Kapitel 7

Välsignelser och gott styre medan världen försätts i gungning

1. Vad såg Sakarja äga rum under månaden efter den då han uttalade sin inledande profetia, och vad förmådde detta Jehova att göra?

SAKARJAS inledande profetia, som uttalades i åttonde månmånaden (Cheschvan) i perserkungen Darius I:s andra regeringsår, var kort men aktuell och rakt på sak. (Sakarja 1:1—6) Redan nästa månad såg profeten Sakarja hur man i Jerusalem vidtog betydelsefulla åtgärder som hela den judiska nationens framtida välfärd var beroende av. På tjugofjärde dagen i nionde månmånaden (Kisleu) blev ”grunden ... lagd till HERRENS tempel”! Sakarjas medprofet Haggai tecknade upp detta betydelsefulla faktum. (Haggai 2:19) Dessa åtgärder, som vidtogs trots det kungliga förbudet mot att återuppbygga templet i Jerusalem, var av sådan betydelse i religiöst avseende att härskarornas Jehova förmåddes att inspirera Haggai att profetera igen.

2, 3. a) Till vilka riktades Haggais första profetia den 24 Kisleu år 520 f.v.t.? b) Vilken början av ett samtal finns upptecknad i Haggai 2:11—13?

² Den första av Haggais profetior denna historiska dag riktades till de levitiska prästerna, som hoppades få tjäna i Jehovas tempel när det blivit fullbordat. Dessa präster av leviten Arons familj innefattade översteprästen Josua, Josadaks son. Profetian gav dessa präster en lärdom som är av betydelse för oss i denna sena tid. Låt oss därför läsa Haggais redogörelse och följa det samtal som ägde rum:

³ ”På tjugufjärde dagen i nionde månaden av Darejaves’ [Darius’, NW] andra regeringsår kom HERRENS ord till profeten Haggai; han sade: Så säger HERREN Sebaot: Fråga prästerna om lag och säg: ’Om någon bär heligt kött i fliken av sin mantel och så med fliken kommer vid något bakat eller kokt eller vid vin eller olja eller vid något annat som man förtär, månne detta därigenom bliver heligt?’” — Haggai 2:11—13.

4. Varför borde dessa präster, enligt Malaki 2:7, ha kunnat besvara denna fråga, men vad skulle ändå ha kunnat påverka dem?

⁴ Den ”lag” som här omtalas är den gudomliga lag som gavs genom profeten Mose och som hade avseende på ceremoniella ting och gällde prästerna, som hade fått uppgiften att bära ”heligt kött”. Prästerna bör naturligtvis ha varit väl förtrogna med den mosaiska lagen, eftersom den senare profeten Malaki säger: ”Prästens läppar skola förvara kunskap, och undervisning skall man hämta ur hans mun; han är ju HERREN Sebaots sändebud.” (Malaki 2:7) Det är därför rimligt att tänka sig att prästerna bör ha kunnat svara rätt på den prövande fråga som Haggai ställde till dem. Eller hade deras förtrogenhet med lagen påverkats av Juda lands sjuttioåriga ödeliggande, varunder judarna hade varit fångar i Babylon, och av de oroliga sjutton år som hade förrunnit sedan den trogna kvarlevan återvänt till sitt hemland? Vad svarade prästerna?

5. Vilken lag kan dessa präster ha tänkt på, när de gav detta rätta svar, och vad skulle därför inte en oren person tro, när det gällde att uppnå helighet?

⁵ ”Prästerna svarade och sade: ’Nej.’” (Haggai 2:13) Det vill säga: ”Heligt kött” från ett offerdjur, som hade framburits åt Jehova såsom offer, överförde inte helighet till något annat födoämne som det råkade komma i beröring med. För att finna en princip till vägledning för detta svar kan prästerna ha tänkt på vad den mosaiska lagen säger i 3 Moseboken 7:19, 20: ”Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan det skall brännas upp i eld. För övrigt må köttet ätas av var och en som är ren. Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder vid honom, han skall utrotas ur sin släkt.” I enlighet med detta skulle en israelit, som av någon anledning var oren (3 Moseboken 7:21), inte tro att han skulle bli renad, bara därför att han kom i kontakt med ”heligt kött” genom att äta det, eller att det som han hade ätit skulle göra honom helig. Detta skulle enligt lagen vara ett felaktigt resonemang!

6. Vilken fråga framställde Haggai härnäst, och vilket svar fick han?

⁶ Profeten Haggai sade inte att prästerna hade resonerat fel. Nu framställde han därför en fråga som krävde ett motsatt svar. ”Åter frågade Haggai: ’Om den som har blivit orenad genom en död kommer vid något av allt detta, månne det då bliver orenat?’ Prästerna svarade och sade: ’Ja.’” — Haggai 2:14.

