Flagghälsning, röstning och civilt arbete

Flagghälsning. Jehovas vittnen menar att flagghälsning – att man bugar sig för en flagga eller hälsar den, ofta i samband med att en nationalsång spelas – är en religiös handling som tillskriver staten och dess ledare, inte Gud, räddning. (Jesaja 43:11; 1 Korinthierna 10:14; 1 Johannes 5:21) En sådan ledare var kung Nebukadnessar i det forntida Babylon. För att imponera på folket med sitt majestät och sitt religiösa nit lät denne mäktige monark resa en stor bildstod och befallde sina undersåtar att böja sig ner för den medan musik, en form av nationalhymn, spelades. Men tre hebréer – Sadrak, Mesak och Abed-Nego – vägrade att böja sig ner för bildstoden, trots hotet om dödsstraff. (Daniel, kapitel 3)

I våra dagar är flaggan ”nationalismens viktigaste symbol för trohet och det centrala föremålet för tillbedjan”, skrev historikern Carlton Hayes. ”Män blottar huvudet när flaggan bärs förbi, skalder skriver lyriska dikter och barn sjunger lovsånger till ära för flaggan.” Han skrev vidare att nationalismen också har sina ”heliga dagar”, till exempel den 4 juli i USA, sina ”helgon och hjältar” och sina ”tempel”, eller helgedomar. Under en offentlig ceremoni i Brasilien sade en general: ”Flaggan vördas och dyrkas ... alldeles som fäderneslandet dyrkas.” Ja, ”i likhet med korset är flaggan helig”, sades det i en äldre upplaga av The Encyclopedia Americana.

I en nyare upplaga av samma uppslagsverk sägs det att nationalsånger ”uttrycker patriotiska känslor och ofta innehåller en vädjan till Gud om att han skall leda och beskydda folket och dess härskare”. Jehovas tjänare överdriver därför inte när de betraktar patriotiska ceremonier, där flagghälsning och nationalsånger ingår, som religiösa. I en kommentar till att Jehovas vittnens barn inte hälsar flaggan och inte svär trohetseden i amerikanska skolor sades det i boken The American Character: ”Att dessa dagliga ritualer är av religiös natur har till sist bekräftats av Högsta domstolen i en rad domar.”

Jehovas folk tar inte del i ceremonier som de betraktar som obibliska, men de respekterar andras rätt att göra det. De visar också respekt för nationsflaggor som symboler och erkänner de olika ländernas regeringar som ”överordnade myndigheter” som fungerar som ”Guds tjänare”. (Romarna 13:1–4) Jehovas vittnen lyder därför uppmaningen att be ”för kungar och alla personer i hög ställning”. Men motivet till att vi gör det är att vi vill ”fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudhängivenhet och fullt allvar”. (1 Timoteus 2:2)

Röstning vid politiska val. De sanna kristna respekterar andras rätt att rösta. De propagerar inte mot politiska val, och de samarbetar med valda styresmän. Men de är strikt neutrala när det gäller nationernas politiska angelägenheter. (Matteus 22:21; 1 Petrus 3:16) Vad bör en kristen göra i länder där det är obligatoriskt att rösta eller i en situation där känslorna svallar och folk blir aggressiva mot dem som inte går och röstar? En kristen kan tänka på att Sadrak, Mesak och Abed-Nego gick så långt som till att infinna sig på Duraslätten, och han kan därför i en liknande situation bestämma sig för att gå till vallokalen om hans samvete tillåter det. Men han är noga med att inte bryta sin neutralitet. Han bör tänka på följande sex principer:

1. Jesu efterföljare är ”inte ... någon del av världen”. (Johannes 15:19)

2. De kristna representerar Kristus och hans kungarike. (Johannes 18:36; 2 Korinthierna 5:20)

3. Den kristna församlingen är förenad i tro, och dess medlemmar är bundna vid varandra med Kristuslik kärlek. (1 Korinthierna 1:10; Kolosserna 3:14)

4. De som röstar på en viss politiker delar ansvaret för vad han gör. (Lägg märke till de principer som ligger till grund för det som sägs i 1 Samuelsboken 8:5, 10–18 och 1 Timoteus 5:22.)

5. När israeliterna ville ha en synlig härskare betraktade Jehova det som ett tecken på att de hade förkastat honom. (1 Samuelsboken 8:7)

6. De kristna måste kunna tala fritt och öppet med människor om Guds kungarikes regering, oavsett deras politiska åsikter. (Matteus 24:14; 28:19, 20; Hebréerna 10:35)

Civilt arbete. I somliga länder kräver staten att de som vägrar att göra militärtjänst skall utföra någon form av civilt arbete under en period. När vi skall fatta ett beslut i den här frågan, bör vi be Jehova om vägledning, kanske tala med en mogen medkristen och sedan fatta ett beslut grundat på ett upplyst samvete. (Ordspråksboken 2:1–5; Filipperna 4:5)

Guds ord uppmanar oss att ”lyda regeringar och myndigheter som härskare, att vara redo till allt gott verk, ... att vara resonliga”. (Titus 3:1, 2) Med det i tankarna kan vi ställa oss följande frågor: Om jag går med på att utföra det föreslagna civila arbetet, kompromissar jag då i fråga om min kristna neutralitet eller blir jag inblandad i falsk religion? (Mika 4:3, 5; 2 Korinthierna 6:16, 17) Om jag utför det här arbetet, blir det då svårt för mig att fullgöra mina kristna förpliktelser, eller kommer det rentav att hindra mig att fullgöra dem? (Matteus 28:19, 20; Efesierna 6:4; Hebréerna 10:24, 25) Eller skulle å andra sidan det arbetet göra det möjligt för mig att utöka min andliga verksamhet, kanske kunna ta del i heltidstjänsten? (Hebréerna 6:11, 12)

Om en kristen kommer fram till att han med gott samvete kan utföra sådant civilt arbete i stället för att avtjäna ett fängelsestraff, bör medkristna respektera hans beslut. (Romarna 14:10) Men om han menar att han inte kan utföra sådant arbete, bör andra respektera också det beslutet. (1 Korinthierna 10:29; 2 Korinthierna 1:24)