SJUKDOMAR OCH SJUKDOMSBEHANDLING
Bibeln talar om både fysisk och psykisk sjukdom, dvs. störningar i kroppens eller sinnets normala funktioner, och även om andlig sjukdom. Bibeln är inte i första hand skriven för att ge vägledning när det gäller medicinsk behandling eller andra kurer mot olika sjukdomar, men när den berör sådana ämnen är den vetenskapligt korrekt. Av särskild betydelse är att den visar hur man kan övervinna andlig sjukdom.
Sjukdom är en följd av den dödsbringande ofullkomlighet som syndaren Adam överförde till människosläktet. (1Mo 3:17–19; Rom 5:12) Det har emellertid också förekommit att Jehova direkt har orsakat sjukdom. Han lät till exempel ”stora plågor drabba farao och hans hushåll för Sarajs, Abrams hustrus, skull”. (1Mo 12:17) Han orsakade också de ”bölder med blåsor” som bröt ut på människor och djur under den sjätte av de plågor som han lät komma över det forntida Egypten. (2Mo 9:8–11) Han slog den förmätna Mirjam med spetälska (4Mo 12:9–15), gjorde så att Davids utomäktenskapliga barn med Batseba insjuknade och dog (2Sa 12:15–18) och lät ”en pest komma i Israel” på Davids tid (2Sa 24:15). Gud gjorde allt detta för att försvara sitt namn och upprätthålla sin lag och för att skydda, befria och på ett faderligt sätt tukta sitt utvalda folk.
Jehova tillät också att Satan ”slog Job med svåra bölder från fotsulan till hjässan”. (Job 2:6, 7) Det utgjorde en möjlighet för Job att visa sin ostrafflighet, och han blev på så sätt ett exempel för Guds folk. Gud botade honom sedan och förlängde hans liv med 140 år på grund av hans trofasthet. (Job 42:10, 16) Demoner kunde också orsaka sjukdomar. Det framgår till exempel av fallet med den blinde och stumme demonbesatte man som Jesus botade. (Mt 12:22) Bibeln skiljer emellertid mellan vanliga sjukdomar och sjukdomar orsakade av demonpåverkan. (Mt 4:24; Mk 1:32–34; Apg 5:16; se DEMONBESATTHET.)
Olydnad mot Guds ord, till exempel överträdelse av lagarna om sexualmoral, kan medföra sjukdom och till och med död. (Ord 7:21–27) Israeliterna varnades för att Jehova skulle slå dem med olika sjukdomar om de inte höll hans lag. (5Mo 28:58–61)
Bibeln nämner en rad olika sjukdomar och åkommor. Om israeliterna var olydiga skulle de drabbas av sådana sjukdomar som tuberkulos, bölder, hemorrojder, eksem och vanvett. (5Mo 28:22, 27, 28, 35) Lagen gav föreskrifter om hur man skulle diagnostisera och behandla olika fall av spetälska. (3Mo 13, 14) Om en avkomling av Aron hade revorm var han avstängd från att tjäna som präst, och ett djur som hade den sjukdomen kunde inte användas som offer. (3Mo 21:17, 20; 22:22) Jesus Kristus kunde med hjälp av Guds kraft bota sådana som led av medfödd blindhet (Joh 9:1–7), dövhet (Lu 7:22), vatten i kroppen (Lu 14:1–4), spetälska (Lu 5:12, 13), epilepsi, förlamning eller andra sjukdomar och krämpor (Mt 4:23, 24). När Paulus var på Malta botade han Publius far, som ”var ansatt av feber och dysenteri”. (Apg 28:1–8)
Nutida forskare försöker ibland vara mer specifika än vad Bibeln är i beskrivningen av de olika sjukdomar och åkommor som nämns, men deras åsikter går ofta isär. Eftersom Bibeln är Guds inspirerade ord var skribenterna emellertid noggranna när de nämnde en viss sjukdom. Men det hände också att de lät bli att nämna vilken sjukdom det handlade om. Det nämns till exempel inte vilken sjukdom som ledde till döden för de två pojkar som Jehova senare uppväckte med hjälp av Elia och Elisa. (1Ku 17:17–24; 2Ku 4:17–37) Det sägs inte heller vad det var för sjukdom som Elisa dog av (2Ku 13:14, 20) eller vad som ledde till Lasarus död (Joh 11:1–4).
