HERRENS KVÄLLSMÅLTID

En bokstavlig måltid som hålls till minne av Herren Jesu Kristi död; följaktligen en åminnelse av hans död. Eftersom Jesu död är den enda händelse som Bibeln befaller de kristna att högtidlighålla minnet av, är det också passande att man kallar denna måltid ”Åminnelsen”. Den är även känd som Herrens nattvard. (1Kor 11:20, 1703)

Två av dem som berättar om instiftandet av Herrens kvällsmåltid är apostlarna Matteus och Johannes, som var ögonvittnen och deltagare. Markus och Lukas, som inte själva var med, ger en del kompletterande detaljer. Paulus kastar ljus över vissa drag i Herrens kvällsmåltid när han ger instruktioner till församlingen i Korinth. Genom dessa källor vet vi att Jesus kvällen före sin död träffade sina lärjungar i ”en stor sal i övervåningen” för att fira påsken. (Mk 14:14–16) Matteus berättar: ”Medan de fortsatte att äta tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse bröt han det och gav det åt lärjungarna och sade: ’Ta det, ät. Detta betyder min kropp.’ Han tog också en bägare, och sedan han hade tackat Gud gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; för detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för mångas räkning till förlåtelse för synder. Men jag säger er: Från och med nu skall jag alls inte dricka något av denna produkt av vinstocken, förrän den dag då jag dricker den ny med er i min Faders kungarike.’ Till sist, sedan de hade sjungit lovsånger, gick de ut till Olivberget.” (Mt 26:17–30; Mk 14:17–26; Lu 22:7–39; Joh 13:1–38; 1Kor 10:16–22; 11:20–34)

Tidpunkt för instiftandet. Påsken firades alltid den 14 nisan (abib), som inföll på eller nära en dag då det var fullmåne, eftersom varje månad (månmånad) i den judiska kalendern började den dag då nymånen blev synlig. Den 14:e dagen i en månmånad var alltså mitt i månaden. Som det framgår av artikeln JESUS KRISTUS (Tidpunkten för hans död) dog Jesus den 14 nisan år 33. När var detta enligt den gregorianska kalendern? Astronomiska beräkningar visar att det inträffade en månförmörkelse fredagen den 3 april år 33 enligt den julianska kalendern, vilket blir fredagen den 1 april enligt den gregorianska. (Oppolzers Canon of Eclipses, översatt till engelska av O. Gingerich, 1962, sid. 344) Månförmörkelser inträffar alltid vid fullmåne. Detta pekar starkt mot att den 14 nisan år 33 inföll torsdag/fredag den 31 mars/1 april enligt den gregorianska kalendern.

Det var kvällen före sin död som Jesus åt sin sista påskmåltid och därefter instiftade Herrens kvällsmåltid. Redan innan åminnelsemåltiden började sändes förrädaren Judas i väg, och skildringen visar att ”det var natt” då. (Joh 13:30) Eftersom det judiska dygnet började på kvällen och sedan sträckte sig fram till nästa kväll, hölls även Herrens kvällsmåltid den 14 nisan, dvs. på torsdagskvällen den 31 mars år 33. (Se DAG.)

Hur ofta? Enligt Lukas och Paulus sade Jesus då han instiftade åminnelsen av sin död: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” (Lu 22:19; 1Kor 11:24) Därför är det rimligt att dra slutsatsen att Jesus menade att hans efterföljare skulle högtidlighålla Herrens kvällsmåltid en gång om året, inte oftare. Påsken, som firades till minne av att Jehova befriade israeliterna ur slaveriet i Egypten 1513 f.v.t., firades bara en gång om året, närmare bestämt på årsdagen, den 14 nisan. Det är därför passande att också Åminnelsen högtidlighålls på årsdagen, den 14 nisan, och enbart då.

