BEFÄSTNINGAR

Grundbetydelsen av det hebreiska ordet för ”befästning” eller ”befäst plats” är ”ogenomtränglig [el.: otillgänglig] plats”. (Jfr Sak 11:2, not.) Eftersom det var kostsamt och svårt att befästa en stad och det krävdes att man hade en tillräckligt stor försvarsstyrka, var inte alla städer befästa. De större städerna omgavs vanligtvis av en mur, men de mindre städerna i området, ”underlydande städer”, hade ingen mur. (Jos 15:45, 47; 17:11) Invånarna i de underlydande städerna kunde fly till den befästa staden i händelse av en fientlig invasion. De befästa städerna tjänade alltså som en tillflyktsort för folket i området. Städer som var strategiskt belägna befästes också för att skydda vägar och vattenkällor samt försörjnings- och kommunikationsleder.

Befästningarna runt många av städerna i det utlovade landet var så starka och så höga att de trolösa spejarna som Mose hade sänt ut för att utspeja Kanaan sade att ”de befästa städerna” var ”mycket stora” och ”befästa ända upp till himlen”. I sin brist på tro menade de att städerna var ointagliga. (4Mo 13:28; 5Mo 1:28)

De flesta städerna i Bibelns länder täckte bara några få hektar. En del var dock mycket större. Huvudstäderna i Egypten, Assyrien, Babylonien, Persien och Rom var särskilt stora. Babylon var en av de starkast befästa städerna på Bibelns tid. Staden hade inte bara osedvanligt starka murar, utan låg också vid en flod som fungerade som en utmärkt vallgrav och som vattenreservoar. Babylon menade sig kunna hålla sina fångar inspärrade för evigt. (Jes 14:16, 17) Men staden blev intagen på en enda natt genom att persern Cyrus ledde bort Eufrats vatten, så att hans styrkor kunde tränga in i staden genom portarna i muren längs kajerna. (Dan 5:30)

En befäst stad måste ha tre grunddrag: 1) en mur som spärrade vägen för fienden, 2) vapen, så att försvararna kunde driva tillbaka angriparna, och 3) en tillräcklig vattenförsörjning. Livsmedel kunde läggas på lager under fredstid, men det var nödvändigt med en säker vattenförsörjning om staden skulle kunna stå emot en längre tids belägring.

Vallgravar och skyddsvallar. En del städer omgavs av vattenfyllda vallgravar, särskilt om det fanns en flod eller en sjö i närheten. Babylon vid floden Eufrat är ett framträdande exempel på detta, likaså No-Amon (Thebe), som låg vid Nilkanalerna. (Nah 3:8) Om det inte fanns något vatten i närheten, anlade man ofta en torr vallgrav. När Jerusalem återuppbyggdes gjordes en vallgrav. (Dan 9:25)

Innanför vallgraven byggde man en ”skyddsvall” av den jord man hade grävt upp ur vallgraven. (2Sa 20:15) Ibland täckte man vallen med en stenbeläggning som bildade en glaci, en sluttande yta, upp mot muren som byggdes uppe på vallen. Den vallgrav som arkeologer fann vid staden Hasors västliga försvarsverk var 80 m bred upptill, 40 m bred på botten och ca 15 m djup. Vallen vid vallgraven var lika hög som graven var djup, ca 15 m. Det betyder att det från toppen av vallen till bottnen av graven var ca 30 m. Uppe på skyddsvallen stod stadsmuren. (Jfr Ps 122:7.)

En sådan vall var naturligtvis mycket svår att ta sig uppför, särskilt med murbräckor, så angriparna byggde därför en ramp, en ”belägringsvall”, som murbräckorna kunde flyttas fram på. (2Sa 20:15; se MURBRÄCKA.) Vallgraven var så bred att de angripande bågskyttarna hade svårt att nå fram med sina pilar, och det lönade sig knappast att skjuta från bottnen av vallgraven. Däremot blev angriparna utsatta för ett konstant regn av pilar, stenar och ibland eldfacklor från stadsmuren när de byggde ramperna till sina murbräckor. Det var förstås inte alla städer som omgavs av vallgravar eller skyddsvallar; många var bara skyddade av lodräta murar.

Murarna. Efter vallgraven och skyddsvallen var muren nästa del av försvaret. Vissa murar och torn hade befästa platser för soldaterna och förrådsrum samt stegar som man kunde klättra upp på. Murarna var gjorda av stora stenar, tegel och jord. Några av stenarna var enorma. De tidigaste murarna var för det mesta byggda av sten utan murbruk. Senare använde man murbruk mellan stenarna. Murbruk gjordes av lera som trampades med fötterna och blandades med vatten, så som vid tegeltillverkning. Om man inte gjorde på rätt sätt kunde murbruket spricka, och då försvagades muren. (Jfr Hes 13:9–16; Nah 3:14.)