Behandling av sjukdomar i forntiden. I forntidens Israel och i andra bibliska länder fanns det läkare, dvs. sådana som sysslade med läkekonst och olika former av sjukdomsbehandlingar. I Egypten blev Jakob efter sin död balsamerad av läkare. (1Mo 50:1–3) Lärjungen Lukas kallas ”den älskade läkaren”. (Kol 4:14) Markus berättar om en kvinna som ”hade lidit av blödningar i tolv år” och som ”hade fått utstå mycket lidande hos många läkare” och hade ”förbrukat alla sina tillgångar”, men hon hade inte blivit bättre utan snarare sämre. (Mk 5:25–29)
De hebreiska läkarna använde förmodligen örter och vissa kostföreskrifter i sin behandling. Balsam från Gilead, en väldoftande olja som utvanns ur växter i forntidens Gilead, användes ibland på sår, kanske som ett antiseptiskt medel eller för dess lenande och smärtstillande verkan. (Jer 46:11; 51:8) Det tycks som om vissa löv användes i medicinskt syfte. (Hes 47:12; Upp 22:1, 2) Olika omslag användes tydligen också. (2Ku 20:7; Jes 38:21) Ibland använde man olja för att behandla sår och blåmärken (Jes 1:6), i vissa fall tillsammans med vin (Lu 10:34). Måttligt bruk av vin rekommenderades emellanåt på grund av vinets upplivande verkan och medicinska egenskaper. (Ord 31:6; 1Ti 5:23)
Historikern Herodotos skrev om de gamla egyptiernas behandling av sjukdomar: ”Läkarekonsten hos dem är uppdelad på så sätt, att varje läkare är specialist på en sjukdom och inte fler. Allt är uppfyllt av läkare. Somliga är läkare för ögonen, andra för huvudet, andra för tänderna, och ytterligare andra finns det för magen eller andra invärtes åkommor.” (II, 84; i den sv. utgåvan Herodotos historia, 2000, sid. 138)
Egyptierna utförde även kirurgiska ingrepp. De använde till exempel kauterisation (upphettning av vävnad) för att stoppa blödningar, och vid skallfrakturer kunde de återföra en benbit som annars skulle trycka mot hjärnan. Vid benbrott lades spjälförband; man har funnit mumier med spjälor av träbark fastsatta med bandage. (Jfr Hes 30:20, 21.) Att det också fanns kirurger och andra läkare i det gamla Babylon framgår av Hammurabis lag, som fastställer vissa arvoden för läkare och omnämner ”en operationskniv av brons”.
I Fenicien utfördes tandläkararbeten. Man har till exempel funnit en underkäke där sex tänder är sammanbundna med en fin guldtråd. I en annan käke var en ”brygga” bestående av tänder från en annan människa fastsatt med hjälp av guldtråd.