När Jesus skickade runt bägaren sade han enligt Paulus: ”Fortsätt att göra detta, så ofta ni dricker den, till minne av mig.” Och han tillade: ”Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död, till dess han kommer.” (1Kor 11:25, 26) Uttrycket ”så ofta” kan mycket väl syfta på något som sker bara en gång om året, särskilt när det sker årligen under en lång tid. (Heb 9:25, 26) Det var den 14 nisan som Kristus gav sin bokstavliga kropp som ett offer på tortyrpålen och utgöt sitt livsblod till förlåtelse för synder. Detta var alltså datumet för ”Herrens död” och följaktligen det datum då minnet av hans död skulle högtidlighållas.

De som deltog i måltiden skulle vara ”borta från Herren” och skulle högtidlighålla Herrens kvällsmåltid ”ofta” till dess att de dog trogna. Efter sin uppståndelse till himmelskt liv skulle de sedan vara tillsammans med Kristus, och då skulle de inte längre behöva något som påminde dem om honom. De skulle minnas hans död ”till dess han kommer”. Med dessa ord syftade aposteln Paulus uppenbarligen på den tid då Kristus skulle komma igen och ta dem till sig i himlen genom att låta dem uppstå under hans närvaro. Denna förståelse framgår ännu tydligare av det Jesus sade till de 11 apostlarna senare samma kväll: ”Om jag går min väg och bereder en plats åt er, så skall jag komma igen och ta er hem till mig, för att också ni skall vara där jag är.” (Joh 14:3, 4; 2Kor 5:1–3, 6–9)

Med hänsyftning på det vin Jesus hade druckit under påskmåltiden innan han instiftade Åminnelsen sade han till sina lärjungar: ”Från och med nu skall jag alls inte dricka något av denna produkt av vinstocken, förrän den dag då jag dricker den ny med er i min Faders kungarike.” (Mt 26:29) Eftersom han inte skulle dricka bokstavligt vin i himlen, syftade han tydligen på det som vinet ibland symboliserar i Bibeln, nämligen glädje. Att få vara tillsammans i Riket var det som de med största förväntan såg fram emot. (Rom 8:23; 2Kor 5:2) Kung David skrev i en psalm att Jehova hade sörjt för ”vin som gläder den dödliga människans hjärta”, och hans son Salomo sade: ”Vin gör livet glatt.” (Ps 104:15; Pre 10:19)

Brödet och vinet. Markus berättar följande om det bröd Jesus använde när han instiftade Herrens kvällsmåltid: ”Medan de fortsatte att äta tog han ett bröd, uttalade en välsignelse, bröt det och gav det åt dem och sade: ’Ta det, detta betyder min kropp.’” (Mk 14:22) Detta var sådant bröd som hade funnits på bordet under den påskmåltid som Jesus och lärjungarna precis hade ätit. Det var osyrat bröd, eftersom det inte fick finnas någon surdeg i judiska hem under påsken och det osyrade brödets högtid, som firades omedelbart därefter. (2Mo 13:6–10) Surdeg används i Bibeln för att beteckna synd. Det osyrade brödet är därför en passande symbol för Jesu syndfria köttsliga kropp. (Heb 7:26; 9:14; 1Pe 2:22, 24) Det osyrade brödet var platt och sprött; därför bröt Jesus det i bitar som seden var vid måltider på den tiden. (Lu 24:30; Apg 27:35) Vid tidigare tillfällen, då Jesus genom underverk försåg flera tusen personer med bröd, bröt han bröden innan man började dela ut dem. (Mt 14:19; 15:36) Att han bröt brödet under åminnelsemåltiden tycks därför inte ha någon andlig innebörd.

