Kapitel elva

Tidpunkten för Messias ankomst uppenbaras

 1. Vad kan vi vara övertygade om, eftersom Jehova håller tiden exakt?

JEHOVA håller tiden exakt. Han har full kontroll över alla tider och tidsperioder som är förbundna med hans verk. (Apostlagärningarna 1:7) Allt som han har bestämt skall ske vid fastställda tider och under bestämda tidsperioder kommer med visshet att inträffa. Det kommer inte att utebli.

2, 3. Vilken profetia gav Daniel noga akt på, och vilket rike härskade över Babylon vid den tiden?

² Profeten Daniel studerade flitigt Skrifterna och trodde på Jehovas förmåga att fastställa tidpunkten för händelser och att se till att dessa också inträffar. Daniel var särskilt intresserad av profetiorna om Jerusalems ödeläggelse. Gud hade uppenbarat för Jeremia hur länge den heliga staden skulle ligga öde, och Jeremia hade skrivit ner detta. Daniel gav noga akt på den här profetian. Han skrev: ”I Darius, Ahasveros sons, första år — han som var av medisk härkomst och som hade gjorts till kung över kaldéernas kungarike — i första året av hans regering urskilde jag, Daniel, i böckerna det antal år som enligt Jehovas ord, som hade kommit till profeten Jeremia, skulle fullbordas i fråga om Jerusalems öde tillstånd, nämligen sjuttio år.” — Daniel 9:1, 2; Jeremia 25:11.

³ Medern Darius härskade då över ”kaldéernas kungarike”. Den förutsägelse som Daniel tidigare hade gjort, när han uttydde skriften på väggen, hade snabbt slagit in. Det babyloniska riket fanns inte längre. Det hade blivit ”givet åt meder och perser” år 539 f.v.t. — Daniel 5:24–28, 30, 31.

DANIEL BER ÖDMJUKT TILL JEHOVA

 4. a) Vad var nödvändigt för att Gud skulle befria judarna? b) Hur närmade sig Daniel Jehova i bön?

⁴ Daniel insåg att den 70 år långa period under vilken Jerusalem skulle ligga öde närmade sig sitt slut. Vad skulle han nu göra? Han säger själv: ”Jag riktade sedan mitt ansikte mot Jehova, den sanne Guden, för att söka honom med bön och med enträgna vädjanden, med fasta och säckväv och aska. Och jag bad till Jehova, min Gud, och bekände.” (Daniel 9:3, 4) För att Gud skulle visa judarna barmhärtighet och befria dem var det nödvändigt att de hade ett rätt hjärtetillstånd. (3 Moseboken 26:31–46; 1 Kungaboken 8:46–53) De måste ha tro och en ödmjuk inställning och visa fullständig ånger över de synder som hade föranlett landsflykten och slaveriet. Daniel närmade sig därför Gud i bön för sitt syndiga folks räkning. Hur då? Genom att fasta, sörja och klä sig i säckväv, ett tecken på ånger och ett uppriktigt hjärta.

 5. Varför kunde Daniel vara helt övertygad om att judarna skulle få återvända till sitt hemland?

⁵ Jeremias profetia hade gett Daniel hopp, för den visade att judarna snart skulle få återvända till sitt hemland, Juda. (Jeremia 25:12; 29:10) Daniel var utan tvivel helt övertygad om att de underkuvade judarna skulle bli befriade, eftersom en man vid namn Cyrus redan hade blivit kung i Persien. Hade inte Jesaja förutsagt att Cyrus skulle medverka till att judarna blev frigivna och kunde återuppbygga Jerusalem och templet? (Jesaja 44:28–45:3) Men Daniel hade ingen aning om hur detta skulle gå till. Han fortsatte därför att frambära ödmjuk bön till Jehova.