Magins och den falska religionens inflytande. Om de egyptiska läkarna och deras metoder heter det i The International Standard Bible Encyclopaedia (bd IV, sid. 2393): ”Av de forntida medicinska papyrusdokument som finns bevarade, varav Papyrus Ebers är det största, framgår det att dessa läkares medicinska kunskap var alltigenom empirisk, i stor utsträckning uppblandad med magi och helt och hållet ovetenskaplig. Trots att de hade rika möjligheter att sätta sig in i människans anatomi hade de så gott som ingen kunskap alls om den. Deras beskrivningar av sjukdomar är hopplöst ofullständiga, och tre fjärdedelar av de hundratals botemedlen är fullständigt verkningslösa. Till och med deras balsameringskonst var så bristfällig att få av deras mumier skulle ha bevarats i ett annat klimat än det egyptiska.” (Utgiven av J. Orr, 1960)
Den franske läkaren och vetenskapsmannen Georges Roux skriver (i sin bok Ancient Iraq, 1964, sid. 305–309): ”De mesopotamiska läkarnas diagnoser och prognoser var en blandning av vidskepelse och korrekta iakttagelser.” Det fanns utbildade läkare som menade att de flesta sjukdomar hade övernaturligt ursprung men som också tog andra orsaker i betraktande, till exempel smittämnen och mat- och dryckesvanor. Läkaren hänvisade ibland patienten till en magiker, baru-prästen, som försökte avslöja den dolda synd som var skuld till sjukdomen, eller till ashipu-prästen, som försökte driva ut demoner med hjälp av besvärjelser och magiska riter. Roux konstaterar: ”Mesopotamiens läkare byggde i likhet med landets astronomer sin konst på metafysiska läror och gick därmed miste om möjligheten till ett framgångsrikt sökande efter rationella förklaringar.”
Babylonierna betraktade Ea som läkekonstens huvudgud. För att skydda sig mot onda andar bar de amuletter av olika slag. Hos grekerna intog gudinnan Hygieia ställningen som hälsans beskyddarinna, och läkarna i det gamla Grekland lät sig inspireras av Asklepios (Aesculapius). Romarna förknippade vissa gudomar med botandet av särskilda sjukdomar. Vid feber till exempel anropade de Febris. Den grekiske guden Asklepios avbildas intressant nog ofta tillsammans med en stav med omslingrad orm, och detta attribut används fortfarande som en symbol för läkekonst. (BILD, bd 2, sid. 530)
Angående den allmänna synen på sjukdomar i forntiden heter det i The Interpreter’s Dictionary of the Bible (bd 1, sid. 847): ”Bland naturfolk ansågs sjukdomar vara antingen ett resultat av att personen utsatts för illasinnad magi eller ett straff för att en tabugräns överskridits. I båda fallen utgick man från att magi, trolldom och häxeri låg bakom svårbehandlade sjukdomar, och de behandlingsmetoder man använde inbegrep därför alltid att man vände sig till schamanen (medicinmannen). Det var hans uppgift att finna den övernaturliga orsaken till sjukdomen och försöka övervinna den med hjälp av trollformler, amuletter, mediciner och besvärjelser.” (Utgiven av G. A. Buttrick, 1962)
Bibeln visar att Satan plågade Job med sjukdom (Job 2:7) och att demonpåverkan i vissa fall yttrade sig som sjukdom (Mt 17:14–18). Det var således inte helt obefogat att de hedniska folken förknippade åtminstone några sjukdomar med demoner. Men till skillnad från dessa folk gjorde de trogna prästerna och läkarna bland hebréerna aldrig bruk av magiska konster för att bota sjuka. (5Mo 18:9–13) Jesus Kristus och hans sanna efterföljare uttalade aldrig några magiska besvärjelser, inte ens när de drev ut demoner för att bota sjukdomar. När människor som tidigare utövat magi omfattade kristendomen slutade de med sin spiritistiska verksamhet, och det är självfallet otänkbart för en kristen läkare att använda ockulta medel eller att hänvisa en patient till någon som utövar magi. (Apg 19:18, 19)