Efter det att Jesus hade skickat runt brödet tog han en bägare, ”och sedan han hade tackat Gud gav han den åt dem, och de drack alla ur den. Och han sade till dem: ’Detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas till förmån för många.’” (Mk 14:23, 24) Han använde vin, inte ojäst druvsaft. När Bibeln nämner vin rör det sig om bokstavligt vin, inte ojäst druvsaft. (Se VIN OCH STARKA DRYCKER.) Det är bara jäst vin, inte druvsaft, som kan få ”gamla vinsäckar” att sprängas, som Jesus sade. Jesu motståndare anklagade honom för att vara ”begiven på vin”, en anklagelse som hade varit fullständigt meningslös om ”vinet” bara var druvsaft. (Mt 9:17; 11:19) Under påskfirandet, som just hade avslutats, stod det vin på bordet, och Kristus kunde använda det vinet när han instiftade åminnelsen av sin död. Vinet var utan tvivel rött, för det är bara rött vin som skulle kunna vara en passande symbol för blod. (1Pe 1:19)

En gemenskapsmåltid. I det forntida Israel kunde man frambära ett gemenskapsoffer och i samband med det inta en gemenskapsmåltid. Man förde då ett djur till helgedomen, där det blev slaktat. En del av djuret bars fram som offer på altaret till ”en rogivande lukt för Jehova”. En del lämnades till den tjänstgörande prästen och en annan del till Arons prästerliga söner, och den som frambar offret tog också del av måltiden tillsammans med sin familj. (3Mo 3:1–16; 7:28–36) Någon som enligt Moses lag var oren hade inte lov att äta av ett gemenskapsoffer; om han gjorde det skulle han ”utrotas ur sitt folk”. (3Mo 7:20, 21)

Herrens kvällsmåltid är också en gemenskapsmåltid, eftersom flera är delaktiga i den. Jehova är inbegripen som upphovsman till anordningen, Jesus Kristus utgör lösenoffret, och Kristi andliga bröder tar del genom att äta av brödet och dricka av vinet. Att de äter vid ”Jehovas bord” betyder att de har frid med Jehova. (1Kor 10:21) Gemenskapsoffren kunde i själva verket också kallas ”fridsoffer”. (3Mo 3:1, not)

Genom att äta av brödet och dricka av vinet visar de som deltar i måltiden att de tillsammans är delaktiga i Kristus, i fullständig enhet. Aposteln Paulus säger: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte en delaktighet i Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte en delaktighet i Kristi kropp? Eftersom det är ett enda bröd, är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla har vi andel i detta enda bröd.” (1Kor 10:16, 17)

Genom att ta del i måltiden visar de att de ingår i det nya förbundet och tar emot de välsignelser som hör till det, nämligen Guds förlåtelse av synder genom Kristi blod. De visar tillbörlig aktning för värdet av ”förbundets blod”, som de har helgats med. (Heb 10:29) I Bibeln kallas de ”ett nytt förbunds tjänare”, eftersom de tjänar det nya förbundets syfte. (2Kor 3:5, 6) Och de äter med rätta av brödet, för de kan säga: ”I kraft av nämnda ’vilja’ har vi blivit helgade genom offret av Jesu Kristi kropp en gång för alla.” (Heb 10:10) De har del i Kristi lidanden och i en död som liknar hans, en död i ostrafflighet. De har hoppet att få del i ”en uppståndelse som liknar hans”, en uppståndelse till odödligt liv i en andlig kropp. (Rom 6:3–5)

Aposteln Paulus skriver om dem som tar del i måltiden: ”Vemhelst som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt [skall] vara skyldig beträffande Herrens kropp och blod. Må en människa först godkänna sig själv efter ingående prövning, och må hon så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker äter och dricker sig själv till dom, om han inte förstår att urskilja kroppen.” (1Kor 11:27–29) Om någon ägnade sig åt orena, oskriftenliga eller hycklande handlingar skulle detta göra honom olämplig att ta del i måltiden. Om han åt i det tillståndet skulle han äta och dricka sig själv till dom. Han skulle då inte visa den rätta uppskattningen av Kristi offer och den rätta förståelsen av dess syfte och innebörd. Det skulle vara att visa bristande respekt, ja förakt, för det. (Jfr Heb 10:28–31.) En sådan person skulle riskera att ”utrotas” ur Guds folk, dvs. få samma straff som den israelit fick som tog del i en gemenskapsmåltid i ett orent tillstånd. (3Mo 7:20)