 6. Vad erkände Daniel i sin bön?

⁶ Daniel riktade uppmärksamheten på Guds barmhärtighet och kärleksfulla omtanke. Han erkände ödmjukt att judarna hade syndat genom att göra uppror, vika av från Jehovas bud och ignorera hans profeter. Gud hade med all rätt förskingrat ”dem på grund av deras otrohet”. Daniel bad: ”Jehova, ansiktets skam tillhör oss — våra kungar, våra furstar och våra förfäder — därför att vi har syndat mot dig. Barmhärtigheten och förlåtelsen tillhör Jehova, vår Gud, ty vi har gjort uppror mot honom. Och vi har inte lytt Jehovas, vår Guds, röst i fråga om att vandra efter hans lagar, som han förelade oss genom sina tjänare profeternas hand. Och alla i Israel har överträtt din lag, och man har vikit av genom att inte lyda din röst, så att du har utgjutit över oss förbannelsen och den svurna ed som är skriven i Moses, den sanne Gudens tjänares, lag, ty vi har syndat mot Honom.” — Daniel 9:5–11; 2 Moseboken 19:5–8; 24:3, 7, 8.

 7. Varför kan det sägas att Jehova handlade rättfärdigt, när han lät judarna föras bort i fångenskap?

⁷ Gud hade varnat israeliterna för vad följderna skulle bli om de inte lydde honom, utan ringaktade det förbund som han hade slutit med dem. (3 Moseboken 26:31–33; 5 Moseboken 28:15; 31:17) Daniel erkänner det rättfärdiga i Guds gärningar och säger: ”Han fullgjorde sina ord som han hade talat mot oss och mot våra domare som dömde oss, genom att låta stor olycka komma över oss — något sådant som det som gjordes i Jerusalem har inte gjorts under hela himlen. I enlighet med det som är skrivet i Moses lag har all denna olycka kommit över oss, och vi har inte blidkat Jehovas, vår Guds, ansikte genom att vända om från vår missgärning och genom att visa insikt i din sanning. Och Jehova förblev vaksam med avseende på olyckan och lät den till slut komma över oss, ty Jehova, vår Gud, är rättfärdig i alla sina gärningar som han har gjort; och vi har inte lytt hans röst.” — Daniel 9:12–14.

 8. Vad har Daniel i tankarna när han framför sin vädjan till Jehova?

⁸ Daniel försöker inte rättfärdiga sitt folks handlingar. De fick vad de förtjänade när de kom i landsflykt, alldeles som han villigt erkänner: ”Vi har syndat, vi har handlat ondskefullt.” (Daniel 9:15) Inte heller är han bara intresserad av att det skall bli ett slut på lidandet. Nej, han har Jehovas härlighet och ära i tankarna när han framför sin vädjan. Genom att förlåta judarna och låta dem få återvända till sitt hemland skulle Gud uppfylla sitt löfte genom Jeremia och helga sitt heliga namn. Daniel vädjar: ”Jehova, vi ber dig, må din vrede och ditt raseri vända sig bort från din stad Jerusalem, ditt heliga berg, i enlighet med alla dina rättfärdighetsgärningar; ty på grund av våra synder och på grund av våra förfäders missgärningar är Jerusalem och ditt folk ett föremål för smälek för alla runt omkring oss.” — Daniel 9:16.

 9. a) Med vilka enträgna vädjanden avslutar Daniel sin bön? b) Vad bekymrar Daniel, men hur visar han aktning för Guds namn?

⁹ Daniel fortsätter sin innerliga bön och säger: ”Lyssna, du vår Gud, till din tjänares bön och till hans enträgna vädjanden, och låt ditt ansikte lysa över din helgedom som är ödelagd, för Jehovas skull. Böj ditt öra, min Gud, och hör. Öppna dina ögon och se vårt ödelagda tillstånd och den stad som har uppkallats efter ditt namn; ty det är inte på grund av våra rättfärdiga gärningar som vi låter våra enträgna vädjanden falla ner inför dig, utan på grund av dina många barmhärtighetsgärningar. Jehova, hör! Jehova, förlåt! Jehova, ge akt och grip in! Dröj inte, för din egen skull, min Gud, ty ditt namn har nämnts över din stad och över ditt folk.” (Daniel 9:17–19) Om Gud inte var förlåtande, utan lät sitt folk vara kvar i landsflykt och lät sin heliga stad, Jerusalem, ligga öde för alltid, skulle nationerna då betrakta honom som den universelle Suveränen? Skulle de inte dra slutsatsen att Jehova var maktlös mot de babyloniska gudarna? Jo, Jehovas namn skulle bli smädat, och det bekymrar Daniel. Av de 19 gånger som Guds namn, Jehova, förekommer i Daniels bok förekommer 18 i förbindelse med denna bön!

