JORDEN
Den femte största planeten i solsystemet och den tredje i ordningen räknat från solen. Den är inte helt klotrund utan svagt avplattad vid polerna. Satellitobservationer har visat att det finns andra mindre oregelbundenheter i jordens form. Jordens massa är ungefär 5,98 · 1024 kg, och ytans area är ca 510 000 000 km2. Omkretsen vid ekvatorn är drygt 40 000 km, och diametern vid ekvatorn är ungefär 12 750 km. Omkring 71 procent av ytan är täckt av vatten, vilket gör att den totala landytan är ca 149 000 000 km2.
Jorden roterar kring sin axel, vilket orsakar växlingen mellan dag och natt. (1Mo 1:4, 5) Det tar ett dygn (24 timmar) för jorden att rotera ett varv kring sin axel. Den tid det tar för jorden att fullborda ett varv runt solen räknat mellan två vårdagjämningar, ett så kallat tropiskt år, är i medeltal 365 dagar, 5 timmar, 48 minuter och 46 sekunder. Det är detta man utgår från i kalendrar som grundar sig på solåret, men eftersom det tropiska året inte består av ett helt antal dygn har det varit svårt att utarbeta en exakt kalender.
Jordaxeln lutar ungefär 23,5° i förhållande till jordens omloppsbana runt solen. Rotationens gyroeffekt håller jordaxeln i ungefär samma läge i förhållande till stjärnorna oavsett var jorden befinner sig i sin bana runt solen. Det är tack vare jordaxelns lutning som vi upplever olika årstider.
Jordens atmosfär består huvudsakligen av kväve, syre, vattenånga och andra gaser. Den når en höjd av mer än 960 km över jordytan. Utanför atmosfären tar världsrymden vid.
De bibliska uttrycken och deras betydelse. I de hebreiska skrifterna är ordet för planeten jorden ’ẹrets. Det används om 1) jorden i motsats till himlen (1Mo 1:2); 2) land, område (1Mo 10:10); 3) marken, jordytan (1Mo 1:26) och 4) jordens befolkning (1Mo 18:25).
Ett annat ord för ”jord” är ’adhamạh, som ibland också har återgetts med ”mark”. ’Adhamạh används om 1) den odlingsbara marken, som frambringar föda (1Mo 3:23); 2) en jordegendom (1Mo 47:18); 3) materialet jord (Jer 14:4; 1Sa 4:12); 4) markytan (1Mo 1:25); 5) ett landområde (3Mo 20:24) och 6) hela den bebodda jorden (1Mo 12:3). Etymologiskt verkar ordet ’adhamạh vara besläktat med ordet ’adhạm. Den första människan, Adam, skapades ju av stoft från marken. (1Mo 2:7)
I de grekiska skrifterna betecknar ordet gē odlingsbar mark, åkerjord. (Mt 13:5, 8) Det används för att beteckna det material som Adam skapades av (1Kor 15:47), planeten jorden (Mt 5:18, 35; 6:19), jorden som hemvist för människor och djur (Lu 21:35; Apg 1:8; 8:33; 10:12; 11:6; 17:26), ett land eller område (Lu 4:25; Joh 3:22), marken (Mt 10:29; Mk 4:26) och land i motsats till sjöar och hav (Joh 21:8, 9, 11; Mk 4:1).
Ordet oikoumẹnē, som i flera bibelöversättningar (SFB, 1917, 2000) återgetts med ”värld”, betecknar ”den bebodda jorden”. (Mt 24:14; Lu 2:1; Apg 17:6; Upp 12:9)
I alla bibelställen där dessa ord används är det ordens form och i synnerhet i vilket sammanhang de förekommer som avgör vilken av de ovannämnda betydelserna som gäller.
Med de fyra väderstrecken som utgångspunkt delade hebréerna in jorden i fyra delar. I de hebreiska skrifterna kan ordet som normalt översätts ”framför” också betyda ”öster” (1Mo 12:8), ”bakom” kan betyda ”väster” (Jes 9:12), ”höger” kan betyda ”söder” (1Sa 23:24), och ”vänster” kan återges med ”norr” (Job 23:8, 9). Öster och väster betecknades också med orden för ”soluppgång” respektive ”solnedgång”. (Jos 4:19; 2Kr 32:30) Eftersom nästan hela det utlovade landets gräns i väster utgjordes av hav, användes ordet för hav ibland i betydelsen ”väster”. (4Mo 34:6)
Jordens skapelse. Skapandet av jorden beskrivs kort och gott: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” (1Mo 1:1) Det sägs inget i Bibeln om när universum skapades, och det finns därför ingen anledning för bibelforskare att bestrida vetenskapliga beräkningar angående jordens ålder. Vetenskapsmän uppskattar att vissa bergarter är tre och en halv miljarder år gamla, och jorden beräknas vara åtminstone mellan fyra och fyra och en halv miljarder år gammal.