Paulus jämför i själva verket Herrens kvällsmåltid med en judisk gemenskapsmåltid när han, efter att ha behandlat delaktigheten i Kristus, fortsätter med att säga: ”Se på det som är Israel efter köttet: Är inte de som äter slaktoffren delaktiga med altaret? ... Ni kan inte dricka Jehovas bägare och demoners bägare; ni kan inte ha andel i ’Jehovas bord’ och i demoners bord.” (1Kor 10:18–21)

Deltagare och andra närvarande. Jesus hade samlat sina 12 apostlar, och han sade till dem: ”Jag har ivrigt längtat efter att äta denna påskmåltid med er innan jag lider.” (Lu 22:15) Johannes ögonvittnesskildring visar emellertid att Jesus sände ut förrädaren Judas innan han instiftade åminnelsemåltiden. Under påskmåltiden doppade Jesus, som visste att det var Judas som skulle förråda honom, ett stycke bröd och gav det åt Judas och sade till honom att gå. (Joh 13:21–30) Markus skildring antyder också att händelserna ägde rum i den ordningen. (Mk 14:12–25) Under Herrens kvällsmåltid, som sedan instiftades, sände Jesus runt brödet och vinet till de 11 apostlar som var kvar och bad dem att äta och dricka av det. (Lu 22:19, 20) Efteråt sade han: ”Ni är emellertid de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar”, vilket är ytterligare en indikation på att Judas hade sänts bort. (Lu 22:28)

Det finns inget som tyder på att Jesus själv åt av brödet och drack av vinet under denna åminnelsemåltid. Hans kropp och blod gavs för lärjungarnas skull och för att göra det nya förbundet giltigt, det förbund varigenom deras synder avlägsnades. (Jer 31:31–34; Heb 8:10–12; 12:24) Jesus begick ingen synd. (Heb 7:26) Han är medlare för det nya förbundet mellan Jehova Gud och dem som blir utvalda som Kristi medarvingar. (Heb 9:15; se FÖRBUND.) Förutom de apostlar som var närvarande vid måltiden skulle det även finnas andra som blev en del av det andliga ”Guds Israel”, en ”liten hjord”, och som till slut skulle bli kungar och präster tillsammans med Kristus. (Gal 6:16; Lu 12:32; Upp 1:5, 6; 5:9, 10) Alla Kristi andliga bröder på jorden skulle därför ta del i denna måltid varje gång den hölls. Det sägs om dem att de är ”en förstling av hans [Guds] skapelser” (Jak 1:18) och att de blir köpta från människorna som ”en förstling åt Gud och åt Lammet”. Av Johannes syn framgår det att de är 144 000 till antalet. (Upp 14:1–5)

Närvarande som inte tar del. Herren Jesus Kristus uppenbarade att det under hans närvaro skulle finnas sådana som gjorde gott mot hans andliga bröder genom att besöka dem när de led brist och hjälpa dem. (Mt 25:31–46) Skulle dessa, när de var med vid Herrens kvällsmåltid, ta del av brödet och vinet? Bibeln säger att Gud genom sin ande ger dem som skall ta del av måltiden ett vittnesbörd och en förvissning om att de är ”Guds arvingar och Kristi medarvingar”, att de är Guds söner. Aposteln Paulus skriver: ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.” Han förklarar vidare att det finns andra som får nytta av Guds anordning för dessa söner: ”Skapelsen väntar ju med spänd förväntan på att Guds söner skall uppenbaras.” (Rom 8:14–21) Eftersom Kristi medarvingar skall härska som kungar och präster över jorden, blir deras kungavälde till glädje och nytta för dem som lever under det. (Upp 5:10; 20:4, 6; 21:3, 4) Dessa är naturligtvis intresserade av Riket och hur händelserna utvecklar sig i förbindelse med det. Därför är de närvarande vid Herrens kvällsmåltid och iakttar det som sker, men eftersom de inte är Kristi medarvingar och av anden pånyttfödda söner till Gud tar de inte del av brödet och vinet. De har inte del i Kristi död och har heller inte hoppet om en uppståndelse till liv i himlen tillsammans med honom. (Rom 6:3–5)

