RÄTTSSAK, RÄTTSTVIST

Något som skall genomgå rättslig prövning vid en domstol. Det hebreiska verb som i huvudsak är knutet till rättssaker är riv, som betyder ”träta”, ”tvista”, ”föra en rättstvist”. (1Mo 26:20; 5Mo 33:8; Dom 21:22) Substantivformen återges bland annat med ”rättstvist”, ”dispyt”, ”rättssak”. (2Mo 23:2; 5Mo 17:8; Ps 35:23) Det hebreiska ordet din (dom) återges ibland med ”rättssak”, ”rättstvist”, ”rättsanspråk”. (Job 35:14; Ord 22:10; 29:7) En rättssak bland Guds tjänare hade i första hand syftet att tillfredsställa Guds krav och i andra hand att skipa rättvisa åt de inblandade och, om nödvändigt, se till att de fick ersättning. I Guds ögon är även personliga meningsskiljaktigheter människor emellan något som berör honom, vilket framgår av Moses ord till de israelitiska domarna i 5 Moseboken 1:16, 17.

I Edens trädgård pågick en rättssak för att omständigheterna kring syndafallet och de frågor som väcktes skulle kunna klarläggas och göras offentligt kända och för att överträdarna skulle kunna dömas. Jehova kallade Adam och Eva till förhör. Trots att han redan kände till allt frågade han ut dem, lade fram anklagelserna, förhörde dem för att få fram sanningen och gav dem möjlighet att försvara sig. Överträdarna erkände. Jehova avkunnade därefter domen, och han tillämpade lagen på ett rättvist och omtänksamt sätt genom att han inte omedelbart verkställde dödsdomen. På så sätt visade han barmhärtighet mot Adams och Evas ännu ofödda avkomlingar. (1Mo 3:6–19)

Jehova Gud, den högste Domaren, gav därigenom ett mönster för all framtida behandling av rättssaker bland sitt folk. (1Mo 3:1–24) Rättssaker som behandlades i enlighet med Guds anvisningar hade till syfte att få fram fakta, bedöma dessa och skipa rättvisa, samtidigt som barmhärtighet visades när det fanns grund för det. (5Mo 16:20; Ord 28:13; jfr Mt 5:7; Jak 2:13.) Hela förfarandet syftade till att hålla Israels nation ren och främja såväl de enskilda israeliternas som de bofasta främlingarnas och invandrarnas välfärd. (3Mo 19:33, 34; 4Mo 15:15, 16; 5Mo 1:16, 17) Den mosaiska lagen innehöll riktlinjer för behandlingen av både civilmål och lindriga eller allvarliga brott (både mot Gud och mot staten) samt missförstånd, meningsskiljaktigheter och problem som berörde individen, familjen, stammen eller hela nationen.

Förfarande. Om en tvist var av personlig art råddes båda parterna att undvika strid och att lösa saken sinsemellan. (Ord 17:14; 25:8, 9) Om de inte kunde komma överens hade de möjlighet att vända sig till domarna. (Mt 5:25) Jesus gav ett råd som var i linje med detta. (Mt 18:15–17) Det fanns inget formellt eller komplicerat förfaringssätt när det gällde rättssaker, vare sig före eller under den mosaiska lagen, även om en viss formalism smög sig in efter inrättandet av Sanhedrin. Sakerna behandlades emellertid på ett ordnat och målinriktat sätt. Kvinnor, slavar och bofasta främlingar kunde också vända sig till domstolarna, så att alla kunde få rättvisa skipad. (Job 31:13, 14; 4Mo 27:1–5; 3Mo 24:22) Den anklagade var i regel närvarande när bevisen mot honom lades fram, så att han kunde försvara sig. Varken vid de patriarkaliska eller vid de israelitiska domstolarna verkar det ha funnits någon som motsvarade en allmän åklagare. Det var inte heller nödvändigt med försvarsadvokater. Rättsprocessen var kostnadsfri för parterna i målet.

