Hur visa tillrättavisare hjälper dem som handlat orätt

”En gyllene öronring ... är en vis bestraffare [tillrättavisare, NW] för ett hörande öra.” — Ords. 25:12, Melin.

1, 2. Vad blir resultatet av gensvar till Guds tillrättavisning eller underlåtenhet att ge sådant gensvar, och vad krävs av äldste för att de skall vara visa tillrättavisare?

FÖR länge sedan sade den trogne Elihu om Jehova Gud: ”Han vill så öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet. Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro. Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det. Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band.” — Job 36:10—13.

² Kristna äldste önskar med rätta vara visa tillrättavisare så att de kan vända dem som handlat orätt bort ”ifrån fördärvet”. Det är uppenbart att detta kräver att de förstår vad bibeln avser med ordet ”tillrättavisning”.

SKILLNADEN MELLAN ”TILLRÄTTAVISNING” OCH ”FÖREBRÅELSE”

3. Vad är en förebråelse, och vad är i allmänhet syftet med en sådan?

³ Vi finner i bibeln att det på dess ursprungliga språk används vissa ord för att uttrycka tanken i att tillrättavisa och andra ord för att uttrycka tanken i att förebrå. Vad är skillnaden? ”Att förebrå” betyder att skarpt kritisera eller allvarsamt klandra, att ”läxa upp”. En ”förebråelse” kan rätt och slätt vara ett uttryck för högt ogillande och är ofta i huvudsak ämnad att få någon att sluta upp att handla eller tala på ett anstötligt eller misshagligt sätt. (Jämför 1 Moseboken 37:10, Åkeson; Job 11:3, NW.) När till exempel Jesu lärjungar hyllade honom, då han var på väg till Jerusalem, sade fariséerna till honom: ”Lärare, förebrå dina lärjungar”, vilket i själva verket betydde: Uppmana dem att sluta upp att säga sådant. Jesus svarade att ”om dessa skulle förbli tysta, skulle stenarna ropa”. — Luk. 19:39, 40.

4. Visar en jämförelse mellan Matteus 18:15 och Lukas 17:3 att orden ”förebråelse” och ”tillrättavisning” kan användas omväxlande utan egentlig åtskillnad?

⁴ För ordet ”förebrå” använde den inspirerade evangelieskribenten här det grekiska ordet epitimaʹo. Det grekiska ord som motsvarar ”tillrättavisa” är ordet elengʹcho. I Matteus 18:15 förekommer detta ord, när Jesus säger att ”om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel [grek.: elengʹcho; ”tillrättavisa”, Kingdom Interlinear (Rikets mellanradiga översättning)] i enrum med honom”. (Jämför 3 Moseboken 19:17.) I ett motsvarande avsnitt i Lukas 17:3 omtalas det att Jesus sade: ”Om din broder begår en synd, ge honom då en förebråelse [grek.: epitimaʹo], och om han ångrar sig, så förlåt honom.” Visar detta att orden ”förebråelse” och ”tillrättavisning” är utbytbara och betyder väsentligen samma sak? Det skulle vara oförståndigt att anta detta på grundval av detta enda exempel. Användningen av dessa två ord i Skriften uppenbarar skillnaden mellan dem.

5, 6. Vilka exempel belyser att dessa två ord verkligen är åtskilda till sin betydelse, och vad visar detta beträffande användningen av dem i de två skriftställen som omnämnts tidigare?

⁵ I de kristna grekiska skrifterna finner vi till exempel att Jesus ”talade strängt” till eller förebrådde (epitimaʹo) demoner, i det han uppmanade dem att ”vara tysta” och ”fara ut” ur personer som de hade besatt. (Matt. 17:18; Mark. 1:25; 9:25; Luk. 4:35, 41; 9:42) Ingenstans i bibeln läser vi att demonerna blev tillrättavisade (elengʹcho) av Jesus. Det var också så att han ”talade strängt till” eller ”förebrådde” den feber som Petrus’ svärmor led av och fick den att lämna henne. Och på Galileiska sjön ”talade [han] strängt till” de häftiga vindarna och den rasande sjön, ”förebrådde” dem, och satte stopp för deras hot att få den båt som han och hans lärjungar befann sig i att kantra. — Luk. 4:39; Matt. 8:26; Mark. 4:39; Luk. 8:24.

