KLIPPA
I Bibelns hebreiska grundtext används två olika ord för att beskriva klippor. I Nya världens översättning återges det ena ordet (tsur) med ”klippa” och det andra (sẹla‛) med ”brant klippa” (några gånger med bara ”klippa”). Båda orden används i bokstavlig och i symbolisk bemärkelse i Bibeln. De används parallellt i 2 Samuelsboken 22:2, 3 och Psalm 18:2: ”Jehova är min branta klippa. ... Min Gud är min klippa.”
Namnen på flera klippor finns bevarade i Bibeln. Gideons män dödade till exempel den midjanitiske fursten Oreb på Orebsklippan, som uppenbarligen fick sitt namn på grund av denna händelse. (Dom 7:25; Jes 10:26) Dessutom nämns den branta klippan Etam, där Simson bodde en tid (Dom 15:8), och de tandliknande klipporna Boses och Sene, där Jonatan och hans vapendragare angrep en filisteisk förpost. (1Sa 14:4, 5) Det var vid Meriba i närheten av Kades (det fanns ett annat Meriba vid Refidim i bergstrakten vid Horeb [2Mo 17:7]) som Mose och Aron blev så uppretade att de glömde att helga Jehova då de skulle få vatten att välla fram ur den branta klippan. (4Mo 20:11–13; Ps 106:32, 33; se MASSAH; MERIBA nr 1 och 2.)
Bildspråk. Ordet ”klippa” används i bildlig bemärkelse för att beskriva Jehovas egenskaper som Israels Fader (5Mo 32:18), som en fästning (2Sa 22:32, 33; Jes 17:10), som en säker höjd och en tillflykt för sitt folk (Ps 62:7; 94:22) och som deras räddning (5Mo 32:15; Ps 95:1). Några har betraktat falska gudar som sin ”klippa”. (5Mo 32:37) Vid några tillfällen används klippor som en bild av en säker tillflykt, en plats där man söker skydd. (Jes 2:10, 19, 21) I Jesaja 8:14 omtalas Kristus Jesus profetiskt som ”en klippa” som ”Israels båda hus” skulle snava över. (Jfr Mt 21:42–44.)
I Jesu liknelse om såningsmannen används det grekiska adjektivet petrọ̄dēs (besläktat med substantivet pẹtros) för att beskriva de ställen med klippgrund som en del av sädeskornen föll på. (Mt 13:3–5, 20) Pẹtros används som ett egennamn, det namn som på svenska återges med ”Petrus”. (Joh 1:42) När det gäller innebörden i ordet pẹtros sägs det i Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words (1981, bd 4, sid. 76): ”Petros betecknar ett klippstycke, en sten eller ett stenblock till skillnad från petra, en klippa, klippgrund.” I Word Studies in the New Testament (M. R. Vincent, 1957, bd I, sid. 91) sägs det angående pẹtros: ”På klassisk grekiska betecknar ordet ett klippstycke, som hos Homeros, där Aias kastar en sten mot Hektor ... och där Patroklos griper tag i en spetsig sten som han gömmer i handen.”
Det grekiska ordet trakhỵs, som betyder ”ojämn”, ”stenig” (Lu 3:5), används i Apostlagärningarna 27:29 om skrovliga klipprev.
Ett annat grekiskt ord, spilạs, betecknar ett blindskär, dvs. ett klippgrund som ligger under vattenytan. Judas använde detta ord när han talade om sådana som hade smugit sig in i den kristna församlingen med orätta motiv. Dessa utgjorde en fara för de andra i församlingen, precis som blindskär utgjorde en fara för fartyg. Han säger om sådana människor: ”Dessa är blindskären vid era kärleksmåltider, när de festar tillsammans med er.” (Jud 12)
Klippan som församlingen byggs på. Vi har redan sett att det grekiska ordet pẹtra (femininum) betecknar en klippa (Mt 7:24, 25; 27:51, 60; Lu 6:48; 8:6, 13; Upp 6:15, 16) och därför skiljer sig i betydelse från pẹtros (maskulinum, som egennamn återgivet med ”Petrus”), som betyder ”klippstycke”, ”en del av en klippa”. Denna skillnad visar att Jesus inte använde två synonymer när han sade till Petrus: ”Du är Petrus [Pẹtros], och på denna klippa [pẹtra] skall jag bygga min församling.” (Mt 16:18) Också i den arameiska (syriska) översättningen, där ordet ki’fa’ används för att återge både namnet ”Petrus” och ordet för ”klippa”, är denna skillnad markerad. När ki’fa’ återger namnet ”Petrus” föregås det av det personliga pronomenet i maskulinum (hu), men när det återger ordet för ”klippa” föregås det av det demonstrativa pronomenet i femininum (hade’).
Apostlarna fick inte av Jesu uttalande den uppfattningen att det var Petrus som var klippan, vilket framgår av att de senare diskuterade sinsemellan vem som tycktes vara den störste av dem. (Mk 9:33–35; Lu 22:24–26) Det skulle inte ha funnits någon orsak att diskutera detta om Petrus hade blivit utpekad som den främste, den klippa som församlingen skulle byggas på. Bibeln visar tydligt att alla apostlarna fungerar som grundstenar och således är jämlika och att de alla, även Petrus, vilar på grundhörnstenen, Kristus Jesus. (Ef 2:19–22; Upp 21:2, 9–14) Petrus själv framhöll att den klippa (pẹtra) som församlingen är byggd på är Kristus Jesus. (1Pe 2:4–8) Dessutom skrev aposteln Paulus: ”För de [dvs. israeliterna] drack av den andliga klippa som följde dem, och den klippan betydde Kristus.” (1Kor 10:4) Vid åtminstone två tillfällen och på två olika platser fick israeliterna genom ett underverk vatten från en klippa. (2Mo 17:5–7; 4Mo 20:1–11) Det kan därför sägas att klippan i egenskap av vattenkälla på sätt och vis följde dem. Klippan var av allt att döma en bild av Kristus Jesus, som sade till judarna: ”Om någon är törstig må han komma till mig och dricka.” (Joh 7:37)
Det är också intressant att lägga märke till att kyrkofadern Augustinus (354–430 v.t.) till en början trodde att Petrus var klippan men senare ändrade uppfattning. I J. P. Langes Commentary on the Holy Scriptures (Mt 16:18, not, sid. 296) citeras följande uttalande av Augustinus: ”Klippan är inte uppkallad efter Petrus, utan Petrus efter klippan (non enim a Petro petra, sed Petrus a petra), på samma sätt som Kristus inte är uppkallad efter den kristne, utan den kristne efter Kristus. Grunden till att Herren säger: ’På denna klippa skall jag bygga min kyrka’ är att Petrus hade sagt: ’Du är Kristus, den levande Gudens Son.’ På denna klippa, som du har bekänt, säger han, skall jag bygga min kyrka. Det var nämligen Kristus som var klippan (petra enim erat Christus), på vilken också Petrus själv var byggd; ty ingen människa kan lägga någon annan grundval än den som är lagd, det vill säga Jesus Kristus.” (Översatt till engelska och utgiven av P. Schaff, 1976)