 5:23, 24.

19. Vilken inställning bör vi ha och vilken inställning bör vi undvika, om vi söker frid med vår broder?

¹⁹ Det är värt att lägga märke till att Jesus inte sade att du skulle gå till din broder för att övertyga honom om att det är han som har fel och du som har rätt. Det är möjligt att det är så, men det är mer sannolikt att ni båda har en viss skuld. Du bör i vilket fall som helst inte ha som mål att få den andra parten att bekänna och så att säga kräla i stoftet. Om du har den inställningen, kommer du med största sannolikhet att misslyckas. Målet bör inte heller nödvändigtvis vara att återge varje detalj i den verkliga eller inbillade oförrätten. Och om ni under ett lugnt samtal upptäcker att problemet bottnar i ett tråkigt missförstånd, kan ni båda i en anda av kristen kärlek försöka reda upp saken. Samtalet kanske inte leder till fullständigt samförstånd, men är det alltid så nödvändigt? Skulle det inte vara bättre om ni åtminstone kunde komma överens om att ni båda har en uppriktig önskan att tjäna vår förlåtande Gud? Om ni accepterar detta faktum, kan det vara lättare för er båda att uppriktigt säga: ”Jag är ledsen över att vi i vår ofullkomlighet har tvistat om det här. Låt oss lämna det hela bakom oss och gå vidare.”

20. Vad kan vi lära oss av apostlarnas exempel?

²⁰ Kom ihåg att apostlarna också hade sina meningsskiljaktigheter, till exempel när somliga av dem strävade efter större bemärkthet. (Markus 10:35–39; Lukas 9:46; 22:24–26) Detta skapade ett spänt förhållande, kanske sårade känslor eller rentav djup harm. Men de kunde gå förbi sådana meningsskiljaktigheter eller låta dem passera och fortsätta att samarbeta. En av dem skrev senare: ”Den som vill älska livet och se goda dagar, han skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek, och han skall vända sig bort från det som är ont och göra det som är gott; han skall söka friden och jaga efter den.” — 1 Petrus 3:10, 11.

21. Vilka visa råd gav Jesus om att förlåta?

²¹ Vi har redan lagt märke till den ena sidan av saken, och det är att vi med tanke på alla de synder som Gud har förlåtit oss bör efterlikna honom och förlåta våra bröder. (Psalm 103:12; Jesaja 43:25) Men som mönsterbönen visar finns det också en annan sida av saken. Efter det att Jesus hade lärt lärjungarna den bönen sade han: ”Om ni förlåter människor deras försyndelser, skall er himmelske Fader också förlåta er.” Över ett år senare upprepade han den här huvudtanken, när han lärde sina lärjungar att be: ”Förlåt oss våra synder, för också vi själva förlåter var och en som står i skuld till oss.” (Matteus 6:12, 14; Lukas 11:4) Och bara några dagar före sin död tillade han: ”När ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon; för att er Fader som är i himlarna också måtte förlåta er era försyndelser.” — Markus 11:25.

22, 23. Hur kan vår villighet att förlåta påverka vår framtid?

²² Ja, i vilken utsträckning Gud skall fortsätta att förlåta oss är i hög grad beroende av hur villiga vi är att förlåta våra bröder. Om det uppstår ett problem mellan dig och en kristen broder eller syster, fråga dig då: ”Är det inte långt viktigare att jag får Guds förlåtelse än att jag skall bevisa att det var fel av brodern eller systern att komma med den där gliringen eller att begå någon annan mindre oförrätt eller något annat som återspeglade mänsklig ofullkomlighet?” Du vet svaret.

²³ Men hur är det då om det rör sig om något allvarligare än en mindre oförrätt mot dig personligen eller något annat mindre problem? Och när är Jesu råd, som vi finner i Matteus 18:15–18, tillämpligt? Detta skall vi behandla i följande artikel.

[Fotnoter]

Minns du?

◻ Vilket exempel har Jehova gett oss när det gäller att förlåta?

◻ Vad måste vi komma ihåg om dem som utgör församlingen?

◻ Vad bör vi i de flesta fall kunna göra när det gäller gliringar eller oförrätter?

◻ Vad kan vi, om så behövs, göra för att sluta fred med vår broder?

[Bild på sidan 15]

Om det uppstår en meningsskiljaktighet med en medkristen, försök då bara att låta saken passera; med tiden kommer alltsammans att sakna betydelse