Ljuset förs ut till avlägsna platser i Bolivia
NORR och öster om Bolivias höga berg ligger flacka, låglänta områden med rik tropisk vegetation. De genomkorsas av strida floder, som ringlar sig fram genom djungler och pampasslätter. Hur är det att predika de goda nyheterna om Riket i sådana avlägsna trakter?
Föreställ dig själv sittande i en urholkad trädstam formad till en stor kanot, driven av en utombordsmotor. Det var vad sex heltidsförkunnare från Trinidad, en stad i El Beni-distriktet i Bolivia, fick uppleva. De hade planerat den här färden för att kunna vittna i sådana bosättningar längs floden som man aldrig förr hade nått med ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) De sneddade över en vidsträckt glittrande vattenyta och styrde sedan in farkosten i en liten å och begav sig bort mot floden Mamoré.
En i gruppen berättar: ”Vi var nästan framme vid Mamoré, då vi upptäckte att den sista biten av ån var uttorkad. När vi steg ur båten, sjönk vi ner i dyn ända upp till låren! Min hustru förlorade skorna, när hon försökte komma loss. Men med hjälp av några förbipasserande lyckades vi dra loss den tunga kanoten ur dyn och upp på fastare mark. Efter två mödosamma timmar nådde vi Mamoré.
Sedan startade vi motorn och gled lugnt och stilla uppför floden, som kantades av höga strandbankar med yppig tropisk grönska. Vid ljudet av motorn gled stora sköldpaddor ner från flytande stockar, medan graciösa delfiner ibland hoppade upp ur vattnet. Ett rökmoln från en eld som gjorts upp på stranden för att hålla insekter borta avgjorde var vi skulle göra vårt första uppehåll. Vi drog upp kanoten i ett snår av grenar och började sedan samtala med de vänliga människorna om Rikets kommande välsignelser. Som bevis på sin uppskattning överhopade de oss med frukt och ägg.
Allteftersom dagen gick gjorde vi ytterligare strandhugg för att så mer av sanningens säd. Det var mörkt, när vi nådde San Antonio. Byborna hade gått och lagt sig. Men när det gick rykte om att en film skulle visas, började lampor tändas. Man spände för häst och vagn och forslade vår utrustning in i byn. Många människor blev då bekanta med Jehovas vittnen både på film och rent personligt.
Följande dag fortsatte vi att besöka nya platser. På en hög strandbank höll några kvinnor på att tvätta kläder, och även ett spädbarn, i ofantliga sköldpaddskal. De hade aldrig förut hört vårt bibliska budskap. På ett ställe hoppade småfisk upp i luften alldeles intill båten, och många landade i båten. När vi hade visat filmen, åt vi därför stekt fisk innan vi gick till sängs. Vid resans slut hade vi lämnat mycket litteratur i de här avlägsna trakterna, och vi kände oss nöjda över att ha hjälpt många att få höra de goda nyheterna för första gången.” — Jämför Romarna 15:20, 21.
Bevis på änglars ledning
Tänk dig nu att du skall leta reda på en person i en stad på 12.000 invånare, som du besöker för första gången. Du vet i stort sett bara vad hon heter. Två heltidsförkunnare ställdes inför den utmaningen. De kom till Guayaramerín i hopp om att finna en person som tidigare hade studerat bibeln och gått på möten i en annan stad, men sedan flyttat till den här staden. När pionjärparet hade hittat en bostad, beslöt de att promenera ner till torget, där det fanns mycket folk som antingen satt och åt eller bara samtalade. Nästan omedelbart kom en man fram till paret och började samtala med dem. De frågade honom om han kände kvinnan de sökte. ”Nej”, sade han, ”men min svärmor är ett Jehovas vittne.” Eftersom de hade hört att det inte fanns några vittnen i staden, trodde de att han kanske hade fattat saken fel.
Nästa dag besökte de emellertid den här gamla damen, som låg till sängs med ett brutet ben. ”Jag är ett Jehovas vittne, men jag är inte döpt än”, sade hon. När de frågade vem som hade lärt henne sanningen, pekade hon på en bild av ett barnbarn på väggen och sade: ”Det har hon gjort.” De kunde knappt tro sina ögon! Det var den unga kvinnan de sökte! ”Varför sade din svärson att han inte kände henne?” frågade de. ”Å, hon är gift nu, och han vet bara vad hon heter som gift”, svarade hon. Den unga kvinnan var inte hemma just då, men ett bibelstudium leddes sedan med henne per brev. Vad ledde det till? Både hon och den äldre damen gjorde fina framsteg och blev döpta. Deras hus användes som Rikets sal för en växande församling, och som heltidsförkunnare har den unga kvinnan lett många till Jehovas organisation.
Predikande i hjärtat av tropikerna
Föreställ dig sedan att du sitter i ett flygplan som tar mark på en gräsbana i San Joaquín, djupt inne i hjärtat av de bolivianska tropikerna. Du känner dig lite olustig, när du tänker på den mystiska farsot som två år tidigare utplånade en femtedel av befolkningen i den här staden.
Det gifta pionjärpar som kom från Trinidad med flygplan hade redan fått en försmak av människornas gästfrihet. Brodern berättar: ”Ett samtal om bibeln som vi hade under flygresan ledde till en inbjudan att bo gratis i ett privat hem. Våra värdar lagade till och med mat åt oss till en låg kostnad, så att vi kunde ägna all vår tid åt att predika. Strax efter ankomsten blev vi uppmanade att omedelbart anmäla oss på militärförläggningen. När kommendanten fick veta att vi inte var revolutionärer, utan Jehovas vittnen, visade han ovanligt intresse och skaffade sig en bibel såväl som biblisk litteratur och prenumererade på tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Efter det lyssnade nästan alla i staden uppmärksamt på bibelns löfte om fullkomlig hälsa inom en nära framtid.” — Uppenbarelseboken 21:4.
