SJUTTIO VECKOR

En profetisk tidsperiod som omtalas i Daniel 9:24–27. Under den här perioden skulle Jerusalem bli återuppbyggt och Messias framträda och sedan röjas ur vägen. Efter perioden skulle både staden och den heliga platsen ödeläggas.

Under medern Darius, Ahasveros sons, första år urskilde profeten Daniel i Jeremias profetia att tiden snart var inne för judarna att bli befriade från Babylon och återvända till Jerusalem. Daniel vände sig då i innerlig bön till Jehova i överensstämmelse med Jeremias ord: ”’Och ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall lyssna till er. Och ni skall söka mig och finna mig, ty ni skall fråga efter mig av hela ert hjärta. Och jag skall låta mig finnas av er’, lyder Jehovas uttalande. ... ’Och jag skall föra er tillbaka till den plats varifrån jag lät er gå i landsflykt.’” (Jer 29:10–14; Dan 9:1–4)

Medan Daniel bad sände Jehova ängeln Gabriel till honom med en profetia som i stort sett alla bibelkommentatorer betraktar som en profetia om Messias, även om de har olika uppfattningar om hur den skall förstås. Gabriel sade:

”Sjuttio veckor har blivit bestämda över ditt folk och över din heliga stad, för att göra slut på överträdelsen och komma synd att upphöra och bringa försoning för missgärning och införa rättfärdighet för oöverskådliga tider och sätta sigill på syn och profet och smörja det allra heligaste. Och du bör veta och ha den insikten att från det att ordet utgår om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem intill Messias, Ledaren, skall det vara sju veckor, även sextiotvå veckor. Staden skall bli återupprättad och återuppbyggd, med torg och vallgrav, men i tider av trångmål. Och efter de sextiotvå veckorna skall Messias röjas ur vägen, utan något för egen räkning. Och folket, som tillhör en ledare som kommer, skall fördärva staden och den heliga platsen. Och dess slut skall komma genom översvämningen. Och intill slutet skall det vara krig; det som är beslutat är ödeläggelser. Och han skall hålla förbundet i kraft för de många under en vecka; och i mitten av veckan skall han få slaktoffer och offergåva att upphöra. Och på vämjeligheters vinge kommer den som vållar ödeläggelse; och till dess en utrotning sker skall just det som är beslutat utgjutas över den som ligger öde.” (Dan 9:24–27)

En profetia om Messias. Det är uppenbart att den här profetian är oerhört värdefull när det gäller att identifiera Messias. Det är mycket viktigt att fastställa när de 70 veckorna började och hur långa de var. Om det rör sig om bokstavliga veckor om sju dagar vardera finns det två alternativ: antingen uppfylldes inte profetian, vilket är en omöjlighet (Jes 55:10, 11; Heb 6:18), eller så kom Messias för över 2 400 år sedan, på perserrikets tid, utan att bli identifierad. Om det sistnämnda är fallet, uppfylldes inte de andra profetiorna i Bibeln som gällde Messias. Det är alltså tydligt att de 70 veckorna symboliserade en mycket längre period. De händelser som beskrivs i profetian är av ett sådant slag att de definitivt inte kan ha ägt rum under 70 bokstavliga veckor, dvs. lite drygt ett år och fyra månader. De flesta bibelkännare är eniga om att profetians ”veckor” är årsveckor. I en del översättningar står det ”sjuttio årsveckor”. (AT, Mo, RS) Bibelöversättningen Tanakh, som är utgiven 1985 av The Jewish Publication Society, har också den här återgivningen i en not, och liknande upplysningar finns i en not i Bibel 2000. (Se Dan 9:24, not.)

När började de profetiska ”sjuttio veckorna”?

Något som hjälper oss att ta reda på när de 70 veckorna började är upplysningen om att det var i månaden nisan under sitt 20:e regeringsår som perserkungen Artaxerxes gav Nehemja tillstånd att återuppbygga Jerusalem och stadens mur. (Neh 2:1, 5, 7, 8) När Nehemja angav Artaxerxes regeringstid utgick han tydligen från ett kalenderår som började med månaden tishri (september/oktober), liksom judarnas nuvarande borgerliga kalenderår gör, och som slutade med månaden elul (augusti/september) som den 12:e månaden. Det är inte känt om detta var Nehemjas eget sätt att räkna eller om det var så man räknade i vissa sammanhang i Persien.