7. Vilken lag om rening av den som blivit orenad genom en död kropp visade prästernas rätta svar att de kände till?

⁷ Detta rätta svar från prästernas sida visade att de kände till Jehovas lag i förbindelse med ”stänkelsevattnet”. Detta var vatten som hade blandats med askan från den offrade röda kon och som stänktes på personer som blivit orenade genom kontakt med döda kroppar. Denna lag löd: ”Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall vara oren i sju dagar. ... Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS tabernakel, och han skall utrotas ur Israel. Därför att stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara oren; orenhet låder alltjämt vid honom. Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga. Mannen, som stänkte stänkelsevattnet, skall två sina kläder; och om någon annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till aftonen. Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.” — 4 Moseboken 19:2—5, 11—13, 21, 22; Hebréerna 9:13.

8. Vad belyste detta i fråga om orenhet, och hur var detta tillämpligt på någons inställning till fullbordandet av Jehovas tempel?

⁸ Detta belyser hur smittsam en orenhet kan vara — inte bara i fysiskt, utan också i andligt avseende. En person som bär något heligt kanske inte är i stånd att automatiskt eller med lätthet överföra helighet till en annan person, göra detta utan ansträngning. Men en oren, besmittad person kan lätt orena en annan person genom att bara vara tillsammans med och snudda vid honom. Som den kristne aposteln Paulus sade: ”Veten I icke, att litet surdeg syrar hela degen?” (1 Korintierna 5:6; Galaterna 5:8, 9) Så skulle det kunna vara med någons orena, likgiltiga inställning till hur man försummade Jehovas tempel. Sådan likgiltighet och vårdslöshet gentemot Jehovas rena tillbedjan och hur den helt och fullt skulle komma till uttryck genom ett tempel kunde verka likt andlig surdeg och besmitta hela Israels nation. Till och med efter det att Jehovas tempel blivit uppbyggt blev det nödvändigt för en senare ståthållare över Juda och Jerusalem att säga: ”Vi skall inte försumma vår Guds hus.” Alla borde ge fullt stöd åt tillbedjan där. — Nehemja 10:39, NW.

9. Vad hade tydligen hänt med judarnas inställning sedan kvarlevan återvänt sjutton år tidigare?

⁹ Återuppbyggnadsarbetet på templet i Jerusalem hade oförnekligen sackat efter under de sjutton år som hade gått sedan den judiska kvarlevan hade återvänt till sitt hemland. Bevisen ger vid handen att många var likgiltiga och ointresserade, och den ursprungliga entusiasmen för att återuppbygga templet hade svalnat.

10, 11. a) Vad visar att den judiska kvarlevan hade förlorat sin första kärlek? b) Hur tedde sig enligt Haggai 2:15 nationen och dess verk för Jehova?

¹⁰ Samma ord som längre fram riktades till den kristna församlingen, vid slutet av det första århundradet v.t., kunde nu riktas till den judiska kvarlevan: ”Du har övergivit din första kärlek. Betänk då, varifrån du har fallit, och bättra dig och gör åter sådana gärningar, som du gjorde under din första tid.” (Uppenbarelseboken 2:4, 5) Utan tvivel behövde den judiska kvarlevan ”vända om” till Jehova, så att han kunde ”vända om” till den. (Sakarja 1:3, 4; Jeremia 2:2, 3) Vid tiden för firandet av lövhyddohögtiden i Jerusalem, omedelbart efter det att den judiska kvarlevan hade återvänt från Babylon, hade man rest ett provisoriskt altare på den rätta platsen och började nu frambära rätta offer på detta altare. (Esra 3:1—6) Men var detta tillräckligt? Hur tedde sig nationen för sin Gud, när man bara hade detta altare och grunden till templet? Lyssna:

¹¹ ”Då tog Haggai till orda och sade: ’Så är det med detta folk, och så är det med detta släkte [denna nation, NW] inför mig, säger HERREN, och så är det med allt deras händers verk: vad de där offra, det är orent.’” — Haggai 2:15.

12. Hur påverkades alltså de offer som de frambar på Jehovas altare, och kunde han med tanke på detta välsigna dem?

¹² Det var såsom med den israelit som blivit oren genom att vidröra en död kropp: allt som han rörde vid innan han blivit renad genom bestänkning med det vatten, som innehöll askan från den offrade röda kon, blev orent. Eftersom Israels återförda folk var orent i Jehovas ögon, därför att de hade försummat hans tillbedjans hus, orenade de offren som de frambar åt Jehova på sitt provisoriska altare i Jerusalem. Kunde Jehova under dessa omständigheter välsigna dem i vare sig andligt eller materiellt avseende? Naturligtvis inte.

BEHOV AV EN NUTIDA RENING

13. Hur var den kristna kvarlevan oren i likhet med den judiska kvarlevan år 520 f.v.t.?

¹³ Den smorda kvarlevan av Kristi överlämnade, döpta lärjungar befann sig i en liknande situation efter första världskriget. Kristenheten med sina hundratals sekteriska kyrkosamfund hade befläckat sig med de millioner människors blod som blev dräpta i detta det blodigaste krig som förekommit fram till år 1914. Den smorda kvarlevan av Kristi lärjungar hade försökt bevara sig fri från denna blodskuld och från annat okristligt uppförande men lyckades inte helt med detta och kom därför att bära på ett mått av samhällsansvar. Medlemmar av den smorda kvarlevan hade också gett efter för fruktan för människor i höga ställningar, vilket hade medfört andlig skada för dem. ”Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.” (Ordspråksboken 29:25) Kvarlevan hade alltså i stor utsträckning avhållit sig från att modigt och öppet kungöra Guds upprättade rike och hans hämnds dag mot denna krigshärjade tingens ordning, som bar på blodskuld. Hur kände sig då den smorda kvarlevan av andliga underpräster i det heliga i Jehovas andliga tempel under efterkrigsåret 1919? Precis som Jesaja, som sade:

14. Hur gav Jesaja uttryck åt sin orenhet i förbindelse med synen av templet?

¹⁴ ”Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.” — Jesaja 6:5.

