Kan du flytta till en plats där det behövs fler förkunnare?

”Vi levde ett bekvämt liv i USA men oroade oss över att vi och våra två söner skulle påverkas negativt av den materialistiska livsstilen där. Min hustru och jag hade tidigare varit missionärer, och nu ville vi på nytt leva på det enkla men tillfredsställande sättet.”

ÅR 1991 skrev därför Ralph och Pam till olika avdelningskontor och berättade att de gärna ville flytta till en plats där det behövdes fler förkunnare. Bröderna vid avdelningskontoret i Mexiko svarade och sade att det fanns ett stort behov av förkunnare som kunde predika för den engelsktalande befolkningen i Mexiko och att fälten verkligen var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) Ralph och Pam hade snart bestämt sig för att flytta till Mexiko, och de började göra förberedelser tillsammans med sina pojkar, som då var 8 och 12 år gamla.

Ett enormt distrikt

Ralph berättar: ”Innan vi flyttade från USA sade en del bröder och systrar i all välmening: ’Det är alldeles för farligt att flytta utomlands!’ ’Tänk om ni blir sjuka!’ ’Varför flyttar ni för att predika på ett engelskt distrikt? Engelsktalande människor som bor där är väl ändå inte intresserade av sanningen!’ Men vi hade bestämt oss för att flytta, och det här beslutet var verkligen inte förhastat. Vi hade planerat för det i flera år. Vi hade undvikit att sätta oss i skuld och sparat pengar och ofta resonerat som familj om de olika svårigheter och problem vi skulle kunna ställas inför.”

Det första Ralph och hans familj gjorde var att besöka avdelningskontoret i Mexiko. Bröderna där visade dem en karta över hela landet och sade: ”Det här är ert distrikt!” Familjen bosatte sig i staden San Miguel de Allende, som ligger ungefär 25 mil nordväst om Mexico City och där det bor många människor från olika länder. Tre år senare kunde man bilda en engelsk församling med 19 förkunnare. Det var den första engelska församlingen i Mexiko – men det fanns mer att göra.

Det bor uppskattningsvis en miljon amerikanska medborgare i Mexiko. Det finns också många välutbildade mexikaner och många studenter som har engelska som andraspråk. Ralph säger: ”Vi bad om fler skördearbetare. Och vi hade alltid ett sovrum ledigt för bröder och systrar som kom till området där vi bodde för att så att säga ’utspeja’ landet.” (4 Mos. 13:2)

De förenklade livet för att kunna utöka sin tjänst

Det dröjde inte länge förrän det kom fler bröder och systrar som ville utöka sin tjänst, bland annat Bill och Kathy från USA. De hade under 25 år hjälpt till på platser där behovet av förkunnare var stort. De funderade på att lära sig spanska men ändrade sig efter att ha flyttat till staden Ajijic, vid sjön Chapala, där det bor många pensionärer från USA. Bill förklarar: ”I Ajijic koncentrerade vi oss på att söka efter engelsktalande människor som ville lära känna sanningen.” Inom två år fick Bill och Kathy uppleva glädjen att se en församling bildas – den andra engelsktalande församlingen i Mexiko.

Ken och Joanne från Kanada ville förenkla sitt liv för att få mer tid över till andlig verksamhet och flyttade också till Mexiko. Ken berättar: ”Det tog tid att vänja sig vid att bo på en plats där man ibland kunde få klara sig utan varmt vatten, elektricitet och fungerande telefon i flera dagar.” Men tjänsten fick dem att känna sig glada och uppmuntrade. Det dröjde inte länge förrän Ken blev biträdande tjänare, och två år senare blev han äldste. I början var det inte lätt för deras dotter Britanny att tillhöra en liten engelsk församling där det inte fanns så många andra ungdomar. Men sedan var hon med och hjälpte till vid flera Riketssalsbyggen och fick många goda vänner runt om i landet.

Patrick och Roxanne från Texas tyckte att det lät spännande med ett engelsktalande missionärsfält som inte låg alltför långt borta. ”Efter ett besök i Monterrey, en stad i nordöstra Mexiko, kände vi att det var Jehovas vilja att vi skulle hjälpa till där”, säger Patrick. Efter fem dagar hade de sålt sitt hus i Texas och kunde så att säga ”ta steget över till Makedonien”. (Apg. 16:9) Det har varit svårt för dem att få arbete i Mexiko, men på bara två år kunde de glädja sig åt att den lilla gruppen på 17 förkunnare växte till en församling på 40 förkunnare.

