Mer än 50 år av ”hjälpverksamhet”

BERÄTTAT AV EMMANUEL PATERAKIS

För 1.900 år sedan fick aposteln Paulus en ovanlig inbjudan: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” Paulus tog villigt emot detta nya tillfälle att ”förkunna de goda nyheterna”. (Apostlagärningarna 16:9, 10) Även om den inbjudan som jag fick inte sträcker sig lika långt tillbaka i tiden, är det nu över 50 år sedan jag beslöt mig för att ”ta steget över” till nya distrikt och påbörja en liknande ”hjälpverksamhet” i den anda som kommer till uttryck i Jesaja 6:8: ”Här är jag! Sänd mig.” Mina många resor förskaffade mig namnet ”Den evige turisten”, men sanningen att säga var de inga turistresor. Mer än en gång föll jag ner på mina knän, när jag kom fram till mitt hotellrum, och tackade Jehova för att han hade beskyddat mig.

JAG föddes den 16 januari 1916 i Hierápetra på Kreta. Jag växte upp i en djupt religiös ortodox familj. Från det att jag var mycket liten tog mamma mig och mina tre systrar till kyrkan på söndagarna. Min far föredrog att stanna hemma och läsa Bibeln. Jag älskade min far — en ärlig, godhjärtad och förstående man — och hans död, när jag var nio år, lämnade djupa spår i mitt liv.

Jag minns att jag som femårig skolpojke läste en text som löd: ”Allting omkring oss vittnar om Guds existens.” Jag var absolut övertygad om detta, när jag växte upp. När jag var 11 år valde jag därför att skriva en uppsats över det tema som finns uttryckt i Psalm 104:24: ”Hur många är inte dina verk, o Jehova! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har frambringat.” Jag var helt fascinerad av naturens under, även av sådana enkla ting som frön som var försedda med små vingar, så att vinden kunde föra dem långt bort från moderträdet. Veckan efter det att jag hade lämnat in min uppsats läste läraren upp den för hela klassen, och sedan för hela skolan. På den tiden bekämpade lärarna den kommunistiska ideologin och var glada över att få höra mitt försvar för Guds existens. Och vad mig beträffar var jag bara glad över att få visa min tro på Skaparen.

Svar på mina frågor

Jag minns fortfarande mycket tydligt mitt första sammanträffande med Jehovas vittnen i början av 1930-talet. Emmanuel Lionoudakis hade predikat i alla städer och byar på Kreta. Jag hade skaffat mig flera broschyrer av honom, men det var särskilt en, Var äro de döda?, som väckte mitt intresse. Jag hade nämligen en sådan sjuklig fruktan för döden att jag inte ens vågade gå in i det rum där min far hade dött. Men när jag gång på gång läste den här broschyren och fick veta vad Bibeln lär om de dödas tillstånd, försvann min vidskepliga dödsskräck.

En gång om året, på sommaren, besökte vittnena vår stad och gav mig mer litteratur att läsa. Min förståelse av Bibeln ökade undan för undan, men jag fortsatte ändå att gå i kyrkan. Boken Befrielse! blev emellertid en vändpunkt i mitt liv. Den påvisade tydligt skillnaden mellan Jehovas organisation och Satans. Från och med då började jag mer regelbundet studera Bibeln och dem av Sällskapet Vakttornets publikationer som jag kunde få tag i. Eftersom Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden i Grekland, studerade jag i hemlighet sent på kvällarna. Jag blev emellertid så entusiastisk över det jag fick lära mig att jag inte kunde låta bli att tala om det med alla jag träffade. Det dröjde inte länge förrän polisen började intressera sig för mig och besöka mig vid alla möjliga tider på dygnet för att leta efter litteratur.

År 1936 besökte jag ett möte för första gången, i Heraklion, drygt 12 mil från mitt hem. Jag var så lycklig över att få träffa vittnena. De flesta av dem var enkla människor, mest bönder, men de styrkte min tro på att detta var sanningen. Jag överlämnade mig åt Jehova samma kväll.

Mitt dop var en händelse som jag aldrig kommer att glömma. Sent en kväll år 1938 tog broder Lionoudakis med mig och två personer som jag hade studerat Bibeln med ner till stranden. Det var alldeles beckmörkt. Efter att ha bett en bön doppade han ner oss i vattnet.

