SKRIVARE, AVSKRIVARE

En person som tjänade som sekreterare eller gjorde avskrifter av skriftligt material, i synnerhet av bibliska skrifter. Det hebreiska ordet sōfẹr, som är avlett av en rot som betyder ”räkna”, översätts med ”sekreterare”, ”skrivare” och ”avskrivare” (i vissa bibelöversättningar återges det också med ”skriftlärd”). Det grekiska ordet grammateus kan återges med ”skriftlärd”, ”offentlig lärare” och ”(stads)skrivare”. (Se också SKRIFTLÄRD.) I alla sammanhang syftar uttrycket på lärda personer. I Sebulons stam fanns det sådana som hanterade ”en skrivares utrustning” och som hade uppgifter i förbindelse med räkning och mönstring av soldater till de väpnade styrkorna. (Dom 5:14; jfr 2Ku 25:19; 2Kr 26:11.) Också vid templet fanns det skrivare eller sekreterare. (2Kr 34:9, 13) Kung Jehoas sekreterare samarbetade med översteprästen i att räkna de pengar som kommit in som bidrag, pengar som de överlämnade till dem som betalade ut lön till arbetarna som höll på att reparera templet. (2Ku 12:10–12) Baruk skrev efter profeten Jeremias diktamen. (Jer 36:32) Perserkungen Ahasveros sekreterare skrev under Hamans ledning ut dekretet om att judarna skulle tillintetgöras och senare, under Mordokajs ledning, den kontraorder som skulle sändas ut. (Est 3:12; 8:9)

Egyptiska skrivare kom vanligen från någon av de lägre klasserna men var intelligenta och välutbildade. De bar med sig sin utrustning, som bestod av en palett med fördjupningar, där bläck i olika färger kunde förvaras, en vattenflaska och ett hölster för rörpennor. De hade god kännedom om de juridiska handlingar och affärsdokument som var i bruk. De fick ett honorar för att uppställa sådana handlingar, för att ta diktamen och för att utföra annat skrivarbete.

I Babylon utgjorde skrivarna en egen yrkesgrupp. De var praktiskt taget oumbärliga, eftersom lagen krävde att affärstransaktioner skulle vara skriftliga, behörigen undertecknade av parterna och bevittnade. Skrivarna satt gärna vid stadsporten, där flertalet affärer gjordes upp, rustade med griffel och en klump lera, och erbjöd sina tjänster. Skrivarnas arbete bestod bland annat i att verifiera affärstransaktioner, skriva brev, upprätta olika slags dokument och göra uppteckningar för templets räkning.

De hebreiska skrivarna fungerade som notarius publicus genom att bland annat utfärda skilsmässoattester och registrera andra slags uppgörelser. De fick inte – i varje fall inte under senare tid – något fast honorar, så man kunde förhandla med dem om priset i förväg. Vanligen betalade den ena av parterna honoraret, men ibland delade de på det. Hesekiel såg i en syn en man med en sekreterares bläckhorn, och denne uppmanades att sätta ett märke på människors pannor. (Hes 9:2–4)

I Mindre Asiens fristäder på romarrikets tid var stadsskrivaren (grek.: grammateus) den mest betydande ämbetsmannen i stadens styrelse. Han tycks ha valts till sitt ämbete av folket och fungerade som ledare för stadens styrelse. Vi kan i vissa avseenden jämföra honom med våra dagars borgmästare, och det grekiska ordet har i några engelska bibelöversättningar återgetts med mayor (borgmästare). Några svenska översättningar använder uttrycket ”stadens kansler”. (Gi, Hd, 1917) Följaktligen hade han stort inflytande på det som hände i staden, och hans ärofulla ämbete aktades högre av folket än man egentligen skulle kunna förmoda av uttrycket ”stadsskrivare”, ”stadens skrivare” eller ”stadens sekreterare”. (Åk, NV, 2000) När ordet grammateus används i Apostlagärningarna 19:35 betecknar det alltså inte en judisk skriftlärd, så som det gör på andra ställen i de kristna grekiska skrifterna, utan används inom ett helt annat område och med en annan innebörd. Att en stadsskrivare hade stort inflytande framgår av att stadsskrivaren i Efesos kunde lugna folkskaran som hade rest sig mot Paulus och hans följeslagare. (Apg 19:35–41)