Jeff och Deb är ett annat par som förenklade sitt liv för att utöka sin tjänst. De sålde sitt stora hus i USA och flyttade till en liten lägenhet i Cancún, en stad på den mexikanska östkusten. Innan de flyttade var de vana vid att ha sammankomster i närheten av sitt hem och i luftkonditionerade lokaler. Nu var de tvungna att resa i åtta timmar för att kunna vara med vid den närmaste engelska sammankomsten, som hölls på en utomhusarena. Men i Cancún hade de den stora glädjen att få se en församling på 50 förkunnare bildas.

En del mexikanska bröder och systrar började också hjälpa till på det engelska fältet. Ett exempel är Rubén och hans familj. När de fick höra att den första engelsktalande församlingen hade bildats i San Miguel de Allende, och att församlingen hade hela Mexiko som sitt distrikt, bestämde de sig genast för att hjälpa till. Det innebar att de behövde lära sig engelska, anpassa sig till en annan kultur och resa långa sträckor – 80 mil varje vecka – för att vara med vid mötena. Rubén berättar: ”Vi var så glada över att få vittna för utlänningar som hade bott i Mexiko i många år men som nu för första gången fick höra de goda nyheterna på sitt eget språk. Några av dem fick tårar i ögonen när de berättade hur tacksamma de var.” Efter att ha hjälpt församlingen i San Miguel de Allende blev Rubén och hans familj pionjärer i staden Guanajuato i centrala Mexiko, där de var med och bildade en församling på över 30 förkunnare. I dag tillhör de en engelsk grupp i staden Irapuato, som ligger i närheten av Guanajuato.

Budskapet når dem som är svåra att nå

Det är inte bara utlänningar som talar engelska. Många mexikaner gör också det. De är ofta svåra att nå med budskapet om Riket, eftersom de bor i välbärgade områden och har hembiträden som öppnar dörren när det kommer besökare. Och om de själva öppnar, kanske de ändå inte vill lyssna eftersom de tror att Jehovas vittnen är ett litet lokalt samfund. Men när sådana personer får besök av förkunnare från andra länder har en del av dem lättare för att lyssna.

Tänk till exempel på Gloria, som bor i staden Querétaro i centrala Mexiko. Hon förklarar: ”Jag hade tidigare fått besök av spansktalande Jehovas vittnen, men jag lyssnade aldrig på dem. Men när min familj och mina vänner började få problem, blev jag deprimerad och vände mig till Gud för att få hjälp. Kort därefter fick vi besök av en engelsktalande kvinna. Hon frågade om någon i familjen talade engelska. Eftersom hon var utlänning blev jag nyfiken och svarade att jag talade engelska. Medan hon framförde sitt budskap tänkte jag: ’Vad i all världen gör den här människan från Amerika här, i vårt område?’ Men jag hade ju faktiskt bett Gud om ett tecken. Så den här utländska kvinnan var kanske Guds svar på min bön.” Gloria tackade ja till ett bibelstudium, gjorde snabba framsteg och blev döpt trots att hon fick motstånd från familjen. I dag är Gloria reguljär pionjär, och hennes man och deras son tjänar också Jehova.

Belöningar för dem som utökar sin tjänst

Det är sant att det kan vara en utmaning att tjäna där behovet är stort, men belöningarna är många. Ralph, som nämndes i inledningen, säger: ”Vi studerade Bibeln med människor från Jamaica, Kina, Storbritannien och Sverige och med högt uppsatta personer från Ghana. Några av dem vi studerade med började själva i heltidstjänsten. Under årens lopp har vår familj fått se sju engelska församlingar bildas. Båda våra söner började som pionjärer tillsammans med oss, och nu arbetar de vid Betel i USA.”

Mexiko har för närvarande 88 engelskspråkiga församlingar och även många grupper. Vad är förklaringen till den snabba tillväxten? En anledning är att många i Mexiko som är engelskspråkiga aldrig tidigare fått besök av Jehovas vittnen. Andra har varit villiga att lyssna eftersom de inte känt någon press från familj och vänner, något som hade kunnat hindra dem i deras hemland. Åter andra har tackat ja till att studera Bibeln eftersom de är pensionärer och har tid att studera. Dessutom är mer än en tredjedel av förkunnarna i de engelska församlingarna pionjärer, och det bidrar verkligen till entusiasmen och tillväxten.

