Kapitel 14

Otillbörligt att fasta till minne av Guds verkställda domar

1. När kan man ifrågasätta om det är lämpligt att fasta till minne av det förgångna, och hur påverkas ens andel i Guds verk av att man fastar och sörjer?

ÄR DET tillbörligt att fasta under en tid av välstånd, i synnerhet när detta välstånd kommer ur hans hand som har skapat himmel och jord? Om Gud finner behag i sina tillbedjare och gläder sig över dem, är det då tillbörligt för hans tillbedjare att sörja över det förgångna? Skulle det inte vara mera styrkande och upplivande för hans tillbedjare att dela hans glädje, så att de kan fortsätta med det verk han gett dem i uppdrag att utföra — i stället för att fasta och sörja? Nehemja, som var ståthållare i provinsen Juda på 400-talet före den vanliga tideräkningen, sade vid ett tillfälle till folket i Jerusalem: ”Jehovas glädje är ert starka fäste.” — Nehemja 8:10, NW.

2. Hur många välsignade skördar bör judarna ha inbärgat under de nära två år som förgått sedan Haggai uttalade sin sista profetia, och varför det?

² Ovanstående frågor uppstod i kung Darius I:s fjärde regeringsår i det persiska väldet, närmare bestämt år 518 f.v.t. Två år tidigare, så när som på tjugo dagar, hade Jehova genom profeten Haggai riktat följande ord till de judar som just hade återupptagit arbetet på grunden till det andra templet i Jerusalem: ”Given alltså akt på huru det hittills har varit, före denna dag; ja, given akt på huru det har varit före tjugufjärde dagen i nionde månaden, denna dag, då grunden har blivit lagd till HERRENS tempel. Finnes någon säd ännu i kornboden? Nej; och varken vinträdet eller fikonträdet eller granatträdet eller olivträdet har ännu burit någon frukt. Men från denna dag skall jag giva välsignelse.” (Haggai 2:19, 20) Sedan dess bör man ha inbärgat två välsignade skördar i landet.

3. När och hur ställde delegationen av män från Betel frågan om det lämpliga i att fasta?

³ När nu frågan om att fasta och sörja kommer upp, svarar Jehova denna gång genom sin profet Sakarja. Profeten berättar: ”Och i konung Darejaves’ fjärde regeringsår hände sig, att HERRENS ord kom till Sakarja, på fjärde dagen i nionde månaden, det är Kisleu. Ty från Betel hade då Sareser och Regem-Melek med sina män blivit sända för att bönfalla inför HERREN; de skulle nämligen fråga prästerna i HERREN Sebaots hus och profeterna sålunda: ’Skola vi framgent hålla gråtodag och späka oss i femte månaden, såsom vi hava gjort nu i så många år?’” — Sakarja 7:1—3.

4. Till minne av vilken händelse var det tydligen dessa invånare i Betel fastade i den femte månaden varje år?

⁴ Betel var en av de städer som hade återuppbyggts i Israels land av de judar som återvände från fångenskapen i Babylon. (Esra 2:28; 3:1) När Sareser och Regem-Melek därifrån frågade: ”Skola vi framgent hålla gråtodag?” gällde frågan alla invånarna i Betel. ”I så många år” hade invånarna i Betel nu hållit en fasta, de hade avhållit sig från att äta, i femte månmånaden varje år. Denna fasta hölls tydligen på tionde dagen i denna månad (Ab) till minne av hur Nebusaradan, befälhavaren över Nebukadnessars livvakt, denna dag brände ner staden Jerusalem och dess tempel, sedan han under två dagar inspekterat staden. (Jeremia 52:12, 13; 2 Konungaboken 25:8, 9) Men skulle invånarna i Betel fortsätta att hålla denna fasta nu, när den trogna kvarlevan av judar höll på att återuppbygga Jehovas tempel i Jerusalem och redan hade kommit halvvägs i detta arbete?