Stadsskrivaren hade fritt tillträde till provinsens prokonsul och upprätthöll förbindelsen mellan stadens styrelse och den romerska provinsförvaltningen, och Efesos var ett av centrumen för denna förvaltning. Detta gjorde det möjligt för stadsskrivaren att tjäna som en buffert mellan de romerska myndigheterna och stadens befolkning. I städerna i provinsen Asia var det stadsskrivaren som av de romerska myndigheterna hölls ansvarig för att upprätthålla lag och ordning inom sitt område. Det förklarar, åtminstone delvis, varför stadsskrivaren i Efesos gav uttryck åt oro när befolkningen lät sig eggas upp av silversmederna i staden som ondgjorde sig över aposteln Paulus predikande. Det hade bildats en oregerlig mobb, en olaglig församling i teatern. Som stadsskrivaren påpekade var risken stor för att invånarna skulle anklagas för uppvigling, och han fruktade att romarna skulle göra honom ansvarig.

Avskrivare av Bibelns hebreiska skrifter. Det hebreiska ordet sōfẹr används på några ställen om personer som arbetade med att göra avskrifter av Moses lag och andra delar av Den heliga skrift. På sådana ställen är återgivningen ”avskrivare” lämplig. Tre män som speciellt är omtalade som avskrivare är Safan, en viss Sadok och prästen Esra. (Jer 36:10; Neh 13:13; 12:26, 36)

Prästen Esra, som drog upp från Babylon till Jerusalem tillsammans med den judiska kvarlevan under perserkungen Artaxerxes sjunde år (468 f.v.t.), kallas ”en skicklig avskrivare av Moses lag” och ”en avskrivare av Jehovas buds ord och av hans förordningar till Israel”. (Esr 7:6, 7, 11) På hans tid trädde de skriftkunniga judiska avskrivarna fram som en egen grupp, sōferịm (”soferim”), som gjorde avskrifter av Bibelns hebreiska skrifter. Tusentals judar hade stannat kvar i Babylon, och många hade skingrats till följd av folkvandringar och affärsverksamhet. På många platser byggdes samlingslokaler, så kallade synagogor, där man behövde avskrifter av bibelhandskrifter, och avskrivarna gjorde sådana med den största noggrannhet.

Det var prästen Esra, den skicklige avskrivaren, som läste högt ur ”boken med Moses lag” för församlingen i det återuppbyggda Jerusalem. Den klara vägledning och tydliga förklaring av det lästa som Esra och hans medhjälpare gav vid det här tillfället medförde ”stor glädje” och rika välsignelser för allt det församlade folket. (Neh 8)

Psalmisten beskriver hur hans hjärta ”sjuder av goda ord” om Guds messianske kung och säger: ”Må min tunga vara en skicklig avskrivares skrivstift.” (Ps 45:1–5) Han önskade att hans tunga skulle vara vältalig, så att det han sade kunde passa till det upphöjda temat i psalmen, som var inspirerad av Gud. Psalmisten hoppades alltså att hans tunga skulle vara lika verkningsfull som ett skrivstift i handen på en skicklig och väl uppövad avskrivare.

Soferim utförde som redan nämnts sitt arbete med den allra största omsorg. De gjorde allt de kunde för att undvika fel. Med tiden blev de minutiöst noggranna och gick så långt att de inte bara räknade orden de hade skrivit utan också bokstäverna. Ända fram till några hundra år efter Kristi tid bestod det hebreiska skriftspråket bara av konsonanter, och genom att utelämna eller lägga till en enda bokstav kunde ett ord förändras till ett helt annat ord. Om avskrivarna upptäckte det minsta lilla fel, kanske en enda felskriven bokstav, kasserades hela det avsnittet av rullen och ansågs inte kunna användas i synagogan. Avsnittet skars bort och ersattes av en ny, felfri avskrift. Avskrivarna läste varje ord högt innan de skrev ner det. Att skriva av, om än bara ett ord, ur minnet ansågs vara en allvarlig synd. Efter hand lade de sig till med ganska absurda vanor. Det berättas till exempel att de vördnadsfullt torkade pennan innan de skulle skriva ordet ’Elohịm (Gud) eller ’Adhonạj (suveräne Herre).