Välsignelser väntar

Det råder ingen tvekan om att fler människor världen över kommer att reagera positivt när de får höra budskapet om Guds kungarike på sitt eget språk. Det är därför mycket uppmuntrande att så många andligt sinnade bröder och systrar – yngre och äldre, gifta och ogifta – är villiga att flytta till områden där det behövs fler förkunnare. Det är sant att de kan ställas inför prövningar och svårigheter, men sådant förbleknar ofta i jämförelse med den glädje de känner när de får se uppriktiga personer omfatta sanningen. Skulle du kunna förändra din situation och flytta till en plats där behovet av förkunnare är större, antingen inom landet eller utomlands?a (Luk. 14:28–30; 1 Kor. 16:9) I så fall kan du vara säker på att du kommer att få många välsignelser.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 21]

Glada pensionärer väcker intresse

Beryl flyttade från Storbritannien till Kanada, där hon hade en chefsposition i flera internationella företag. Hon blev också en skicklig ryttarinna och fick till och med representera Kanada i de olympiska spelen 1980. Sedan Beryl och hennes man hade gått i pension flyttade de till Chapala i Mexiko, och de åt ofta ute på olika restauranger. När hon såg engelsktalande pensionärer som verkade glada brukade hon gå fram till dem och presentera sig och fråga vad de gjorde i Mexiko. De glada restauranggästerna visade sig nästan alltid vara Jehovas vittnen. Beryl och hennes man tänkte då att om de här människorna var lyckliga och hade fått en mening i livet därför att de hade lärt känna Gud, så ville de också lära känna honom. När Beryl hade besökt församlingens möten under några månader tackade hon ja till ett bibelstudium och blev ett Jehovas vittne. Hon var sedan reguljär pionjär under flera år.

[Ruta på sidan 22]

”Det är en välsignelse att ha dem här”

De som flyttar till länder där det behövs fler förkunnare är mycket uppskattade av de inhemska vännerna. Ett avdelningskontor i Karibien skrev: ”Om de hundratals utländska bröder och systrar som tjänar här skulle flytta, skulle det påverka stabiliteten i församlingarna. Det är en välsignelse att ha dem här.”

I Bibeln sägs det att ”kvinnorna som kungör de goda nyheterna är en stor här”. (Ps. 68:11) Det är därför inte förvånande att många av dem som tjänar utomlands är ogifta systrar. Sådana självuppoffrande systrar är till stor hjälp. Ett avdelningskontor i Östeuropa skrev: ”I många av våra församlingar är andelen systrar stor, i vissa fall upp till 70 procent. De flesta av dem är nya i sanningen, men ogifta pionjärsystrar som har kommit hit från andra länder ger ovärderlig hjälp genom att öva dessa nya. De här systrarna är en verklig gåva!”

Vad tycker då sådana systrar om att tjäna i ett annat land? ”Det är många problem och svårigheter”, säger Angelica, en ogift syster i 35-årsåldern som var pionjär utomlands i flera år. ”På en plats fick man varje dag försöka ta sig fram på leriga vägar. Det var en deprimerande miljö, för överallt såg man människor som led och hade det svårt. Men det kändes bra att få hjälpa människor i tjänsten. Det var också rörande med all uppskattning som systrarna visade. De tackade mig ofta för att jag hade kommit dit för att hjälpa dem. En syster berättade att hon hade blivit så uppmuntrad av mitt exempel – att jag var villig att flytta så långt hemifrån för att vara pionjär – att hon själv hade börjat i heltidstjänsten.”

Sue, en ogift pionjär i femtioårsåldern, säger: ”Man ställs definitivt inför problem och svårigheter, men de kan inte mäta sig med de välsignelser man får. Tjänsten är så spännande! Eftersom jag ofta samarbetar med unga systrar i tjänsten, brukar jag berätta för dem om sådant jag har lärt mig från Bibeln och från vår litteratur om hur man övervinner svårigheter. De säger ofta att mitt exempel när det gäller att ta itu med problem och att hålla ut som pionjär i många år har hjälpt dem att förstå att de också kan klara av olika utmaningar i livet. Det känns underbart att få hjälpa sina medsystrar.”

[Karta på sidan 20]

(För formaterad text, se publikationen)

MEXIKO

Monterrey

Guanajuato

Irapuato

Ajijic

Chapala

Chapalasjön

San Miguel de Allende

Querétaro

MEXICO CITY

Cancún

[Bild på sidan 23]

Många har glädjen att få vittna för människor från andra länder och låta dem få höra de goda nyheterna för första gången.