Levnadsskildring

”Ni vet inte hur ert liv blir i morgon”

BERÄTTAT AV HERBERT JENNINGS

”Jag var på väg hem från hamnstaden Tema till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Ghana och stannade för att ta upp en ung man som ville ha lift in till staden. Jag tog tillfället i akt att vittna för honom. Jag tyckte att jag gjorde det bra! Men när vi nådde fram till den plats dit den unge mannen ville komma, hoppade han ur lastbilen och sprang sin väg.”

DEN här händelsen gav mig en föraning om att någonting ovanligt höll på att hända i mitt liv. Låt mig, innan jag återger vad som hände, berätta hur jag, en kanadensare, hamnade i Ghana.

Det var i mitten av december 1949 i en förort norr om Toronto i Canada. Vi hade just blivit klara med att gräva oss igenom frusen jord till en meters djup för att dra en vattenledning till ett nytt hus. Trötta och frusna kurade vi i arbetslaget ihop oss runt en eld med gamla bräder, medan vi väntade på att bli hämtade av en lastbil. Plötsligt började Arnold Lorton, en av arbetarna, säga någonting om ”krig och rykten om krig”, ”världens ände”, och han använde andra uttryck som var helt obekanta för mig. Alla slutade genast prata och blev besvärade, och en del visade rentav fientlighet mot honom. Jag minns att jag tänkte: ”Den här karln är väldigt modig! Ingen här vill lyssna, och ändå fortsätter han.” Men det han sade gjorde intryck på mig. Bara några år hade gått sedan andra världskriget, och jag hade aldrig hört något liknande i den religiösa grupp, kristadelfianerna, som min familj tillhört i flera generationer. Jag lyssnade spänt, helt gripen av hans förklaringar.

Det dröjde inte länge förrän jag tog kontakt med Arnold för att få mer information. När jag nu ser tillbaka, inser jag hur toleranta och vänliga han och hans hustru, Jean, var mot mig, en oerfaren 19-åring. Ofta kom jag oanmäld och objuden till deras hem för att prata med dem. De rättade till mitt sätt att tänka och hjälpte mig att reda ut de konflikter i fråga om normer och moral som rörde sig i mitt unga sinne. Tio månader efter den där första kontakten runt elden vid vägkanten, den 22 oktober 1950, döptes jag som ett Jehovas vittne och kom att tillhöra Willowdaleförsamlingen i North York, nu en del av Toronto.

Framåt tillsammans med medtillbedjare

Hemma blev livet alltmera spänt, när min far insåg att jag var besluten att fortsätta att vara verksam i enlighet med min nyvunna tro. Pappa hade nyligen råkat illa ut i en frontalkrock orsakad av en berusad förare, och han var därför inte alltid lätt att ha att göra med. Livet var svårt för mamma och för mina två bröder och två systrar. Den spända atmosfär som lätt uppstod på grund av frågor om bibliska sanningar trappades upp. Därför tyckte jag att det var bäst att lämna hemmet för att bevara friden med mina föräldrar och för att bli befäst på ”sanningens väg”. — 2 Petrus 2:2.

På sensommaren 1951 kom jag till en liten församling i Coleman i Alberta. Där fanns två unga män, Ross Hunt och Keith Robbins, som var verksamma i det offentliga predikoarbetet på heltid, det som kallas reguljär pionjärtjänst. De hjälpte mig att inrikta mig på samma frivilliga förkunnartjänst. Den 1 mars 1952 slöt jag mig till leden av reguljära pionjärförkunnare.

Jag minns med värme den uppmuntran jag fick. Jag hade mycket att lära, och det var här jag fick pröva mig fram. Senare, efter att ha tillbringat omkring ett år i pionjärtjänsten i Lethbridgeförsamlingen i Alberta, fick jag en oväntad inbjudan att tjäna som resande tillsyningsman. Jag skulle betjäna församlingarna av Jehovas vittnen som var spridda längs Canadas östkust, från Moncton i New Brunswick till Gaspé i Quebec.

Jag var bara 24 år och relativt ny i sanningen och kände mig mycket otillräcklig, särskilt i jämförelse med de mogna kristna jag skulle betjäna. Under de månader som följde försökte jag göra mitt bästa. Sedan kom en annan överraskning.