En del invänder kanske mot ovanstående och hänvisar då till Nehemja 7:73, där Nehemja uppger att israeliterna var i sina städer i den sjunde månaden, och då räknas årets månader från nisan till nisan. Men Nehemja citerar här från ”boken med släktregistret över dem som drog upp först” tillsammans med Serubbabel 537 f.v.t. (Neh 7:5) Nehemja berättar också att lövhyddohögtiden på hans tid firades i den sjunde månaden. (Neh 8:9, 13–18) Detta var helt på sin plats, för skildringen visar att firandet skedde som ett resultat av att de fann det Jehova hade befallt ”skrivet i lagen”, och i den lagen, i 3 Moseboken 23:39–43, sägs det att lövhyddohögtiden skulle firas i den ”sjunde månaden” (dvs. enligt det religiösa kalenderåret som löpte från nisan till nisan).

Att Nehemja kan ha räknat med ett år som löpte från höst till höst när han talade om vissa händelser framgår av en jämförelse mellan Nehemja 1:1–3 och 2:1–8. I det första avsnittet berättar han att han fick dåliga nyheter om Jerusalems tillstånd i månaden kislev (den tredje månaden i den borgerliga kalendern och den nionde i den religiösa kalendern) i Artaxerxes 20:e år. I det andra avsnittet står det att han bad kungen om tillåtelse att få bege sig till Jerusalem och bygga upp staden och att kungen gav honom tillåtelse i månaden nisan (den sjunde månaden i den borgerliga kalendern och den första i den religiösa kalendern) men fortfarande i Artaxerxes 20:e år. Det är alltså tydligt att Nehemja inte räknade Artaxerxes regeringsår från nisan till nisan.

För att fastställa när Artaxerxes 20:e regeringsår inföll måste man gå tillbaka till slutet av hans fars och föregångares, Xerxes, regering. Xerxes dog under senare delen av år 475 f.v.t. Artaxerxes tronbestigningsår började därför år 475, och hans första regeringsår inföll år 474, vilket bekräftas av andra historiska källor. Artaxerxes 20:e regeringsår måste följaktligen ha varit år 455. (Se PERSIEN, PERSER [Xerxes och Artaxerxes regeringstider].)

”Från det att ordet utgår”. Enligt profetian skulle det gå 69 årsveckor ”från det att ordet utgår om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem intill Messias, Ledaren”. (Dan 9:25) Profanhistorien och Bibeln vittnar om att det var tidigt på hösten år 29 v.t. som Jesus kom till Johannes och blev döpt och därigenom blev den Smorde, dvs. Messias, Ledaren. (Se JESUS KRISTUS [Tiden för hans födelse och längden på hans tjänst].) Om man räknar bakåt i tiden från denna historiska utgångspunkt, kan man fastställa att de 69 årsveckorna började 455 f.v.t. Det var det året som ordet ”om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem” utgick.

I nisan (mars/april) under Artaxerxes 20:e regeringsår (455 f.v.t.) vädjade Nehemja till kungen: ”Om din tjänare är godkänd inför dig, så sänd mig till Juda, till staden där mina förfäders gravar finns, så att jag kan återuppbygga den.” (Neh 2:1, 5) Kungen gav sin tillåtelse, och Nehemja företog den långa resan från Susa till Jerusalem. Omkring den 4 ab (juli/augusti) gav Nehemja följande befallning till judarna efter att ha undersökt murarna om natten: ”Kom och låt oss återuppbygga Jerusalems mur, så att vi inte längre behöver vara föremål för smälek.” (Neh 2:11–18) Ordet om att återuppbygga Jerusalem, vilket hade Artaxerxes godkännande, trädde alltså i kraft när Nehemja gav denna befallning i Jerusalem samma år. Detta visar tydligt att det är från år 455 som de 70 årsveckorna bör räknas.

Reparationen av murarna fullbordades på 25:e dagen i elul (augusti/september), dvs. på bara 52 dagar. (Neh 6:15) När murarna hade återuppbyggts fortsatte man reparationsarbetet i resten av Jerusalem. Under de första sju ”veckorna” (49 år) arbetade Nehemja, som hade hjälp av Esra, och sedan de som sannolikt efterträdde dem, ”i tider av trångmål”. (Dan 9:25) Det fanns interna problem bland judarna själva, och de fick problem utifrån med samarier och andra. Malakis bok, som skrevs efter år 443, innehåller fördömanden av det dåliga tillstånd som det judiska prästerskapet hade förfallit till. Man menar att det var efter detta som Nehemja återvände till Jerusalem sedan han hade varit hos Artaxerxes en tid. (Jfr Neh 5:14; 13:6, 7.) Bibeln uppger inte hur lång tid efter år 455 som han personligen arbetade med Jerusalems återuppbyggnad. Men arbetet blev tydligtvis färdigt i den utsträckning det var nödvändigt inom loppet av 49 år (sju årsveckor), och Jerusalem och templet fanns kvar när Messias kom. (Se MALAKIS BOK [När boken skrevs].)