⁶ Det skulle vara synnerligen olämpligt att försöka sätta in ordet ”tillrättavisa” (elengʹcho) i de föregående fallen. Också ett djur kan förebrås i betydelsen näpsas eller tuktas. (Ps. 68:31, 1917; Myrberg) Men som vi skall se är det bara människor, vilka har förnuft, tankeförmågor, och egenskaper som hör samman med hjärta och samvete, som kan tillrättavisas. Det förefaller alltså som om användningen av ordet ”förebråelse” i Lukas 17:3, som vi tidigare hänvisat till, helt enkelt illustrerar att tillrättavisning kan åtföljas av eller inbegripa en förebråelse.

7. Vad var innebörden i det grekiska ord för ”tillrättavisa” som de inspirerade bibelskribenterna använde, att döma av hur detta ord användes av människor på den tiden?

⁷ Vad har då det grekiska ordet elengʹcho (att tillrättavisa) avseende på? Det är riktigt att detta ord en gång användes i den klassiska grekiskan i betydelsen ”att vanhedra” eller ”att skämma ut”. Men av grekiska lexikon framgår det att det inte var så ordet användes i allmänhet.a Och det framgår vidare av dem att detta avgjort inte är ordets främsta innebörd i de kristna grekiska skrifterna. Lägg märke till följande definitioner av elengʹcho (att tillrättavisa), hämtade från Liddell och Scotts grekisk-engelska lexikon:

Att ”korsförhöra, utfråga, ... anklaga någon för en handling, ... att överbevisas. ... 2. pröva, sätta på prov. ... 3. bevisa ... framlägga övertygande bevis. ... 4. motbevisa, ... b. rätta till, korrigera. ... 5. få övertaget över. ... 6. avslöja.”

8. Vad visar detta beträffande den grundläggande orsaken till att tillrättavisning behövdes?

⁸ Dessa definitioner är till stor del grundade på ordets användning i icke-bibliska grekiska skrifter. Men det är en sak som mycket tydligt framgår av dessa definitioner. Alla antyder de att den som måste bli tillrättavisad — även om han inte helt och hållet förnekar att han gjort sig skyldig till någon orätt handling — i varje fall röjer att han i någon mån är ovillig att tillstå det orätta eller att han till en viss grad inte kan inse hur orätt det orätta är och att han behöver ångra det. En sådan person visar att han behöver ”övertygas” eller ”överbevisas” om det orätta. Vi kommer senare till varför denna detalj är viktig att lägga på minnet.

9, 10. Hur visar bibeln också att det är underlåtenhet att inse och ångra det orätta som gör tillrättavisning nödvändig?

⁹ De här definitionerna bekräftas av bibelns sätt att använda det grekiska ordet. Vi kan till exempel lägga märke till det ställe som tidigare hänvisats till, nämligen Matteus 18:15, där Jesus säger att ”om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel [elengʹcho; ”tillrättavisa (honom)”, Rikets mellanradiga översättning] i enrum med honom”. Det är av just det skälet — att den som förbrutit sig inte inser eller erkänner sin synd — som den som tillfogats en oförrätt måste tillrättavisa honom genom att blotta hans fel.

¹⁰ Andra skriftställen där detta ord (elengʹcho) används beskriver också tillrättavisning av dem som fram till denna punkt inte hade tagit emot tuktan och rättelse och visat detta genom att fortsätta med sitt orätta handlingssätt. — Jämför Lukas 3:19; Johannes 3:20; Efesierna 5:6, 7, 11—14; 2 Timoteus 4:2—4; Titus 1:9—13; 2 Petrus 2:15, 16.

11, 12. a) Vad ingår som ett väsentligt drag i det skriftenliga sättet att tillrättavisa dem som handlat orätt, och vad skall åstadkommas genom detta? b) Hur kan skillnaden mellan ”förebråelse” och ”tillrättavisning” illustreras genom föräldrars tuktan av barn?

¹¹ Hur går det då till att människor blir tillrättavisade? Tillrättavisning inbegriper mycket, mycket mera än att man bara framför en anklagelse eller uttrycker ett fördömande av vad någon har gjort (som när man förebrår eller klandrar någon). Det inbegriper därför också mycket mera än att man bara läser upp ett tillkännagivande av att någon har gjort sig skyldig till ett orätt uppförande. Av bibeln framgår det att tillrättavisning kräver att vittnesbörd, bevis eller argument läggs fram. (Jämför Hebréerna 11:1, där substantivet eʹlengchos har översatts med ”det tydliga beviset” på verkligheter.) En kännare av grekiska språket, Trench, understryker således skillnaden mellan de bibliska orden för ”förebrå” och ”tillrättavisa”. I hans bok Synonyms of the New Testament heter det:

