Fri! — efter 20 år i fängelse

Berättat av Nancy Yuen

”VAKNA!”:s korrespondent i Hongkong skriver:

Vår familj vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Hongkong är ganska van att få besök från andra länder. Men torsdagen den 15 februari 1979 var något utöver det vanliga. Vi hade Nancy Yuen som gäst. Hon är ett troget Jehovas vittne som just hade kommit ut ur Kina efter att ha suttit i fängelse där i 20 år. Hon sade: ”Jag är så lycklig över att vara hos er. Jag har träffat min familj.”

Vi hade alla hört talas om Nancy Yuen och om hur hon bevarat sin trohet, men nu var hon hos oss personligen, och vi kunde höra henne själv berätta. Hennes berättelse började år 1949. Detta är vad hon berättade för oss:

FÖR omkring 30 år sedan besökte Stanley Jones, en av Vakttornets missionärer, vårt hem i Shanghai. Jag var då gift och hade två barn. Det budskap han framförde om Jehova Gud och hans uppsåt med mänskligheten intresserade mig mycket.

Jag döptes år 1950 och fortsatte att studera flitigt för att få större kunskap och förståelse. Jag är så glad att jag tog mitt kristna ansvar på allvar redan från början, för om jag inte hade gjort det, skulle jag aldrig ha uthärdat de prövningar som låg framför mig.

År 1954 hade jag fyra små barn och tog också aktivt del i att förkunna de goda nyheterna om Jehovas rike. Den kommunistiska regimen hade i början av år 1956 fullständig kontroll över Shanghai. Vi började få varningar att sluta upp med att predika och begränsa vår verksamhet till Rikets sal. Men jag kände att jag måste utföra vårt gudagivna uppdrag att predika, och därför fortsatte jag med att gå från dörr till dörr.

Jag greps gång på gång och hölls kvar för förhör. Ibland var jag häktad i fem timmar och ibland ända upp till tre dagar. Under tiden sökte jag tillstånd att få förenas med min man, som hade flyttat till Hongkong år 1953. Myndigheterna sade att de skulle ge mig utresetillstånd på det villkoret att jag slutade predika. Jag vägrade att sluta och fick därför aldrig något tillstånd.

Min oryggliga beslutsamhet att fortsätta att predika gjorde de kommunistiska funktionärerna ursinniga. Under ett av förhören fick jag höra att jag måste vara den envisaste människan i hela Kina. Slutligen — efter att ha gripits sex gånger för att jag predikat — häktades jag igen, sedan någon som jag besökt underrättat myndigheterna om att jag predikade från hus till hus. Efter det släpptes jag inte mer.

FÄNGELSETIDEN BÖRJAR

Jag hade vuxit upp i en lycklig familj och hade själv en ung familj. Nu var jag skild från dem allesammans och satt med handbojor i en mörk cell. Jag började gråta. Jag kände mig så ynklig och hjälplös! Det verkade inte finnas någon utväg. Men snart dök tankar från bibeln upp i sinnet — om att Jehova är ”all trösts Gud”, som ger sina tjänare styrka. (2 Kor. 1:3, 4) Då vände jag mig till honom i innerlig bön.

Från den stunden talade jag regelbundet med Jehova i bön och kände att jag blev starkare och starkare för var dag. Eftersom vakterna lade märke till att jag bad med händerna framför mig — särskilt vid måltiderna — fick jag utstå att armarna kopplades ihop bak på ryggen med handbojor ovanför armbågarna under tre dagar, tills mina armar och händer var mycket svullna. Detta fick mig naturligtvis inte att sluta upp med att be. Men man kan fortfarande se märkena ovanför mina armbågar.

Jag var häktad i fyra år, och hela tiden var det ständiga förhör. De ville få mig att förråda de båda missionärsbröderna och säga att Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet verkade för imperialismen. Detta vägrade jag att göra. Vid dessa tillfällen passade jag på att avge ett vittnesbörd för funktionärerna och tala om för dem vad Guds ord hade att säga. En funktionär sade att han hade haft att göra med medlemmar av alla de olika religiösa grupperna och att de allesammans hade kompromissat. Men han beundrade mitt mod och mitt nit. Han sade: ”Det är verkligen synd att du inte blev omvänd till kommunismen innan du blev omvänd till kristendomen, för det är sådana människor som du, som har verklig övertygelse, som vårt parti behöver.” År 1960 dömdes jag till 10 års fängelse, och straffet började räknas från det att jag häktades år 1956.