GABRIEL KOMMER SNABBT

10. a) Vem sändes till Daniel, och varför det? b) Varför talade Daniel om Gabriel som ”mannen Gabriel”?

¹⁰ Medan Daniel fortfarande ber, kommer ängeln Gabriel. Han säger: ”Daniel, nu har jag dragit ut för att låta dig få insikt med förstånd. Redan i början av dina enträgna vädjanden gick ett ord ut, och jag har själv kommit för att avge rapport, ty du är en högt värderad man. Så ge akt på saken och ha förstånd i fråga om det du ser.” Men varför talar Daniel om honom som ”mannen Gabriel”? (Daniel 9:20–23) När Daniel sökte förstå sin tidigare syn, synen av bocken och baggen, kom någon till honom ”som såg ut som en kraftfull man”. Det var ängeln Gabriel, som hade blivit sänd för att ge Daniel insikt. (Daniel 8:15–17) Detsamma hände nu. Sedan Daniel hade framburit sin bön, kom denne ängel till honom i människoliknande gestalt och talade till honom på samma sätt som en människa talar till en annan människa.

11, 12. a) Hur visade gudfruktiga judar aktning för Lagens föreskrifter om offer, trots att det varken fanns något tempel eller något altare åt Jehova i Babylon? b) Varför kallades Daniel ”en högt värderad man”?

¹¹ Gabriel kommer ”vid tiden för kvällsoffergåvan”. Jehovas altare hade förstörts när templet i Jerusalem ödelades, och judarna var de hedniska babyloniernas fångar. Så judarna i Babylon frambar inga offer till Gud. Det var emellertid lämpligt att gudfruktiga judar i Babylon lovprisade Jehova och frambar ödmjuka böner till honom vid de tider som i den mosaiska lagen var föreskrivna för frambärandet av offer. Som en man som var djupt hängiven Gud kallades Daniel ”en högt värderad man”. Jehova, ”som hör bön”, fann behag i Daniel, och Gabriel sändes snabbt för att besvara den bön som Daniel hade framburit i tro. — Psalm 65:2.

¹² Även när det hade varit förbundet med livsfara att be till Jehova, hade Daniel fortsatt att be tre gånger om dagen. (Daniel 6:10, 11) Inte att undra på att Jehova värderade honom så högt! Förutom att Daniel bad, mediterade han också över Guds ord, något som gjorde att han kunde avgöra vad Jehovas vilja var. Daniel höll ut i bön och visste hur han skulle närma sig Jehova på rätt sätt för att hans böner skulle bli besvarade. Han framhöll Guds rättfärdighet. (Daniel 9:7, 14, 16) Och även om hans fiender inte kunde finna något fel hos honom, visste han att han var en syndare i Guds ögon och bekände villigt sin synd. — Daniel 6:4; Romarna 3:23.

”SJUTTIO VECKOR” FÖR ATT ”KOMMA SYND ATT UPPHÖRA”

13, 14. a) Vilka viktiga upplysningar fick Daniel av Gabriel? b) Hur långa är de ”sjuttio veckorna”, och hur vet vi det?

¹³ Vilket enastående svar den gudfruktige Daniel får på sin bön! Jehova försäkrar honom inte bara om att judarna skall få återvända till sitt hemland, utan ger honom också insikt i fråga om något som var av långt större betydelse — den förutsagde Messias ankomst. (1 Moseboken 22:17, 18; Jesaja 9:6, 7) Gabriel säger till Daniel: ”Sjuttio veckor har blivit bestämda över ditt folk och över din heliga stad, för att göra slut på överträdelsen och komma synd att upphöra och åstadkomma försoning för missgärning och införa rättfärdighet för oöverskådliga tider och sätta sigill på syn och profet och smörja det Högheliga. Och du bör veta och ha den insikten att från det att ordet utgår om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem intill Messias, Ledaren, skall det vara sju veckor, även sextiotvå veckor. Det skall bli återupprättat och återuppbyggt, med torg och vallgrav, men i tider av trångmål.” — Daniel 9:24, 25.