Mursystemet bestod ofta av en hög inre mur och en lägre yttre mur. Mellan dessa murar anlades ibland en torr vallgrav. Längs den yttre muren fanns det runda eller fyrkantiga bastioner. De var krenelerade (försedda med tinnar och skottgluggar), så att bågskyttarna kunde skjuta på fienden och samtidigt få ett visst skydd mot pilar och stenar. Bastionerna sköt fram från muren, så att bågskyttarna kunde ha kontroll över området framför sig men också skjuta på fiendestyrkornas flanker om de försökte klättra upp på eller bryta igenom muren till höger eller till vänster om dem.

Den inre muren var kraftigare och tjockare än den yttre. Sedan man hade uppfunnit tunga murbräckor – i synnerhet sådana som assyrierna använde – byggde man mycket starkare och tjockare murar för att kunna stå emot angrepp med detta redskap. I Tall an-Nasbe (Mispa?) fann man en stenmur som var i genomsnitt 4 m tjock, och man tror att den kan ha varit 12 m hög. Den var krenelerad upptill, vilket nästan alla stadsmurar var.

Torn och portar. Förutom att den yttre muren hade bastioner eller torn var också den inre muren sammanbyggd med torn. De var högre än muren och sköt fram från den, ibland så mycket som 3 m. De var försedda med kreneleringar upptill och ibland med öppningar under kreneleringarna som bågskyttarna och stenkastarna använde. Det förhållandet att tornen sköt fram från muren och aldrig var placerade längre än två bågskott från varandra, utan i regel ännu närmare, gjorde det möjligt för försvararna att ha kontroll över hela området längs muren. Högst upp i tornet fanns det dessutom en utbyggnad, ungefär som en balkong, med öppningar i golvet, så att man kunde skjuta pilar och kasta sten och eldfacklor rakt ner på inträngande angripare nedanför. Sådana torn nämns många gånger i Bibeln. (Neh 3:1; Jer 31:38; Sak 14:10) Tornen användes också som utkiksplatser, och väktare som stod posterade där kunde redan på långt håll upptäcka en fiende som närmade sig. (Jes 21:8, 9)

En borg eller ett citadell byggdes vanligtvis på den högsta punkten i staden och hade ett fästningstorn samt egna murar, som dock var mindre massiva än murarna runt staden. Detta var den sista tillflyktsplatsen och den slutliga försvarsställningen. När fiendesoldaterna hade brutit igenom stadsmuren måste de kämpa sig fram genom stadens gator till tornet. Det var ett sådant torn i Tebes som Abimelek gick till angrepp mot efter att ha intagit staden, och därifrån kastade en kvinna överstenen från en handkvarn rakt ner i huvudet på honom och krossade hans huvudskål. (Dom 9:50–54)

Förutom dessa torn i städer uppfördes andra torn (hebr.: mighdạl; plur.: mighdalịm) på isolerade platser. De byggdes för att skydda eller hålla uppsikt över brunnar och andra vattenkällor, vägar och gränser samt försörjnings- och kommunikationsleder. Kung Ussia i Juda är känd för att ha byggt torn i Jerusalem och även i vildmarken. De sistnämnda uppfördes tydligtvis för att skydda de cisterner som han huggit ut för att hans boskap skulle få vatten. (2Kr 26:9, 10) I Negev har man funnit flera sådana torn.

Den svagaste punkten i stadens försvar var portarna, och därför var de den del av muren som försvaret speciellt koncentrerade sig på. Det byggdes bara så många portar som behövdes för trafiken in i och ut ur staden under fredstid. Portarna var gjorda av trä eller av trä och metall, och i vissa fall var de klädda med metall för att kunna stå emot eld. Vid utgrävningar har man ofta konstaterat att portarna är sotiga, något som vittnar om att man har försökt bränna dem. (Se PORT.)

Bland de kungar i Juda som blev kända för att uppföra befästningar var Salomo, som byggde ”befästa städer med murar, dörrar och bommar”, Asa, som uppförde städer med ”murar runt om och torn, dubbeldörrar och bommar”, och Ussia, som byggde ”torn i vildmarken” och ”krigsmaskiner” i Jerusalem. (2Kr 8:3–5; 14:2, 6, 7; 26:9–15)

Den belägrande härens befästningar. Den belägrande hären byggde ibland egna befästningar runt sitt läger. Detta skyddade lägret mot angrepp från de belägrade och mot attacker från deras allierade utanför staden. De befästa lägren kunde vara runda eller ovala och omgivna av en palissad, som ofta var krenelerad och hade krenelerade torn. För att kunna bygga dessa befästningar högg man ner träd, ibland på en omkrets av flera kilometer runt staden. Jehovas lag förbjöd israeliterna att hugga ner fruktträd för att bygga befästningar. (5Mo 20:19, 20)