Fyra heltidsförkunnare ville ta sig från San Joaquín till San Ramón, men det enda transportmedel som fanns var oxkärra. De använde litteraturkartonger att sitta på. Kartongerna förlorade snart formen till följd av den stötiga gången och de häftiga knyckarna hos den täckta kärran med sina höga trähjul. Till och med kycklingarna som var med blev synbart yra av åksjuka.
Sedan de skramlat fram i tio timmar genom snårskog tog vägen slut. De kunde inte se ens ett hjulspår som visade var vägen gick, och dessutom höll det på att bli mörkt. Kusken skrämde gruppen genom att säga: ”Jag tror att vi har kommit vilse!” De hann bara börja undra: ”Hur skall vi kunna stanna kvar i den här snårskogen som är full av ormar och farliga vilda djur?” när kusken tillade: ”Men var inte oroliga. Oxarna har gjort den här resan förr.” Och så var det. Inom en timme kom de fram ur snårskogen precis vid San Ramón!
Här ägnade de också många dagar åt att förkunna om det kommande paradiset för öron som aldrig förr hade hört något sådant förkunnas. Inga vittnen bodde här, men något hände som ändrade det förhållandet.
En katolsk missionär hade följt efter vittnena, när de gick från dörr till dörr. På något sätt korsades deras stigar, och de träffade henne i nästa hus de kom till. De fick lämna boken Sanningen som leder till evigt liv till henne och var förvånade över att hon var så vänlig. Fastän hon inte var så intresserad själv, gav hon boken till sin svägerska, som slukade dess innehåll, fortsatte att studera och senare blev döpt som ett vittne.
Spänning på tropiska floder
Tänk dig nu att du står vid rodret på en flodbåt och skall föra den genom farliga, virvlande vattenströmmar. Undervattensklippor, lerbankar och trädstammar och en plötsligt uppdykande väldig strömvirvel är bara några av farorna. Det vimlar av pirayor, elektriska ålar och stingrockor i dessa vatten. Det var sådana utmaningar som mötte de bröder i Riberalta som hade till uppgift att vittna för dem som bodde vid floden i det området.
För att kunna nå dessa isolerade platser byggde de en stor motorbåt som de kallade Luz de los Ríos (Flodernas ljus). Under krets- och områdestillsyningsmännens besök beslöt de att göra en provtur med motorbåten. Allt gick bra till dess taket plötsligt fastnade i en stor utskjutande trädgren. En stark ström svepte motorbåten med sig mot ett nedfallet träd. En avbruten spetsig trädgren borrade sig likt ett svärd in i sidan av båten — och var nära att spetsa områdestillsyningsmannens hustru! Vattnet forsade in, och båten kantrade, vilket gjorde att passagerarna stjälptes av ner i det virvlande vattnet. Och områdestillsyningsmannen och hans hustru kunde inte simma! Med hjälp av dem som kunde simma kom de välbehållna i land. Men motorbåten försvann utom synhåll. Flera dagar senare återfanns den fem kilometer nedströms. Alla tillhörigheter, däribland 20 kartonger med litteratur, hade gått förlorade.
Den bolivianska flottan hjälpte till att bärga motorbåten, och efter flera veckors reparationer var den redo att fullborda sin jungfruresa. Den spännande färden började med dåligt väder och motorkrångel.
På den första platsen som bröderna anlöpte möttes de av en grupp väckelsepredikanter, som hånfullt sade: ”Er lilla båt duger inte på den här floden!” Vittnena försökte visa diabilder där, men det gick inte därför att det var fel på generatorn. När de kom ner till floden igen, fick de veta att andra stora motorbåtar hade kört förbi med högtalare och varnat för att det skulle komma ”falska profeter”. Det var tydligt att väckelsepredikanterna låg bakom det, men det ökade bara människornas nyfikenhet.
Trots att det här besöket gjorde slut på den lögnaktiga propaganda som de verkligt falska profeterna hade kommit med, kände sig bröderna spända, för framför sig hade de fortfarande en 21 dagar lång resa för att nå Fortaleza.
På vägen dit vittnade de för hövdingen i en avlägsen stam, och han lyssnade uppmärksamt. Tack vare ett bibliskt föredrag som en av pionjärerna höll blev en grupp sörjande i ett isolerat uthugget område tröstade med det sanna hoppet för de döda. En äldre man med långt vitt skägg uttryckte sin uppriktiga uppskattning, och han frågade hur han kunde få prenumerera på vår tidskrift i tio år! I Fortaleza var det 120 personer som kom och såg Sällskapets diabildsföredrag.
Vilken tillfredsställelse dessa pionjärer kände över att de hade fått möjlighet att föra ut sanningens ljus till så avlägsna platser! Det finns verkligen inte något tryggare och mer tillfredsställande sätt att använda sitt liv än att tjäna livets Skapare, Jehova Gud. — Psalm 63:4, 5.
[Karta/Bilder på sidan 26]
(För formaterad text, se publikationen)
BOLIVIA
Guayaramerín
Riberalta
Fortaleza
San Joaquín
San Ramón
Trinidad
San Antonio