Arresterad

Den allra första gången jag var ute och predikade var minst sagt händelserik. Jag träffade en gammal skolkamrat som hade blivit präst, och vi hade ett mycket intressant samtal. Efteråt förklarade han emellertid att han tyvärr måste lyda biskopens order och anmäla mig för polisen. Medan vi satt på borgmästarens kontor och väntade på att polisen skulle komma från grannbyn, samlades en skara människor utanför. Jag tog därför fram ett exemplar av Nya testamentet på grekiska som fanns på kontoret och började tala till dem över Matteus’ 24:e kapitel. Först ville de inte lyssna, men prästen ingrep och sade: ”Låt honom tala. Det är vår egen bibel.” Jag fick sedan tala till folkskaran i en och en halv timme. Min första dag i tjänsten blev följaktligen också det tillfälle då jag höll mitt första offentliga tal. Eftersom polisen ännu inte hade kommit när jag var färdig, beslöt borgmästaren och prästen att låta en skara män jaga ut mig ur staden. Vid första vägkröken började jag springa så fort jag kunde för att inte träffas av de stenar som kastades efter mig.

Nästa dag kom två poliser, åtföljda av biskopen, och arresterade mig på min arbetsplats. På polisstationen hade jag tillfälle att vittna för dem med hjälp av Bibeln, men eftersom min bibliska litteratur inte hade biskopens godkännande, blev jag åtalad för proselytvärvning och spridning av otillåten litteratur. Jag släpptes emellertid i väntan på rättegång.

Rättegången ägde rum en månad senare. I mitt försvarstal framhöll jag att jag bara lydde Kristi befallning att predika. (Matteus 28:19, 20) Domaren svarade sarkastiskt: ”Mitt barn, den som gav den befallningen blev korsfäst. Tyvärr har jag inte befogenheter att ge dig ett liknande straff.” En ung advokat som jag inte kände trädde emellertid upp till mitt försvar och sade att med tanke på all den kommunism och ateism som florerade borde domstolens ledamöter vara stolta över att det fanns unga män som var beredda att försvara Guds ord. Han kom sedan fram och gratulerade mig hjärtligt för min försvarsskrivelse, som fanns i min personakt. Han tog intryck av att jag var så ung och erbjöd sig att försvara mig utan kostnad. I stället för ett minimistraff på tre månader dömdes jag till tio dagars fängelse och 300 drakmer i böter. Det motstånd som jag mötte stärkte bara min beslutsamhet att tjäna Jehova och försvara sanningen.

Vid ett annat tillfälle när jag hade blivit arresterad lade domaren märke till den lätthet varmed jag citerade Bibeln. Han bad biskopen lämna rummet med orden: ”Nu har ni gjort ert. Jag skall avsluta fallet.” Han tog sedan fram sin bibel, och vi satt och talade om Guds kungarike hela eftermiddagen. Sådana händelser uppmuntrade mig att fortsätta trots alla svårigheter.

Dödsdomen

År 1940 fick jag en inkallelseorder, och jag skrev därför ett brev och förklarade varför jag inte kunde göra militärtjänst. Två dagar senare blev jag arresterad och blev svårt misshandlad av polisen. Därefter skickade man mig till fronten i Albanien, där jag ställdes inför krigsrätt, eftersom jag vägrade att gripa till vapen. Militärmyndigheterna talade om för mig att de var mindre intresserade av att fastställa om jag hade rätt eller fel än av den verkan som mitt exempel kunde få på soldaterna. Jag dömdes till döden, men till min stora lättnad förvandlades dödsstraffet med hänvisning till något formellt fel till tio års straffarbete. De följande månaderna tillbringade jag i ett grekiskt militärfängelse under mycket svåra förhållanden, som gav mig men för livet.

Fängelsevistelsen fick mig emellertid inte att sluta upp att predika — långt därifrån! Det var lätt att få i gång samtal med andra fångar, eftersom många undrade varför en civilperson befann sig i ett militärfängelse. Ett av dessa samtal med en uppriktig ung man resulterade i ett bibelstudium, som hölls ute på fängelsegården. Trettioåtta år senare träffade jag den här mannen igen vid en sammankomst. Han hade tagit emot sanningen och tjänade som äldste på ön Lefkás.

När Hitlers trupper invaderade Jugoslavien år 1941, förflyttades vi längre söderut, till ett fängelse i Preveza. Under förflyttningen anfölls vår konvoj av tyska bombplan, och vi fångar fick ingen mat. När de små brödbitar som jag hade var slut, bad jag till Gud: ”Om det är din vilja att jag skall dö av hunger sedan du har räddat mig från döden, må då din vilja ske.”