Men trots att de här avskrivarna, soferim, med sådan ytterlig omsorg försökte undvika oavsiktliga fel, började de med tiden ta sig friheten att göra ändringar i texten. På 134 ställen ändrade de JHWH i den ursprungliga hebreiska texten till ’Adhonạj. På andra ställen ersatte de JHWH med ordet ’Elohịm. Soferim gjorde många ändringar på grund av vidskepelse i förbindelse med Guds namn och för att undvika antropomorfismer, dvs. uttryck där man tillskriver Gud mänskliga drag. (Se JEHOVA [Vidskepelse döljer namnet].) De avskrivare som några hundra år efter Jesu tid på jorden blev kända som masoreterna lade märke till de ändringar som soferim hade gjort och noterade dem i marginalen till den hebreiska texten eller i slutet av den. De här kommentarerna i marginalen kom att kallas masora. På 15 ställen i den hebreiska texten markerade soferim vissa bokstäver eller ord med speciella prickar eller punkter (extraordinära punkter). Vad dessa markeringar exakt betyder är omstritt.

I vissa hebreiska handskrifter med den masoretiska texten finner man följande eller någon liknande anteckning i marginalen eller i slutet av texten: ”Detta är en av soferims arton texträttelser.” Dessa texträttelser (emendationer) gjordes tydligen i bästa avsikt, därför att man ansåg att den ursprungliga lydelsen visade vanvördnad för Gud eller ringaktning för hans jordiska representanter. Men även om dessa rättelser var välmenade, utgjorde de en oberättigad ändring av Guds ord. En förteckning över de bibelställen där soferim gjorde sådana texträttelser finns i tillägget till studieutgåvan av Nya världens översättning, sidan 1689.

Avskrivare av Bibelns kristna grekiska skrifter. I sitt brev till kolosserna föreskrev aposteln Paulus att brevet skulle bli läst också i laodikéernas församling och att kolosserna skulle läsa det som var sänt till Laodikeia. (Kol 4:16) Alla församlingarna önskade helt visst läsa alla de brev som apostlarna och andra medlemmar av den kristna styrande kretsen sände till de olika församlingarna, och därför gjordes avskrifter för att man senare skulle kunna söka råd i breven och för att de skulle få större spridning. De gamla samlingar som finns av Paulus brev (avskrifter av originalen) vittnar om att man gjorde ett stort antal avskrifter som blev spridda vida omkring.

Enligt bibelöversättaren Hieronymus (300- och 400-talet) och Origenes (200-talet) skrev Matteus sitt evangelium på hebreiska. Det var i första hand riktat till judarna, men eftersom det fanns många grekisktalande judar i diasporan, är det tänkbart att Matteus själv senare översatte sitt evangelium till grekiska. Markus skrev sitt evangelium huvudsakligen med icke-judiska läsare i tankarna, något som bland annat framgår av att han förklarade judiska sedvänjor och läropunkter och översatte vissa uttryck som romerska läsare inte skulle förstå. Det var meningen att både Matteus evangelium och Markus evangelium skulle få omfattande spridning, och därför behövde man göra många avskrifter som kunde cirkulera.

De kristna avskrivarna var sällan professionella avskrivare, men eftersom de hyste stor respekt för de inspirerade kristna skrifterna och ansåg dem vara synnerligen värdefulla, var de mycket noggranna och angelägna om att återge texten rätt. Ett typiskt exempel på dessa första kristna avskrivares arbete är Papyrus Rylands 457, det äldsta bevarade fragmentet av en handskrift till de kristna grekiska skrifterna. Det är daterat till första hälften av 100-talet v.t., och texten, som finns på båda sidorna, består av omkring 100 grekiska bokstäver. (BILD, bd 1, sid. 323) Det är något informellt och opretentiöst över texten, men det är tydligt att arbetet har utförts med största omsorg. Det här fragmentet kommer, intressant nog, från en kodex som av allt att döma har innehållit hela Johannesevangeliet, allt som allt omkring 66 blad eller 132 sidor.

