Jehova har varit min klippa

BERÄTTAT AV EMMANUEL LIONOUDAKIS

Min mor tittade bistert på mig och sade: ”Om du håller fast vid ditt beslut, måste du ge dig i väg hemifrån.” Jag hade beslutat mig för att använda hela min tid till att predika om Guds kungarike. Men min familj kunde inte stå ut med den skam de kände på grund av att jag blev arresterad om och om igen.

MINA föräldrar var enkla och gudfruktiga. De bodde i byn Douliana på västra Kreta, och där föddes jag år 1908. Alltifrån det jag var liten lärde de mig att frukta och vörda Gud. Jag älskade Guds ord, fastän jag aldrig hade sett några skollärare eller grekisk-ortodoxa präster hålla en bibel i handen.

En av våra grannar hade fått tag i de sex banden av Studier i Skriften av C. T. Russell samt boken Guds Harpa. Full av entusiasm lät han mig få del av det tankeväckande bibliska innehållet. Böckerna gavs ut av bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Med glädje skaffade jag mig en bibel och olika böcker från Sällskapet Vakttornets kontor i Athen. Än i dag minns jag hur jag satt uppe till långt fram på natten tillsammans med grannen och bad till Jehova och från skenet av stearinljus drack djupt ur Skriften med hjälp av dessa publikationer.

Jag var tjugo år och tjänstgjorde som skollärare i en by i närheten, när jag började dela med mig till andra av min nyvunna bibelkunskap. Snart var vi fyra som höll regelbundna bibelstudiemöten i Douliana. Vi spred också traktater, broschyrer, böcker och biblar för att hjälpa andra att lära känna det enda hoppet för mänskligheten, Guds kungarike.

År 1931 befann vi oss bland de många tusen runt om på jorden som antog det på Bibeln grundade namnet Jehovas vittnen. (Jesaja 43:10) Året därpå deltog vi i en upplysningskampanj för att bekantgöra vårt nya namn för myndigheterna och förklara vad det innebar. Detta inbegrep att vi gav en lämplig broschyr åt varje präst, domare, polis och affärsman på vårt distrikt.

Som vi hade räknat med satte prästerskapet i gång en våg av förföljelse. Första gången jag arresterades dömdes jag till 20 dagars fängelse. Strax efter det att jag hade sluppit ut arresterades jag på nytt och dömdes till en månads fängelse. När en domare befallde oss att sluta upp med att predika, svarade vi med orden i Apostlagärningarna 5:29: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Senare det året, 1932, besökte en representant från Vakttornet vår lilla grupp i Douliana, och vi blev döpta alla fyra.

Jag finner en andlig familj

Eftersom jag hade en stark önskan att utföra mer i predikoverket, slutade jag som lärare. Det blev för mycket för min mor. Hon begärde att jag skulle ge mig i väg hemifrån. En generös kristen broder i staden Heraklion på Kreta tog med glädje emot mig i sitt hem. Vakttornets avdelningskontor i Athen stödde mitt beslut. Så i augusti 1933 kom bröderna från min hemby tillsammans med några intresserade personer ner till busshållplatsen för att säga farväl. Det var ett mycket gripande ögonblick. Vi grät alla, för vi visste inte när vi skulle få se varandra igen.

I Heraklion blev jag medlem av en kärleksfull andlig familj. Där fanns tre andra kristna bröder och en syster. Vi träffades regelbundet för studium och tillbedjan. Här fick jag plötsligt uppleva uppfyllelsen av Jesu löfte: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som inte skall få hundrafalt nu i den här tidsperioden: hus och bröder och systrar och mödrar.” (Markus 10:29, 30) Mitt uppdrag var att predika i staden och i byarna däromkring. Sedan jag hade gått igenom staden, fortsatte jag med att bearbeta departementen Heraklion och Lasithion.

Ensam pionjär

Jag tillbringade många timmar med att gå till fots från by till by. Dessutom måste jag bära med mig flera kilo tryckalster, eftersom litteratursändningar inte kunde göras så ofta. Då jag inte hade någonstans att sova, brukade jag gå in på byns kafé och vänta tills den siste gästen hade gått — vanligen efter midnatt. Sedan sov jag på en soffa men steg upp mycket tidigt nästa morgon för att vara i väg innan ägaren började servera de första gästerna. Jag fick dela de där sofforna med ett oräkneligt antal loppor.

