Att uthärda smädelser och misshandel leder till härlighet
KAN detta att någon blir smädad, spottad på, slagen med flata handen eller pryglad medföra härlighet för honom? I allmänhet skulle handlingar av detta slag vara förnedrande för en. Men det är inte alls vanhedrande att uthärda sådana smädliga handlingar, om de är följden av att man är en lojal lärjunge till Jesus Kristus. Aposteln Petrus framhöll detta för medtroende med orden: ”Om han lider såsom kristen, må han då inte känna det som en skam, utan må han fortfara att förhärliga Gud i detta namn.” — 1 Petr. 4:16, NW.
Det som aposteln Paulus fick vara med om belyser vilka lidanden en kristen kan få genomgå, och han förklarar varför det han var med om inte gav honom en känsla av skam.
Under det att Paulus fullgjorde sitt uppdrag som en apostel för nationerna uthärdade han mycket — han var i fängelse, fick hugg och slag och var många gånger nära döden. Omkring år 55 v.t. skrev han till de kristna i Korint: ”Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när. Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på djupa havet. Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror bland falska bröder — allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och nakenhet.” — 2 Kor. 11:24—27.
Det som aposteln här beskrev var bara en del av de lidanden som han hade genomgått, när han omkring fem eller sex år därefter skrev till de kristna i Efesus. Paulus var medveten om att somliga kristna i Efesus kunde bli ängsliga, när de fick kännedom om all den vedermöda som han genomgick, medan han var i fängelse i Rom, och därför uppmuntrade han dem: ”Jag [ber] er att inte ge tappt på grund av dessa mina vedermödor för er skull, ty de betyder härlighet för er.” — Ef. 3:13, NW.
Det var på grund av att aposteln Paulus arbetade bland icke-judarna som en lärjunge till Jesus Kristus som han drog över sig sina egna landsmäns vrede. Detta ledde slutligen till att han kom att hållas i fängelse i Rom. Av detta skäl kunde han säga att han led för ”människor av nationerna” (NW), hedningarna. Han var en ”Kristi Jesu fånge” till gagn för dem. — Ef. 3:1.
Var Paulus’ vedermöda något skäl för medtroende att bli ängsliga eller skamsna? Nej, i stället betydde det härlighet för dem. Hur då? Först och främst hade Paulus’ kärlek varit så stark att han hade varit villig att tjäna till gagn för dem trots vilka som helst och alla personliga svårigheter som skulle kunna bli följden av det. Var någonstans bland människorna i världen skulle de kunna finna sådan underbar kärlek?
Dessutom var det så att apostelns villighet att uthärda vedermöda visade för efesierna att det de hade som kristna var verkligt värdefullt. Deras hopp och deras samhörighet med Jehova Gud och Jesus Kristus var någonting som var värt att lida för, ja, det var värt att dö för. Om Paulus hade gett upp, när han stod inför vedermöda, skulle det ha förefallit som om kristendomen hade föga innehåll. Men hans trogna uthärdande upphöjde kristendomen och var till ära för den, eftersom det visade att det förhållandet att man är en lärjunge till Jesus Kristus var någonting som människor skulle hålla fast vid som mycket värdefullt, ja, värt varje offer. På så sätt betydde Paulus’ vedermöda ”härlighet” för medtroende.
Det är på samma sätt i denna tid. Det fruktansvärda lidande och den misshandel, som lojala lärjungar till Jesus Kristus fått erfara, leder till härlighet för hela sammanslutningen av bröder överallt på jorden. Man blir naturligtvis sorgsen av att höra att hängivna kristna har blivit grymt pryglade, utsatta för sexuella övergrepp av pöbelhopar eller behandlats illa på andra sätt. Likväl gör deras trogna uthärdande att de vinner en moralisk seger över sina förföljare. Sådana segrar ger värdighet och glans åt den sanna tillbedjan. De upphöjer värdet i den rena och sanna kristendomen i tänkande människors ögon, vilka inte blint ”följer med hopen i vad ont är”. (2 Mos. 23:2) Om å andra sidan någon skulle ge efter för förföljare, skulle kristendomens värde förefalla att vara sänkt och nedsatt.
Varför de blir förföljda
När man får lida själv eller hör om andras vedermöda, kan man helt naturligt fråga: ”Varför måste det vara så?” Det var så David kände det, han som var en tjänare åt Gud i forna tider. Han var omgiven av fiender och kände det som om Gud hade övergett honom. Eftersom han inte var medveten om att han bar på någon skuld, frågade han: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Varför är du fjärran från att frälsa mig?” — Ps. 22:2, NW.
Också när någon känner till orsaken till förföljelsen, kan tyngden av de stora svårigheterna fortfarande förmå honom att fråga: ”Varför?” Av detta skäl är det särskilt viktigt att ha den rätta synen på vedermöda eller förföljelse. I annat fall kan ytterligheterna i vissa situationer förmå en att dra orätta slutsatser.