Gileadskolan och i väg till Guldkusten

I september 1955 blev jag inbjuden att tillsammans med omkring hundra andra elever gå igenom den 26:e klassen vid Sällskapet Vakttornets Bibelskola Gilead i South Lansing i staten New York. Fem månader av intensiv träning och studium var precis vad jag behövde. Min entusiasm stärktes av att jag var i en så starkt motiverad grupp. Under den här tiden hände också något annat, som har gjort mitt liv så mycket rikare till den dag som i dag är.

Bland eleverna som förberedde sig för missionärstjänst fanns en viss ung syster, Aileen Stubbs. Vad jag såg hos Aileen var en påtaglig stabilitet, en okomplicerad praktisk läggning och ett anspråkslöst, gladlynt sätt. Jag antar att jag skrämde henne, när jag klumpigt förklarade att jag ville gifta mig med henne. Men hon sprang inte sin väg! Vi kom överens om att Aileen skulle fara till sitt missionärsdistrikt i Costa Rica och jag till mitt i Guldkusten (nu Ghana) i Västafrika.

En förmiddag i maj 1956 befann jag mig i broder Nathan Knorrs kontor på tionde våningen i Brooklyn i New York. Han var då Sällskapet Vakttornets president. Jag förordnades till landstjänare för att ha tillsyn över predikoarbetet i Guldkusten, Togo, Elfenbenskusten (nu Côte d’Ivoire), Övre Volta (nu Burkina Faso) och Gambia.

Jag minns broder Knorrs ord som om det var i går: ”Du behöver inte ta över på en gång”, sade han. ”Ta tid på dig och lär av de erfarna bröderna där. Sedan, när du känner dig beredd, skall du börja tjäna som landstjänare. ... Här är ditt brev med förordnandet. Sju dagar efter det att du anlänt bör du ta över.”

”Bara sju dagar”, tänkte jag. ”Hur var det med rådet ’ta tid på dig’?” Jag lämnade samtalet som bedövad.

De följande dagarna gick snabbt. Alldeles för snart stod jag vid relingen på en fraktbåt som gled fram på East River förbi Sällskapets kontor i Brooklyn och påbörjade en 21 dagars båtresa till Guldkusten.

Aileen och jag skrev flitigt till varandra. Vi träffades igen 1958 och gifte oss den 23 augusti det året. Jag slutar aldrig att tacka Jehova för en sådan underbar hustru.

Under 19 år hade jag privilegiet att få tjäna tillsammans med missionärskamrater och afrikanska bröder och systrar vid Sällskapets avdelningskontor. Betelfamiljen växte från bara några få till omkring 25 under den perioden. Det här var stimulerande, händelserika och produktiva år för oss. Men uppriktigt sagt måste jag erkänna att jag personligen fann det heta, fuktiga klimatet vara en särskild utmaning. Det tycktes som om jag alltid svettades, alltid kände mig klibbig och ibland irriterad. Trots detta var det en verklig glädje att tjäna, eftersom våra siffror i Ghana ökade från bara något över 6.000 förkunnare år 1956 till 21.000 år 1975. Och det är dubbelt glädjande att se att det finns mer än 60.000 flitiga Jehovas vittnen där nu.

Ett ”i morgon” som vi inte räknade med

Omkring 1970 började jag känna av ett hälsoproblem som var mycket svårt att identifiera. Jag gick igenom grundliga läkarundersökningar bara för att få svaret att det inte var något fel på mig. Varför mådde jag då alltid så dåligt, var så trött, så nervös och orolig? Två saker gav mig svaret, och det kom som en chock. Ja, orden i Jakob 4:14 (Bibel 2000) är verkligen sanna: ”Ni vet inte hur ert liv blir i morgon.”