¹⁴ Det här var verkligen goda nyheter! Förutom att Jerusalem skulle bli återuppbyggt och tillbedjan återupprättad i ett nytt tempel, skulle ”Messias, Ledaren”, framträda vid en bestämd tidpunkt. Detta skulle inträffa inom loppet av ”sjuttio veckor”. Eftersom Gabriel inte nämner något om dagar, är det inte fråga om veckor på vardera sju dagar, vilket skulle ge en period av 490 dagar — bara lite mer än ett år och fyra månader. Det förutsagda återuppbyggandet av Jerusalem ”med torg och vallgrav” tog mycket längre tid än så. Veckorna är årsveckor. Tanken att varje vecka är sju år lång framgår av flera nyare översättningar. Återgivningen ”sjuttio årsveckor” finns i en not till Daniel 9:24 i en judisk översättning (Tanakh—The Holy Scriptures) som är utgiven av The Jewish Publication Society. I An American Translation sägs det: ”Sjuttio årsveckor är bestämda för ditt folk och för din heliga stad.” Moffatts och Rotherhams översättningar har liknande lydelser.

15. I vilka tre perioder indelas de ”sjuttio veckorna”, och när skulle de börja?

¹⁵ Enligt ängelns ord skulle de ”sjuttio veckorna” indelas i tre perioder: 1) ”sju veckor”, 2) ”sextiotvå veckor” och 3) en vecka. Det blir 49 år, 434 år och 7 år — sammanlagt 490 år. Det är intressant att lägga märke till att The Revised English Bible säger: ”Sjuttio gånger sju år är utstakade för ditt folk och din heliga stad.” Sedan judarna hade fått lida som landsflyktiga i Babylon i 70 år, skulle de få röna särskild ynnest från Gud i 490 år, eller 70 år gånger 7. Denna tid skulle börja när ”ordet utgår om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem”. När inträffade det?

DE ”SJUTTIO VECKORNA” BÖRJAR

16. Vad var syftet med att Cyrus lät judarna återvända till sitt hemland, enligt vad hans påbud visar?

¹⁶ Det är tre viktiga händelser vi bör uppmärksamma när det gäller början på de ”sjuttio veckorna”. Den första inträffade år 537 f.v.t., när Cyrus utfärdade sitt påbud om att judarna skulle få återvända till sitt hemland. Påbudet lyder: ”Detta är vad Cyrus, Persiens kung, har sagt: ’Alla jordens kungariken har Jehova, himlens Gud, gett mig, och han har själv gett mig i uppdrag att bygga honom ett hus i Jerusalem, som är i Juda. Vem det än är bland er av allt hans folk, må hans Gud visa sig vara med honom. Så må han dra upp till Jerusalem, som är i Juda, och återuppbygga Jehovas, Israels Guds, hus — han är den sanne Guden — vilket var i Jerusalem. Och var och en som är kvar från vilken som helst plats där han bor som främling, honom må männen på hans ort bistå med silver och med guld och med ägodelar och med husdjur tillsammans med den frivilliga offergåvan till den sanne Gudens hus, som var i Jerusalem.’” (Esra 1:2–4) Det uttryckliga syftet med detta påbud var att templet — Jehovas hus — skulle återuppbyggas på den plats där det tidigare hade stått.

17. Vad var anledningen till att Esra reste till Jerusalem, enligt vad som framgår av det brev han fick?

¹⁷ Den andra händelsen inträffade i det sjunde regeringsåret för perserkungen Artaxerxes (Artaxerxes Longimanus [latin] eller Makrocheir [grekiska] ”den långhänte”, son till Xerxes I). Avskrivaren Esra gjorde då en fyra månaders färd från Babylon till Jerusalem. Han hade med sig ett särskilt brev från kungen, men detta brev innebar ingen fullmakt att återuppbygga Jerusalem. Esras uppdrag var begränsat till att ”försköna Jehovas hus”. Brevet nämner därför guld och silver, heliga kärl och gåvor i form av vete, vin, olja och salt till stöd för tillbedjan i templet och säger att de som tjänade i templet skulle vara befriade från skatt. — Esra 7:6–27.