Under uppropet följande dag tog en av officerarna mig åt sidan, och när han hade fått reda på varifrån jag kom, vad mina föräldrar hette och varför jag var i fängelse, sade han till mig att följa med honom. Han förde mig till officersmässen i staden, visade mig ett bord som var dukat med bröd, ost och lammstek och sade att jag fick äta så mycket jag ville. Men jag förklarade att eftersom de övriga 60 fångarna inte fick någonting, så kunde jag för mitt samvetes skull inte äta av maten. Officeren svarade: ”Jag kan väl inte ge alla mat! Din far var mycket generös mot min far. Jag känner mig därför förpliktad att hjälpa dig, men inte de andra.” ”I så fall är det lika bra att vi går tillbaka till fängelset”, svarade jag. Han tänkte efter en stund, gav mig sedan en stor påse och lät mig stoppa i så mycket mat jag kunde.

När jag kom tillbaka till fängelset, satte jag ner påsen och sade: ”Var så goda och ta för er, mina herrar.” Nu råkade det vara så att jag kvällen före hade anklagats för att ha vållat de andra fångarna problem, eftersom jag inte ville be till jungfru Maria tillsammans med dem. En kommunist hade emellertid trätt upp till mitt försvar. När han såg maten, sade han därför till de andra: ”Var är nu er ’jungfru Maria’? Ni sade att vi skulle svälta ihjäl på grund av den här mannen, men ändå är det han som kommer med mat.” Därefter vände han sig till mig och sade: ”Emmanuel! Kom hit och läs en bordsbön för oss.”

Kort därefter fick tyskarnas framryckning fångvaktarna att fly, och dörren till friheten öppnades. Jag tog mig till Patras för att försöka få kontakt med andra vittnen, innan jag begav mig till Athen i slutet av maj 1941. I Patras lyckades jag få tag i kläder och skor och kunde ta mig ett bad för första gången på över ett år. Ända fram till slutet av ockupationen stoppade tyskarna mig då och då när jag var ute och predikade, men de arresterade mig aldrig. Som en av dem sade: ”I Tyskland skjuter vi Jehovas vittnen, men här önskar vi att alla våra fiender var vittnen!”

Efterkrigstidens verksamhet

Som om Grekland inte haft nog med stridigheter skakades landet av ett inbördeskrig åren 1946–1949, vilket ledde till att tusentals människor förlorade livet. Bröderna behövde mycket uppmuntran för att bevara sig starka vid en tidpunkt då det var straffbart bara att besöka mötena. Flera bröder dömdes till döden på grund av sin neutrala hållning. Men trots detta var det många människor som reagerade positivt på Rikets budskap, och det var en eller två som döptes varje vecka. År 1947 började jag arbeta på Sällskapets kontor i Athen på dagarna och besöka församlingarna som resande tillsyningsman på nätterna.

År 1948 fick jag till min glädje en inbjudan att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead i Förenta staterna. Men det fanns ett problem: På grund av mina tidigare fängelsedomar kunde jag inte få något pass. En man som jag studerade Bibeln med hade emellertid en bekant som var general. Tack vare den mannen fick jag ett pass på bara några veckor. Men jag blev verkligen orolig när jag, en kort tid innan jag skulle åka, blev arresterad för att jag spred tidskriften Vakttornet. En polis förde mig till chefen för säkerhetspolisen i Athen. Till min stora förvåning visade han sig vara en av mina grannar! Polisen förklarade varför jag hade blivit arresterad och gav honom bunten med tidskrifter. Min granne tog ut en hög med Vakttornet ur sin skrivbordslåda och sade till mig: ”Jag har inte det senaste numret. Får jag ta ett exemplar?” Vilken lättnad jag kände när jag såg Jehovas skyddande hand i sådana situationer!

Att få gå igenom Gileadskolans 16:e klass år 1950 var en berikande upplevelse. När kursen var slut, blev jag förordnad att tjäna på Cypern, där jag snart upptäckte att prästernas motstånd var lika hätskt som i Grekland. Vi stötte ofta på rasande skaror av religiösa fanatiker, uppeggade av ortodoxa präster. År 1953 vägrade de cypriotiska myndigheterna att förnya mitt visum, och jag blev därför förflyttad till Istanbul i Turkiet. Också här blev min vistelse ganska kort. De politiska spänningarna mellan Turkiet och Grekland gjorde att jag, trots goda resultat på predikofältet, fick ett nytt förordnande — Egypten.