Fastän folk vanligtvis reagerade kyligt, var jag lycklig över att få ge min ungdomskraft åt Jehova. När jag fann någon som var intresserad av Bibelns sanning, blev det en sporre för mig att fortsätta i den livräddande förkunnartjänsten. Jag blev också upplivad av att komma tillsammans med mina andliga bröder. Jag brukade träffa dem sedan jag hade varit borta i mellan 20 och 50 dagar, beroende på hur långt bort från staden Heraklion jag befann mig i predikoarbetet.

Jag kommer fortfarande tydligt ihåg hur ensam jag kände mig en eftermiddag, särskilt när jag tänkte på att mina kristna bröder och systrar i Heraklion skulle hålla sitt regelbundna möte den kvällen. Så starkt längtade jag efter att få träffa dem att jag beslöt mig för att gå hela sträckan på 25 kilometer som skilde mig från dem. Jag har aldrig gått så fort som jag gjorde då. Vilken underbar tröst det var att få komma tillsammans med bröderna den kvällen och så att säga fylla på det andliga reservförrådet!

Det dröjde inte länge förrän mina mödosamma predikoansträngningar började bära frukt. Alldeles som i apostlarnas dagar ”fortsatte Jehova” att till oss ”foga dem som blev räddade”. (Apostlagärningarna 2:47) Antalet tillbedjare av Jehova började växa på Kreta. Eftersom andra följde med mig i förkunnartjänsten, kände jag mig inte ensam längre. Vi fick utstå fysiska påfrestningar och vildsint motstånd. Den dagliga kosten bestod av bröd och därtill kanske några ägg, oliver eller grönsaker, som de som vi predikade för lämnade oss i utbyte när de tog emot litteratur.

I staden Hierapetra på sydöstra Kreta vittnade jag för Minos Kokkinakis, en företagare i klädbranschen. Jag försökte ihärdigt att sätta i gång ett bibelstudium med honom, men som den jäktade affärsman han var hade han nästan aldrig tid. När han emellertid till sist beslöt att ta studiet på allvar, gjorde han drastiska förändringar i sitt liv. Dessutom blev han en synnerligen nitisk och verksam förkunnare av de goda nyheterna. En artonåring som var anställd hos honom, Emmanuel Paterakis, tog intryck av dessa förändringar och ville med det snaraste ha biblisk litteratur. Så glad jag blev när jag såg att han stadigt gjorde andliga framsteg och till sist blev missionär!a

Under tiden fortsatte församlingen i min by att växa till och hade nu 14 förkunnare. Jag glömmer aldrig den dag jag i ett brev från min köttsliga syster Despina fick veta att hon och mina föräldrar hade omfattat sanningen och nu var döpta tillbedjare av Jehova!

Förföljelse och förvisning nästa prövning

Grekisk-ortodoxa kyrkan började betrakta vår predikoverksamhet som en landsplåga, som en förhärjande gräshoppssvärm, och de var fast beslutna att krossa oss. I mars 1938 ställdes jag inför allmänne åklagaren, som krävde att jag omedelbart skulle lämna hans område. Jag svarade att vår predikoverksamhet var till verklig nytta och att vårt arbete var påbjudet av en högre myndighet, vår kung, Jesus Kristus. — Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 1:8.

Följande dag kallades jag till polisstationen på platsen. Där fick jag veta att jag hade blivit stämplad som en samhällsfara, och jag dömdes till ett års förvisning till ön Amorgos i Egeiska havet. Efter några dagar blev jag belagd med handbojor och fördes dit med båt. Det fanns inga andra Jehovas vittnen på Amorgos. Föreställ dig hur överraskad jag blev när jag efter sex månader fick veta att ännu ett vittne hade förvisats till ön! Vem kunde det vara? Jo, Minos Kokkinakis, som jag hade studerat Bibeln med på Kreta. Så glad jag blev att få en andlig kamrat! Någon tid senare fick jag förmånen att få döpa honom i havet utanför Amorgos.b

Kort efter min återkomst till Kreta blev jag arresterad på nytt. Den här gången fick jag sex månaders förvisning till den lilla staden Neapolis, också på Kreta. Efter den förvisningen arresterades jag och fick sitta i fängelse i tio dagar. Därpå sändes jag till en ö som var reserverad för förvisade kommunister för att sitta där fyra månader. Jag fick känna på sanningen i aposteln Paulus ord: ”Alla de som önskar leva i gudaktig hängivenhet i förbund med Kristus Jesus skall också bli förföljda.” — 2 Timoteus 3:12.

Ökning trots motstånd

I och med att tyskarna höll Grekland ockuperat under åren 1940–1944 avstannade vår predikoverksamhet nästan helt. Men Jehovas folk i Grekland blev snart reorganiserat, och vi startade vår predikoverksamhet på nytt. Flitigt och nitiskt drev vi på med Rikets verk för att försöka ta igen den förlorade tiden.