5. Vilka andra fastor höll dessa invånare i Betel varje år, och till minne av vilka händelser?

⁵ Dessa invånare i Betel höll också tre andra fastedagar. En av dessa var tredje dagen i sjunde månmånaden (Tischri) till minne av lönnmordet på ståthållaren Gedalja, som var av kung Davids kungliga hus och som Nebukadnessar gjorde till ståthållare i landet åt de fattiga judar som tilläts stanna kvar efter Jerusalems förstöring. (2 Konungaboken 25:22—25; Jeremia 40:13—41:10) En annan fasta hölls på tionde dagen i tionde månaden, Tebet, till minne av den dag då Nebukadnessar från Babylon började sin långa belägring av Jerusalem. (2 Konungaboken 25:1, 2; Jeremia 52:4, 5) En fjärde fasta hölls på nionde dagen i fjärde månaden (Tammus), eftersom detta var den dag då babylonierna gjorde en rämna i Jerusalems murar år 607 f.v.t. och tog sig in i den domfällda staden. — 2 Konungaboken 25:2—4; Jeremia 52:6, 7; Sakarja 8:19.

6. Vad var de tre första händelser, som man firade minnet av, uttryck för från Jehovas sida, och vilken fråga uppstår därför med rätta?

⁶ Det som fastorna fram till år 519 f.v.t. hölls till minne av, nämligen den dag då Jerusalems belägring började, den dag då babylonierna bröt igenom Jerusalems murar och den dag då Babylons härar förstörde Jerusalem och dess tempel, var allesammans verkställanden av Jehovas domar. Även om en förrädisk judes mord på ståthållaren Gedalja inte var något verkställande av en dom från Gud, ledde det till att Juda land blev fullständigt övergivet och ödelagt, precis som Jehova hade påbjudit. Allt detta var sorgesamma händelser för de olydiga judarna. Men var det tillbörligt att fasta och sörja på grund av att Jehova verkställt sina domar? Borde man sörja över att Gud utfört sin vilja? Är det något ont, som man bör sörja till minne av?

7, 8. a) Vem fick direkt veta Jehovas inställning i denna fråga? b) Vad borde man ha gjort i stället för att fasta, och när?

⁷ Guds syn på saken meddelades hans profet Sakarja, inte prästerna, som Sareser och Regem-Melek hade blivit sända från Betel för att fråga. Den inspirerade Sakarja säger:

⁸ ”Så kom då HERREN Sebaots ord till mig; han sade: Säg till allt folket i landet och till prästerna: När I nu under sjuttio år haven hållit faste- och klagodagar i femte och i sjunde månaden, har det då varit åt mig, som I haven hållit fasta? Och när I äten och dricken, är det icke då för eder egen räkning, som I äten och dricken? Haven I icke förnummit [Borde ni inte lyda, NW] de ord, som HERREN lät predika genom forna tiders profeter, medan Jerusalem ännu tronade i god ro med sina städer omkring sig och medan Sydlandet och Låglandet ännu voro bebodda?” — Sakarja 7:4—7.

9. Från vilken synvinkel var deras fastande under dessa sjuttio år och alltsedan dess jämförbart med deras ätande och drickande, och vilket handlingssätt hade varit bättre?

⁹ När de landsförvista judarna fastade under Juda lands sjuttioåriga ödeliggandea och även under alla dessa år sedan en kvarleva av dem återvänt till sitt hemland, höll de då verkligen fasta åt Jehova? Var det en fasta som han kunde godta? Var det en fasta som han hade ålagt dem? Fastade de inte till minne av tillintetgörelsen av sådant som han hade dömt till tillintetgörelse? Deras fastor var precis som deras ätande och drickande. De åt för sin egen räkning. De fastade likaså för sin egen räkning på grund av de olyckor som hade kommit över dem för att de inte hade lytt de ord som deras Gud hade uttalat genom Jeremia och andra profeter i forna tider. Hur kunde deras fasta bli till gagn för dem i andligt avseende, när de hade en sådan inställning? Hur skulle deras fastande kunna göra dem mera benägna att göra Guds vilja? Lydnad från början hade varit bättre än att fasta till minne av de olyckor som kom över dem därför att de inte lydde Gud ända från början.