Under min fängelsetid hade jag ofta påmint mig Psalm 55:6, 7. David säger där att han längtar efter att fly ut i öknen. Föga anade jag då att det var precis där jag skulle komma att befinna mig en vacker dag. År 1954, efter en tröttsam resa på flera dagar med tåg och flodbåt, kom jag till sist fram till min destination — Khartoum i Sudan. Allt jag önskade var att duscha och gå och lägga mig. Men jag glömde att det var mitt på dagen. Vattnet, som förvarades i en tank uppe på taket, var så hett att jag skållade mig på huvudet och var tvungen att bära tropikhjälm i flera månader, tills brännsåren i hårbottnen hade läkt.

Jag kände mig ofta isolerad där mitt ute i Sahara, över hundra mil från närmaste församling, men Jehova uppehöll mig och gav mig kraft att fortsätta. Uppmuntran kom ibland från de mest oväntade håll. En dag träffade jag chefen för museet i Khartoum. Han var en vidsynt man, och vi hade ett intressant samtal. När han fick veta att jag var av grekisk härkomst, frågade han mig om jag ville göra honom den tjänsten att följa med till museet och översätta en del inskriptioner på artefakter som påträffats i en kyrka från 500-talet. Efter att ha tillbringat fem timmar i en kvalmig källarlokal hittade jag ett fat med Jehovas namn i form av tetragrammet. Vilken glädje jag kände! I Europa är det inte ovanligt att stöta på Guds namn i kyrkor, men det är mycket ovanligt att få se det mitt i Sahara!

Efter den internationella sammankomsten år 1958 blev jag förordnad att tjäna som zontillsyningsman, vilket innebar att jag skulle besöka bröderna i 26 länder och besittningar i Mellersta Östern och Främre Orienten samt i Medelhavsområdet. Många gånger hamnade jag i besvärliga situationer som jag inte visste hur jag skulle klara av, men Jehova beredde alltid en utväg.

Jag har alltid blivit imponerad av vilken omsorg Jehovas organisation visar vittnen som är isolerade i vissa länder. Vid ett tillfälle träffade jag en indisk broder, som arbetade på ett oljefält. Han var tydligtvis det enda vittnet i hela landet. I sitt skåp på arbetsplatsen hade han litteratur på 18 olika språk, som han gav till sina arbetskamrater. Inte ens här, där alla främmande religioner var strängt förbjudna, undandrog sig vår broder ansvaret att predika de goda nyheterna. Hans arbetskamrater blev mycket imponerade, när de såg att en representant för hans religion hade skickats dit för att besöka honom.

År 1959 besökte jag Spanien och Portugal. På den tiden var båda dessa länder militärdiktaturer, och Jehovas vittnens verksamhet var helt förbjuden. På en enda månad höll jag över hundra möten, vid vilka jag uppmuntrade bröderna att inte ge upp trots de svårigheter som de fick utstå.

Inte längre ensam

I över 20 år hade jag tjänat Jehova i heltidstjänsten som ogift, men plötsligt började det kännas tröttsamt att ständigt vara på resa och inte ha någon fast bostad. Det var ungefär vid den här tiden som jag träffade Annie Bianucci, en pionjär med särskilt uppdrag i Tunisien. Vi gifte oss år 1963. Hennes kärlek till Jehova och sanningen, hennes positiva inställning till tjänsten och goda undervisningsförmåga och hennes kunskaper i språk visade sig vara en verklig tillgång i missionärstjänsten och kretstjänsten i Nord- och Västafrika och i Italien.

I augusti 1965 blev min hustru och jag förordnade att tjäna i Dakar i Senegal, där jag hade privilegiet att få organisera arbetet vid det nyupprättade avdelningskontoret. Senegal var ett land som utmärkte sig för sin religiösa tolerans. Förtjänsten för detta kan utan tvivel tillskrivas presidenten, Leopold Senghor, en av de få afrikanska statschefer som skrev till Malawis president, Hastings Banda, till stöd för Jehovas vittnen under den fruktansvärda förföljelse som ägde rum i Malawi på 1970-talet.