Belägringsverk av spetspålar. När Jesus Kristus förutsade Jerusalems ödeläggelse, sade han att fienden skulle bygga ”ett belägringsverk av spetspålar” eller ”en palissad” runt staden. (Lu 19:43, Int) Historikern Josephus bekräftar att den här profetian uppfylldes. Titus argumenterade för byggandet av ett belägringsverk som skulle hindra judarna att lämna staden och tvinga dem att kapitulera eller, om detta inte lyckades, göra det lättare att inta staden på grund av den hungersnöd som skulle bli följden. Hans förslag godtogs, och hären organiserades för att sätta i gång med projektet. Legionerna och underavdelningarna tävlade med varandra om att fullgöra uppgiften. Individuellt sporrades männen av önskan att behaga sina överordnade. För att skaffa material till palissaden kalhögg man omgivningarna runt Jerusalem ända till ett avstånd av 16 km från staden. Otroligt nog fullbordades enligt Josephus den över 7 km långa palissaden på bara tre dagar, ett arbete som normalt skulle ha tagit flera månader. Förutom denna palissad byggde romarna 13 vakttorn, vilkas sammanräknade omkrets uppgick till ca 2 km. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], V, 491–511 [xii, 1, 2, 4])

Arkeologiska fynd. Kung Salomo, som fortsatte med sin far Davids byggverksamhet, uppförde enastående byggnadsverk. Förutom att han byggde det praktfulla templet åt Jehova i Jerusalem förstärkte han stadens murar och byggde befästningar i Hasor, Megiddo och Geser. Under utgrävningarna av dessa befästa städer lät arkeologerna sig ledas av det Bibeln säger i 1 Kungaboken 9:15: ”Så förhöll det sig nu med dem som var utskrivna till tvångsarbete och som kung Salomo kallade in för att bygga Jehovas hus och sitt eget hus och Vallen och Jerusalems mur och Hasor och Megiddo och Geser.” De kunde konstatera att portarna till de tre sistnämnda städerna alla var byggda enligt en och samma ritning; var och en av dem var 17 m bred, hade fyrkantiga torn på bägge sidor om ingången och ledde in till en förhall som var 20 m lång och hade tre kamrar på var sida. De påminde om portarna i det tempel som Hesekiel såg i en syn. (Hes 40:5–16)

Ovanpå de murar som Salomo byggde i Megiddo och Hasor uppfördes andra murar, möjligtvis av Ahab. Dessa gjordes tjockare och starkare, utan tvivel för att kunna stå emot de tunga assyriska murbräckor som användes under denna senare period.

Megiddo försågs med vatten från en källa i en naturlig hålighet vid den västliga foten av den höjd som staden var byggd på. För att leda vattnet in i staden gjorde man ett lodrätt 30 m djupt schakt (22 m gick genom den massiva klippan) som ledde ner till källans nivå. Härifrån högg man ut en 67 m lång svagt stigande tunnel till källan. På grund av tunnelns lutning från källan till schaktets botten kunde vattnet rinna in i staden av sig självt. Källan var förseglad från utsidan med en tjock mur.

Det krävdes ännu större tekniskt kunnande när Hiskia täppte till Gihonkällans vattenflöde och högg ut en 533 m lång tunnel för att leda vatten in i Jerusalem, så att staden skulle kunna stå emot en lång tids belägring. (2Kr 32:30)

Inne i städerna byggde man ofta cisterner, både privata och offentliga, så att invånarna hade tillgång till vatten under en belägring. På den stele som den moabitiske kungen Mesa reste i Dibon i Moab (och som nu finns utställd i Louvren i Paris) finns följande inskrift: ”Jag anlade också gatorna och byggde tornen och palatsen och båda vattenreservoarerna i staden. Det fanns inga cisterner i staden Qorchah, och jag sa till hela folket: ’Var och en bygge sin egen cistern i sitt eget hus!’” (Illustrerat Bibellexikon, 1988, bd 5, sid. 39)

Bildspråk. I den milsvida vildmarken var tornen de säkraste tillflyktsplatserna. Det sägs därför mycket träffande i Ordspråksboken 18:10: ”Jehovas namn är ett starkt torn; den rättfärdige skyndar dit in och får beskydd.” Orden i Psalm 48 är också tänkvärda: ”I hennes [Sions] boningstorn har Gud blivit känd som en säker höjd. Vandra runt Sion, och gå omkring det, räkna dess torn. Ge akt på dess skyddsvall. Se noga på dess boningstorn, så att ni kan berätta om det för den kommande generationen.” (Jfr Heb 12:22.) De här orden var särskilt betydelsefulla för judar som kunde titta upp på det befästa Jerusalem, som omgavs av väldiga försvarsmurar och som var högre beläget än nästan alla andra huvudstäder av betydelse i historien. Genom profeten Sakarja talar Jehova om sig själv som ”en mur av eld runt omkring” Jerusalem. Detta ger Guds folk en uppmuntrande försäkran om att även om stenmurar kan brytas ner, är Jehova ett säkert skydd för sina tjänare. (Ps 48:3, 11–13; Sak 2:4, 5)