Den första ledtråden var reaktionen från den unge mannen jag predikade för medan jag gav honom lift till staden. Jag insåg inte att jag pladdrade på utan uppehåll och pratade fortare och häftigare för varje ögonblick som gick. När vi kom fram till den plats den unge mannen skulle till, blev jag förvånad över att han hoppade ur lastbilen och började springa. De flesta ghananer är av naturen lugna och tappar inte lätt fattningen. Hans reaktion passade bara inte in i bilden. Jag satt där och funderade. Jag insåg att jag hade ett problem. Men precis vad det var visste jag inte. Men jag hade definitivt ett problem.

Den andra ledtråden kom när Aileen, efter ett synnerligen rannsakande samtal, förde fram tanken: ”Om det här inte är ett fysiskt problem, måste det vara ett mentalt.” Jag skrev noggrant ner alla mina symtom och gick till en psykiater. När jag läste från min lista, svarade han: ”Det här är ett klassiskt fall. Du lider av manodepressiv psykos.”

Jag var mållös! Jag försökte kämpa vidare under ett par år, men spiralen gick bara neråt. Jag sökte efter en lösning, men ingen visste riktigt vad som borde göras. Vilken frustrerande kamp det visade sig vara!

Det hade alltid varit vår föresats att hålla fast vid privilegiet av heltidstjänst som vår livsuppgift, och det fanns så mycket att göra. Jag bad många innerliga och intensiva böner: ”Jehova, om du vill, skall jag ’leva och också göra det här’.” (Jakob 4:15) Men det blev inte så. Vi kunde inte blunda för verkligheten, utan kom överens om att lämna Ghana och våra många kära vänner och återvända till Canada i juni 1975.

Jehova ger hjälp genom sitt folk

Jag lärde mig snart att jag inte var oersättlig och att mitt problem inte var unikt. Orden i 1 Petrus 5:9 fick mening för mig: ”Vet att samma saker vad lidanden beträffar fullbordas i hela skaran av era bröder i världen.” När jag hade förstått det, började jag se hur Jehova verkligen uppehöll oss båda trots den här ovälkomna förändringen. På ett enastående sätt kom ”skaran av ... bröder” oss till hjälp på många vis!

Vi hade inte mycket i materiellt avseende, men Jehova övergav oss inte. Han fick våra vänner i Ghana att komma till vår hjälp materiellt och på annat sätt. Det var med mycket blandade känslor som vi lämnade dem som hade blivit oss så kära och övergick till att ta itu med det oväntade ”i morgon”.

Aileens syster, Lenora, och hennes man, Alvin Friesen, inbjöd oss att bo hos dem, och de sörjde på ett generöst sätt för våra behov under flera månader. En framstående psykiater lovade tillitsfullt: ”Du kommer att vara bra om sex månader.” Kanske sade han det för att ge mig tillförsikt, men förutsägelsen uppfylldes inte ens efter sex år. I dag kämpar jag fortfarande med vad som nu taktfullt kallas en bipolär sjukdom. Säkert ett snällare namn, men som de som lider av sjukdomen nogsamt vet kan ett snällare namn inte på något sätt lindra sjukdomens symtom, som är tunga att bära.

Vid den här tiden led broder Knorr redan av en sjukdom som slutligen ledde till hans död i juni 1977. Trots det tog han sig tid och uppbådade krafter för att skriva långa, uppmuntrande brev till mig med tröstande ord och råd. Jag sätter fortfarande stort värde på de där breven. Hans ord gjorde så mycket för att dämpa den obefogade känslan av misslyckande som fortsatte att dyka upp.

Mot slutet av 1975 måste vi ge upp våra så högt värderade privilegier i heltidstjänsten och koncentrera oss på att stabilisera min hälsa. Jag fick ont i ögonen av vanligt dagsljus. Plötsliga skarpa ljud ekade som gevärsskott. Jag klarade inte av folksamlingar. Bara att vara med vid kristna möten var en verklig kamp. Ändå var jag absolut övertygad om värdet av andlig samvaro. För att klara av mötena gick jag vanligtvis in i Rikets sal sedan de flesta satt sig ner och gick ut strax innan alla började röra på sig efter programmets slut.