Som vi kunde vänta oss flammade det religiösa motståndet upp igen. De grekisk-ortodoxa prästerna tog mycket ofta lagen i egna händer. I en av byarna uppviglade prästen en pöbelhop mot oss. Prästen själv började slå mig framifrån, och hans son slog mig bakifrån. Jag rusade till ett hus i närheten för att ta skydd, medan min kamrat släpades till byns torg. Där slet pöbeln sönder hans litteratur, och en kvinna skrek i ett kör från sin balkong: ”Slå ihjäl honom!” Till slut var det en läkare och en förbipasserande polis som kom till vår undsättning.

Längre fram, år 1952, arresterades jag på nytt och dömdes till fyra månaders förvisning, som jag avtjänade i Kastelli Kissamos på Kreta. Omedelbart därefter fick jag utbildning och övning för att besöka församlingarna och stärka dem andligen. Sedan jag hade tillbringat två år i det här slaget av resetjänst, gifte jag mig med en kristen syster med samma namn som min köttsliga syster, Despina. Hon har alltid varit trogen och lojal mot Jehova. Efter det att vi gift oss förordnades jag som pionjär med särskilt uppdrag i staden Chania på Kreta, där jag fortfarande tjänar.

Under närmare 70 år i heltidstjänst har jag bearbetat det mesta av Kreta — med en area på 83 kvadratmil och en längd på ungefär 25 mil. Min största glädje har varit att se hur den handfull vittnen som fanns på ön på 1930-talet nu har ökat till mer än 1.100 verksamma förkunnare av Guds kungarike. Jag tackar Jehova för att han har gett mig möjlighet att få vara med om att hjälpa många av dessa att skaffa sig exakt kunskap från Bibeln och ett underbart hopp för framtiden.

Jehova, ”den som för mig i säkerhet”

Erfarenheten har lärt mig att det krävs uthärdande och tålamod för att hjälpa människor att lära känna den sanne Guden. Jehova tillhandahåller frikostigt dessa egenskaper som är så nödvändiga. Under mina 67 år i heltidstjänsten har jag upprepade gånger begrundat aposteln Paulus ord: ”På alla sätt anbefaller vi oss som Guds tjänare: genom uthållighet i mycket, genom vedermödor, genom nödsituationer, genom svårigheter, genom hugg och slag, genom fängelser, genom oroligheter, genom mödor, genom sömnlösa nätter, genom tider utan mat.” (2 Korinthierna 6:4, 5) Särskilt under de första åren i tjänsten hade jag det mycket dåligt ställt ekonomiskt. Men Jehova har aldrig övergett mig och min familj. Han har visat sig vara en konsekvent och mäktig Hjälpare. (Hebréerna 13:5, 6) Vi har alltid sett hans kärleksfulla hand både i insamlandet av hans får och när det gäller att förse oss med vad vi behövde.

När jag ser tillbaka och finner hur öknen i andligt avseende blomstrar, då är jag säker på att mitt arbete inte har varit förgäves. Jag har använt min ungdomskraft på det bästa sättet. Min levnadsbana i heltidstjänsten har varit mera meningsfull än någonting annat jag kunde ha ägnat mig åt. När jag nu har blivit till åren, kan jag helhjärtat uppmana alla ungdomar att ta den vise mannens råd till hjärtat: ”Kom ihåg din store Skapare i din unga mandoms dagar.” — Predikaren 12:1.

Trots att jag är 91 år är jag fortfarande i stånd att ägna mer än 120 timmar varje månad åt predikoarbetet. Varje morgon stiger jag upp klockan halv åtta och vittnar för människor på gatan, i butiker eller i parker. I medeltal placerar jag 150 tidskrifter varje månad. Problem med hörseln och minnet gör nu livet svårt för mig, men mina kärleksfulla andliga bröder och systrar — min stora andliga familj — och mina båda döttrars familjer har visat sig vara ett verkligt stöd för mig.

Framför allt har jag fått lära mig att sätta min förtröstan till Jehova. Han har hela tiden visat sig vara ”min branta klippa och mitt fäste och den som för mig i säkerhet”. — Psalm 18:2.

[Fotnoter]

[Bilder på sidorna 26, 27]

Nedan: Min hustru och jag; till vänster: år 1927; motsatta sidan: med Minos Kokkinakis (till vänster) och ett annat Jehovas vittne vid Akropolis kort efter återkomsten från förvisningen 1939