18. Vilka nyheter bekymrade Nehemja, och hur fick kung Artaxerxes kännedom om saken?

¹⁸ Den tredje händelsen inträffade 13 år senare, i perserkungen Artaxerxes 20:e regeringsår. Nehemja tjänade då som hans munskänk i ”borgen Susa”. Jerusalem hade i viss utsträckning återuppbyggts av den kvarleva som hade återvänt från Babylon, men situationen var inte tillfredsställande. Nehemja fick veta att Jerusalems mur var nerbruten och dess portar uppbrända i eld. Detta bekymrade honom mycket, och han kände sig dyster. När kungen frågade Nehemja varför han var så dyster, svarade han: ”Må kungen leva till oöverskådlig tid! Varför skulle inte mitt ansikte vara dystert, när staden, mina förfäders gravplatsers hus, är förhärjad och dess portar har förtärts av eld?” — Nehemja 1:1–3; 2:1–3.

19. a) Vad gjorde Nehemja först, innan han besvarade kung Artaxerxes fråga? b) Vad bad Nehemja kungen om, och hur erkände han Jehovas roll i det hela?

¹⁹ Nehemjas berättelse fortsätter: ”Kungen i sin tur sade till mig: ’Vad är det du söker uppnå?’ Genast bad jag till himlens Gud. Därpå sade jag till kungen: ’Om det verkligen synes kungen gott, och om din tjänare synes vara god inför dig, så ber jag att du ville sända mig till Juda, till mina förfäders gravplatsers stad, för att jag må återuppbygga den.’” Artaxerxes godkände förslaget och beviljade också Nehemjas ytterligare begäran: ”Om det verkligen synes kungen gott, så må brev ges mig till ståthållarna på andra sidan Floden [Eufrat], att de må låta mig passera, tills jag kommer till Juda; likaså ett brev till Asaf, han som vaktar den park som tillhör kungen, att han må ge mig träd till att med timmer bygga portarna till Borgen, som hör till huset, och till stadsmuren och till det hus som jag skall dra in i.” Nehemja erkände Jehovas roll i allt detta. Han sade: ”Då gav kungen mig dem [breven], eftersom min Guds goda hand var över mig.” — Nehemja 2:4–8.

20. a) När trädde ”ordet ... om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem” i kraft? b) När började de ”sjuttio veckorna”, och när slutade de? c) Vilka vittnesbörd hjälper oss att förstå när de ”sjuttio veckorna” började och när de slutade?

²⁰ Trots att tillståndet gavs i månaden nisan i början av Artaxerxes 20:e regeringsår, utgick inte ”ordet ... om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem” förrän flera månader senare. Det inträffade när Nehemja kom till Jerusalem och påbörjade återuppbyggnadsarbetet. Esras färd hade tagit fyra månader, men Susa låg mer än 30 mil öster om Babylon och således ännu längre bort från Jerusalem. Det är därför mest sannolikt att Nehemja kom till Jerusalem mot slutet av Artaxerxes 20:e regeringsår, år 455 f.v.t. Det var då de förutsagda ”sjuttio veckorna”, de 490 åren, började. De skulle sluta under senare delen av år 36 v.t. — Se ”När började Artaxerxes regera?”, sidan 197.

”MESSIAS, LEDAREN”, FRAMTRÄDER

21. a) Vad skulle fullgöras under de första ”sju veckorna”, och trots vilka omständigheter? b) Vilket år skulle Messias framträda, och vad hände då, enligt vad Lukas evangelium visar?