Messias framträder efter 69 ”veckor”. De ”sextiotvå veckor” som sedan skulle följa (Dan 9:25) ingår också i de 70 ”veckorna” och är den andra delen som nämns, och dessa började följaktligen direkt efter de ”sju veckorna”. Tidsperioden ”från det att ordet utgår” om att återuppbygga Jerusalem intill ”Messias, Ledaren”, skulle vara 7 plus 62 ”veckor”, sammanlagt 69 ”veckor”, dvs. 483 år, från 455 f.v.t. till 29 v.t. Som redan nämnts var det på hösten det året, år 29, som Jesus blev döpt i vatten, blev smord med helig ande och började sin tjänst som ”Messias, Ledaren”. (Lu 3:1, 2, 21, 22)

Daniels profetia angav alltså flera hundra år i förväg exakt vilket år Messias skulle framträda. Det är ingenting som bekräftar att judarna i det första århundradet v.t. hade gjort uträkningar med hjälp av Daniels profetia om när Messias skulle framträda. Men Bibeln säger att ”folket var förväntansfullt” och att ”alla överlade i sina hjärtan om Johannes: ’Kan han möjligtvis vara Messias?’” (Lu 3:15) Även om de väntade Messias kunde de uppenbarligen inte ange den exakta månaden, veckan och dagen då han skulle framträda. De undrade därför om Johannes var Messias, trots att Johannes tydligtvis började sin tjänst på våren år 29, omkring sex månader innan Jesus kom för att bli döpt.

”Röjas ur vägen” i mitten av veckan. Gabriel sade vidare till Daniel: ”Efter de sextiotvå veckorna skall Messias röjas ur vägen, utan något för egen räkning.” (Dan 9:26) En tid efter slutet på de 7 plus 62 ”veckorna”, i själva verket omkring tre och ett halvt år därefter, blev Messias röjd ur vägen genom att bli dödad på en tortyrpåle, och han gav då upp allt han hade för att återlösa mänskligheten. (Jes 53:8) Vittnesbörden visar att Jesus använde första hälften av denna ”vecka” till att utföra sin tjänst. Vid ett tillfälle, troligen på hösten år 32, använde han en illustration och liknade uppenbarligen den judiska nationen vid ett fikonträd (jfr Mt 17:15–20; 21:18, 19, 43) som inte hade burit frukt på ”tre år”. Vingårdsarbetaren sade till vingårdens ägare: ”Herre, låt det vara också det här året, tills jag gräver omkring det och lägger på gödsel; och om det då i framtiden skulle bära frukt, är det ju bra; men om inte, kan du hugga ner det.” (Lu 13:6–9) Jesus kan här ha syftat på den tidsperiod under vilken han själv hade förkunnat för denna oemottagliga nation. Vid det här tillfället hade hans tjänst pågått i omkring tre år och skulle fortsätta under delar av ett fjärde år.

Förbundet i kraft ”under en vecka”. I Daniel 9:27 står det: ”Och han skall hålla förbundet i kraft för de många under en vecka [sju år]; och i mitten av veckan skall han få slaktoffer och offergåva att upphöra.” ”Förbundet” kan inte avse lagförbundet, för det avskaffade Gud när Kristus offrade sitt liv tre och ett halvt år efter det att den 70:e ”veckan” hade börjat: ”Han har tagit det [lagförbundet] ur vägen genom att spika fast det vid tortyrpålen.” (Kol 2:14) Dessutom sägs det: ”Kristus köpte oss fria från lagens förbannelse. ... Syftet var att Abrahams välsignelse skulle komma nationerna till del genom Jesus Kristus.” (Gal 3:13, 14) Genom Kristus lät Gud det abrahamitiska förbundets välsignelser fortsätta att vara förbehållna Abrahams köttsliga avkomlingar ända tills evangeliet började predikas för icke-judiska nationer i och med att Petrus förkunnade för romaren Cornelius. (Apg 3:25, 26; 10:1–48) Cornelius och hans hushåll blev omvända efter det att Saul från Tarsos hade blivit omvänd, vilket i allmänhet anses ha skett omkring år 34; efter detta följde en period av frid för församlingen då den byggdes upp. (Apg 9:1–16, 31) Cornelius tycks därför ha förts in i den kristna församlingen någon gång på hösten år 36, dvs. när den 70:e ”veckan” slutade, 490 år efter 455 f.v.t.