15. När riktades den smorda kvarlevans uppmärksamhet på denna Jesajas tempelsyn, och med vilka ord i talet över sammankomstens tema skedde detta?

¹⁵ Profeten gjorde detta profetiska utrop då han fick en mirakulös syn av Jehova, där han tronade i sitt tempel. Den smorda kvarlevans uppmärksamhet riktades på denna syn år 1922. Det skedde på den så kallade ”Dagen”, nämligen den 8 september 1922, vid den andra internationella sammankomst som Internationella Bibelstudiesällskapet höll i Cedar Point i Ohio under åtta dagar. Sällskapet Vakttornets dåvarande president sade på den ”Dagen”, då han nalkades höjdpunkten på sitt tal, vars tematext var Matteus 4:17:

Men varför skall budskapet sändas till dem som icke förstå det? Månne någon skall höra? Herrens profet svarar: ”... I ären mina vittnen, säger Herren, I ären min tjänare, den som jag har utvalt, på det att I mån veta och tro mig och förstå, att det är jag; före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma. Jag, jag är Herren, och förutom mig finnes ingen frälsare. Jag har förkunnat det och skaffat frälsning och låtit eder höra det, jag och ingen främmande Gud bland eder. I ären mina vittnen, säger Herren, att jag är Gud.” — EsHes. 43:8—12.

Sålunda se vi att de, som tillhöra tempelklassen, äro tydligt utsedda till att vara Herrens vittnen i denna tid, att bringa till folket det tröstefulla budskapet att himmelriket är här. ... Härav synes alltså, att Guds avsikt är att hans namn skall upphöjas, att folket skall lära känna att han är Herren. Ävenså finna vi det vara Guds avsikt att under denna tid av svåra trångmål hava ett folk på jorden, som på ett tydligt sätt är olikt och skilt från alla andra, som står fram såsom hans vittnen, oförskräckt ropande ut budskapet: ”Himmelriket är här.”

... Sedan 1914 har härlighetens Konung tagit sin makt och regerar. Han har renat läpparna på tempelklassen och sänt dem ut med budskapet. Vikten av budskapet om riket kan icke överskattas. Det är budskapet framför alla budskap. Det är stundens budskap. Det åligger dem, som tillhöra Herren, att förkunna det. ...

... Varen trogna och sannfärdiga vittnen för Herren! Gån framåt i kampen tilldess varje spår av Babylon är ödelagt! Utbasunen budskapet vitt och brett! Världen måste veta att Jehova är Gud och att Jesus Kristus är konungars Konung och herrars herre. Detta är dagen framför alla dagar. Se, Konungen regerar! I ären hans offentliga budbärare. Därför annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike! — Vakt-Tornet för 1 januari 1923, sidan 9.

16. a) Vad önskade nu de göra som godtog att deras läppar blev renade? b) Vad visar huruvida alla de som var förbundna med den smorda kvarlevan hade denna inställning?

¹⁶ Många av den smorda kvarlevans medlemmar insåg behovet av att få sina läppar renade, precis som profeten Jesaja fick sina läppar renade såsom genom eld för att han skulle kunna förkunna ytterligare budskap från Jehova, som var i sitt tempel. (Jesaja 6:6—10) De hade en allvarlig åstundan att få del i det fortsatta arbetet med att samla in dem som Jehova Gud skulle göra till Jesu Kristi medpräster i himlarna, varigenom de 144.000 underprästernas antal skulle utfyllas helt och hållet. Men det var inte alla medlemmarna av den andliga kvarlevan som hade den inställningen vid denna tid. Innan The Watch Tower för 1 maj kom ut år 1922 lämnade till exempel en av de fem männen i redaktionen för denna tidskrift tillsammans med sin hustru den teokratiska organisationen och sökte annan anställning. Det fanns andra som handlade på liknande sätt vid denna tid eller senare. Det passade inte dem att använda sina renade läppar till att gå från hus till hus såsom offentliga budbärare om Guds rike. Andra krav på de andliga underprästerna i det heliga i Jehovas tempel var alltför stora för dem. De blev orena, därför att de blev likgiltiga och ointresserade och vände åter till världsliga intressen.

17. a) Hur påverkade sådan orenhet återstoden av Jehovas teokratiska organisation? b) Vilken inställning röner hans välsignelse?