Den som var part i ett civilmål eller hade en anklagelse om brott gick till domarna med saken. Den andra parten blev inkallad, vittnena samlades, och saken behandlades vanligtvis på en offentlig plats, oftast i stadsporten. (5Mo 21:19; Rut 4:1) Domarna förhörde parterna och undersökte bevisen och vittnesutsagorna. Därefter avkunnade de utan dröjsmål sin dom, såvida det inte saknades bevis eller saken var för svår. I det sistnämnda fallet skulle de låta saken gå vidare till en högre instans. Det straff som den skyldige dömdes till, exempelvis prygel eller dödsstraff, verkställdes omedelbart. Den mosaiska lagen innehöll inga bestämmelser om fängelsestraff. Personer sattes i förvar bara i sådana fall där man väntade på att Jehova skulle avgöra saken. (3Mo 24:12; se BROTT OCH STRAFF; DOMSTOL.)

Att man drog skuld över sig medförde alltid, utan undantag, straffansvar. Det gick inte att se genom fingrarna med skuld. När lagen krävde det måste straff verkställas eller, i vissa fall, ersättning ges. Därefter var den skyldige tvungen att frambära ett offer vid helgedomen för att försonas med Gud. Alla som hade dragit skuld över sig skulle frambära offer för att bringa försoning. (3Mo 5:1–19) Även ouppsåtliga synder medförde skuld och måste sonas med offer. (3Mo 4:1–35) När det gällde vissa överträdelser, bland annat bedrägeri, svek och utpressning, skulle den som självmant bekände sitt brott och ångrade sig betala ersättning och frambära ett skuldoffer. (3Mo 6:1–7)

Bevis. Den som blev vittne till ett mord, som gjorde landet orent, till handlingar som vittnade om avfällighet eller uppror eller till andra allvarliga lagöverträdelser var skyldig att rapportera det och avlägga vittnesmål om det han visste. Annars skulle han utsätta sig för Guds förbannelse, som uttalades offentligt. (3Mo 5:1; 5Mo 13:8; jfr Ord 29:24; Est 6:2.) Det räckte emellertid inte med ett enda vittne för att avgöra en sak. Det krävdes minst två vittnen. (4Mo 35:30; 5Mo 17:6; 19:15; jfr Joh 8:17, 18; 1Ti 5:19; Heb 10:28.) Lagen krävde att vittnena skulle tala sanning (2Mo 20:16; 23:7), och ibland fick de avlägga ed på det (Mt 26:63). Detta gällde i synnerhet om det enda vittnet i saken också var den misstänkte. (2Mo 22:10, 11) Man såg det som att parterna i en rättssak som behandlades av domarna eller vid helgedomen stod inför Jehova Gud. Vittnena måste därför ha klart för sig att de var ansvariga inför honom. (2Mo 22:8; 5Mo 1:17; 19:17) Ett vittne fick inte ta emot mutor eller låta sig övertalas av någon ondskefull till att vittna falskt eller planera våld. (2Mo 23:1, 8) Vittnet skulle inte låta sig påverkas av mängdens uppfattning eller av att en av parterna var rik eller fattig. (2Mo 23:2, 3) Man skulle inte avhålla sig från att vittna mot en ond lagöverträdare, till exempel en avfälling eller en upprorsmakare, inte ens om denne var en nära familjemedlem. (5Mo 13:6–11; 21:18–21; Sak 13:3)

Den som visade sig ha vittnat falskt fick samma straff som den anklagade skulle ha fått om han hade befunnits skyldig. (5Mo 19:17–21) Vittnen i alla rättsfall där dödsstraff utdömdes skulle själva kasta den första stenen när den dömde avrättades. Lagen föreskrev således att de skulle visa sin nitälskan för den rena tillbedjan och för att avlägsna det som var ont från Israel. Samtidigt skulle detta också avskräcka israeliterna från att vittna falskt. Man måste vara mycket känslokall för att kunna avlägga falskt vittnesbörd när man visste att man själv skulle vara den förste att lyfta handen mot den som var oskyldigt dömd. (5Mo 17:7)