Ett mer omfattande vittnesbörd, men från en senare tidpunkt, utgör Chester Beatty-papyrerna. Dessa bibelhandskrifter består av fragment av 11 grekiska kodexar som blev till mellan 100-talet och 300-talet v.t. De innehåller delar av 9 hebreiska och 15 kristna bibelböcker, och de är representativa i den meningen att det förekommer många olika skrifttyper i dem. En av kodexarna har beskrivits som ”en skicklig professionell skrivares verk”. Om en annan heter det: ”Skriften är mycket korrekt, och även om den saknar kalligrafiska pretentioner är den en kompetent skrivares verk.” Och om ytterligare en annan heter det: ”Skriften är inte sirlig, men den är i stort sett korrekt.” (The Chester Beatty Biblical Papyri: Descriptions and Texts of Twelve Manuscripts on Papyrus of the Greek Bible, Frederic Kenyon, London 1933, Fasciculus I, inledningen, sid. 14; 1933, Fasciculus II, Evangelierna och Apostlagärningarna, texten, sid. ix; 1936, Fasciculus III, Uppenbarelseboken, förordet)

Handskrifternas innehåll är emellertid långt viktigare än dessa kännetecken. De bekräftar i stort sett de pergamenthandskrifter från 300-talet som kallas ”de neutrala” och som värderats högt av textforskare som Westcott och Hort; till dessa handskrifter hör Codex Vaticanus 1209 och Codex Sinaiticus. De innehåller inte heller några av de påfallande interpolationer (tillägg i texten) som finns i vissa pergamenthandskrifter, nämligen de handskrifter som, kanske med orätt, har kallats ”de västliga”.

Det finns flera tusen handskrifter bevarade, särskilt från 300-talet v.t. och framåt. Forskare som grundligt har studerat och jämfört de här handskrifterna har lagt märke till att avskrivarna utfört sitt arbete med den största omsorg. Några av dessa forskare har utarbetat recensioner eller kollationer, dvs. textutgåvor, baserade på dessa jämförelser. Sådana utgåvor utgör textunderlaget för nutida översättningar. Forskarna Westcott och Hort har framhållit att ”de varianter, som i ett eller annat avseende kan kallas väsentliga, utgör bara en liten bråkdel av den samlade mängden av återstående varianter och kan knappast utgöra mer än en tusendel av hela texten”. (The New Testament in the Original Greek, Graz 1974, bd II, sid. 2) Sir Frederic Kenyon skrev om Chester Beatty-papyrerna: ”Den första och viktigaste slutsats man drar när man undersöker dem är den tillfredsställande slutsatsen att de i allt väsentligt bekräftar de existerande texternas pålitlighet. Ingen markant eller grundläggande avvikelse förekommer i vare sig Gamla eller Nya testamentet. Det finns inga viktigare utelämnanden eller tillägg av avsnitt och inga avvikelser som påverkar betydelsefulla fakta eller lärosatser. Avvikelserna i texten gäller obetydligheter, till exempel ordens ordningsföljd eller exakt vilka ord som används.” (Fasciculus I, inledningen, sid. 15)

Av flera orsaker finns inte så mycket kvar i dag av de första avskrivarnas arbete. Många av deras bibelavskrifter blev förstörda under den tid då romarriket förföljde de kristna. Andra nöttes ut genom att de användes flitigt. Det varma, fuktiga klimatet på en del håll bidrog också till att de snabbt förstördes. Dessutom fanns det ingen anledning att bevara de gamla papyrushandskrifterna sedan avskrivarna på 300-talet hade ersatt dem med pergamenthandskrifter.

Det bläck som avskrivarna använde var en blandning av sot och gummi i form av en kaka som löstes upp i vatten när man skulle skriva. Pennan bestod av ett vassrör, vars spets påminde om en pensel när den blev uppmjukad med vatten. Man skrev på skinn- och papyrusrullar och senare på lösa blad, som ibland försågs med träpärmar.