¹⁷ Orenhet av detta slag, bristande hängivenhet för den hela och fulla tillbedjan av den sanne Guden i hans andliga tempel, innebär att också återstoden av den teokratiska organisationen blir förorenad. Det leder till att Jehova undanhåller den sin välsignelse. Helhjärtad hängivenhet för befrämjandet av Guds rena tillbedjan leder till återställelse av hans ynnest och de välsignelser han utlovat. Detta viktiga faktum framhävdes av Gud själv, när han vidare sade till de präster som Haggai hade ställt frågor till:

18. Vilket ekonomiskt tillstånd hade kvarlevan befunnit sig i innan Haggai uttalade denna profetia, och varför skulle Jehova nu välsigna den alltifrån ”denna dag”?

¹⁸ ”Och given nu akt på huru det hittills har varit, före denna dag och under tiden, innan man ännu hade begynt lägga sten på sten till HERRENS tempel; huru härförinnan, om någon kom till en sädesskyl som skulle giva tjugu mått, den gav allenast tio och huru, om någon kom till vinpressen för att ösa upp femtio kärl, den gav allenast tjugu. Vid allt edra händers arbete slog jag eder säd med sot och rost och hagel, och likväl vänden I eder icke till mig, säger HERREN. Given alltså akt på huru det hittills har varit, före denna dag; ja, given akt på huru det har varit före tjugufjärde dagen i nionde månaden, denna dag, då grunden har blivit lagd till HERRENS tempel. Finnes någon säd ännu i kornboden? Nej; och varken vinträdet eller fikonträdet eller granatträdet eller olivträdet har ännu burit någon frukt. Men från denna dag skall jag giva välsignelse.” — Haggai 2:16—20.

DEN DAG MAN ÅTERVÄNDE I RIKTNING MOT VÄLSTÅND

19. I vilket avseende kunde den judiska kvarlevan pröva Jehova alltifrån den tjugofjärde dagen i månaden Kisleu, och vad kunde den förvänta med tanke på hans lagförbund?

¹⁹ Det var nu den tjugofjärde dagen i nionde månaden (Kisleu), och vid den tiden borde man ha haft höstregn som tilltog i styrka, ja, till och med en del snö på bergstopparna. Den dagen hade den trogna judiska kvarlevan på nytt börjat arbeta på templets grund, som om man på nytt höll på att lägga grunden till templet. (Esra 3:8—12) Från och med denna särskilda dag kunde den judiska kvarlevan pröva huruvida Jehova skulle uppfylla sitt glädjefyllda löfte. Torka skulle vara något som hörde det förgångna till och likaså rost och ödeläggande hagel, och det skulle inte mer råda brist på de viktigaste födoämnena. Det finns inget i den bibliska historien som visar att det inte blev på det sättet. När folket modigt höll fast vid tempelarbetet ända till dess det var fullbordat, höll Jehova också troget fast vid sitt löfte. Precis som han hade lovat i sitt lagförbund med profeten Mose som medlare skulle de bli belönade med materiellt välstånd i sitt gudagivna land, om de helhjärtat ägnade sig åt hans tillbedjan. — 5 Moseboken 28:1—14.

20. Vilket slags välstånd var den smorda kvarlevan berättigad att förvänta för att man återupptagit arbetet till gagn för Jehovas sanna tillbedjan, och hur visade sig detta välstånd?

²⁰ Det måste ha blivit så för den judiska kvarlevan på den tiden, som var mycket intresserad av att templet blev fullbordat, om det som hände den på den tiden var en skuggbild som pekade fram emot det som har hänt den smorda kvarlevan av andliga underpräster alltifrån 1919 v.t. Återupptagandet av de prästerliga åliggandena i det heliga i Jehovas sanna, andliga tempel markerade vändpunkten för den smorda kvarlevan av Kristi lärjungar, som överlevde det första världskrigets prövningar och trångmål 1914—1918. Eftersom de var andliga israeliter med ett himmelskt arv i sikte, väntade de sig inte materiella välsignelser för sin trohet, vilket däremot de köttsliga israeliterna på Haggais tid var berättigade att göra. Det som den smorda kvarlevan av andliga underpräster väntade sig i enlighet med Guds löften var andligt välstånd. De blev inte besvikna. De satte inte förgäves Guds löften på prov. Trots det ökande motståndet från världens sida och trots den ångest som plågade de världsliga nationerna, vilka inte ser sig någon utväg ur sitt ständiga betryck, blomstrade den smorda kvarlevans arbete med att befrämja den sanna tillbedjan i Jehovas andliga tempel, och detta arbete utvidgades och fick allt större verkningar.

21. Var kan man finna en redogörelse för detta den trogna kvarlevans andliga välstånd, och vad bevisar detta beträffande Jehovas löfte?

²¹ Motståndarna — religiösa, politiska, juridiska och sociala — har lagt märke till detta ofrånkomliga faktum. För att få en detaljerad redogörelse för Jehovas kristna vittnens andliga välstånd behöver man bara läsa de årliga redogörelser som publicerats i tidskriften Vakt-Tornets spalter sedan år 1919 och i Årsboken sedan år 1927, där man kan finna rapporter över den världsvida tillväxten av arbetet med att predika ”detta evangelium om riket” i hela världen och göra lärjungar av människor ur alla folk, som Herren Jesus Kristus, Jehovas överstepräst, gav befallning om. (Matteus 24:14; 28:18—20; Apostlagärningarna 1:8; Hebréerna 2:17—3:1) Den moderna historiens outplånliga vittnesbörd visar på ett mäktigt sätt att Jehova Gud, som inte kan ljuga, har hållit sitt löfte om att ge välsignelse. Vi tjänar aldrig honom förgäves. — Josua 23:14; Psalm 138:2; 1 Korintierna 15:58.