”Man kan ’förebrå’ en annan utan att lyckas övertyga honom om att han begått något fel. Detta kan bero på att det inte begåtts något fel och förebråelsen därför var obehövlig eller obefogad [jämför Matteus 16:22; 19:13; 20:31]. Det kan också vara så att det visserligen begåtts ett fel men att förebråelsen inte lyckades få den som förbrutit sig att tillstå det. I denna möjlighet — att man kan ’förebrå’ någon annan för synd utan att ’övertyga’ vederbörande om synd — ligger skillnaden mellan dessa två ord. ... eʹlengchos [tillrättavisning] avser inte enbart anklagelsen, utan också sanningen i anklagelsen och ådagaläggandet av sanningen i anklagelsen. Det kan också ofta till och med innebära att den anklagade parten erkänner att anklagelsen är sann, om inte för andra, så i alla fall för sig själv. ...”

¹² Denna skillnad kan jämföras med skillnaden mellan föräldrar, som nöjer sig med att gräla på ett barn för att få det att sluta upp med någonting, och föräldrar som tar sig tid att resonera med barnet och hjälpa det att inse varför den orätta handlingen är verkligt ond och varför barnet verkligen bör önska undvika att handla så. Förebråelser kan vara på sin plats, men ofta är behovet av tillrättavisning större.

13. Vilka två syften tjänar den bevisning som ges i samband med tillrättavisning?

¹³ Att man lägger fram bevis i samband med att man ger tillrättavisning kan alltså tjäna två syften: Syftet kan vara att bevisa att personen i fråga verkligen har begått den eller de handlingar som han anklagas för, eller också kan det vara att göra klart för honom precis hur orätt hans handlingssätt var. I Johannes 16:8, 9 sade Jesus att Guds heliga ande skulle ”ge världen övertygande bevisning [elengʹcho; ”tillrättavisa”, Rikets mellanradiga översättning] i fråga om synd . . . , eftersom de inte utövar tro på mig”. Men för egen del visste Jesus att hans motståndare, även om de kunde förebrå honom utan att ha något berättigande, aldrig kunde framlägga ”övertygande bevisning” i fråga om någon synd hos honom, och därför sade han till dem: ”Vem av er bevisar att jag är skyldig [elengʹcho; ”tillrättavisar mig”, Rikets mellanradiga översättning] till synd?” — Joh. 8:46.

MOTIVET BAKOM KRISTEN TILLRÄTTAVISNING

14, 15. Vad är emellertid det slutliga målet för kristen tillrättavisning och dess övertygande bevisning?

¹⁴ Men detta är inte allt. För Guds tjänare betyder tillrättavisning mera än att enbart ådagalägga och bevisa att en orätt handling har begåtts (vilket ofta är ordets betydelse i världsliga grekiska skrifter). Bibelns användning av ordet skiljer sig från användningen av det i världsliga sammanhang. På vilket sätt? På så sätt att ”tillrättavisning” i bibeln har ett motiv utöver att bara överbevisa sådana som handlat orätt eller tillfredsställa rättvisan. I Theological Dictionary of the New Testament (band 2) riktas uppmärksamheten på vad detta motiv är. Det heter i detta uppslagsverk (kursiverat av oss):

”Användningen av elengʹcho i N[ya] T[estamentet] är begränsad. ... Det betyder ’att visa någon hans synd och att uppfordra honom till ånger’. Detta kan vara en privat angelägenhet mellan två människor, såsom i Matt. 18:15; Ef. 5:11. Men det kan också vara en församlingsangelägenhet under ledaren, såsom i pastoralbreven: 1 Tim. 5:20; 2 Tim. 4:2; Tit. 1:9, 13; 2:15. ... Ordet betyder inte bara ’klandra’ eller ’tillrättavisa’, inte heller ’övertyga’ i betydelsen bevisa, liksom inte heller bara ’uppenbara’ eller ’avslöja’, utan framför allt ’bringa i ordning’, nämligen ’vända bort från synd till ånger’.”

¹⁵ Enligt bibeln innebär tillrättavisning således inte helt enkelt att få någon att skämmas eller att uttrycka ogillande av hans orätta handlingssätt, som det kan vara när man ger en förebråelse. Det är inte helt enkelt en fråga om att söka få någon att sluta upp med ett orätt handlingssätt, utan tillrättavisningen har ett positivt mål, nämligen att nå personens hjärta och förmå honom att komma att hata det som är orätt. Om man skulle ”blotta” en persons orätta handlingssätt, skulle man alltså inte göra det helt enkelt för att avslöja honom, utan för att vinna honom såsom en broder och för att försöka hindra att han sjunker djupare ner i synd och går förlorad för församlingen. — Matt. 18:15, 16.

