ABSALOM

[Ạbsalom] Betyder ”far [dvs. Gud] är frid (fred)”.

Den tredje av de sex söner som föddes åt David i Hebron. Hans mor var Maaka, dotter till Talmaj, kungen i Gesur. (2Sa 3:3–5) Absalom blev far till tre söner och en dotter. (2Sa 14:27) Det är tydligt att det är han som i 1 Kungaboken 15:2, 10 kallas Abisalom. (Se 2Kr 11:20, 21.)

Fysisk skönhet var kännetecknande för Absaloms familj. Han lovprisades i hela landet för sin enastående skönhet; hans frodigt växande hår, som utan tvivel blev tyngre genom användningen av olja eller salvor, vägde ca 200 siklar (2,3 kg), när det klipptes en gång om året. Hans syster Tamar var också vacker, och hans dotter, som var uppkallad efter sin faster, hade ”ett mycket vackert utseende”. (2Sa 14:25–27; 13:1) Denna skönhet var emellertid inte till någon fördel, utan bidrog tvärtom till en del fruktansvärda händelser som orsakade både Absaloms far, David, och andra svår sorg och vållade stor oro bland folket.

Mordet på Amnon. Absaloms syster Tamar var så vacker att hans äldre halvbror Amnon blev förälskad i henne. Amnon utgav sig för att vara sjuk och lyckades ordna så att Tamar blev skickad till hans bostad för att laga mat åt honom, varefter han våldförde sig på henne. Amnons erotiska kärlek förbyttes i förakt och hat, och han lät köra ut Tamar på gatan. Hon rev sönder sin randiga långa klädnad, den som hade betecknat att hon var kungadotter och att hon var jungfru, och strödde aska på huvudet. I detta tillstånd mötte hon Absalom. Han uppfattade snabbt situationen och riktade genast misstankar mot Amnon, vilket visar att han redan tidigare hade iakttagit sin halvbrors lidelsefulla begär. Absalom instruerade emellertid sin syster att inte framföra någon anklagelse mot Amnon och lät henne bo hos sig. (2Sa 13:1–20)

Att det var Absalom och inte fadern som tog hand om Tamar var enligt John Kitto i överensstämmelse med österländsk sed. I en familj där mannen har flera hustrur står de barn som har samma mor varandra närmast, och döttrarna ”står under sin brors särskilda omvårdnad och beskydd, och det är ... denne snarare än fadern själv som de förlitar sig på i allt som rör deras säkerhet och ära”. (Daily Bible Illustrations, Samuel, Saul och David, 1857, sid. 384) Långt tidigare, i fallet med Dina, var det hennes två helbröder, Levi och Simeon, som kände sig förpliktade att hämnas kränkningen av deras syster. (1Mo 34:25)

När David fick höra att hans dotter hade blivit förödmjukad, blev han mycket vred men vidtog inga rättsliga åtgärder mot överträdaren, kanske därför att det inte förelåg någon direkt eller formell anklagelse stödd av bevis eller vittnesutsagor. (5Mo 19:15) Absalom kan ha föredragit att inte göra sak av Amnons lagöverträdelse (3Mo 18:9; 20:17) för att familjen och han själv inte skulle råka i vanrykte. Men även om han behärskade sig utåt närde han ett mordiskt hat mot Amnon och avvaktade ett lämpligt tillfälle att utkräva hämnd på sitt eget sätt. (Jfr Ord 26:24–26; 3Mo 19:17.) Från och med detta ögonblick är hans liv en studie i falskhet, och berättelsen om detta upptar så gott som sex kapitel i Andra Samuelsboken. (2Sa 13:21, 22)

Två år gick. Det blev dags för fårklippning, ett tillfälle till fest, och Absalom anordnade en fest i Baal-Hasor, omkring 22 km nordnordöst om Jerusalem. Han inbjöd kungens söner och David själv. När David tackade nej till inbjudan övertalade Absalom honom att skicka Amnon, sin förstfödde, i sitt ställe. (Ord 10:18) Under festen, när Amnons hjärta var ”glatt till mods av vin”, befallde Absalom sina tjänare att döda Amnon. De andra sönerna skyndade sig tillbaka till Jerusalem, och Absalom flydde ur landet. Han sökte tillflykt hos sin arameiske morfar i kungariket Gesur öster om Galileiska sjön. (2Sa 13:23–38) ”Svärdet” hade nu kommit till Davids ”hus”, alldeles som profeten Natan hade förutsagt, och det skulle bli kvar där resten av hans liv. (2Sa 12:10)