²¹ Hur många år förflöt innan Jerusalem faktiskt var återuppbyggt? Återupprättandet av staden skulle genomföras ”i tider av trångmål” på grund av problem bland judarna själva och motstånd från samarierna och andra. Arbetet var tydligen färdigt i nödvändig grad omkring år 406 f.v.t. — inom loppet av de ”sju veckorna”, de 49 åren. (Daniel 9:25) En period av 62 veckor, 434 år, skulle följa. Efter den perioden skulle den länge utlovade Messias framträda. Om vi räknar 483 år (49 plus 434) från år 455 f.v.t., kommer vi till år 29 v.t. Vad hände då? Evangelieskribenten Lukas berättar: ”I kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen och Herodes var landsdelshärskare i Galileen, ... kom Guds tillkännagivande till Johannes, Sakarjas son, i vildmarken. Han kom så till hela trakten kring Jordan och predikade dop som en symbol för sinnesändring till förlåtelse för synder.” Vid den tiden var folket ”förväntansfullt”, man väntade på Messias. — Lukas 3:1–3, 15.

22. När och hur blev Jesus den förutsagde Messias?

²² Johannes var inte den utlovade Messias, men om det som han bevittnade när Jesus från Nasaret blev döpt på hösten år 29 v.t. sade han: ”Jag såg anden komma ner som en duva från himlen, och den blev kvar över honom. Inte ens jag kände honom, men just han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: ’Vemhelst som du ser anden komma ner över och bli kvar över, denne är det som döper i helig ande.’ Och jag har sett det, och jag har vittnat om att denne är Guds Son.” (Johannes 1:32–34) Vid sitt dop blev Jesus den Smorde — Messias, Kristus. Johannes lärjunge Andreas träffade kort därefter den smorde Jesus och sade sedan till Simon Petrus: ”Vi har funnit Messias.” (Johannes 1:41) ”Messias, Ledaren”, framträdde således vid exakt rätt tid — vid slutet av 69 veckor!

HÄNDELSERNA DEN SISTA VECKAN

23. Varför måste ”Messias, Ledaren”, dö, och när skulle det inträffa?

²³ Vad skulle fullgöras under den 70:e veckan? Gabriel sade att perioden ”sjuttio veckor” hade bestämts ”för att göra slut på överträdelsen och komma synd att upphöra och åstadkomma försoning för missgärning och införa rättfärdighet för oöverskådliga tider och sätta sigill på syn och profet och smörja det Högheliga”. För att detta skulle kunna fullgöras måste ”Messias, Ledaren”, dö. När? Gabriel sade: ”Efter de sextiotvå veckorna skall Messias avskäras, utan något för egen räkning. ... Och han skall hålla förbundet i kraft för de många under en vecka; och i mitten av veckan skall han få slaktoffer och offergåva att upphöra.” (Daniel 9:26a, 27a) Den avgörande tidpunkten var ”i mitten av veckan”, dvs. när hälften av sista årsveckan hade gått.

24, 25. a) När dog Kristus, enligt vad som var förutsagt, och vad behövdes inte längre sedan han dött och uppstått? b) Vad blev möjligt genom Jesu död?

²⁴ Jesu Kristi offentliga tjänst började under senare delen av år 29 v.t. och varade i tre och ett halvt år. Som det var förutsagt blev Kristus tidigt år 33 v.t. avskuren eller röjd ur vägen, när han dog på en tortyrpåle och gav sitt mänskliga liv som en lösen för människorna. (Jesaja 53:8; Matteus 20:28) När den uppväckte Jesus framburit värdet av sitt offrade mänskliga liv till Gud i himlen, fanns det inte längre något behov av de djuroffer och offergåvor som Lagen föreskrev. Även om de judiska prästerna fortsatte att frambära offer ända tills Jerusalems tempel ödelades år 70 v.t., godkände Gud inte längre dessa offer. De hade ersatts av ett bättre offer, ett offer som aldrig behövde upprepas. Aposteln Paulus skrev: ”[Kristus] har framburit ett enda slaktoffer för synder för beständigt. ... Ty genom ett enda offer har han gjort dem som blir helgade fullkomliga för beständigt.” — Hebréerna 10:12, 14.