Han får ”slaktoffer och offergåva att upphöra”. Uttrycket ”få att upphöra” som används med syftning på slaktoffer och offergåva betyder ordagrant ”få att hålla sabbat”, ”få att vila”, ”få att upphöra med arbete”. Det ”slaktoffer” och den ”offergåva” som skulle upphöra enligt Daniel 9:27 kan inte syfta på Jesu lösenoffer och rimligtvis inte heller på något av Jesu efterföljares andliga offer. Det som avses måste i stället vara de slaktoffer och offergåvor som judarna frambar i templet i Jerusalem enligt Moses lag.

”Mitten av veckan” måste vara mitt i perioden på sju år, dvs. tre och ett halvt år in i den här årsveckan. Eftersom den 70:e ”veckan” började på hösten år 29, då Jesus blev döpt och smord, måste halva den veckan (tre och ett halvt år) sträcka sig fram till våren år 33, dvs. tiden för påsken (14 nisan) det året. Det datumet motsvarar av allt att döma den 1 april år 33 enligt den gregorianska kalendern. (Se HERRENS KVÄLLSMÅLTID [Tidpunkt för instiftandet].) Aposteln Paulus berättar att Jesus kom för att göra Guds vilja, som var att röja ”undan det första [slaktoffren och offergåvorna enligt Moses lag] för att kunna befästa det andra”. Detta gjorde Jesus genom att frambära sin egen kropp som ett offer. (Heb 10:1–10)

Även om de judiska prästerna fortsatte att frambära offer i templet i Jerusalem ända tills det förstördes år 70, hade dessa offer förlorat sin giltighet i Guds ögon. Strax före sin död sade Jesus till Jerusalems invånare: ”Ert hus lämnas åt er själva.” (Mt 23:38) Kristus frambar ”ett enda slaktoffer för synder för beständigt. ... Ty genom ett enda offer har han gjort dem som blir helgade fullkomliga för beständigt.” ”Och där det är förlåtelse för dessa [synder och laglösa handlingar] behövs det inte längre något offer för synd.” (Heb 10:12–14, 18) Aposteln Paulus hänvisar till att Jeremias profetia talar om ett nytt förbund, och han säger att på grund av det nya förbundet hade det förra förbundet (lagförbundet) gjorts föråldrat och höll på att bli gammalt och var ”nära att försvinna”. (Heb 8:7–13)

Gör slut på överträdelse och synd. Syftet med att Jesus röjdes ur vägen, blev uppväckt och trädde fram inför Gud i himlen var att ”göra slut på överträdelsen och komma synd att upphöra och bringa försoning för missgärning”. (Dan 9:24) Lagförbundet hade avslöjat och fördömt judarna som syndare och lagt dem under en förbannelse som förbundsbrytare. Men där synden ”blev större” genom att den avslöjades och gjordes uppenbar av Moses lag, där överflödade Guds barmhärtighet och ynnest ännu mera genom hans Messias. (Rom 5:20) Genom Messias offer kan ångerfulla syndares överträdelse och synd utplånas och straffet för synderna undanröjas.

Inför evig rättfärdighet. Det värde som Kristi död på tortyrpålen hade åstadkom en försoning för troende som visade ånger. Deras synder sonades och övertäcktes, och det blev möjligt för dem att bli ”förklarade rättfärdiga” av Gud. Denna rättfärdighet kommer att vara för evigt och leda till evigt liv för dem. (Rom 3:21–25)