Bibelns exakthet. Om den grekiske läkaren Hippokrates (400- och 300-talet f.v.t.), som har kallats den moderna läkekonstens fader, heter det: ”Han hade ingen anknytning till den tidens sjukhus som fanns i helgedomarna och styrdes av prästerna för Asklepios, läkedomsguden.” (The World Book Encyclopedia, 1987, bd 9, sid. 227) Hippokrates var samtida med Malaki, men mycket av det som Bibeln säger om sjukdomar skrevs ner av Mose omkring tusen år tidigare. Det är därför värt att lägga märke till detta uttalande av en läkare: ”De mest välunderrättade medicinska forskarna som nu gör det bästa arbetet drar slutsatsen att Bibeln är en mycket exakt vetenskaplig bok. ... De fakta om livet, diagnoser, behandlingar och förebyggande åtgärder som nämns i Bibeln är långt mer utvecklade och tillförlitliga än Hippokrates teorier, av vilka många ännu är obevisade och somliga konstaterats vara fullständigt felaktiga.” (Dr H. O. Philips, i ett brev till det amerikanska läkarförbundets tidskrift The AMA News, återgivet i numret för 10 juli 1967)
Om den kristne läkaren Lukas, som skrev ett av evangelierna och boken Apostlagärningarna, säger dr C. Truman Davis: ”När han ger en medicinsk beskrivning är den ytterst noggrann. Lukas använder allt som allt 23 olika grekiska fackuttryck som finns i Hippokrates och Galenos skrifter och i andra medicinska skrifter från den tiden.” (Arizona Medicine, mars 1966, ”Medicine and the Bible”, sid. 177)
Att man höll den mosaiska lagen främjade hälsan. Lagen föreskrev till exempel att soldater i fält skulle täcka över sin avföring (5Mo 23:9–14), något som utgjorde ett skydd mot sådana infektionssjukdomar som dysenteri och tyfoidfeber, som sprids via flugor. Vatten och livsmedel skyddades mot förorening genom att lagen sade att allt som ett ”orent” djur föll ner på när det dog skulle vara orent och föreskrev vissa åtgärder, bland annat att ett lerkärl som blev orent på detta sätt skulle slås sönder. (3Mo 11:32–38)
Det har träffande sagts i ett bibliskt uppslagsverk: ”Förebyggande åtgärder intog en viktig plats i denna lag, som, om den efterlevdes, i stor utsträckning skulle förhindra förekomsten av polioencefalit, fläcktyfus, matförgiftning och inälvsmask, sjukdomar som orsakas av infekterade födoämnen. Att man var så noga med att hålla dricksvattnet rent var den mest effektiva åtgärden mot spridningen av sådana sjukdomar som amöbainfektioner, fläcktyfus, kolera, bilharzios och leptospiros. Dessa förebyggande åtgärder, som utgör grunden för all folkhälsa, var av särskild betydelse för att ett folk som levde under primitiva förhållanden i en subtropisk del av världen skulle kunna hålla sig friskt.” (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 2, sid. 544, 545)
I en bok påpekar medicine doktor A. Rendle Short att de allmänna hälsovårdsbestämmelserna hos de folk som omgav det forntida Israel var mycket elementärt utformade, om det alls fanns några, och han säger vidare: ”Det är därför så mycket mera överraskande att i en bok som bibeln, vilken påstås vara ovetenskaplig, finna några hälsovårdsbestämmelser alls. Lika överraskande är det, att ett folk som just undsluppit slaveri, ofta besegrats av fiender och bortförts i fångenskap gång på gång, skulle kunna ha så kloka och förnuftiga hälsoregler i sina lagböcker. Detta har erkänts av verkliga auktoriteter, även sådana som inte har något intresse för bibelns religiösa synpunkter.” (Ur den sv. utgåvan Bibeln och modern läkekonst, 1962, sid. 48)
Enligt lagen hörde haren och svinet till de djur som det inte var tillåtet för israeliterna att äta. (3Mo 11:4–8) Angående detta skriver dr Short: ”Det är sant, att vi äter svinkött, kaniner och hare, men dessa djur får lätt parasitära sjukdomar, och köttet kan ätas endast om det kokas ordentligt. Svinet är en oren allätare och är värddjur åt två slags maskar, trikinen och binnikemasken, vilka kan överföras till människan. Faran är minimal under nuvarande förhållanden i vårt land [England], men det torde ha varit helt annorlunda i det gamla Palestina. Det var säkrast att undvika sådan föda.” (Bibeln och modern läkekonst, sid. 52)
Israeliterna hade också i såväl andligt och mentalt som fysiskt avseende nytta av att hålla Jehovas rättfärdiga krav när det gäller sexualmoral. (2Mo 20:14; 3Mo 18) De kristna får på liknande sätt hälsomässiga fördelar av att de bevarar sin moraliska renhet. (Mt 5:27, 28; 1Kor 6:9–11; Upp 21:8) Efterlevnad av Bibelns höga moralnormer är ett skydd mot sexuellt överförda sjukdomar.
