HELIG PÅLE

Det hebreiska ordet ’asherạh (plur.: ’asherịm) antas beteckna 1) en helig påle som representerade Ashera, en kanaaneisk fruktbarhetsgudinna (Dom 6:25, 26), och 2) själva gudinnan Ashera (2Ku 13:6, not). Det går inte alltid att avgöra om en viss bibelvers talar om kultföremålet eller gudinnan. I flera nyare bibelöversättningar har man ändå försökt göra åtskillnad genom att i vissa fall översätta det hebreiska ordet med ”helig påle” eller ”asherapåle” och i andra fall, när det tycks handla om gudinnan, transkribera det och använda det som namn på gudinnan. (AT, JB, 2000) Andra har inte gjort någon åtskillnad utan har helt enkelt transkriberat det hebreiska ordet (RS) eller konsekvent översatt det med ”helig påle” (NV). I en del äldre översättningar har man återgett det hebreiska ordet med ”lund”. (KJ, 1703) Men den återgivningen passar inte i verser som Domarboken 3:7 och 2 Kungaboken 23:6, där det i så fall blir tal om att tjäna ”lundar” och föra ut ”lunden” ur templet i Jerusalem.

De heliga pålarna. De heliga pålarna var av allt att döma upprättstående och helt eller delvis av trä, eftersom israeliterna blev befallda att hugga ner dem och bränna upp dem. (2Mo 34:13; 5Mo 12:3) Det kan ha varit enkla, obearbetade pålar och ibland möjligen träd, för Guds folk fick befallningen: ”Du skall inte plantera ett träd åt dig som en helig påle.” (5Mo 16:21)

Både Israel och Juda ignorerade Guds uttryckliga förbud mot att resa heliga stoder och heliga pålar; de reste sådana stoder och pålar ”på varje hög kulle och under varje frodigt träd” vid sidan om offeraltarna. En del menar att pålarna representerade det kvinnliga, medan stoderna representerade det manliga. Dessa avgudiska pålar och stoder, som troligen var fruktbarhetssymboler, var förbundna med sexorgier, vilket framgår av att det fanns manliga prostituerade i landet redan under Rehabeams regering. (1Ku 14:22–24; 2Ku 17:10) Sådana kungar som Hiskia och Josia, som ”skaffade bort offerhöjderna och bröt sönder de heliga stoderna och högg ner den heliga pålen”, var sällsynta. (2Ku 18:4; 2Kr 34:7)

Ashera. Ras Shamra-texterna omtalar denna gudinna som hustru till guden El, ”skaparen av det skapade”, och hon kallas ”furstinnan Ashera av havet” och ”den som frambringade gudarna”, vilket också gör henne till Baals mor. Men som det framgår av både Bibeln och andra källor var rollfördelningen mellan de tre främsta gudinnorna (Anat, Ashera och Ashtoret) inom baalsdyrkan otydlig. Exempelvis tycks Ashtoret ha betraktats som Baals hustru, men det verkar som om även Ashera ansågs vara det.

Under domartiden sägs det att de avfälliga israeliterna ”tjänade baalsgudarna och de heliga pålarna [asherorna]”. (Dom 3:7, not; jfr Dom 2:13.) Att dessa gudomar nämns i plural kan tyda på att varje plats hade sin egen Baal och sin egen Ashera. (Dom 6:25) Isebel, den israelitiske kungen Ahabs sidoniska hustru, brukade låta 450 baalsprofeter och den heliga pålens (asherans) 400 profeter äta vid hennes bord. (1Ku 18:19)

Med tiden gick det så långt att den förnedrande dyrkan av Ashera började utövas i Jehovas tempel. Kung Manasse satte till och med upp en skulpterad bild, en helig påle, som tydligen föreställde gudinnan Ashera, i templet. (2Ku 21:7) Manasse blev tuktad genom att han fördes som fånge till Babylon, och när han vände tillbaka till Jerusalem visade han att han hade tagit lärdom av det och renade Jehovas hus från allt som hade med avgudadyrkan att göra. Hans son Amon återinförde emellertid den depraverade dyrkan av Baal och Ashera och den tillhörande ceremoniella prostitutionen. (2Kr 33:11–13, 15, 21–23) Därför blev det nödvändigt för den rättfärdige Josia, som efterträdde Amon på tronen, att riva ner ”de hus som tillhörde de manliga tempelprostituerade som var i Jehovas hus, där kvinnorna vävde tälthelgedomar åt den heliga pålen”. (2Ku 23:4–7)