Ingen transsubstantiation eller konsubstantiation. Jesus befann sig fortfarande i sin köttsliga kropp när han sände runt brödet. Denna kropp skulle hel och hållen offras som ett fullkomligt, felfritt offer för synder följande eftermiddag (enligt den judiska kalendern fortfarande den 14 nisan). Han hade också allt sitt blod i behåll för detta fullkomliga offer. ”Han utgöt sin själ [som är i blodet] till döden.” (Jes 53:12; 3Mo 17:11) Vid kvällsmåltiden utförde han således inte någon mirakulös transsubstantiation; han förvandlade inte brödet till sitt bokstavliga kött eller vinet till sitt bokstavliga blod. Av samma skäl kan man inte med rätta hävda att han genom ett underverk fick sitt kött och sitt blod att vara närvarande i eller förbundet med brödet och vinet, som anhängarna av konsubstantiationsläran hävdar.

Detta blir inte motsagt av Jesu ord i Johannes 6:51–57. Här talade Jesus inte om Herrens kvällsmåltid; denna högtid instiftades först ett år senare. Som det framgår av verserna 35 och 40 handlar det om att äta och dricka i bildlig bemärkelse, genom att visa tro på Jesus Kristus.

Dessutom skulle det vara kannibalism att äta en människas kött och blod. De judar som inte hade tro och som inte förstod Jesu uttalande om att äta hans kött och dricka hans blod blev därför chockerade. Deras reaktion återspeglade judarnas syn på att äta en människas kött och blod, en syn som Moses lag hade inskärpt hos dem. (Joh 6:60)

Att dricka blod var också ett brott mot den lag Gud gav till Noa före lagförbundet. (1Mo 9:4; 3Mo 17:10) Herren Jesus Kristus skulle aldrig be någon bryta mot Guds lag. (Jfr Mt 5:19.) Dessutom löd Jesu befallning: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig”, inte som ett offrande av mig. (1Kor 11:23–25)

Brödet och vinet är därför bara symboler, en bild av Kristi kropp och hans blod, precis som orden om att äta hans kött och dricka hans blod skall uppfattas bildligt. Jesus sade till dem som tog anstöt av hans ord: ”Det bröd jag ger, ja, det är mitt kött till förmån för världens liv.” (Joh 6:51) Detta bröd gav han då han dog en offerdöd på tortyrpålen. Han blev begravd, och hans Fader tog bort kroppen innan den såg förgängelse. (Apg 2:31) Det var aldrig någon som åt av hans kött eller drack av hans blod i bokstavlig bemärkelse.

Skall högtidlighållas på rätt sätt. Den kristna församlingen i Korinth befann sig i vissa avseenden i ett dåligt andligt tillstånd, så att aposteln Paulus kände sig manad att säga: ”Många bland er är svaga och sjukliga och rätt många sover i döden.” Detta berodde till stor del på att de inte hade en rätt förståelse av Herrens kvällsmåltid och dess betydelse. De respekterade den inte som ett heligt tillfälle. En del tog med sig kvällsmat som de åt före eller under mötet. Några av dessa åt och drack för mycket och blev berusade, medan andra i församlingen, som inte hade någon kvällsmat, var hungriga och skämdes inför dem som hade mycket. Eftersom de blev dåsiga eller hade tankarna på annat, var de inte i stånd att ta del av brödet och vinet med den rätta uppskattningen. Dessutom fanns det splittringar i församlingen därför att några föredrog Petrus som ledare, andra Apollos och åter andra Paulus. (1Kor 1:11–13; 11:18) De förstod inte att detta var ett tillfälle då deras enhet skulle framhävas. De hade ingen klar förståelse av stundens allvar, att brödet och vinet symboliserade Herrens kropp och blod och att måltiden hölls till minne av hans död. Paulus betonade att de som tog del utan att inse detta befann sig i en mycket farlig situation. (1Kor 11:20–34)