En annan stor utmaning var den offentliga förkunnartjänsten. Även sedan jag kommit fram till ett hus, kunde jag ibland helt enkelt inte förmå mig att ringa på dörrklockan. Men jag gav inte upp, för jag insåg att vår predikotjänst betyder räddning för oss själva och för dem som lyssnar. (1 Timoteus 4:16) Efter en stund kunde jag få mina känslor under kontroll och gå till nästa dörr och försöka igen. Genom att fortsätta att ha del i tjänsten bibehöll jag en förhållandevis god andlig hälsa, och detta ökade min förmåga att klara av det hela.

Eftersom bipolär sjukdom är av kronisk natur, har jag insett att den troligen kommer att vara något jag måste leva med så länge den nuvarande tingens ordning varar. År 1981 kom en utmärkt artikelserie i Vakna!a Tack vare dessa artiklar började jag bättre förstå sjukdomens karaktär och lära mig hur jag mer effektivt skulle klara av den.

Att lära sig att klara av sjukdomen

Allt det här har inte varit utan uppoffring och anpassning från min hustrus sida. Om du är en anhörig under liknande omständigheter, kommer du antagligen att förstå hennes erfarenheter:

”En störning i stämningsläget tycks orsaka en plötslig förändring av personligheten. Inom några timmar kan den som lider av sjukdomen ändra sig från att vara livlig, uppmuntrande och full av planer och idéer till att vara en utmattad, negativ och till och med arg person. Om detta tillstånd inte erkänns som en sjukdom, kan det orsaka känslor av förbittring och villrådighet hos andra. Planer måste snabbt ändras, och en personlig kamp mot känslor av besvikelse eller förakt börjar.”

När det gäller mig själv är jag på min vakt, när jag känner mig ovanligt bra. Jag vet instinktivt att på en ”topp” följer en djupdykning till ett dystert ”bottenläge”. I mitt fall är ”botten” att föredra framför ”toppen”, därför att ”bottenläget” vanligtvis får mig att stanna upp ett antal dagar, och då är det inte troligt att jag gör något obalanserat. Aileen hjälper mig mycket genom att varna mig när jag håller på att bli överaktiv och trösta mig och stödja mig när den dystra sinnesstämningen kommer över mig.

Faran är verkligen stor att man går helt in i sig själv och utestänger alla andra, när sjukdomen är som mest aktiv. Man kan helt isolera sig, när man är i ett deprimerat stämningsläge eller låta bli att uppmärksamma andras känslor och reaktioner under en manisk period. Tidigare var det svårt för mig att acceptera tecknen på mitt mentala och känslomässiga problem. Jag har måst kämpa mot tankar att någonting utifrån var problemet, till exempel ett misslyckat projekt eller en annan person. Om och om igen har jag måst påminna mig själv: ”Ingenting har förändrats runt mig. Problemet kommer inifrån, inte utifrån.” Gradvis har jag kunnat rätta till mitt tänkesätt.

Under årens lopp har vi båda lärt oss att vara öppna och ärliga mot oss själva och andra om mitt tillstånd. Vi försöker behålla en optimistisk attityd och tillåter inte sjukdomen att dominera vårt liv.

Ett bättre ”i morgon”

Genom ihärdiga böner och många ansträngningar har vi haft hjälp av Jehovas välsignelse och stöd. Vi är nu båda pensionärer. Jag står under regelbunden läkarkontroll med måttfull men kontinuerlig medicinering, och min hälsa är ganska stabil. Vi uppskattar de privilegier av tjänst som vi har. Jag fortsätter att tjäna som församlingsäldste. Vi försöker att alltid stödja andra i tron.

Det är sant att vi, som det sägs i Jakob 4:14, inte vet vad vårt ”liv blir i morgon”. Så kommer det att vara så länge som den här tingens ordning existerar. Men orden i Jakob 1:12 är också sanna: ”Lycklig är den man som fortsätter att hålla ut under det han prövas, därför att han sedan han blivit godkänd skall få livets krona, som Jehova har lovat dem som fortsätter att älska honom.” Må vi alla stå fasta i dag och vinna de välsignelser Jehova utlovar för i morgon.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

Jag söker ensamhet i min ateljé

[Bild på sidan 26]

Min hustru, Aileen, och jag

[Bild på sidan 28]

Vid sammankomsten ”Eviga goda nyheter” i Tema i Ghana 1963