BELÖNING FÖR ATT EN STYRANDE KRETS UNDERSTÖTT DEN RENA TILLBEDJAN

22, 23. a) Vem var Haggais sista profetia riktad till, och vad uttryckte Jehova därigenom sin uppskattning av? b) Vad lovade Jehova i denna profetia att han skulle sätta ur funktion, och vad skulle han göra för Serubbabel?

²² På första dagen i sjätte månmånaden (Elul) år 520 f.v.t., då Jehovas profetiska ord för första gången kom till Haggai, var det riktat till ”Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son”. (Haggai 1:1) Nära fyra månader senare riktas Haggais sista inspirerade profetia uteslutande till samme ståthållare i den persiska provinsen Juda, Serubbabel. Han hade bevisat sig lydig mot Jehovas uppmaningar genom profeterna Haggai och Sakarja, och under hans ståthållarskap hade arbetet på grunden till Jehovas tempel i Jerusalem åter tagits upp, och nu på ett modigt sätt, i trots mot ett malplacerat förbud från en felunderrättad kung i Persien. (Esra 4:17—24) Uppskattade Jehova detta? Ja, det gjorde han, och han visade det genom att sända ett personligt budskap till ståthållaren Serubbabel. Vi läser:

²³ ”Och HERRENS ord kom för andra gången till Haggai, på tjugufjärde dagen i samma månad; han sade: Säg till Serubbabel, Juda ståthållare: Jag skall komma himmelen och jorden att bäva [försätta himlarna och jorden i gungning, NW]; jag skall omstörta konungatroner och göra hednarikenas makt till intet; jag skall omstörta vagnarna med sina kämpar, och hästarna skola stupa med sina ryttare. Den ene skall falla för den andres svärd. På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall jag taga dig, min tjänare Serubbabel, Sealtiels son, säger HERREN, och skall akta dig såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN Sebaot.” — Haggai 2:21—24.

24. Vems godkännande fick Serubbabel genom att ta detta modiga steg den tjugofjärde dagen i månaden Kisleu, och varför var det detta som var viktigast?

²⁴ På denna tjugofjärde dag i nionde månmånaden (Kisleu) i perserkungen Darius I:s andra regeringsår hade ståthållaren Serubbabel tagit ett modigt steg, till synes i trots mot det mäktiga persiska väldet. Men han hade tagit ett gott och riktigt steg i lydnad för härskarornas Jehova. Genom profeten Haggai hade han nu fått del av härskarornas Jehovas uttryck för godkännande. Vad hade det då för betydelse om människor gjorde invändningar mot detta handlingssätt eller inte ville godkänna det? Han hade fått godkännande från myndighetens högsta källa, den teokratiske härskaren över Israels nation. Man bör lyda denne Gud i egenskap av gudomlig härskare mer än av människor tillsatta härskare. Israels teokratiske härskare kunde ju försätta både himlarna och jorden i gungning och kunde undanröja dem helt och hållet. Vad skulle då andeskapelser och mänskliga skapelser, som utgör dessa himlar och denna jord, kunna göra för att omintetgöra, gäcka eller med framgång motstå hans tillkännagivna uppsåt? Ingenting alls! Inte ens djävlar och människor tillsammans kan triumfera över honom. Han kan försätta dem alla i gungning.

25. Vad åtföljer denna himmelens och jordens gungning, och varför är det passande för den Gud som kallar sig härskarornas Jehova att tillkännage detaljerna i fråga om detta?

²⁵ Vad åtföljer eller blir följden av att den universelle Suveränen försätter himlarna och jorden i gungning? Härskarornas Jehova förklarar detta med orden: ”Jag skall omstörta konungatroner [konungarikens tron, NW] och göra hednarikenas makt [styrkan hos nationernas riken, NW] till intet; jag skall omstörta vagnarna med sina kämpar, och hästarna skola stupa med sina ryttare. Den ene skall falla för den andres svärd.” (Haggai 2:23) Hur passande är det inte att den Gud som kallar sig härskarornas Jehova här talar om att ingripa mot människovärldens militära styrkor! Dessa väpnade styrkor för anfall och försvar utgör i själva verket ”styrkan hos nationernas riken”. Nationerna nu på 1900-talet handlar enligt denna uppfattning, och alla nationerna väpnar sig, somliga med den moderna vetenskapens mest fantastiska vapen. Men denna krigsrustning och dessa högt utbildade militära styrkor är ett fåfängt hopp, när det gäller att skänka varaktig stabilitet åt nationernas rikens tron eller regeringssäte. Härskarornas Jehova kan göra denna ”styrka” till intet.

26. Vad kan sägas om huruvida härskarornas Jehova själv måste dra ut i striden för att hans fiender skall kunna strida mot honom eller för att han skall kunna strida mot dem?