Jehovas rika välsignelse

År 1951, när jag lämnade Gilead för att åka till Cypern, hade jag sju resväskor med mig. När jag skulle resa till Turkiet, hade antalet minskat till fem. Men eftersom jag reste så mycket, var jag tvungen att vänja mig vid att inte ha mer än 20 kilo bagage med mig, inbegripet mina papper och min lilla reseskrivmaskin. En dag sade jag till broder Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president: ”Ni hjälper mig verkligen att inte bli materialist. Ni får mig att klara mig med 20 kilo tillhörigheter, och det går alldeles utmärkt.” Jag kände mig aldrig vanlottad därför att jag inte hade så många ägodelar.

Mitt största problem under mina resor var att komma in i och ut ur de länder som jag besökte. En gång, när jag kom till ett land där verksamheten var förbjuden, började en tulltjänsteman rota igenom mina papper. Detta kunde innebära en risk för vittnena i landet, och jag tog därför fram ur jackfickan ett brev från min hustru och sade till tulltjänstemannen: ”Jag ser att ni tycker om att läsa andras post. Kanske ni också vill läsa det här brevet från min hustru, ett brev som inte finns i mappen?” Han bad generat om ursäkt och lät mig gå.

Sedan år 1982 har min hustru och jag tjänat som missionärer i Nice i södra Frankrike. På grund av vacklande hälsa kan jag inte längre göra så mycket som förr. Men det betyder inte att vår glädje har minskat. Vi har fått erfara att vår ”möda inte är förgäves”. (1 Korinthierna 15:58) Jag har fått glädjen att se ett stort antal människor som jag har haft privilegiet att studera med under årens lopp och 40 medlemmar av min egen släkt troget tjäna Jehova.

Jag beklagar på intet sätt de uppoffringar som min ”hjälpverksamhet” har fört med sig. När allt kommer omkring kan ingen av dessa uppoffringar jämföras med det som Jehova och hans Son, Kristus Jesus, har gjort för oss. När jag tänker tillbaka på de 60 år som har gått sedan jag lärde känna sanningen, kan jag verkligen säga att Jehova har välsignat mig i rikt mått. Som det sägs i Ordspråken 10:22: ”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik.”

Ja, Jehovas ”kärleksfulla omtanke är bättre än liv”. (Psalm 63:3) Allteftersom ålderdomskrämporna blir fler och fler, upprepar jag ofta psalmistens ord i mina böner: ”Till dig, o Jehova, har jag tagit min tillflykt. O må jag aldrig få skämmas. Ty du är mitt hopp, o suveräne Herre Jehova, min tillförsikt alltifrån min ungdom. O Gud, du har varit min lärare alltifrån min ungdom, och intill nu berättar jag ständigt om dina underbara gärningar. Och överge mig inte heller, o Gud, intill ålderdom och gråhårighet.” — Psalm 71:1, 5, 17, 18.

[Bild på sidan 25]

Min hustru, Annie, och jag i dag

”En underbar gåva från Jehova”

VAKTTORNET för 1 maj 1996 behandlade ingående frågan om kristen neutralitet och hur man kan ha balans mellan sina plikter mot Jehova och sina plikter mot ”kejsaren”. (Matteus 22:21) Många har gett uttryck åt den uppskattning de känner för de nya upplysningar som har getts. Här följer ett exempel på det, ett brev som ett vittne i Grekland skrev till Jehovas vittnens styrande krets:

”Jag vill uttrycka min stora tacksamhet för att ni, kära bröder, tar så god hand om oss andligen. Jag har suttit ungefär nio år i fängelse för min kristna tro, och därför uppskattar jag verkligen de underbara tankar som Vakttornet för 1 maj 1996 innehöll. (Jesaja 2:4) Detta var en underbar gåva från Jehova. — Jakob 1:17.

Jag njöt av dessa artiklar, och när jag läste dem kom jag att tänka på en kommentar i ett tidigare nummer av Vakttornet (1 augusti 1994, sidan 14): ’Det är tydligt att resonlighet är en värdefull egenskap, en egenskap som får oss att älska Jehova ännu mer.’ Ja, kära bröder, jag tackar Jehova för att jag får vara en del av hans omtänksamma och kärleksfulla organisation, som så klart återspeglar hans vishet. — Jakob 3:17.

Det ökade ljuset i Vakttornet för 1 maj har tagits emot väl här i Grekland, i synnerhet av dem som har suttit många år i fängelse eller som fortfarande sitter i fängelse på grund av sin tro. Tack ännu en gång. Må Jehova styrka er med sin ande till att fortsätta med att ge oss värdefull andlig mat i dessa oroliga tider.”