År 1961 flyttades jag över till ett arbetsläger ute på landsbygden, och där fick jag tillfälle att tala med medfångar om de ”goda nyheterna”. Jag slutade aldrig upp med att predika, och allteftersom tiden gick blev jag allt djärvare. Vid ett tillfälle predikade jag för en grupp på 12 personer, som lyssnade mycket uppmärksamt. Men det gick inte obemärkt förbi. Jag fick sitta i det lokala fängelset i 19 dagar, och det ursprungliga straffet förlängdes med ytterligare två år. Dessa 12 år gick snart.

FRIGIVEN OCH TILLBAKA I FÄNGELSE

År 1968 blev jag frigiven från arbetslägret, även om jag inte fick röra mig helt fritt. Jag kunde nu arbeta och få en månadslön på mindre än 10 dollar. Under den här tiden tilläts jag att flytta från en arbetsgrupp till en annan, och min mor flyttade till samma distrikt för att vara nära mig.

Eftersom jag hade fått friheten att flytta från plats till plats, började jag på en tur som förde mig till många olika städer, däribland Anching, Hangchow, Nanking och Shanghai. Jag besökte släktingar och vänner och berättade för dem och alla deras bekanta, som jag presenterades för, allt det jag visste om Rikets sanningar. Det gick nästan ett år, och jag ansökte återigen om att få lämna Kina och förena mig med min man i Hongkong. För att få tillståndet ombads jag att fara tillbaka till Chinsangdistriktet, där jag hade arbetat och där min mor bodde. Men innan jag nådde Chinsang greps jag och togs till en polisstation och satt häktad i 10 dagar. Polisen förhörde två familjer som jag hade predikat för. Resultatet blev att jag skickades tillbaka till Chinsang och häktades efter att ha varit fri i två år.

OFFENTLIG RÄTTEGÅNG

Jag var återigen i ständiga förhör. Polischefen betecknade mig som envis och sade till mig att det var bäst att jag bekände alla mina ”brott”, annars skulle jag inte få det så lätt. Jag talade om för honom allt som jag hade sagt till andra, och jag gjorde det på ett sådant sätt att han skulle få ett ordentligt vittnesbörd om Guds rike och Guds kommande nya tingens ordning. Jag gjorde klart för polischefen att alla statsstyrelser måste lämna plats för Guds rike. (Dan. 2:44) Allt detta antecknades noga.

Sedan fick jag, tillsammans med nio manliga fångar, gå i parad genom gatorna. Deras förbrytelser varierade från stöld till mord och våldtäkt. Vi hade alla på oss ett plakat, där våra brott stod angivna. Sedan läste polischefen upp mina ”brott” över högtalaranläggningen inför tusen människor på en stor skolgård. Han läste upp allt som jag hade sagt. Det gladde mig att se att han faktiskt hade kunnat avge ett gott vittnesbörd för fler människor i staden än vad jag hade kunnat göra.

Jag fick senare veta att utredningarna om min predikoverksamhet hade berört mer än 100 människor i nio olika provinser. En lägre tjänsteman hade sagt att jag var oerhört envis och oförbätterlig och därför borde avrättas. Men en mycket högre tjänsteman satte sig emot det, och jag dömdes för andra gången, denna gång till 20 års fängelse.

Under de följande fyra åren var varje dag enahanda. Jag tilläts komma ut ur cellen en stund tidigt på morgonen för att tvätta lite kläder och tvätta mig själv, och sedan fick jag stanna i min cell till kvällen, då jag återigen tilläts komma ut en liten stund för att ta in min tvätt. Sedan låstes jag in i cellen över natten.

Den 1 november 1978 kom beskedet att jag skulle få tillåtelse att lämna Kina och förenas med min man i Hongkong. I slutet av januari 1979 var därför min man, jag och våra fyra barn tillsammans igen som familj för första gången på 26 år!

JEHOVA UPPEHÖLL MIG

Livet i fängelse och arbetsläger var mycket hårt, även om jag aldrig saknade mat och kläder. Dieten bestod huvudsakligen av ris och grönsaker, med lite kött omkring fyra gånger om året. Det var en hälsosam diet, och jag kunde hålla mig frisk och i form. Jag höll mitt sinne i verksamhet genom att påminna mig bibelverser och sanningar som jag hade lärt under mina första år. Jag tog alla tillfällen i akt att dela med mig av mitt hopp åt andra, och detta gjorde att jag var upptagen och lycklig.