När det gäller tiden är Bibeln mer specifik i fråga om de sex skapelsedagarna, som det berättas om i Första Moseboken. Det var inte jordens materia eller grundämnen som skapades då, utan jorden gjordes i ordning för att människan skulle kunna bo på den.
Det sägs inget i Bibeln om huruvida Gud har skapat liv på andra planeter i universum. Men det är värt att lägga märke till att astronomer inte har funnit några tecken på liv på andra planeter. Jorden är den enda planet man känner till som har de rätta betingelserna för liv i den form vi känner det.
Avsikt. I likhet med allt annat som är skapat har jorden blivit till därför att det var Jehovas vilja. (Upp 4:11) Den skapades för att bestå för evigt. (Ps 78:69; 104:5; 119:90; Pre 1:4) Gud omtalar sig själv som en Gud som har en avsikt och alltid förverkligar den. (Jes 46:10; 55:11) Han gjorde sin avsikt med jorden mycket tydlig när han sade till de första människorna: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlens flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.” (1Mo 1:28) Jorden och det som fanns på den hade inga fel och brister. När Jehova hade skapat allt såg han att det var ”mycket gott”, och han ”började vila” i den bemärkelsen att han upphörde med skaparverksamheten på jorden. (1Mo 1:31–2:2)
Jorden kommer att vara människans boning för alltid. När Gud gav människorna befallningen om trädet för kunskap om gott och ont, antydde han att de kunde få leva för evigt på jorden. (1Mo 2:17) Jehovas egna ord försäkrar oss om att ”så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och hetta, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra” (1Mo 8:22) och om att han aldrig mer kommer att tillintetgöra allt som lever på jorden med en översvämning. (1Mo 9:12–16) Jehova säger att han inte har skapat jorden förgäves, utan att han har skapat den för att den skall vara bebodd av människor. Han har dessutom lovat att döden till sist inte skall finnas mer. Det är alltså tydligt att Guds avsikt med jorden är att den skall bebos av fullkomliga människor som lever för evigt i glädje och lycka. (Ps 37:11; 115:16; Jes 45:18; Upp 21:3, 4)
Att detta verkligen är Jehovas avsikt och att denna avsikt är helig för honom och inte kommer att omintetgöras framgår av Bibelns ord: ”Och på den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk som han hade gjort. ... Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den vilar Gud från allt sitt verk som han har skapat, allt som han haft för avsikt att göra.” (1Mo 2:2, 3) Till skillnad från det som sägs om de första sex skapelsedagarna sägs det inte något i skapelseberättelsen om att den sjunde dagen, vilodagen, slutade. Aposteln Paulus förklarade att Guds vilodag fortsatte genom hela Israels historia och ännu inte var slut på hans tid. (Heb 3:7–11; 4:3–9) Gud helgade den sjunde dagen. På den dagen skulle han förverkliga sin avsikt med jorden utan att behöva utföra ytterligare skapargärningar med avseende på jorden under den tiden.
Bibeln stämmer med vetenskapliga fakta. I Job 26:7 sägs det att Gud ”hänger jorden på intet”. Enligt vetenskapen är det i första hand samspelet mellan gravitationen och centrifugalkraften som gör att jorden stannar kvar i sin bana i världsrymden. Dessa krafter är naturligtvis osynliga. Därför svävar jorden och de andra himlakropparna fritt i rymden, som om de hänger ”på intet”. Profeten Jesaja skrev under inspiration om Jehova: ”Det är Han som bor över jordens rund – dess invånare är som gräshoppor.” (Jes 40:22) Det sägs också i Bibeln om Gud: ”Han har tecknat en cirkel över vattnens yta.” (Job 26:10) Vattnen hålls på plats genom hans förordning. De stiger inte så att de översvämmar torra land, och inte heller försvinner de ut i rymden. (Job 38:8–11) Ur Jehovas synvinkel ser jordklotet med dess vattenmassor ut att vara cirkelrunt i likhet med hur månen avtecknar sig för oss. Innan torra land blev synligt var hela jordytan täckt av vatten. (1Mo 1:2)
Bibelskribenterna beskriver ofta saker och ting så som de ser ut för en iakttagare som befinner sig på jorden eller som de ser ut från det ställe på jorden där en iakttagare befinner sig, precis som vi ofta gör i dag. Som exempel kan nämnas uttrycket ”soluppgången”. (4Mo 2:3; 34:15) Några ser detta som en orsak att hävda att Bibeln är ovetenskaplig och menar att hebréerna trodde att jorden var universums medelpunkt och att solen kretsade kring den. Men ingen av bibelskribenterna ger uttryck åt någon sådan uppfattning. Än i dag används ofta uttryck som ”solen går upp”, ”solen går ner” och ”solen går i moln” utan att någon reagerar för det. I Bibeln talas det också om ”jordens yttersta ände” (Ps 46:9), ”jordens ändar” (Ps 22:27), ”jordens fyra hörn” (Jes 11:12) och ”jordens fyra vindar” (Upp 7:1). Dessa uttryck kan inte användas som bevis för att hebréerna trodde att jorden var fyrkantig. Talet fyra används ofta för att beteckna något som är fullständigt och alltomfattande, precis som vi talar om de fyra väderstrecken och ibland använder uttrycken ”till jordens ände” och ”jordens alla hörn” när vi tänker på hela jorden. (Jfr Hes 1:15–17; Lu 13:29.)