TILLRÄTTAVISADE AV VÅRT EGET HJÄRTA ELLER TACK VARE ANDRAS HJÄLP

16, 17. Vilka faktorer bör man ha i minnet, när man besvarar frågan om behovet av att tillrättavisa någon som redan har övergett ett orätt handlingssätt?

¹⁶ Vad är då att säga, om en kristen gör sig skyldig till ett orätt handlingssätt en eller ett par gånger, men hans samvete sedan får honom att ångra sig och vända sig bort från det orätta och överge det? Är han fortfarande i behov av att någon tillrättavisar honom?

¹⁷ I det sammanhanget behöver vi påminna oss vilken innebörd ordet ”tillrättavisa” (elengʹcho) har. Vi har sett att det till exempel kan betyda: behov av att anklaga och kanske utfråga eller korsförhöra en person, att pröva honom med avseende på det orätta han har gjort, eller att genom övertygande argument motbevisa hans felaktiga ståndpunkt i fråga om någon handling han erkänt, och på så sätt överbevisa honom i hans eget sinne och hjärta. Och syftet med allt detta är att förmå honom att ändra sinne eller ångra sig, så att han inte bara tillfälligt skall upphöra med det orätta handlingssättet, utan aldrig skall återfalla till det.

18. Kan man bli tillrättavisad av sitt eget hjärta? Hur sker det i så fall?

¹⁸ Men i den situation som omnämnts tidigare, då den som felat ångrar sin synd och överger den, har han inte då i själva verket redan tillrättavisat sig själv? Jo, hans eget samvete anklagar honom, och Guds ord och ande överbevisar honom, och hans hjärta förmår honom att ångra sig och vända sig ifrån det orätta. Det krävs inte att någon annan kommer för att ”blotta hans fel”, för att han skall inse det orätta i sitt handlingssätt och rätta till det. — Jämför Psalm 16:7; Jeremia 2:19.

19. Vilket exempel på detta finner vi i Petrus’ handlingar?

¹⁹ Det var uppenbarligen så det förhöll sig med aposteln Petrus. Jesus hade underrättat Petrus om att han skulle förneka sin Herre tre gånger. När den kritiska stund kom då Jesus greps och rannsakades, visade Petrus svaghet och förnekade verkligen Jesus vid tre tillfällen. Men en blick från Jesus var nog för att Petrus’ hjärta skulle reagera och han skulle förmås att gå ut och gråta bittert i ånger över vad han hade gjort. Hans eget hjärta och hans minne av det Jesus tidigare hade sagt hade tillrättavisat honom. Petrus’ handlingssätt från och med då vittnade om hans beslut att inte på nytt bli skyldig till ett lika allvarligt felsteg. Några veckor längre fram fann Jesus det lämpligt att använda Petrus som en av ”grundstenarna” vid bildandet av den kristna församlingen. — Luk. 22:54—62.

20, 21. a) Vilken anordning kan det vara förståndigt att utnyttja, även om man är besluten att inte återgå till ett orätt handlingssätt? b) Varför behövde David tillrättavisning, och hur gav Natan honom den?

²⁰ Detta betyder inte att man inte skulle kunna behöva hjälp i sådana fall. Man kan visserligen ha beslutat att inte på nytt begå en viss orätt handling, men man kan ändå mycket väl behöva hjälp av andra för att styrka detta beslut. Jehova Gud har gett bröder till att hjälpa oss på detta sätt. — Ords. 17:17; Luk. 22:31, 32; Gal. 6:2.

²¹ Till skillnad från Petrus behövde kung David längre tillbaka i tiden någon som tillrättavisade honom. Han hade begått missgärningar av ett mycket allvarligt slag, vilka hade lett till stor skada för andra. Likväl hade han inte gjort klart för sig det orätta i sitt handlingssätt, utan i stället hade han sökt utvägar att skyla över sina orätta gärningar. Av detta skäl sände Gud profeten Natan att tillrättavisa David. Natan gjorde detta genom att använda en kraftfull och målande illustration som skildrade en situation som motsvarade Davids situation. Uppretad över den själviskhet som visades av den man som beskrevs i Natans illustration domfällde David mannen på grund av hans grymma brist på medkänsla. Natan gjorde sedan David djupt skakad genom att säga: ”Du är den mannen.” När nu David såg sina handlingar i det sanna ljuset och förstod och intensivt kände hur usla och gemena de verkligen var, ångrade han sig. Om han inte hade gjort det, skulle han ha förtjänat att dö, alldeles som han själv hade erkänt. — 2 Sam. 12:1—13.