²⁵ Trots att mänskligheten fortsatte att vara underlagd synd och död, utgjorde detta att Jesus blev avskuren i döden och uppstod till himmelskt liv en uppfyllelse av profetian. Det gjorde ”slut på överträdelsen”, kom ”synd att upphöra”, åstadkom ”försoning för missgärning” och införde ”rättfärdighet”. Gud hade avskaffat lagförbundet, som hade avslöjat och fördömt judarna som syndare. (Romarna 5:12, 19, 20; Galaterna 3:13, 19; Efesierna 2:15; Kolosserna 2:13, 14) Nu kunde ångerfulla syndiga människors synder utplånas och straffet för synderna undanröjas. På grundval av Messias försoningsoffer kunde de som visade tro bli försonade med Gud. De kunde se fram emot att få Guds gåva — ”evigt liv genom Kristus Jesus”. — Romarna 3:21–26; 6:22, 23; 1 Johannes 2:1, 2.

26. a) Vilket förbund hölls ”i kraft ... under en vecka”, trots att lagförbundet hade avskaffats? b) Vad hände när den 70:e veckan hade löpt ut?

²⁶ Jehova avskaffade således lagförbundet i och med Kristi död år 33 v.t. Hur kunde det då sägas att Messias skulle ”hålla förbundet i kraft för de många under en vecka”? Därför att det var det abrahamitiska förbundet som han höll i kraft. Till dess den 70:e veckan slutade förlängde Gud den tidrymd under vilken detta förbunds välsignelser var förbehållna Abrahams hebreiska avkomlingar. Men när de sjuttio årsveckorna hade löpt ut, år 36 v.t., predikade aposteln Petrus för den gudfruktige italienske mannen Cornelius, hans hushåll och andra icke-judar. Från och med den dagen började de goda nyheterna förkunnas bland folk av nationerna. — Apostlagärningarna 3:25, 26; 10:1–48; Galaterna 3:8, 9, 14.

27. Vad var ”det Högheliga” som smordes, och hur skedde det?

²⁷ Det var också förutsagt i profetian att ”det Högheliga” skulle smörjas. Detta avser inte smörjandet av det Allraheligaste, det innersta rummet, i templet i Jerusalem. Uttrycket ”det Högheliga” avser här Guds himmelska helgedom. Det var där Jesus frambar värdet av sitt mänskliga offer till sin Fader. Detta offer smorde, eller avskilde, denna himmelska, andliga verklighet som det Allraheligaste i den jordiska tältboningen och senare i templet var en bild av. — Hebréerna 9:11, 12.

PROFETIAN BEKRÄFTAS AV GUD

28. Vad avsågs med att ”sätta sigill på syn och profet”?

²⁸ I den messianska profetian som ängeln Gabriel framförde talades det också om att ”sätta sigill på syn och profet”. Detta betydde att allt som var förutsagt om Messias, allt som hände i förbindelse med honom — att han offrade sitt liv, uppstod från de döda och framträdde i himlen samt allt övrigt som ägde rum under den 70:e veckan — skulle förses med Guds godkännandes sigill; det skulle visa sig vara sant och pålitligt. Synen skulle förseglas, begränsas till att gälla Messias. Den skulle få sin uppfyllelse på honom och på det Gud uträttar genom honom. Det är endast i förbindelse med den förutsagde Messias som vi kan finna den rätta uttydningen av synen. Ingenting annat skulle kunna bryta förseglingen och uppenbara innebörden.

29. Vad skulle hända med det återuppbyggda Jerusalem, och varför det?

²⁹ Gabriel hade tidigare förutsagt att Jerusalem skulle bli återuppbyggt. Nu förutsäger han att den återuppbyggda staden och dess tempel skall ödeläggas. Han säger: ”Folket, som tillhör en ledare som kommer, skall fördärva staden och den heliga platsen. Och dess slut skall komma genom översvämningen. Och intill slutet skall det vara krig; det som är beslutat är ödeläggelser. ... Och på vämjeligheters vinge kommer den som vållar ödeläggelse; och till dess en utrotning sker skall just det som är beslutat utgjutas över den som ligger öde.” (Daniel 9:26b, 27b) Även om denna ödeläggelse skulle inträffa efter de ”sjuttio veckorna”, skulle den vara en direkt följd av det som hände under den sista ”veckan”, när judarna förkastade Kristus och fick honom dödad. — Matteus 23:37, 38.