Hängivna lärjungar till Jesus Kristus bör inte bli förvånade, när de tvingas genomgå lidande på grund av att de troget håller fast vid den Heliga skrift. ”Alla de som åstundar att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus”, säger bibeln, ”skall också bli förföljda.” (2 Tim. 3:12, NW) Jesus Kristus själv var ett offer för intensiv förföljelse, och till sist blev han dödad på en avrättningspåle. Han sade till sina lärjungar: ”Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder.” — Joh. 15:20.
Orsaken till att Guds sanna tjänare blir så intensivt hatade är att den övriga delen av mänskligheten behärskas av en annan gud, Satan, djävulen. Bibeln säger oss: ”Hela världen är i den ondes våld.” (1 Joh. 5:19) I förbindelse med Guds trogne tjänare Job påstod ”den onde”: ”Allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan.” (Job 2:4) Detta är i själva verket djävulens argument med avseende på alla som vill tjäna Jehova Gud. Satan hävdar att ingen drivs av kärlek, utan att alla, eftersom de har själviska intressen som motiv, till sist kan förmås att vända ryggen åt Skaparen. Jehova Gud har låtit Satan få tid till att bevisa sitt påstående. Förföljelse, som inbegriper hot om våldsam död, har varit ett av de medel varigenom motståndaren har försökt omintetgöra Guds tjänares ostrafflighet.
Genom att förbli i trohet trots förföljelse har Guds folk haft del i att bevisa att motståndaren är en lögnare. Ja, att de har insikt om den verkliga stridsfråga som är inbegripen, och att de väntar att Jehova skall styrka dem, har gjort det möjligt för dem att bevara ostraffligheten. De vet att även om de kan bli dödade, så kan människor aldrig förhindra att de blir återförda till liv. Detta har bistått dem till att med Guds andes hjälp handla i överensstämmelse med Jesu ord: ”Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall bevara det till evigt liv.” — Joh. 12:25, Hd.
Glädje trots förföljelse
Stora lidanden kan naturligtvis inte i sig själva ge anledning till glädje. Mycken bedrövelse blir följden när hus bränns ned, jord beslagtas och barn rycks bort från sina föräldrar eller när män och kvinnor behandlas brutalt och till och med dödas. Men trots allt detta kan man känna stor inre glädje.
Det ligger glädje i att veta att man gör det som är rätt och lojalt håller fast vid sin Gud. Genom att man bevarar ett rent samvete trots förföljelse har man också försäkran att man är godkänd inför den Allsmäktige. Aposteln Petrus framhöll detta, då han skrev: ”Om ni blir smädade för Kristi namns skull, är ni lyckliga, ty härlighetens ande, ja, Guds ande, vilar över er.” — 1 Petr. 4:14, NW.
Fast tro på Gud som ”deras belönare, som allvarligt söker honom”, bidrar också mycket till deras glädje som blir förföljda för rättfärdighetens skull. (Hebr. 11:6, NW) Utsikten till denna belöning kan leda till så stor glädje att de svåraste lidanden förbleknar till en obetydlighet. Så här uttrycks det i bibeln: ”Vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet.” — 2 Kor. 4:17.
Det var på det sättet Jesus Kristus kände det i fråga om belöningen. Hans exempel kan vara en verklig källa till uppmuntran i troget uthärdande. ”Må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt”, uppmanar bibeln, ”medan vi oavvänt betraktar den främste förmedlaren och fullkomnaren av vår tro, Jesus. För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktande skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida. Ja, betrakta noga den som har uthärdat sådan motsägelse av syndare, emot deras eget intresse, på det att ni inte må bli trötta och ge tappt i edra själar.” — Hebr. 12:1—3, NW.
Liksom i Jesu Kristi fall kommer ingenting, nej, inte ens döden, att hindra Jehova Gud från att belöna den trogne. ”Jag är viss om”, skrev aposteln Paulus till de kristna i Rom, ”att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom. 8:38, 39) Guds kärlek uppenbaras i att han uppehåller sina tjänare nu och ger dem den rikaste belöning som kan tänkas — evigt liv som människor som är godkända av honom. Vilken större glädje skulle kunna finnas? Borde inte denna glädje förmå oss att förbli trogna, även när vi möter intensiv förföljelse?
Vare sig det är vi själva eller andra som får erfara förföljelse, behöver vi fortsätta att hålla den verkliga stridsfrågan klar och tydlig i sinnet. Vi bör aldrig bli så skrämda att vi ställer oss på motståndarens sida genom att bryta vår ostrafflighet. Må vi i stället alltid inse att troget uthärdande under förföljelse ger ära och härlighet åt Jehovas namn och stöder hans sida i stridsfrågan. Det betyder också härlighet för hela sammanslutningen av bröder. Om vi uthärdar, kan vi med tillförsikt och glädje se fram emot den härliga belöningen — evigt liv som godkända tjänare åt Jehova Gud och lojala lärjungar till hans Son.