Jag kände mig aldrig övergiven under alla mina prövningar. Jag bad ständigt om att bli vägledd, så att jag alltid måtte göra det som var rätt. För att hålla modet uppe bad jag om styrka och mod. När jag hade bett, kände jag mig alltid övertygad om att jag inte hade handlat fel och att jag hade slagit in på rätt kurs. Jag kan sanningsenligt säga att bönen hjälpte mig att komma nära Jehova, så nära att jag ibland tyckte att jag nästan kunde se honom. Många gånger kom jag ihåg försäkran i Jesaja 66:2 om att Gud skådar ned till den ”som är betryckt och har en förkrossad ande”. Detta gav mig alltid styrka och tröstade mig mycket.

När Nancy Yuen tillfrågades om hon tyckte att det var svårt att uthärda de ständiga förhören av funktionärer och polis, svarade hon:

Först tog det ett slag innan man blev van vid det. Men när jag anpassat mitt sätt att tänka efter förhållandena, var det inte så farligt. Det är mycket viktigt att få en rätt syn på saker och ting. Ganska tidigt under min fängelsetid erinrade jag mig dessa ord av Jesus, som finns upptecknade i Lukas 21:14, 15: ”Bestäm er därför i era hjärtan för att inte i förväg öva in hur ni skall framföra ert försvar, för jag skall ge er en mun och vishet, som alla era motståndare tillsammans inte skall kunna stå emot eller motsäga.” Jag lärde mig alltså att aldrig oroa mig för förhören. Jag betraktade dem som tillfällen att avge ett vittnesbörd för funktionärerna. Jag hade alltid någonting att berätta för dem om Jehova Gud och hans uppsåt med mänskligheten, och det verkade alltid som om jag kom på det skriftställe som passade bäst just för tillfället.

När hon nu ser tillbaka, vad tycker hon då om sina 20 år i fängelse? Hon säger:

Det har inte på något sätt varit bortkastat, och jag är tacksam mot min Gud, Jehova, för det tillfälle jag haft att visa min kärlek till honom och hängivenhet för honom. Enligt Matteus 13:45, 46 liknade Jesus Riket vid en resande köpman som sökte efter fina pärlor. När han hade funnit en enda mycket värdefull pärla, sålde han allting han hade och köpte den. Jag måste avstå från allt, till och med från mina små barn, för att vara lojal mot min Gud. Jehova har inte på något sätt svikit mig. Han uppehöll mig och drog försorg om min familj på sitt eget underbara sätt.

När Nancy Yuen tillfrågades om hon hade något gott råd att ge sina medkristna, svarade hon tankfullt:

Att aldrig vara orolig eller rädd för prövningar som kanske kan drabba en. Vi bör alla räkna med prövningar av ett eller annat slag. De är bra för oss. De fostrar och renar oss och visar vad slags kristna vi egentligen är. Prövningar visar oss hur stark vår tro verkligen är och var den kan stärkas. Jag känner mig mycket starkare i tron nu som en följd av mina prövningar. Var därför aldrig rädd. Vid många tillfällen fann jag mycken tröst i aposteln Petrus’ ord att vi skall kasta allt vårt bekymmer på Jehova, eftersom han bryr sig om oss. (1 Petr. 5:6, 7) Du kan göra detsamma.

Denna hängivna systers exempel på uthärdande och lojalitet är både uppmuntrande och trosstärkande. I mer än två årtionden har Jehovas vittnen jorden runt i sina böner till Jehova Gud kommit ihåg sina kära bröder och systrar i Kina. Nu får vi veta, från någon som har varit med, hur kärleksfullt han har dragit försorg om dem och uppehållit dem tills nu.

Den 15 februari 1979 besökte Nancy Yuen Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Hongkong, den 16 februari var hon med vid sitt första kristna möte på 22 år, och den 17 februari förkunnade hon återigen om Guds rike från hus till hus tillsammans med sina bröder. Vi känner oss manade att tacka Jehova för sådana nutida exempel på trohet, som uppmuntrar alla sanna kristna att förbli lojala mot sin Gud, Jehova.

[Bild av Nancy Yuen på sidan 4]