10. Kunde man rätta till situationen genom att fasta, och vilka förebyggande åtgärder borde ha vidtagits av dem som berördes av detta?

¹⁰ Man rättar inte till sitt förhållande till Gud genom att fasta på grund av sina egna vedermödor. Det gör man i stället genom att vända om från sitt olydiga handlingssätt och göra goda gärningar i överensstämmelse med Guds befallningar. Låt oss lägga märke till vad Sakarja ytterligare fick befallning att säga i detta avseende: ”Vidare kom HERRENS ord till Sakarja; han sade: Så sade ju HERREN Sebaot: ’Dömen rätta domar och bevisen varandra kärlek och barmhärtighet. Förtrycken icke änkan och den faderlöse, främlingen och den fattige och tänken icke i edra hjärtan ut ont mot varandra.’ Men de ville icke akta därpå, utan spjärnade emot i gensträvighet och tillslöto sina öron för att slippa att höra; ja, de gjorde sina hjärtan hårda såsom diamant för att slippa att höra den lag och de ord, som HERREN Sebaot genom sin Ande hade sänt förmedelst forna tiders profeter. Därför utgick stor vrede från HERREN Sebaot.

11. Vad gjorde Jehova mot invånarna i landet, därför att de hade vägrat att höra när han ropade, och vilka följder fick detta för landet?

¹¹ Och det skedde, att likasom de icke hade velat höra, när han ropade, så sade nu HERREN Sebaot: ’Jag vill icke höra, när de ropa; utan jag skall förströ dem såsom genom en stormvind bland allahanda hednafolk som de icke känna.’ Så har nu landet blivit öde efter dem, så att ingen färdas där, vare sig fram eller tillbaka; ty de hava så gjort det ljuvliga landet till en ödemark.” — Sakarja 7:8—14.

12. Genom vilket handlingssätt kunde nu de återförda judarna få stanna kvar i sitt land — genom att fasta eller genom vad?

¹² Detta var rättframma ord till Sareser, Regem-Melek och de män som följde med dem från Betel. Deras älskade hemland hade lämnats öde under sjuttio år på grund av den ondska som bedrevs och på grund av olydnad mot Guds lag, som krävde att man skulle döma rätta domar och bevisa varandra kärlek och barmhärtighet. Genom att de nu hade återvänt från Babylon hade landet upphört att ligga öde. De kunde få stanna kvar i detta land genom att visa lydnad, ett handlingssätt som var raka motsatsen till deras fäders. Detta kunde inte åstadkommas genom att man fastade till minne av olyckliga händelser. I förbindelse med denna lydnad måste de fortsätta med arbetet på templet.

13. Varför skulle det vara otillbörligt att fasta till minne av sorgesamma händelser som drabbade Jehovas folk under första världskriget, och vilket är följaktligen det rätta handlingssättet för oss nu?

¹³ Skall vi i våra dagar sörja eller fasta på årsdagen av olyckor eller sorgesamma händelser som drabbade Jehovas tillbedjare under första världskriget? Om dessa ting var domar som verkställdes av honom på grund av hans organiserade folks pliktförgätenhet, är då inte dessa verkställanden av Guds domar rätta ting, tillbörliga ting? Det är otillbörligt att sörja eller fasta på grund av sådana ting, som är uttryck för Guds rättfärdiga domar. Vi bör inte sörja eller fasta därför att vi har drabbats av detta. Det skulle vara självupptaget — inte en fasta åt Jehova, utan en känsla av självömkan. Dra lärdom av det förgångna och gör bruk av denna lärdom nu! Låt oss alltså torka tårarna ur ögonen och glädja oss åt Jehovas återställda ynnest, i det att vi oförtrutet fortsätter med arbetet på hans tempel!

[Fotnoter]