Paulus rekommenderade Timoteus att dricka lite vin för sin mage och sina ständiga krämpor. (1Ti 5:23) Nutida forskning har bekräftat att vin har medicinska egenskaper. Doktor Salvatore P. Lucia, som är professor i medicin vid den medicinska fakulteten vid University of California, säger: ”Vin används allmänt vid behandling av åkommor i matsmältningsapparaten. ... Vinets milda antiseptiska egenskaper och garvsyran gör att det är värdefullt vid behandling av kolik, mukös tjocktarmsinflammation, förstoppning, diarré och många infektionssjukdomar i mag-tarmkanalen.” (Wine as Food and Medicine, 1954, sid. 58) Det är naturligtvis viktigt att lägga märke till att Paulus gav Timoteus rådet att använda ”lite vin”, inte mycket vin. Bibeln fördömer dryckenskap. (Ord 23:20; se DRYCKENSKAP.)
Bibeln erkänner också den psykosomatiska principen, fastän den medicinska forskningen först relativt nyligen har kommit underfund med att det kan finnas ett samband mellan fysiska sjukdomar och en människas känslomässiga tillstånd. I Ordspråksboken 17:22 heter det: ”Ett glatt hjärta är god medicin, men en nedslagen ande torkar ut benen i kroppen.” Sådana känslor som avund, fruktan, girighet, hat och självisk ärelystnad är skadliga, medan det har en god och ibland läkande inverkan att utveckla och visa kärlek, glädje, frid, tålamod, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning, egenskaper som är en frukt av Guds ande. (Gal 5:22, 23) Bibeln betraktar naturligtvis inte alla sjukdomar som psykosomatiska, och den avråder inte heller från att man konsulterar läkare och låter sig behandlas av dem. Paulus talade om Lukas, en trogen kristen, som ”den älskade läkaren”. (Kol 4:14)
Karantän. Enligt den mosaiska lagen skulle en person som hade en smittsam sjukdom eller som var en möjlig smittbärare sättas i karantän, dvs. hållas borta från andra eller isoleras under någon tid. För att fastställa om ett angrepp var spetälska blev människor, hus, klädesplagg och andra föremål satta i ett slags karantän i sjudagarsperioder. (3Mo 13:1–59; 14:38, 46) Man blev också betraktad som oren i sju dagar om man hade vidrört ett lik. (4Mo 19:11–13) Även om Bibeln inte säger att den senare föreskriften gavs av hälsoskäl, gav den visst skydd mot smittspridning om den döde hade dött i en infektionssjukdom.
Bildspråk. Invånarna i Juda och Jerusalem blev andligt sjuka på grund av sina syndiga handlingar. (Jes 1:1, 4–6) Trots att Jerusalems religiösa ledare försökte läka folkets sammanbrott genom att falskeligen påstå att det var fred (Jer 6:13, 14), kunde de inte förhindra att staden ödelades 607 f.v.t. Jehova lovade emellertid att se till att Sion (Jerusalem) tillfrisknade (Jer 30:12–17; 33:6–9), något som ägde rum när en kvarleva av judar återvände till sitt hemland 537 f.v.t.