30. Hur uppfylldes Jehovas ord, enligt vad historiska uppteckningar visar?

³⁰ Historiska uppteckningar visar att romerska legioner under Cestius Gallus, ståthållaren över Syrien, omringade Jerusalem år 66 v.t. Trots motstånd från judarna trängde de romerska styrkorna, med sina avgudiska baner eller standar, in i staden och började underminera tempelmuren på norra sidan. Att de befann sig där gjorde dem till en ”vämjelighet” som kunde vålla fullständig ödeläggelse. (Matteus 24:15, 16) År 70 v.t. kom romarna under härföraren Titus likt en ”översvämning” och ödelade staden och dess tempel. Ingenting kunde stoppa dem, eftersom detta hade blivit påbjudet — ”beslutat” — av Gud. Jehova som håller tiden exakt hade återigen uppfyllt sitt ord!

VAD LÄRDE DU DIG?

• Vilka enträgna vädjanden riktade Daniel till Jehova, när den 70 år långa period under vilken Jerusalem skulle ligga öde närmade sig sitt slut?

• Hur långa var de ”sjuttio veckorna”, när började de, och när slutade de?

• När framträdde ”Messias, Ledaren”, och vid vilken avgörande tidpunkt ”avskars” han?

• Vilket förbund hölls ”i kraft för de många under en vecka”?

• Vad hände efter de ”sjuttio veckorna”?

[Ruta/Bild på sidan 197]

När började Artaxerxes regera?

HISTORIKERNA är oeniga om vilket år perserkungen Artaxerxes började regera. Somliga har förlagt hans tronbestigningsår till år 465 f.v.t., eftersom hans far, Xerxes, började regera år 486 f.v.t. och dog i sitt 21:a regeringsår. Men det finns vittnesbörd om att Artaxerxes besteg tronen år 475 f.v.t. och att han började sitt första regeringsår år 474 f.v.t.

Vid utgrävningar i den gamla persiska huvudstaden Persepolis har man funnit inskrifter och skulpturer som vittnar om att Xerxes och hans far, Darius I, samregerade under en tid. Om de gjorde det i 10 år och Xerxes regerade ensam i 11 år efter Darius död år 486 f.v.t., skulle Artaxerxes första regeringsår ha varit år 474 f.v.t.

Ett annat vittnesbörd har samband med den athenske fältherren Themistokles, som besegrade Xerxes styrkor år 480 f.v.t. Han föll senare i onåd hos det grekiska folket och anklagades för landsförräderi. Themistokles flydde och sökte skydd vid det persiska hovet, där han blev väl mottagen. Enligt den grekiske historikern Thukydides inträffade detta när Artaxerxes ”nyss hade kommit på tronen”. Den grekiske historikern Diodorus Siculus uppger att Themistokles dog år 471 f.v.t. Eftersom Themistokles bad att få ett år på sig att lära sig persiska innan han fick audiens hos kung Artaxerxes, kan han inte ha kommit till Mindre Asien senare än år 473 f.v.t. Detta årtal stöds av Hieronymus i Eusebios krönika. Den tyske professorn Ernst Hengstenberg uppger i sitt verk Christologie des Alten Testaments att Artaxerxes började regera år 474 f.v.t., eftersom Artaxerxes ”nyss hade kommit på tronen” när Themistokles kom till Asien år 473 f.v.t. Andra källor stöder detta. Hengstenberg tillägger: ”Artaxerxes tjugonde år är år 455 f.Kr.”

[Bild]

Byst av Themistokles

[Diagram/Bilder på sidorna 188, 189]

(För formaterad text, se publikationen)

”SJUTTIO VECKOR”

7 veckor 62 veckor 1 vecka

49 år 434 år 7 år

[Helsidesbild på sidan 180]

[Helsidesbild på sidan 193]