Konkret bevismaterial och indicier. Om någon hade lämnat husdjur i någon annans vård och ett av djuren dödades av ett vilddjur, kunde den som hade ansvaret för djuren lägga fram det rivna djuret som bevis och därigenom undgå ersättningsskyldighet. (2Mo 22:10–13) Om en man anklagade sin hustru för att falskeligen hävda att hon var jungfru när de gifte sig, kunde kvinnans far rentvå henne från anklagelsen genom att lägga fram manteln från brudsängen för domarna som bevis på hennes jungfrulighet. (5Mo 22:13–21) Även enligt patriarkaliska lagar accepterades konkreta bevis. (1Mo 38:24–26) Man tog också omständigheterna i betraktande. Om en trolovad flicka blev våldtagen i en stad och hon inte skrek för att hindra det, sågs detta som ett bevis (ett indicium) på att hon frivilligt hade gått med på det, och hon betraktades som skyldig. (5Mo 22:23–27)

Misstankar om äktenskapsbrott. Om en man misstänkte att hans hustru hade begått äktenskapsbrott, men hon inte hade erkänt eller det inte fanns några ögonvittnen, kunde han föra henne till prästen. Hon skulle dömas av Jehova, som kände till hur det förhöll sig. Detta kan inte alls jämföras med de prov som användes vid medeltidens häxprocesser. Det fanns ingenting i själva tillvägagångssättet som kunde skada kvinnan eller avslöja om hon var skyldig eller oskyldig. Det var Jehova som dömde kvinnan och lät utslaget bli känt. Om hon var oskyldig skulle inget hända med henne, och hennes man skulle göra henne gravid. Om hon var skyldig skulle hennes fortplantningsorgan påverkas så att hon inte längre kunde bli gravid. Saken skulle inte ha lagts fram inför Jehova på det här sättet om man hade haft de två vittnen som krävdes. Kvinnan skulle då ha dömts skyldig av domarna och stenats till döds. (4Mo 5:11–31)

Dokument. Uppteckningar eller dokument av olika slag användes också i samband med rättssaker. En man skulle ge sin hustru ett skilsmässointyg om han sände bort henne. (5Mo 24:1; Jer 3:8; jfr Jes 50:1.) Det fanns släktregister, vilket framgår av i synnerhet Första Krönikeboken. I samband med försäljning av fast egendom skrevs köpekontrakt. (Jer 32:9–11) Det skrevs också många brev, och några sådana kan ha sparats och använts i samband med rättssaker. (2Sa 11:14; 1Ku 21:8–14; 2Ku 10:1; Neh 2:7)

Rättegången mot Jesus. Den värsta parodin på rättvisa i historien var rättegången och domen mot Jesus Kristus. Före denna rättegång rådslog de främsta prästerna och folkets äldste med varandra om hur de skulle kunna döda Jesus. Domarna hade alltså sin uppfattning klar och hade fällt domen redan innan Jesus ställdes inför rätta. (Mt 26:3, 4) De mutade Judas att förråda Jesus åt dem. (Lu 22:2–6) Eftersom de visste att de handlade fel grep de honom inte i templet under dagtid utan väntade tills de kunde handla i skydd av mörkret. De sände då en skara som var beväpnad med svärd och påkar för att gripa honom på en enslig plats utanför staden. (Lu 22:52, 53)