Bildliga och symboliska uttryck. Jorden beskrivs på ett bildligt sätt vid flera tillfällen. I Job 38:4–6 liknar Jehova jordens grundläggning vid grundläggningen av en byggnad när han ställer en rad frågor till Job som denne uppenbarligen inte kan svara på. Jehova använder också vid samma tillfälle en bild för att beskriva resultatet av jordens rotation. Han säger om jorden: ”Den förändrar sig som lera under ett sigill.” (Job 38:14) Några av de sigill man använde till dokument på Bibelns tid hade formen av en liten cylinder med ägarens märke ingraverat. När den rullades över mjuk lera efterlämnade den ett avtryck. På samma sätt är det när morgonen kommer och ljuset från solen rör sig över jordens yta och får dess färger och former att framträda. Eftersom himlen, där Jehovas tron befinner sig, är högre än jorden, kallas jorden i bildlig bemärkelse Jehovas fotpall. (Ps 103:11; Jes 55:9; 66:1; Mt 5:35; Apg 7:49) De som är i Sheol (Hades), mänsklighetens gemensamma grav, sägs vara ”under jorden”. (Upp 5:3)
Aposteln Petrus jämför de bokstavliga himlarna och den bokstavliga jorden (2Pe 3:5) med de symboliska himlarna och den symboliska jorden (2Pe 3:7). De ”himlar” som nämns i vers 7 syftar inte på Jehovas boning, den plats i himlen där hans tron befinner sig. Jehovas himmel kan inte skakas. Den jord som omtalas i samma vers är inte heller den bokstavliga planeten jorden, för Jehova säger att han har ”fast grundat” den, så att den består. (Ps 78:69; 119:90) Ändå säger Gud att han skall skaka både himlen och jorden (Hag 2:21; Heb 12:26), att himlen och jorden skall fly för honom och att det skall komma nya himlar och en ny jord. (2Pe 3:13; Upp 20:11; 21:1) Det är uppenbart att det är symboliska ”himlar” och en symbolisk ”jord” som åsyftas. Den symboliska jorden betecknar här, liksom i Psalm 96:1, ett samhälle av människor som lever på jorden. (Se HIMLEN [Nya himlar och en ny jord].)
Ordet ”jorden” används också symboliskt som en beteckning för de fastare, mer stabila elementen i det mänskliga samhället, medan de rastlösa och instabila elementen liknas vid det upprörda havet. (Jes 57:20; Jak 1:6; Jud 13; jfr Upp 12:16; 20:11; 21:1.)
I Johannes 3:31 sägs det att den som kommer från ovan är högre än den som kommer från jorden (grek.: gē). Det grekiska ordet epịgeios, ”jordisk”, används som beteckning för det jordiska, fysiska, särskilt i kontrast till det himmelska, och om något som är lägre stående och av grövre material. Människan är skapad av stoft från jorden. (2Kor 5:1; jfr 1Kor 15:46–49.) Icke desto mindre kan människan behaga Gud genom att leva ett ”andligt” liv, ett liv som vägleds av Guds ord och hans ande. (1Kor 2:12, 15, 16; Heb 12:9) Eftersom människan har ärvt synd och har en benägenhet att inrikta sig mer på det materiella än det andliga (1Mo 8:21; 1Kor 2:14), kan ordet ”jordisk” ha den negativa bibetydelsen ”fördärvlig” eller ”i motsats till anden”. (Flp 3:19; Jak 3:15)