GIDEON

[Gịdeon] Betyder ”huggare”, ”en som hugger av (ner)”.

En framträdande domare i Israel; son till Joas av Abiesers släkt i Manasses stam. Gideon bodde i Ofra, en stad som tydligtvis låg väster om Jordan. Den stamavdelning han tillhörde var den obetydligaste i Manasse, och själv var han ”den minste” i sin fars hus. (Dom 6:11, 15)

Gideon levde under en mycket orolig tid i Israels historia. Eftersom israeliterna var otrogna mot Jehova fick de inte njuta frukterna av sitt arbete. Under ett antal år hade hedniska grannfolk, i synnerhet midjaniterna, trängt in i landet vid skördetiden med horder ”så talrika som gräshoppor”. Midjaniterna ansatte dem så hårt i sju år att de måste göra sig underjordiska förråd för att gömma sina livsmedel för erövrarna. (Dom 6:1–6)

Kallad att bli befriare. För att undgå att bli upptäckt av midjaniterna tröskade Gideon säd i en vinpress och inte ute i det fria. När han höll på med detta visade sig en ängel för honom och sade: ”Jehova är med dig, du tappre, väldige man.” Gideon frågade hur detta kunde vara riktigt med tanke på att midjaniterna förtryckte israeliterna. När han fick veta att han hade utsetts till att vara Israels befriare talade han ödmjukt om sin egen obetydlighet. Men han blev försäkrad om att Jehova skulle visa sig vara med honom. Gideon bad sedan om ett tecken så att han kunde veta att budbäraren verkligen var Jehovas ängel. Gideon kom med en gåva som bestod av kött, osyrade brödkakor och spad, och på ängelns anvisning lade han köttet och brödet på en stor klippa och hällde spadet över det. Ängeln rörde vid köttet och de osyrade bröden med sin stav, och eld kom upp ur klippan och förtärde offergåvan. Sedan försvann ängeln. (Dom 6:11–22)

Samma natt satte Jehova Gideon på prov genom att befalla honom att riva ner sin fars baalsaltare och dessutom hugga ner den heliga pålen som stod bredvid altaret, bygga ett altare åt Jehova och sedan på det offra sin fars ungtjur som var sju år (tydligtvis en tjur som ansågs vara helgad åt Baal), och han skulle använda den heliga pålen som ved. Med hjälp av tio tjänare gjorde Gideon som han hade blivit befalld, men han visade försiktighet och gjorde det på natten. När männen i staden steg upp nästa morgon och såg vad som hade hänt och sedan fick veta att det var Gideon som hade gjort det, krävde de att han skulle föras ut så att de kunde döda honom. Joas ville emellertid inte lämna ut sin son till dem utan svarade att Baal borde kunna försvara sin sak själv. Joas gav sedan sin son namnet Jerubbaal (som betyder ”må Baal försvara sin sak [strida]”) och sade: ”Må Baal försvara sin sak själv, eftersom någon har rivit ner hans altare.” (Dom 6:25–32)

Seger över Midjan. När midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna på nytt trängde in i Israel och slog läger på Jisreels lågslätt kom Jehovas ande över Gideon. Han kallade samman abiesriterna till strid och sände ut budbärare genom hela Manasse och till Aser, Sebulon och Naftali och uppmanade männen att följa honom. Eftersom han ville ha ytterligare bekräftelse på att Jehova var med honom bad han att den avklippta ullen, som han på natten lade ut på tröskplatsen, nästa morgon skulle vara våt av dagg men att marken skulle vara torr. När Jehova gjorde detta underverk för honom ville han, för att vara helt säker, genom ännu ett underverk få bekräftat att Jehova var med honom och bad därför att det omvända skulle ske. Också detta tecken fick han. (Dom 6:33–40)

Som svar på Gideons uppmaning var det 32 000 krigare som samlade sig kring honom. De slog läger vid Harodsbrunnen, söder om Midjans läger, som låg vid Morekullen, på lågslätten. Israeliternas styrkor på 32 000 man utgjorde mindre än en fjärdedel av fiendens 135 000 man. (Dom 8:10) Likväl sade Jehova att Gideon hade för många män, för om Midjan gavs i deras hand skulle de kanske mena att de hade segrat i egen kraft. Enligt Guds anvisning sade Gideon därför att de som var rädda och skälvde skulle dra sig tillbaka. Det var 22 000 som drog sig tillbaka, men det var fortfarande för många. Därefter sade Jehova till Gideon att han skulle föra de kvarvarande 10 000 ner till vattnet för att sätta dem på prov. Några få, inte mer än 300, drack genom att föra vattnet till munnen med handen, och dessa skildes ut från de andra. De övriga, som lade sig på knä för att dricka, skulle inte användas. De 300 visade genom sitt sätt att dricka att de var uppmärksamma och att kampen för den sanna tillbedjan i Jehovas namn var angelägen för dem. Jehova lovade att med hjälp av denna lilla grupp på 300 man rädda Israel. (Dom 7:1–7)

Gideon och hans medhjälpare Pura utspejade sedan fiendelägret på natten. Där hörde Gideon en man berätta för sin kamrat en dröm som han hade haft. Kamraten förklarade att drömmen betydde att Midjan och hela lägret skulle ges i Gideons hand. Gideon blev styrkt av det han hade hört och återvände till Israels läger och organiserade de 300 männen i tre grupper så att han kunde närma sig Midjans läger från tre sidor. Var och en av männen fick ett horn och en stor kruka med en fackla inuti. (Dom 7:9–16)