Tagen till nåder. När det hade gått tre år och David hade börjat komma över förlusten av sin förstfödde son började han längta efter sin son Absalom. Joab, som läste kung Davids, sin morbrors, tankar, banade genom list vägen för honom att ge Absalom villkorlig benådning, så att denne kunde återvända hem. Absalom fick emellertid inte visa sig vid sin fars hov. (2Sa 13:39; 14:1–24) I två år fann sig Absalom i att vara utestängd från hovet, men sedan började han agera för att få full benådning. När Joab, som hade en hög ställning vid kungens hov, vägrade att besöka Absalom lät denne utan vidare sätta eld på Joabs kornåker, och när den förbittrade Joab kom sade han till honom att han ville ha ett slutgiltigt besked från kungen: ”Om det finns någon missgärning i mig, så får han döda mig.” Joab vidarebefordrade budskapet, och David tog emot sin son som kastade sig till jorden som symbol för fullständig underkastelse, varefter kungen kysste honom som tecken på full benådning. (2Sa 14:28–33)

Absaloms förräderi. Om Absalom tidigare hade känt någon naturlig tillgivenhet för sin far, David, verkar den ha försvunnit under de fem år som han varit skild från honom. Tre års vistelse vid ett hedniskt hov kan också ha utvecklat en förtärande äregirighet hos honom. Absalom kanske såg sig själv som den givne tronarvingen, eftersom han var av kunglig härkomst såväl på sin fars som på sin mors sida. Kilab (Daniel), den andre i ordningen av Davids söner, nämns inte mer sedan hans födelse omtalats, och det är därför möjligt att han redan hade dött, vilket gjorde att Absalom nu var Davids äldste son i livet. (2Sa 3:3; 1Kr 3:1) Inte desto mindre borde Absalom ha vetat att han inte var den som Jehova hade utvalt till kung, eftersom Guds löfte till David om en framtida ”avkomma” som skulle ärva tronen gavs efter Absaloms födelse. (2Sa 7:12) Men när Absalom nu hade återfått sin plats vid hovet inledde han en lömsk politisk kampanj. Med raffinerad skicklighet utgav han sig för att vara mycket intresserad av folkets välfärd och framställde sig som en folkets man. I försiktiga ordalag antydde han för folket, i synnerhet för stammarna utanför Juda, att kungens hov inte intresserade sig för deras problem och att de verkligen behövde en man med hans egenskaper. (2Sa 15:1–6)

I den masoretiska texten och i vissa handskrifter av den grekiska Septuaginta står det ”när fyrtio år hade gått” i 2 Samuelsboken 15:7. Den här återgivningen kan inte betyda fyrtio år efter att David hade blivit kung, och den kan heller inte syfta på Absaloms ålder. Om man godtar denna återgivning skulle det kunna syfta på den tidpunkt då David först blev smord av Samuel, alltså långt innan Davids 40-åriga period som kung började. Detta skulle stämma med att Absalom fortfarande kunde omtalas som ”den unge mannen” vid den nu aktuella tiden (2Sa 18:5), eftersom han föddes någon gång mellan 1077 och 1070 f.v.t. Men i Lukianos recension av Septuaginta, i den syriska Peshitta och i den latinska Vulgata står det ”fyra år” i 2 Samuelsboken 15:7. Det stämmer med det som Josephus skriver: ”Fyra år efter den tid, då hans fader blev försonad med honom ...” (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], VII, 196 [ix, 1; i den svenska utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, s. 605]) Båda återgivningarna är svårtolkade, men de flesta moderna bibelöversättningar föredrar återgivningen ”fyra”.

Absalom, som kände sig säker på att han hade samlat ett starkt stöd i hela riket, kom med ett svepskäl och fick sin fars tillåtelse att bege sig till Hebron, den ursprungliga huvudstaden i Juda. Därifrån organiserade han snabbt en omfattande sammansvärjning för att tillvälla sig makten; bland annat sände han ut spejare i hela landet vilka skulle vara beredda att utropa honom till kung. Sedan han hade framburit offer för att få Guds välsignelse över sitt styre fick han stöd av sin fars mest aktade rådgivare, Ahitofel. Många slöt sig nu till Absalom. (2Sa 15:7–12)

David, som nu stod inför en allvarlig kris och väntade ett omfattande angrepp, valde att utrymma palatset och fly tillsammans med hela sitt hushåll, fast han hade lojalt stöd av en stor grupp trogna män, däribland de ledande prästerna Ebjatar och Sadok. Dessa två sände han tillbaka till Jerusalem för att de skulle hålla honom underrättad. När David var på väg uppför Olivberget, med huvudet övertäckt, barfota och gråtande, kom Husaj, ”Davids vän”, honom till mötes. Också denne sände han till Jerusalem för att han skulle omintetgöra Ahitofels råd. (2Sa 15:13–37) David, som var omgiven av opportunister (en som försökte smickra in sig hos honom och en annan som var uppfylld av partisananda och uppdämt hat), framstod i skarp kontrast till Absalom genom att lugnt acceptera situationen och vägra att återgälda ont med ont. När Davids systerson Abisaj bad David om lov att gå över och ”hugga huvudet av” Simei, som kastade sten på David och förbannade honom, lät han honom inte göra det, utan sade: ”Se, min egen son, som har utgått från mitt inre, traktar efter min själ; och hur mycket mer nu en benjaminit! Låt honom vara, så att han kan nedkalla ont, för Jehova har sagt det till honom! Kanske skall Jehova se det med sitt öga, och kanske skall Jehova vända hans förbannelse i dag till något gott för mig.” (2Sa 16:1–14)

