OLIVTRÄD

(hebr.: zạjith; grek.: elaia)

Olivträdet var utan tvivel en av de mest värdefulla växterna på Bibelns tid. Det var lika värdefullt som vinrankan och fikonträdet. (Dom 9:8–13; 2Ku 5:26; Hab 3:17; Jak 3:12) Olivträdet omtalas tidigt i Bibeln. Efter den stora översvämningen sände Noa ut en duva, och den återvände med ett olivlöv i näbben. På så sätt fick Noa veta att vattnet hade sjunkit undan. (1Mo 8:11)

Olivträdet (Olea europaea) växer i hela Medelhavsområdet, och i Palestina trivs det på bergssluttningar i Galileen och Samarien och i det centrala höglandet. (5Mo 28:40; Dom 15:5) Det tycker om stenig, kalkrik mark, som är för torr för många andra växter, och det kan klara återkommande torrperioder. När israeliterna hade lämnat Egypten blev de lovade att de skulle få komma till ”ett land med oljerika oliver och honung”, med ”vingårdar och olivträd” som de inte själva hade planterat. (5Mo 6:11; 8:8; Jos 24:13) Eftersom olivträdet växer långsamt och det kan ta över 10 år innan det ger goda skördar, var det en stor fördel för israeliterna att det redan fanns olivträd i landet. Olivträd kan bli mycket gamla och bära frukt i flera hundra år, och man menar att några av olivträden i Palestina är över tusen år gamla.

Olivträd finns överallt i Palestina, och de utgör en vacker syn där de växer på steniga terrasserade sluttningar eller täcker dalbottnarna. Trädet blir ofta över 6 m högt. Stammen är knotig, med askfärgad bark, och de kraftiga grenarna bär upp ett tätt bladverk med lansettlika, grågröna blad. Tvärtemot vad många tror är olivträdet ständigt grönt. Det blommar i normala fall i maj och täcks då av tusentals vitgula blommor. I Bibeln omtalas det hur lätt dessa blommor faller av. (Job 15:33) Omogna oliver är gröna, men blir när det mognar mörkt purpurfärgade eller svarta. Skörden äger rum på hösten (oktober/november), och den urgamla metoden att slå ner oliverna med käppar är fortfarande i bruk. (5Mo 24:20; Jes 24:13) På Bibelns tid skulle man låta efterskörden vara kvar till de fattiga. (Jes 17:6) Olivträd som ger god skörd ett år ger vanligtvis en förhållandevis dålig skörd året därpå. Färska oliver innehåller ett ämne som ger dem en bitter smak, men den får man bort genom att lägga dem i saltlake. Oliverna äts sedan råa eller inlagda. Det är emellertid olivoljan som är mest värdefull. Den utgör 30 procent eller mer av frukternas vikt. Ett bra träd kan ge mellan 40 och 60 liter olja på ett år. Veden är mycket hård och måste ligga på tork i flera år innan den kan användas till träarbeten.

Inte nog med att olivträdet kan bli flera hundra år gammalt; om det huggs ner kan det skjuta så många som sex nya rotskott vilka utvecklas till nya stammar, och gamla träd kan också skjuta nya skott på liknande sätt. Man kan få nya plantor genom att använda sticklingar från ett fullvuxet träd. Psalmisten använder därför ett mycket passande bildspråk när han liknar söner vid ”sticklingar från olivträd” kring en mans bord. (Ps 128:3)

Ympning. Man ympade ofta in sticklingar från odlade träd som bar god frukt på vilda olivträd som växte på bergssluttningar för att även dessa träd skulle ge god frukt. Det var ovanligt och till och med onaturligt att ympa in grenar från ett vilt olivträd på ett odlat, men under det första århundradet gjorde en del lantbrukare så. Paulus anspelade på denna ovanliga metod i sitt bildspråk i Romarna 11:17–24, där han liknar icke-judiska kristna som blev en del av ”Abrahams avkomma” vid grenar från ett vilt olivträd som ympades in på ett odlat träd för att ersätta de ofruktbara grenar som bröts bort, grenar som är en bild av de köttsliga judar som på grund av sin brist på tro blev förkastade och avlägsnade från det bildliga trädet. (Gal 3:28, 29) Denna handling, som är ”i strid mot naturen”, framhäver vilken oförtjänt omtanke Gud visar sådana icke-judiska troende och understryker vilken nytta dessa grenar från ”ett vilt olivträd” skulle ha av att få del av ”fetman” från det ädla olivträdets rötter. De icke-judiska kristna hade således ingen orsak att ha höga tankar om sig själva. (Jfr Mt 3:10; Joh 15:1–10; se YMPNING.)

Olivlundar och pressar. Nästan alla byar i Palestina hade där så var möjligt sin egen olivlund. Om skörden slog fel, kanske på grund av att träden blev angripna av sina värsta fiender, fjärilslarverna, var det en stor katastrof för folket. (Am 4:9) Kung David hade värdefulla olivlundar i Shefela. (1Kr 27:28) Olivberget, bergsryggen omkring ”en sabbatsresa” öster om Jerusalem, var känt för sina oliver redan på kung Davids tid och kallades på Sakarjas tid ordagrant ”olivträdens berg”. (2Sa 15:30; Sak 14:4, not; Lu 19:29; 22:39; Apg 1:12) Det stora antalet gamla oljepressar av sten som finns över hela Palestina visar att det fanns många olivlundar. Dåtidens ”trädgårdar” var i många fall fruktträdgårdar, som ofta var försedda med en oljepress. Getsemane trädgård, som Jesus drog sig tillbaka till efter sin sista måltid med lärjungarna, har således fått sitt namn från det arameiska uttrycket gath shemanẹ̄, som betyder ”oljepress”. Det förekom också att man pressade oliverna genom att trampa dem. (Mik 6:15)

Bildspråk. Olivträdet används i Bibeln som en symbol för fruktbarhet, skönhet och värdighet. (Ps 52:8; Jer 11:16; Hos 14:6) Dess grenar användes vid lövhyddohögtiden. (Neh 8:15; 3Mo 23:40) I Sakarja 4:3, 11–14 och Uppenbarelseboken 11:3, 4 är olivträd en symbol för Guds smorda, hans vittnen.