²⁶ Det persiska väldet, som var det fjärde världsväldet i den bibliska historien, visade sig bestå i något mer än två hundra år. Dess hästar och vagnar och dessas ryttare och kämpar, ja, till och med stridselefanterna, misslyckades med att rädda det från att omstörtas av Alexander den store av Grekland. Hästar och vagnar med deras ryttare och kämpar kan inte strida direkt mot den osynlige härskarornas Jehova. Inte heller behöver härskarornas Jehova själv dra ut i striden för att kämpa mot de militära styrkorna på jorden. Från det osynliga kan han utöva sin oövervinnliga makt och få dem att strida mot varandra, antingen genom fruktan som väcker panik eller genom bittra gräl och inbördes stridigheter. Han kan åstadkomma anarki bland alla sina fiender. Han har gjort det tidigare, och han lovar att han skall göra det ännu en gång. Ståthållaren Serubbabel kände till dessa tidigare tillfällen. (Domarboken 7:19—22; 2 Krönikeboken 20:22—24) Han hade skäl att tro att härskarornas Jehova ännu en gång kunde besegra sitt folks fiender genom att få dem att vända sina vapen mot varandra.

27. Hur skulle Serubbabel, som liknade en signetring på Jehovas hand, påverkas av att himmelen, jorden och nationerna försattes i gungning?

²⁷ Men härskarornas Jehova sade inte att det var hans uppsåt att försätta sitt trogna, lydiga folk i gungning, detta folk, som ägnade sig åt att återuppbygga hans tillbedjans hus och utöva ren tillbedjan i detta hus. Inte heller skulle ståthållaren Serubbabel bli avsatt av den persiske härskaren för att han hade satt i gång med att bygga templet, innan han fått officiellt bemyndigande från kung Darius I. Detta var lika omöjligt som att ta en signetring från härskarornas Jehovas högra hand. Må himmelen och jorden försättas i gungning! Må de starkt väpnade nationerna försättas i gungning! Men ståthållaren Serubbabels ställning skulle ändå förbli stadig, orubbad. Detta var innebörden i den försäkran som Jehova nu gav Serubbabel:

28, 29. Vilken kontrast utgjorde Jehovas löfte till Serubbabel beträffande signetringen till hans förklaring beträffande kung Jojakin eller Konja?

²⁸ ”På den tiden, säger HERREN Sebaot, skall jag taga dig, min tjänare Serubbabel, Sealtiels son, säger HERREN, och skall akta dig såsom min signetring; ty dig har jag utvalt, säger HERREN Sebaot.” — Haggai 2:24.

²⁹ Vilken kontrast utgjorde inte denna gudomliga profetia till vad profeten Jeremia hade blivit inspirerad att säga om Jojakin (eller Jekonja, Konja), som hade regerat i tre månader och tio dagar i Jerusalem under åren 618—617 f.v.t. och som var Serubbabels farfar! (1 Krönikeboken 3:17—19; 2 Krönikeboken 36:9, 10) Jeremia kallar Jojakin Konja och säger: ”Så sant jag lever, säger HERREN, om du, Konja, Jojakims son, Juda konung, än vore en signetring på min högra hand, så skulle jag dock rycka dig därifrån. Och jag skall giva dig i de mäns hand, som stå efter ditt liv, och i de mäns hand, som du fruktar för, nämligen i Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand och i kaldéernas hand. ... O land, land, land, hör HERRENS ord! Så säger HERREN: Tecknen upp denne man såsom barnlös, såsom en man, som ingen lycka har haft i sina livsdagar. Ty ingen av hans avkomlingar skall vara så lyckosam, att han får sitta på Davids tron och i framtiden råda över Juda.” — Jeremia 22:24—30.

30. a) Hur värdefull var en signetring för sin ägare? b) Varför skulle Jojakins officiella ställning respekteras, och varför förkastade Jehova honom?

³⁰ Av detta gudomliga påbud emot Serubbabels farfar framgår det att en signetring var mycket värdefull för en person i hög ställning. Den bar sin ägares namn och användes i officiella ärenden för att stämpla ägarens namnteckning på ett dokument, så att det fick gällande kraft. (1 Moseboken 38:18—26; 41:42; 1 Konungaboken 21:8) Om Serubbabels farfar, kung Jojakin, hade varit såsom en signetring på Jehovas högra hand, skulle han alltså ha varit mycket värdefull för Jehova. Han hade blivit smord till kung i Jerusalem och blev alltså ”Jehovas smorde” och satt på ”Jehovas tron” i Jerusalem, även om det bara var under tre månader och tio dagar. (1 Samuelsboken 24:7, 11; Klagovisorna 4:20; 1 Krönikeboken 29:23; NW) Av den orsaken förtjänade och krävde kung Jojakin särskild respekt från människor. Men trots att han hade en officiell ställning i förhållande till Jehova, blev han motbjudande för Jehova, därför att han fortsatte att vandra på sin faders, kung Jojakims, ogudaktiga vägar. I sin förtörnelse ryckte Jehova bort honom och förkastade honom. Jehova lät honom bli bortförd i fångenskap till Babylon för att sitta i fängelse där.