Smörjandet av det allra heligaste. Jesus blev smord med helig ande vid sitt dop, då den heliga anden kom ner över honom i form av en duva. Men smörjandet av ”det allra heligaste” avser mer än det att Messias blev smord, eftersom uttrycket ”det allra heligaste” inte avser någon person. ”Det allra heligaste” eller ”det högheliga” är en benämning som användes om Jehova Guds helgedom. (2Mo 26:33, 34; 1Ku 6:16; 7:50) Det smörjande av ”det allra heligaste” som nämns i Daniels bok måste därför ha att göra med ”det större och fullkomligare tält som inte är gjort med händer” och som Jesus Kristus i egenskap av den store översteprästen gick in i ”med sitt eget blod”. (Dan 9:24; Heb 9:11, 12) När Jesus frambar värdet av sitt offrade människoliv till sin Fader var själva himlen den andliga verklighet som förebildades av det allra heligaste i tältboningen och senare i templet. Guds himmelska boning hade alltså blivit smord eller avskild som ”det allra heligaste” i den stora andliga tempelanordning som blev till när Jesus smordes med helig ande år 29. (Mt 3:16; Lu 4:18–21; Apg 10:37, 38; Heb 9:24)

Sätter ”sigill på syn och profet”. Allt det som hände i förbindelse med Messias – att han offrade sitt liv, blev uppväckt, trädde fram inför sin himmelske Fader med värdet av sitt offer och allt annat som inträffade under den 70:e veckan – satte ”sigill på syn och profet” genom att det visade att de profetiska synerna och uttalandena var sanna och kom från Gud. Det försåg dem med Guds godkännandes sigill som visade att de kom från en och samma gudomliga källa och inte från någon ofullkomlig människa. Det förseglade synen genom att visa att den var begränsad till att gälla Messias, eftersom den uppfylldes på honom och på det Gud uträttar genom honom. (Upp 19:10) Uttydningen av synen är knuten till Messias, och det finns ingen annan som kan uppfylla den. Ingenting annat kan bryta förseglingen och uppenbara innebörden. (Dan 9:24)

Staden och den heliga platsen ödeläggs. De händelser som nämns i de senare delarna av verserna 26 och 27 i Daniels nionde kapitel gick i uppfyllelse efter de 70 ”veckorna” men som en direkt följd av att judarna förkastade Kristus under den 70:e ”veckan”. Enligt historiska skildringar var det Titus, son till den romerske kejsaren Vespasianus, som var ledare för de romerska styrkor som kom mot Jerusalem. Som en ”översvämning” trängde soldaterna in i Jerusalem och in i själva templet, och de ödelade både staden och templet. Att de hedniska härarna stod på den heliga platsen gjorde dem till en ”vämjelighet”. (Mt 24:15) Alla försök att lugna ner situationen innan Jerusalem blev ödelagt misslyckades, för Gud hade bestämt vad som skulle ske: ”Det som är beslutat är ödeläggelser”, och ”till dess en utrotning sker skall just det som är beslutat utgjutas över den som ligger öde”.

En judisk uppfattning. Den masoretiska texten med sitt system med vokaltecken utarbetades under senare hälften av det första årtusendet v.t. Masoreterna godtog inte Jesus Kristus som Messias, och det var uppenbarligen därför som de försåg den hebreiska texten till Daniel 9:25 med ett skiljetecken, ’athnạch, efter uttrycket ”sju veckor”. De skilde på det sättet de ”sju veckorna” och de ”sextiotvå veckorna” från varandra. Därmed tycks profetians 62 veckor, eller 434 år, gälla den tid det tog att återuppbygga det forntida Jerusalem. I Isaac Leesers översättning står det: ”Vet därför och förstå att från det att ordet utgår om att återställa och bygga upp Jerusalem intill den smorde fursten skall det vara sju veckor: [skiljetecknet representeras här av ett kolon] och under sextio och två veckor skall det bli återuppbyggt med gator och vallgravar (runt omkring), ja i tider av trångmål.” En översättning av The Jewish Publication Society har en liknande ordalydelse: ”skall det vara sju veckor; och på sextio och två veckor skall det bli återuppbyggt”. I de här översättningarna förekommer orden ”under” och ”på”, som uppenbarligen har lagts till för att stödja översättarnas tolkning.

Angående masoreternas interpunktion skriver professor E. B. Pusey följande i en fotnot till den tryckta utgåvan av en av hans föreläsningar på universitetet i Oxford: ”Judarna satte huvudskiljetecknet i denna vers under שִׁבְעָה [sju] för att skilja de båda siffrorna 7 och 62 från varandra. Detta måste de ha gjort avsiktligt och oärligt, למען המינים, ’på grund av kättarna’ (som Rashi [en framstående judisk rabbin på 1000- och 1100-talet v.t.] uttrycker det när han förkastar bokstavliga tolkningar som gynnar de kristna). För när den senare delen av satsen avskildes på det här sättet kunde den bara betyda ’och under sextio och två veckor skall gata och mur återställas och byggas upp’, dvs. att det skulle ta 434 år att återuppbygga Jerusalem, vilket skulle sakna mening.” (Daniel the Prophet, 1885, sid. 190)