Jesus fördes först hem till översteprästen Kaifas svärfar, Hannas, som hade varit överstepräst tidigare och som fortfarande hade stor myndighet. (Joh 18:13) Där blev Jesus förhörd och slagen i ansiktet. (Joh 18:22) Sedan fördes han bunden till översteprästen Kaifas. De främsta prästerna och hela Sanhedrin sökte efter falska vittnen. Många sådana vittnen trädde fram, men deras vittnesmål stämde inte överens, förutom när det gällde de två som förvrängde Jesu ord som återges i Johannes 2:19. (Mt 26:59–61; Mk 14:56–59) Till slut krävde översteprästen att Jesus under ed skulle säga om han var Messias, Guds Son. När Jesus svarade jakande och anspelade på profetian i Daniel 7:13 slet översteprästen sönder sina ytterkläder och uppmanade domstolen att förklara Jesus skyldig till hädelse. Domen avkunnades, och Jesus dömdes till döden. Sedan spottade de honom i ansiktet, slog honom med knytnävarna och hånade honom, vilket var i strid med lagen. (Mt 26:57–68; Lu 22:66–71; jfr 5Mo 25:1, 2 med Joh 7:51 och Apg 23:3.)

Efter denna olagliga nattliga rättegång samlades Sanhedrin i gryningen för att befästa domslutet och för att hålla rådslag. (Mk 15:1) Jesus leddes sedan, återigen bunden, till ståthållarens palats, till Pilatus, eftersom judarna sade: ”Vi har inte lov att döda någon.” (Joh 18:31) Inför Pilatus blev han anklagad för att förbjuda att man betalar skatter till kejsaren och för att säga att han var Kristus, en kung. En anklagelse om hädelse mot judarnas Gud skulle inte ha varit särskilt allvarlig från romarnas ståndpunkt, men det skulle däremot en anklagelse om uppvigling. När Pilatus förgäves hade försökt få Jesus att vittna mot sig själv sade han till judarna att han inte fann något brottsligt hos honom. Men när han fick reda på att Jesus var galilé skickade han honom med glädje till Herodes, som hade Galileen under sin domsrätt. Herodes frågade ut Jesus och hoppades få se honom utföra ett tecken, men Jesus svarade honom inte. Herodes började då förakta Jesus, och han gycklade med honom och sände honom tillbaka till Pilatus. (Lu 23:1–11)

Pilatus försökte frige Jesus i enlighet med en sedvänja som man hade på den tiden, men judarna avslog erbjudandet och bad om att få en upprorsman och mördare frigiven i stället. (Joh 18:38–40) Pilatus lät därför gissla Jesus, och soldaterna misshandlade honom återigen. Därefter förde Pilatus ut Jesus och försökte än en gång frige honom, men judarna ropade: ”På pålen med honom! På pålen med honom!” Till sist gav han efter och befallde att Jesus skulle hängas på en påle. (Mt 27:15–26; Lu 23:13–25; Joh 19:1–16)

Vilka av Guds lagar bröt de judiska prästerna mot i samband med rättegången mot Jesus Kristus?

I samband med rättegången mot Jesus bröt judarna skändligt mot en lång rad av Guds lagar. De använde sig av mutor (5Mo 16:19; 27:25), konspirerade och vrängde rättvisan (2Mo 23:1, 2, 6, 7; 3Mo 19:15, 35), avlade med domarnas goda minne falskt vittnesmål (2Mo 20:16), lät en mördare (Barabbas) gå fri, vilket innebar att de drog blodskuld över sig själva och hela landet (4Mo 35:31–34; 5Mo 19:11–13), samt låg bakom pöbelupplopp, så att de följde mängden ”för onda syften” (2Mo 23:2, 3). Genom att kräva att Jesus skulle hängas på pålen bröt de mot lagen om att de inte skulle följa andra nationers stadgar och likaså bestämmelsen om att en dödsdömd inte skulle torteras utan skulle stenas eller dödas innan han hängdes på en påle. (3Mo 18:3–5; 5Mo 21:22) Dessutom erkände de en icke-jude, en hedning (kejsaren), som sin kung och förkastade den kung som Gud hade utvalt (5Mo 17:14, 15), och slutligen gjorde de sig skyldiga till mord (2Mo 20:13).