31. Varför innebar det ingen motsägelse av vad Jehova i Jeremia 22:30 hade sagt om Serubbabels farfar, när Serubbabel gjordes till ståthållare i Juda år 537 f.v.t.?

³¹ Men hur kan detta stämma överens? Åttio år senare, år 537 f.v.t., blir Jojakins sonson, Serubbabel, befriad från fångenskapen i Babylon och görs till ståthållare i den persiska provinsen Juda för att styra från Jerusalem. (Esra 1:1—4:3) Var inte detta en motsägelse av vad Jehova i Jeremia 22:30 hade sagt till Serubbabels farfar? Nej, den landsförviste Jojakin förblev ”barnlös” så till vida att ingen av hans söner kom att sitta på Davids tron i Jerusalem. Hans farbror Mattanja, vars namn ändrades till Sidkia, efterträdde honom i själva verket på Davids tron, men endast för att förlora tronen år 607 f.v.t. i samband med babyloniernas förstöring av Jerusalem. Davids tron omstörtades för att aldrig mer upprättas igen i det bokstavliga, jordiska Jerusalem. (Hesekiel 21:25—27) De 2.520 åren av hedningarnas tider började då, år 607 f.v.t., och under denna tid skulle Jerusalem eller Guds messianska rike, som det symboliserade, bli förtrampat av hednanationerna. I enlighet med profetian var det ingen av Jojakins söner som satt på Jehovas tron i Jerusalem såsom en kunglig avkomling av David. Jojakins sonson Serubbabel satt inte på Davids kungliga tron, utan på ett ståthållarsäte, förordnad av kung Cyrus.

32. Hur fungerade Serubbabel såsom en levande signetring på Jehovas hand, och varför var han värdefull för Jehova, trots att hans kunglige farfar inte var det?

³² Trots att Serubbabel från människors ståndpunkt sett var underlägsen sin farfar i fråga om ämbetsställning, blev han något mycket värdefullt för Jehova, såsom en signetring på härskarornas Jehovas högra hand. Orsaken till detta var motsatsen till det som vållade att kung Jojakin inte var alltför värdefull för att bli förkastad, nämligen att Serubbabel höll Jehovas bud och visade prov på modig hängivenhet för Jehovas rena tillbedjan i hans tempel. Likt en levande signetring tjänade han härskarornas Jehova i officiellt avseende till ära och pris för Jehovas heliga namn. Härskarornas högste befälhavare i himmelen hade förkastat kung Jojakin, men han hade ”utvalt” hans trogne sonson Serubbabel. Universums teokratiske suverän kunde försätta himmelen och jorden och alla de världsliga, militariserade nationerna i gungning, men han skulle inte försätta ståthållaren Serubbabel i gungning och avlägsna honom från hans ärofulla tjänsteställning i den synliga teokratiska organisationen. Hans senare ord om Serubbabel genom profeten Sakarja (4:6—10) bekräftade detta.

PROFETIAN HAR EN VIDARE INNEBÖRD

33. a) Varför hade inte Haggais profetia fullständigt gått i uppfyllelse i och med ståthållaren Serubbabel på 500-talet f.v.t.? b) Vilka är den motbildlige Serubbabel ståthållare för?

³³ Har denna profetia fullständigt uppfyllts i och med ståthållaren Serubbabel i den persiska provinsen Juda på 500-talet före den vanliga tideräkningen? Tydligen inte! Han var en förebild till någon större än han. Vem då? Den som han fick äran att bli förfader till och som hans släkttavla i bibeln slutar med, nämligen Jesus Kristus. (Matteus 1:1—16; Lukas 3:23—27) Denne motbildlige Serubbabel är nu den himmelske ståthållaren för Jehovas synliga teokratiska organisation på jorden, nämligen den smorda kvarlevan av det andliga Israel. (Galaterna 6:16; Romarna 2:28, 29; Uppenbarelseboken 7:4—8) Fakta visar att kvarlevans medlemmar år 1919 blev befriade från den andliga fångenskapen under det stora Babylon. I likhet med den forntida kvarlevan av judiska fångar blev de befriade från den falska religionens babyloniska världsvälde för att de i första hand skulle kunna ägna sig åt det som hade att göra med den rena tillbedjan av Jehova i hans andliga tempel.

34. Hur är denne den främste understödjaren av arbetet i förbindelse med Jehovas tempel?

³⁴ Den motbildlige Serubbabel, Jesus Kristus, som är det andliga Israels himmelske ståthållare, är den främste understödjaren av detta arbete i förbindelse med Jehovas tempel. Han ser till att hans smorda lärjungar har en plats där de kan tjäna såsom andliga underpräster i det heliga i detta tempel. — Johannes 17:17—19.