I Daniel 9:26 (Le) står det bland annat: ”Och efter de sextio och två veckorna skall en som är smord förgöras utan att någon efterföljer honom.” Enligt vissa judiska kommentatorer avser de 62 veckorna en period som sträckte sig fram till mackabéertiden, och uttrycket ”den smorde” anses då syfta på kung Agrippa II, som levde när Jerusalem ödelades 70 v.t. Andra säger att ”den smorde” var översteprästen Onias, som blev avsatt av Antiochos Epifanes 175 f.v.t. Om profetian gällde någon av de här båda männen skulle den sakna verklig mening, och skillnaden i tidsangivelser skulle innebära att profetian om de 62 veckorna inte alls var en exakt tidsprofetia. (Se The Soncino Books of the Bible [kommentar till Dan 9:25, 26], utgiven av A. Cohen, London 1951.)

För att motivera sin uppfattning säger dessa judiska kommentatorer att de ”sju veckorna” inte är 7 gånger 7 år, alltså 49 år, utan 70 år, men de betraktar likväl de 62 veckorna som 7 gånger 62 år. De menar att de ”sju veckorna”, eller 70 åren, syftar på den period då judarna var i landsflykt i Babylon. De säger att Cyrus eller Serubbabel eller översteprästen Jesua är ”den smorde” som nämns i Daniel 9:25, medan ”den smorde” i Daniel 9:26 avser någon annan.

Det finns flera svenska översättningar som inte följer den masoretiska interpunktionen i det här fallet, och de flesta engelska översättningar gör det inte heller. Antingen har de bara ett kommatecken efter uttrycket ”sju veckor”, eller så visar de genom ordalydelsen att de 62 veckorna följer på de 7 som en del av de 70 veckorna. Således anger de inte att de 62 veckorna avser perioden då Jerusalem blev återuppbyggt. (Jfr Dan 9:25 i AT, Dy, KJ, Me, NV, Ro, SFB, Yg, 1878.) I en redaktionell not av James Strong i Langes Commentary on the Holy Scriptures (Dan 9:25, not, sid. 198) står det: ”Den enda grunden till denna återgivning, som skiljer perioderna sju veckor och sextiotvå veckor från varandra och därmed pekar ut den första perioden som den smorde Furstens terminus ad quem [tidsgräns] och den senare perioden som återuppbyggnadstiden, är interpunktionen i den masoretiska texten, där athnach [ett skiljetecken] finns mellan de båda perioderna. ... Och den aktuella återgivningen medför en grov konstruktion av det andra ledet, eftersom det saknar en preposition. Därför är det bättre, och enklare, att hålla sig till den [engelska] auktoriserade översättningen, som följer alla de äldre översättningarna.” (Översatt till engelska och utgiven av P. Schaff, 1976)

Det finns många andra uppfattningar om vad profetian betyder, en del messianska och en del icke-messianska. I det här sammanhanget kan det nämnas att den äldsta tillgängliga Septuaginta-översättningen i högsta grad förvränger det som står i den hebreiska texten. Som professor Pusey skriver i sin bok Daniel the Prophet (sid. 328, 329) förvrängde översättaren den nämnda tidsperioden, och dessutom blev ord tillfogade, ändrade och omflyttade för att profetian skulle kunna användas till stöd för mackabéernas kamp. Denna uppenbart förvrängda översättning har i de flesta nyare utgåvor av Septuaginta ersatts med en som gjordes av Theodotion, en judisk kännare som levde på 100-talet v.t. Hans återgivning stämmer med den hebreiska texten.

En del försöker ändra de profetiska tidsperiodernas ordningsföljd, medan andra anser dem löpa parallellt med varandra eller förnekar att de alls får någon tidsmässig uppfyllelse. Men de som framför sådana uppfattningar trasslar in sig i motsägelser, och när de försöker reda ut dessa leder det till orimligheter eller till ett förnekande av att profetiorna är inspirerade eller sanna. I synnerhet om de sistnämnda uppfattningarna, som skapar fler problem än de löser, säger professor E. B. Pusey: ”Dessa var de olösliga problem som de icke troende måste lösa; de måste lösa dem på egen hand, vilket på sitt sätt var enklare, för ingenting är omöjligt för icke troende att tro, utom det som Gud uppenbarar.” (Sid. 206)