22. Hur ger David uttryck åt en god inställning till tillrättavisning, och hur visar han också det stora gagn som ånger för med sig?

²² I en av sina psalmer uttryckte David den rätta inställningen till tillrättavisning. Han sade: ”Slår mig en rättfärdig, så är det kärlek; och tillrättavisar han mig, så är det såsom olja på huvudet, vilken mitt huvud icke må försmå.” (Ps. 141:5, 1878 års övers.) I Psalm 32:1—6 beskrev David vidare den ängslan och det lidande han personligen fick erfara på grund av att han underlät att söka Jehovas förlåtelse för begångna synder, liksom också den befrielse han fick genom att ångra sig och bekänna sina synder för Gud.

23. Vad kommer visa tillrättavisare att ha klart för sig, och hur belyser de skriftställen som citerats i denna paragraf detta?

²³ För att vara visa tillrättavisare behöver herdarna i församlingen också komma ihåg att alldeles som ett orätt handlingssätt kan ha avsevärda variationer i fråga om graden av allvar, så kan också tillrättavisning ha stor räckvidd i fråga om graden av stränghet. (Jämför Galaterna 6:1; 2 Timoteus 2:24—26 med Titus 1:13.) Också de som skaffar sig ett gott anseende som tjänare åt Gud kan ibland behöva tillrättavisning i fråga om någon uppfattning, något uttryckssätt eller någon handling som inte är rätt.

24, 25. Är det möjligt att trogna tjänare åt Gud också behöver tillrättavisning, och vilka goda resultat får de därav?

²⁴ Så förhöll det sig med Petrus vid ett senare tillfälle. I Galaterna 2:11—14 berättas det att han, när han begav sig till Antiokia i Syrien, umgicks vänskapligt med oomskurna icke-judar och åt tillsammans med dem. Men när vissa män från församlingen i Jerusalem (män som tydligen fortfarande höll fast vid tanken på judisk avskildhet) kom till Antiokia, slutade Petrus upp att umgås med kristna som inte var judar. När aposteln Paulus såg detta felaktiga handlingssätt och dess dåliga verkningar på andra judiska troende, kände han sig förpliktad att tillrättavisa Petrus. Genom sunda argument visade han Petrus det orätta i hans handlingssätt, och han gjorde detta offentligt inför alla närvarande. Det kan inte råda något tvivel om att Petrus tog emot denna tillrättavisning, och längre fram omnämner han Paulus med varm uppskattning. — 2 Petr. 3:15, 16.

²⁵ Ja, det är som det heter i Ordspråksboken 9:8, 9: ”Tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig. Giv åt den vise, så bliver han ännu visare.” Ja, ”den förståndige bör tillrättavisas, så att han må urskilja kunskap”, alldeles som det förhöll sig med Petrus. Må vi då alltid ha våra öron öppna för att ta emot de visa ”tillrättavisningar till tukt”, som är ”livets väg” för alla dem som älskar Gud och hans rättfärdighet. — Ords. 19:25, NW; 6:23; 25:12.

[Fotnoter]

I Vincents Word Studies in the New Testament heter det: ”I klassisk grekiska från den äldsta tiden betecknar det att vanhedra eller göra skamsen. ... Sedan [längre fram], att korsförhöra eller utfråga, i syfte att övertyga, överbevisa eller motbevisa. ... Om argument, att sätta på prov; bevisa; bevisa genom en kedja av förnuftsslut.” (Kursiverat av oss)

Varför så dyrbar?

● Den ”äkta” nardus som Maria, Lasarus’ syster, hällde över Jesu Kristi huvud och fötter var värd 300 denarer. (Mark. 14:3—9; Joh. 12:3—8) Detta motsvarade ungefär en årslön. (Matt. 20:2) Det anses allmänt att den produkt som Maria använde kom från den lilla aromatiska örten Nardostachys jatamansi, som finns i Himalaya. Att denna ”äkta” nardus kom från en så avlägsen plats och var så sällsynt förklarar varför den var så dyrbar.