Med sin grupp på 100 man kom Gideon fram till utkanten av midjaniternas läger strax efter det att vakterna hade ställts ut i början av mellersta nattväkten. I enlighet med Gideons anvisningar gjorde sedan hans män precis som han gjorde. Plötsligt bröts nattens tystnad när de 300 blåste i hornen, krossade vattenkrukorna och höjde ett härskri. Samtidigt lystes himlen upp med hjälp av 300 facklor. Det uppstod stor förvirring i fiendelägret. Folk började ropa och fly, och ”Jehova vände den enes svärd mot den andre i hela lägret, och de som var i lägret flydde ända till Bet-Sitta, åt Serera till, ända till utkanten av Abel-Mehola vid Tabbat”. (Dom 7:17–22)

Under tiden sammankallades Naftalis, Asers och Manasses män för att sätta efter Midjan. Dessutom sände Gideon bud till efraimiterna om att de skulle spärra vägen för de flyende midjaniterna. Efraimiterna lydde befallningen och intog vattnen ända till Bet-Bara och Jordan. De tog också de två midjanitiska furstarna Oreb och Seeb till fånga och dräpte dem. När efraimiterna mötte Gideon försökte de emellertid ”hetsigt börja gräl med honom”, eftersom han inte från början hade kallat på dem för att få hjälp. Men när Gideon ödmjukt sade att det han hade uträttat inte var någonting i jämförelse med vad de hade uträttat när de tog Oreb och Seeb till fånga lugnade de ner sig, och därmed förhindrades en sammanstötning. (Dom 7:23–8:3)

Gideon och hans 300 män gick över Jordan, och även om de var trötta fortsatte de att förfölja Sebah och Salmunna, kungarna i Midjan, och deras män. På vägen bad han männen i Sukkot om mat, men furstarna i Sukkot vägrade att ge någon hjälp. De sade: ”Är Sebahs och Salmunnas händer redan i ditt våld, så att vi måste ge bröd åt din här?” Också männen i Penuel vägrade att tillgodose Gideons önskemål. (Dom 8:4–9)

När Gideon kom till Karkor, där fienden, som nu hade reducerats till ca 15 000 man, hade sitt läger, slog han lägret medan fienden menade sig vara i säkerhet. Sebah och Salmunna tog till flykten. Gideon satte genast efter dem och tog dem till fånga. Dessutom fick han ”hela lägret att skälva”. (Dom 8:10–12)

När Gideon återvände från striden tillfångatog han en ung man från Sukkot och fick av honom veta namnen på stadens furstar och äldste. Som han hade sagt tidigare, när de äldste i Sukkot inte ville ge honom mat, gav han dem en läxa med törnen och taggiga buskar. Och som han hade varnat för, när männen i Penuel inte ville samarbeta och ge hans män mat, rev han ner tornet i den staden och dräpte männen i den. (Dom 8:13–17)

Därefter gav Gideon sin förstfödde son Jeter befallning att dräpa Sebah och Salmunna, eftersom de hade dräpt Gideons bröder, hans mors söner. Men den unge Jeter var rädd för att dräpa de midjanitiska kungarna. På Sebahs och Salmunnas uppmaning gjorde Gideon det därför själv. (Dom 8:18–21)

Efoden. De tacksamma israeliterna bad därefter Gideon upprätta en härskande dynasti. Gideon förstod emellertid att det var Jehova som var Israels rättmätige kung och gick inte med på deras begäran. Han föreslog sedan att de skulle ge honom de guldsmycken som de hade tagit som krigsbyte. Enbart näsringarnas vikt uppgick till 1 700 siklar guld (ca 1,9 miljoner kr). Gideon gjorde sedan en efod av bytet och ställde ut den i Ofra. Men hela Israel började ”bedriva otukt” med efoden, och den blev en snara också för Gideon och hans hushåll. Även om efoden utan tvivel hade tillverkats med ett gott motiv drog den således bort uppmärksamheten från den sanna helgedomen som Jehova hade utvalt – tältboningen. Gideons strävan på denna punkt misslyckades. Resultatet blev det motsatta. (Dom 8:22–27; se EFOD [1].)

Dör som ett godkänt vittne. Den befrielse som Jehova hade gett genom Gideon var så fullständig att det inte blev några ytterligare störningar under de 40 år Gideon var domare. Gideon tog sig många hustrur, och med dem fick han 70 söner. När Gideon hade dött vid god ålder började Israel på nytt tillbe Baal. Abimelek, en son som Gideon hade med en bihustru, en kvinna från Sikem, dräpte för övrigt Gideons andra söner. Bara den yngste, Jotam, undkom. (Dom 8:28–9:5; se ABIMELEK nr 4; OFRA nr 3.)

Att Gideon bevarade sin tro, trots att han ställdes inför en numerärt sett överlägsen motståndare, gjorde att han omnämns bland dem som utgör ”ett så stort moln av vittnen”. (Heb 11:32; 12:1) Dessutom var han ett gott exempel genom att vara blygsam och försiktig. Hans försiktighet skall tydligtvis betraktas som en positiv egenskap och inte som ett uttryck för bristande tro, eftersom han aldrig blir kritiserad för sin försiktighet. Som framgår av Psalm 83 utgör segern över midjaniterna på Gideons tid en profetisk bild av den kommande tillintetgörelsen av alla Jehovas motståndare, en tillintetgörelse som kommer att leda till att Jehovas namn blir upphöjt och hans suveränitet hävdad. (Jfr Jes 9:4; 10:26.)