Absalom, som under tiden hade intagit Jerusalem och palatset, tog emot Husaj – som till synes hade gått över på hans sida – sedan han först gett en sarkastisk kommentar om vilken trogen ”vän” Husaj hade varit mot David. Absalom följde sedan Ahitofels råd och hade sexuellt umgänge med sin fars bihustrur helt offentligt som bevis på att brytningen mellan honom och David var definitiv och att han var fast besluten att stanna kvar vid makten. (2Sa 16:15–23) Därigenom uppfylldes den senare delen av Natans inspirerade profetia. (2Sa 12:11)

Ahitofel bad nu enträget Absalom att ge honom befälet över en truppstyrka som skulle förfölja David redan samma natt för att kunna utdela dödsstöten mot David, innan David hann organisera sina styrkor. Förslaget tilltalade Absalom, men han tyckte ändå att det skulle vara klokt att höra Husajs uppfattning. Husaj, som förstod att David behövde vinna tid, gav en målande bild av situationen, kanske för att utnyttja omständigheten att Absalom eventuellt saknade verkligt mod (dittills hade han visat mer högmod och förslagenhet än manlig tapperhet) och säkert också för att vädja till Absaloms fåfänga. Husaj rekommenderade att man först skulle ta sig tid att samla en överväldigande militärstyrka som skulle anföras av Absalom själv. Jehova ledde utvecklingen så att Husajs råd följdes. Ahitofel, som sannolikt insåg att Absaloms uppror skulle misslyckas, begick självmord. (2Sa 17:1–14, 23)

För säkerhets skull sände Husaj bud och underrättade David om vilket råd Ahitofel hade gett, och trots att Absalom försökte få fast de hemliga budbärarna fick David varningen. Han gick över Jordan och upp till Gileads höjder, till Mahanajim (där Is-Boset hade haft sin huvudstad). Här togs han emot med givmildhet och vänlighet. Som en förberedelse för sammandrabbningen organiserade David sina växande styrkor i tre avdelningar och gav Joab, Abisaj och gittiten Ittaj befäl över var sin avdelning. David lät sig övertalas att stanna kvar i staden, där han behövdes bättre, och visade återigen en förvånansvärd avsaknad av bitterhet mot Absalom genom att offentligt uppmana sina tre härförare: ”Far varsamt fram med den unge mannen Absalom för min skull.” (2Sa 17:15–18:5)

Det avgörande slaget och Absaloms död. Davids erfarna krigare tillfogade Absaloms nyligen samlade styrkor ett förkrossande nederlag. Striden kom att stå i Efraimskogen. När Absalom försökte komma undan, ridande på sin kungliga mula, kom han in under de låga grenarna på ett stort träd och fastnade tydligen med huvudet i en grenklyka, så att han blev hängande kvar där i luften. En man rapporterade till Joab att han hade sett Absalom men sade att han inte skulle handla i strid med Davids befallning och döda Absalom om han så fick ”tusen silverstycken [19 000 kr, om det var siklar]”. Joab däremot hyste inga sådana betänkligheter, utan drev tre spjutskaft genom Absaloms hjärta, varefter tio av Joabs män gjorde gemensam sak med honom och blev medskyldiga till Absaloms död. Absaloms kropp kastades sedan i en håla och täcktes med en stenhög, eftersom man inte ansåg honom värdig en begravning. (2Sa 18:6–17; jfr Jos 7:26; 8:29.)

När budbärare kom till David i Mahanajim var det sin son Absalom han först frågade efter. När David fick veta att Absalom var död gick han gråtande fram och tillbaka i takkammaren och ropade: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig, Absalom, min son, min son!” (2Sa 18:24–33) Det var först när Joab frimodigt och rättframt resonerade med David som han rycktes ur sin stora sorg över det tragiska slutet för denne fysiskt tilldragande och begåvade unge man, vars förtärande äregirighet fick honom att strida mot Guds smorde, till sitt eget fördärv. (2Sa 19:1–8; jfr Ord 24:21, 22.)

Enligt överskriften till Psalm 3 skrev David denna psalm vid tiden för Absaloms uppror.

Absaloms minnesstod. En stod som Absalom reste på ”kungens lågslätt”, också kallad ”Savelågslätten”, i närheten av Jerusalem. (2Sa 18:18; 1Mo 14:17) Han reste stoden därför att han inte hade några söner som kunde föra hans namn vidare efter hans död. Tydligen hade hans tre söner, som omtalas i 2 Samuelsboken 14:27, dött i unga år. Absalom blev inte begravd vid sin minnesstod, utan hans kropp kastades i en håla i Efraimskogen. (2Sa 18:6, 17)

I Kidrondalen finns det ett monument som är uthugget ur klippan och som kallas ”Absaloms grav”. Arkitekturen vittnar emellertid om att det är från den grekisk-romerska perioden, kanske från Herodes tid. Det finns därför ingen grund för att förknippa Absaloms namn med det.