Jesus Kristus insåg att syndare var andligt sjuka, och han försökte hjälpa dem att vända om till Jehova och bli andligt botade. När han kritiserades för att han åt och drack tillsammans med tullindrivare och syndare sade han: ”De som är vid god hälsa har inte behov av läkare, men det har de sjuka och svaga. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till sinnesändring, utan syndare.” (Lu 5:29–32)
Om en medlem av den kristna församlingen är andligt sjuk bör man handla i enlighet med det som sägs i Jakob 5:13–20. Att det i detta avsnitt talas om att vara sjuk i motsats till att vara vid gott humör visar att det inte handlar om fysisk sjukdom utan om andlig. Om de åtgärder som leder till tillfrisknande skriver Jakob: ”Är någon bland er [andligt] sjuk? Då skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall be över honom [så att han kan höra bönen och instämma genom att säga ”Amen”] och smörja in honom med olja [uppmuntra honom med tröstande, lindrande undervisning från Guds ord så att han återigen kan tjäna tillsammans med församlingen i endräkt (Ps 133:1, 2; 141:5)] i Jehovas namn [i trofasthet mot Gud och i överensstämmelse med hans avsikter]. Och trons bön [som de äldste ber för den andligt sjuke] skall göra den sjuke [andligt] frisk, och Jehova skall resa upp honom [föra honom ut ur hans förtvivlan och känsla av att vara övergiven av Gud och ge honom styrka att vandra på sanningens och rättfärdighetens väg (Flp 4:13)]. Och om han har begått synder, skall det förlåtas honom [av Jehova (Ps 32:5; 103:10–14), om personen reagerar positivt på de äldstes böner och den tillrättavisning och korrigering och de förmaningar som de ger honom från Jehovas ord och han ångerfullt vänder om och följer den rätta vägen (Ps 119:9–16)].”
Hur man kan leva med sjukdom. Sjukdom kan drabba även den rike. (Pre 5:16, 17; jfr Mt 16:26.) Somliga har god mat i överflöd men kan inte njuta av den på grund av mag- eller tarmproblem. (Pre 6:1, 2) Jesu Kristi andliga bröder var också fysiskt sjuka emellanåt. (Mt 25:39, 40) Epafroditos, Timoteus och Trofimos omtalas som fysiskt sjuka (Flp 2:25–30; 1Ti 5:23; 2Ti 4:20), men Bibeln säger inte något om att dessa kristna botades på mirakulöst sätt av apostlarna.
När en Guds tjänare är fysiskt svag kan han emellertid be Jehova om styrka att uthärda sjukdomen och om andlig styrka att bevara sin ostrafflighet under den tid då han är fysiskt svag. ”Jehova skall stödja honom på sjukbädden.” (Ps 41:1–3; se också 1Ku 8:37–40.)
Men om någon som en del i behandlingen av sin sjukdom för in blod i kroppen skulle det vara en överträdelse av Guds lag. (1Mo 9:3, 4; Apg 15:28, 29; se BLOD.)
Jehova kan avlägsna sjukdom. (2Mo 15:26; 23:25; 5Mo 7:15) Jesaja skrev om en tid då ”ingen invånare skall säga: ’Jag är sjuk’” (Jes 33:24), och han förutsade ett andligt botande av de blinda, döva, halta och stumma, profetior som också ger löfte om ett fysiskt botande (Jes 35:5, 6). När Jesus Kristus var på jorden botade han både fysisk och andlig sjukdom och uppfyllde på så sätt den messianska profetian: ”Han tog våra krämpor och bar våra sjukdomar.” (Mt 8:14–17; Jes 53:4) Grunden för detta botande var att han offrade sitt människoliv som kulmen på den väg som han hade följt sedan Guds ande kom över honom vid Jordanfloden år 29. Därmed har de kristna fått hopp om och rikliga bevis för att lydiga människor genom den uppståndne Jesus Kristus och med hjälp av Guds kungarike inte bara skall bli tillfälligt botade från sjukdomar, utan att det skall bli ett bestående botande från synd och sjukdom och den död som kan härledas från Adam. All ära för detta går till Jehova, som enligt David är den som ”botar alla ... sjukdomar”. (Ps 103:1–3; Upp 21:1–5)