35. Hur kan namnet Serubbabel, trots sin innebörd, passande användas om den himmelske ståthållaren Jesus Kristus?

³⁵ Vi behöver inte bli oroade av att namnet Serubbabel, som betyder ”Babylons säd”, tillämpas på den himmelske Jesus Kristus såsom ståthållare. Han har visserligen aldrig själv varit i det stora Babylon, men kvarlevan av smorda lärjungar, som överlevde prövningarna och förföljelsen under första världskriget, blev under denna tid bortförd i religiöst slaveri under det stora Babylon och dess politiska älskare. Enligt regeln att det som görs mot Jesu smorda lärjungar är som om det hade gjorts mot honom, har den större ståthållaren Serubbabel (som representeras av den smorda kvarlevan) varit i det stora Babylon, varigenom han blir lik den forntida Serubbabel, som i bokstavligt avseende föddes i det forntida Babylon och därför kunde kallas ”Babylons säd”. Jesus Kristus förde den trogna, smorda kvarlevan av andliga israeliter ut ur ett större Babylon än den forntida staden vid floden Eufrat och gjorde dem fria förmedelst sin sanning. (Johannes 8:32) Den synliga, jordiska teokratiska organisationen åtnjuter alltså gott styre, eftersom han är dess ståthållare.

36. Hur kan den himmelske ståthållaren jämföras med den forntida Serubbabel när det gäller hans värde och mod, och vilka på jorden efterliknar honom i våra dagar?

³⁶ Denne ståthållare, som är lik Serubbabel, är mycket värdefull för Jehova Gud, i likhet med signetringen på högra handen, som bär det gudomliga namnet. Han är ytterst angelägen om att hans himmelske Faders namn skall bli helgat. (Matteus 6:9, 10; Johannes 12:28; 17:6—12) Han är oförfärad liksom den forntida Serubbabel. Ståthållaren Serubbabel fick styrka att inte vara rädd för att trotsa det persiska väldet, det fjärde världsväldet i den bibliska historien. I våra dagar är den himmelske ståthållaren över det andliga Israel inte rädd för det sjunde världsväldet i den bibliska historien, nämligen det av två makter bestående anglo-amerikanska världsväldet, och inte heller för det åttonde världsväldet, nämligen den internationella organisation för fred och säkerhet i världen som för närvarande består av Förenta nationernas 135 medlemsnationer. (Uppenbarelseboken 17:7—17) I likhet med sin himmelske ståthållare fruktar inte heller den smorda kvarlevan av det andliga Israel för dessa världsvälden. Oförfärat fortsätter den att verka i världsomfattande skala till förmån för den rena tillbedjan i Jehovas andliga tempel.

37. Hur liknar den motbildlige Serubbabel en signetring på Jehovas hand med tanke på en sådan rings användning och värde?

³⁷ Brukade man inte i forna tider använda en signetring för att fästa dess ägares namn vid ett dokument för att därigenom bevisa att det verkligen kom från honom och att det gav uttryck åt hans vilja, uppsåt eller anvisningar? Jo. På liknande sätt använder härskarornas Jehova den motbildlige Serubbabel, Jesus Kristus, till att uppfylla profetiorna och löftena för att därigenom bevisa att dessa upptecknade utsagor verkligen härstammar från den gudomliga, ofelbara källan och är gudomlig sanning. På detta sätt hävdas och rättfärdigas också Jehovas namn och ord genom Jesus Kristus, som är lika värdefull för Jehova som en officiell signetring. ”Ty Guds löften, så många de äro, hava i honom fått sitt ’ja’; därför få de ock genom honom sitt ’amen’, på det att Gud må bliva ärad genom oss [kristna lärjungar].” — 2 Korintierna 1:20.

38. Varför har den större Serubbabel inget att frukta med tanke på himmelens, jordens och nationernas gungning i våra dagar, och hur skall han upprätthålla ett gott styre till gagn för Jehovas tillbedjare?

³⁸ Sedan slutet på hedningarnas tider år 1914 har den symboliska himmelen och jorden försatts i gungning. Människovärldens nationer har försatts i gungning, oförmögna att hålla den världsliga tingens ordning i jämvikt. Det är härskarornas Jehova som åstadkommer detta, precis som han uppenbarade för ståthållaren Serubbabel i forna tider. Denna gungning, som inte kan hindras av människor, kommer att nå sin höjdpunkt i den ”stora vedermöda” som nu tycks vara mycket nära och som skall åtföljas av att Satan blir kastad i avgrunden. (Matteus 24:21, 22) Men den större Serubbabel, Jesus Kristus, har ingenting att frukta med tanke på denna gungning. Hans ställning såsom himmelsk ståthållare är orubbligt befäst. Han äger ”ett rike som inte kan skakas”. (Hebréerna 12:28, NW) Det kommer inte att undanröjas, utan härskarornas Jehova kommer att använda det till att undanröja det stora Babylon och våra dagars världsvälden, när han gör deras militära ”styrka” till intet i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:13—16; 17:12—14; 19:11—21) Därefter kommer detta rike att välsigna alla de överlevande, som tillber Jehova Gud i hans andliga tempel, med ett gott styre till evig tid.

39. Varför är vi som tillber Jehova i denna tid lyckliga?

³⁹ Hur lyckliga är inte vi, som tillber i det sanna templet, över att redan nu få del av Guds välsignelser och Jehovas himmelske ståthållares goda styre, medan de falska tillbedjarnas värld försätts i gungning!